Det finns etiska konflikter! Det kommer alltid att finnas sådana.
Även på ännu obebodda planeter, liksom på alla bebodda.
Ingen varelse i universum kan tänkas undkomma förekomsten av en
etisk konflikt.( Jfr. utforskning av "yttre rymden" som "filosofiskt
projekt". Även i fjärran galaxer* -ha!- är en abort
ett synnerligt problem!)
Theodor Adorno:
" Människan är ande. Men vad är ande? Ande är
Självet." / ur Sygdommen til Døden (1848) / Så
är Kierkegaards axiom. Är då Självet Ande? Och har
då ande, likställt med kreativt Väsen, inte blivit en mytisk
bestämning? Det söker Kierkegaard undgå genom sin allt behärskande
idé om dialektik, den mellan: "Natur och Ande, mytiskt innehåll
och medvetande som kvalitativt åtskilda, fullständigt konträra
makter." De blir i Sygdommen til Döden påhängda grundformeln
och samman fogade med Självets bestämning som Ande: "Men
vad är Självet? Självet är ett förhållande
,som förhåller sig till sig självt." ( Adorno, Kierkegaard,s.114.)
Det är detta svårbegripliga påstående ( en klassiker
för Kierkegaardentusiaster ), som blir utsatt för en våldsam
(!) analys av Adorno. Vi kan se hur han gör - om vi har tålamod
:
"Eftersom Kierkegaard inte tyder Jaget funktionellt som statiskt-där-varande,
utan som Ande, skall det transcendera natursammanhanget, till vilket i "ogenomskinlighet"
dess substrat nödvändigt hör.
Kommentaren från Indøvelse i Christendommen ( 1850)
/ också av pseud. Anti-Climacus.K.G./ gör den funktionella karaktären
om "förhållandet" uppenbar:" Och vad betyder det
nu att vara ett Själv? Det betyder att vara i fördubbling. Därför
betyder i detta förhållande sannerligen att dra till sig något
dubbelt. Magneten drar järnet till sig, men järnet är inget
Själv, därför är i det förhållandet tilldragandet
något enkelt. Men Självet är en fördubbling, är
frihet; därför betyder i detta förhållande i sanning
att dra till sig uppställandet av ett val. Men ett Själv kan göras
till något annat bara genom ett val i sanning, så att att i
sanning dra till sig är något sammansatt." Denna bildning
/ Konzeption/ av Självet som förhållandets blottlägger
dess mytiska karaktär. Det "att förhållandet förhåller
sig till sig självt" ger ingen klar mening, varur icke heller
detta x som förhållandets substrat kan utvaskas ur. Definitionen
från Sygdommen til Døden kan dock i motsats till den i Uvidenskabelig
Efterskrift ( 1846 ), ta fram det "ogenomskinliga" substratet
genom införande av rena funktioner. Nu betyder emellertid begreppet
förhållande inget annat än att dess delar förhåller
sig till varandra, inte att deras förhållande förhåller
sig till "det hela". Det " förhållande-till-sig-självt-förhållande"
vi möter här kan därför utan substrat knappast begripas
reflexivt. Om det förhållande åberopar sig på sig
självt, som ju faktiskt skulle vara en objektifiering, då skulle
inget annat avses med Kierkegaards sätt att resonera annat än
en förhållandets själva struktur, på vilken då
skulle reflekteras s.115/. Man frågar sig: vari skiljer sig ett "förhållande"
från "ett förhållande som förhåller sig
till sig självt"? Möjligen är svaret blott detta: det
senare producerar, som enhet, de till varandra förhållna momenten
ur sig själv, liksom "levandet" för den unge Hegel är
enhet av något som särskiljes; medan det blotta "förhållandet"
sätter divergerande moment i förbindelse med varandra. Det, att
förhålla sig till sig själv, är en metaforisk beteckning
för den ursprungliga, produktiva enheten, som likaväl "sätter"
motsatserna som den enar dem. Så inrymmes i det Kierkegaardska Självets
mikrokosmos icke bara den kantianska transcendentala syntesen, utan själva
den hegelska oändligt-produktiva "totalitetens" makrokosmos.
Kierkegaards Själv är Systemet, dimensionslöst sammanpressat
i "punkten". "
Och så har S.K. , enl. A. , hamnat i samma fälla som
den han kritiserar, G.W.F.Hegels situation, i den abstrakta idealismens
fälla.( Vad man här ändå kan ifrågasätta
är den historiefil. syn som får Kierkegaard att inrymmas i Hegel
el.dyl.. Det är nu en lätt sak att "inrymma" en filosofi
i en annan. Man behöver nästan bara omnämna den , så
är den de facto inrymd. - Man kan på det sättet bagatellisera
vilken filosof som helst.) Det är ju en klar alternativ möjlighet
att se Kierkegaard utan att se honom "genom Hegel" eller
utifrån Kant. Det är inte nödvändigt att man
i allt skall dömas utifrån sitt öde att vara samtida med
en annan. Man kan kräva sin rätt att bli förstådd inifrån.)
Har Kierkegaard ändå hamnat i den situationen, att han förhåller
sig till sig själv som till världen? Att han tar sitt eviga själv
som objekt och glömmer bort världen. Att hans Själv är
hela världen. I en liten "punkt", så som Adorno
skriver…..?
Om A..:se: Jay (1973) , Rose m.fl.
Michail Bachtin.(1895-1975);
rysk litteraturteoretiker- under/för/t/ryckt av sovjetstaten. Och som
en slags mot-tes till vad dessa dialogfilosofer förfäktar ( de
självklarheter* de adlar ) så skall jag ge min syn ( på
en alternativ självklarhet ) att: En människa förmår
att tänka själv. Alltså: En människa förmår
att SJÄLV tänka. Utan att dela upp sig själv i delar, i roller.
Men jag ger ändå tesen i frågeform. Alltså: Människan,
kan hon tänka själv?Ty
det gives i den s.k. dialogfilosofin en form av mystik - en idisslande
mystik i det självklara - med vars hjälp man söker undkomma
det väsentliga, att en människa faktiskt - i sin ständiga
tanke - håller en monolog* i vilken det händer saker och ting,
- inte att det händer saker per automatik ( för att språket
är dubbelt, att man inför en "principiell dubbelhet"
( Levinas* ) ,en "språkets interrogativa funktion"
( Barthes* ) , att språket talar i oss…) utan att det
förhåller sig så, att människor kan tänka ensamma.(
Och måste: ett beslut fattas av en enskild människa i en mystiks
monolog. se:yrsel. )-
Michail Bachtin: ( i
metafysiska ordalag) "Sökandet efter det egna ordet är i
själva verket inte ett sökande efter ett eget ord, utan efter
ett ord som är större än mig själv./…/ Personligheten
föds på medeltiden ....( Marcus Aurelius´
Självbetraktelser, Epiktetos , Augustinus ´Sololoquia.
Här skärps ( eller föds kanske för första gången
) gränserna mellan det egna och det främmande ordet.." i
, : Anteckningar, ur Det dialogiska Ordet, s.268.
"Personligheten" föds
på medeltiden. Jaha! .........
Vi räknar , liksom utgivarna
gör, Bachtin inte bara som narratolog, - berättarvetare-
, utan också som filosof*, - man kan väl då också
tillägga: mystiker*. Det gäller att inte av rent, luttert skarpsinne
försvinna ut i en abstrakt rymd. Hos Bachtin finns ju någon
slags "Geistesgeschichte" i talet om"personlighet och medeltiden",
som i alla fall kan ifrågasättas! Hade Bachtin levt idag, skulle
han förmodligen inte ha skrivit att personligheten föddes på
medeltiden….. Michail Bachtin har ett radikalt sätt att
i sina böcker om Fjodor Dostojevskij o. Francois Rabelais
( Dostojevskijs poetik, (1963) och Rabelais och skrattets historia
(1961) ) idolisera dessa - jag måste tyvärr inte bara kritisera
Buber, vad gäller dialogseende, utan även kritisera Bachtin
,- och att - i Dostojevskijs poetik få Dostojevskij
att framstå som uppfinnaren av en ny form av litteratur, den "autentiskt
dialogiska", och ser all tidigare, och väl all senare litteratur,
som monologisk , ty inom Dostojevskijs romanvärld är det
"figurerna själva" som skapar dialogen. Immanent och
självständigt. Detta gränsar ju ändå till nonsens……,
enl. min mening. ( .... just det där ordet "autentisk" bör
man se upp med. Och att starta epoker med enskildaromanförfattare.
---- Som att säga att Kafka förebådade den "magiska
realismen" jfr. Wkipedia...Idioti.)
Bachtin är dock på ett helt annat sätt än Buber
medveten om komplexiteten i dialogen, om hur mötet dynamiskt öppnar
upp nya djup inom människan, och Bachtin arbetar med ett icke-naivt
kritiskt distanseringsbegrepp.
( Hellre än Bachtin, - som inte säger annat och mycket
mer än vad J.Maritain (f.1882) säger i Le roseau d´or
,( vem kommer nu med något nytt filosofiskt gods här i världen
?) - läser jag en annan rysk filosof, ingen dialogfilosof precis, den
omåttligt - skrämmande närapå - övertygande ,
djupt kristet troende, Lev Sjestov, som i ett föredrag i Paris
1935 framhöll att man "utan att överdriva kan kalla Dostojevskij
för Kierkegaards tvilling."(se hans : Kierkegaard och den existentiella
filosofin (1994)s.22.)
Men i ett brev 1929 skriver Sjestov:"
Och nu har Martin Buber sagt att det under 1800-talet bara fanns två
betydelsefulla personer: Dostojevskij ochKierkegaard. Därför utgår
Karl Barths skola ( den teologiska ) direkt från Kierkegaard …
Senare även Martin Heidegger/…/ hans bok Sein und Zeit och på
andra ställen. Den senare bygger särskilt på hans bok "Begrebet
Angest" men även på hans predikningar. Sedan Karl Jaspers,
Psychologie der Weltanschauungen."(Ib.s.251.)
I sin bok om Kierkegaard
framhåller Sjestov det mirakulösa i själva valet,
"Springet", på ett noga övertänkt sätt, och
kan troligen få t.o.m. en gammal get att bli kristen.)-------
jfr. dialogfilosofi, Buber, Kafka, Anthropos, Fyhr.
-
Filosofer inom befolkningsetiken har ställt frågor som "Är
det möjligt att göra världen till en bättre plats genom
att skapa fler lyckliga varelser?" och "Finns det en moralisk
förpliktelse att skaffa barn?".
------
Dessa filosofer tycks själva befinna sig på nån slags
chalmersspex*nivå.
Man inser här inte att man ägnar sig åt en idealism, en
begreppsidealism, och att man ser lyckan som något överindividuellt
som bör båsas upp som man blåser upp en ballong och ju
större den ballongen är desto bättre är det.Och den
ballongen är mer värd än människor och planet.
Man för som filosof i praktisk fil ett resonemang att man är
tvungen att dra den "motbjudande" slutsatsen att det är bättre
med 88 miljoner måttligt lyckliga ...o.s.v.
Att man icke reagerar vid denna ordsammanställning. En slutsats som
är "motbjudande"? Sokrates illvrålar från
himlen just nu ! Man har ju helt enkelt inte tänkt långt nog!Man
har icke tänkt så här:
När skall realitetsprincipen* göra sitt
intåg i plockepinnfilosofin*, där man tycks befinna sig mitt
i nån slags edensk lustprincip sedan länge, - ja, det är
inte att undra på att filosofer har noll och intet anseende i dagens
värld. Som man resonerar och beter sig, så blir man hädd
! Bentham är feltolkad. Vad karln menade var ju "Största
möjliga lycka åt största möjliga antal (nu levande)
människor!" ; Det var en fördelningsprincip, icke
en preskriptiv rekommendation ( analog med Gamla Testamentets
groteska "Uppfyll Jorden!") , om att skapa en Lycko-Ande lik
en Hegelsk Världs-ande, som i sin jätte-lycka skulle fullkomnas
på den yttersta dagen.
Ack, detta svagsinne! Giv nu filosoferna en gnutta förstånd
åter. Håll igen med rödvinet, pojkar o. flecker !
Eller är det icke snarare så att man icke alls är berusad,
men söker paradoxen,( den vackra paradoxen ! ) , söker att visa
på omöjligheten att driva en befolkningsetisk tes, - medan detta
är rent fysiskt möjligt.( Vilket det är nu !) Så tjänar
alltså dessa ynkliga filosofer i själva verket Kapitalet,
som bara önskar vinstmaximering på kort sikt och alltså
en ohämmad tillväxt av mer eller mindre lyckliga människor.
Man är som läkare som träter om en behandling - alltmedan
patienten -Mänskligheten i detta fall - i plågor dör.
jfr. Bentham, Mill, Malthus, Parfit, Stridbeck.
-
"In order to apply these considerations to the problem of the publicity
of scientific method, let us assume that Robinson Crusoe succeeded in building
on his island physical and chemicallaboratories, astronomical observatories,
etc., and in writing a great number of papers, based throughout on observation
and experiment. Let us even assume that he had unlimited time at his disposal,
and that he succeeded in constructing and in describing scientific systems
which actually coincide with the results accepted at present by our own
scientists. Considering the character of this Crusonian science, some people
will be inclined, at first sight, to assert that it is real science and
not' revealed science '. And, no doubt, it is very much more like science
than the scientific book which was revealed to the clairvoyant, for Robinson
Crusoe applied a good deal of scientific method. And yet, I assert that
this Crusonian science is still of the' revealed' kind; that there is an
element of scientific method missing, and consequently, that the fact that
Crusoe arrived at our results is nearly as accidental and miraculous as
it was in the case, of the clairvoyant. For there is nobody but himself
to check his results ; nobody but himself to correct those prejudices which
are the unavoidable consequence of his peculiar mental history ; nobody
to help him to get rid of that strange blindness concerning the inherent
possibilities of our own results which is a consequen\:e of the fact that
most of them are reached through comparatively irrelevant approaches. And
concerning his scientific papers, it is only in attempts to explain his
work to somebody who has not done it that he can acquire the discipline
of clear and reasoned communication which too is part of scientific method.
In one point -.a comparatively unimportant one- is the' revealed' character
of the Crusonian science particularly obvious; I mean Crusoe's discovery
of his' personal equation' ( for we must assume that he made this discovery
), of the characteristic personal reaction - time affecting his astronomical
observations. Of course it is conceivable that he discovered, say, changes
in his reaction-time, arid that he was led, in this way, to make allowances
for it. But if we compare this way of finding out about reaction-time, with
the way in which it was discovered in ' public' science- through the contradiction
between the results of various observers - then the' revealed' character
of Robinson Crusoe's science becomes manifest. To sum up these considerations,
it may be said that what we call ' scientific objectivity' is not a product
of the individual scientist's impartiality, but a product of the social
or public character of scientific method; and the individual scientist's
impartiality is, so far as it exists, not the source but rather the result
of this socially or institutionally organized objectivity of science."
( Karl Popper, The Open society,II.(1945) ss.219f.)Man kan
lägga märke till hur Robinson när han stöter på
den han kallar Fredag genast tänker sig denne som slav*. jfr.Shohat
/ Stam.
-
Crusenstolpe.(17..-)adlig sv. förf. /förf. sittandes på
fästning å Waxholm Morianen. (I-III.)
-
jfr. Carlshamre, Kemp, Spivak.Descombes.m.fl.
-
( J.-J. Rousseau i Brev till en adelsman, 1769.)
"In order to apply these considerations to the problem of the publicity
of scientific method, let us assume that Robinson Crusoe succeeded in building
on his island physical and chemicallaboratories, astronomical observatories,
etc., and in writing a great number of papers, based throughout on observation
and experiment. Let us even assume that he had unlimited time at his disposal,
and that he succeeded in constructing and in describing scientific systems
which actually coincide with the results accepted at present by our own
scientists. Considering the character of this Crusonian science, some people
will be inclined, at first sight, to assert that it is real science and
not' revealed science '. And, no doubt, it is very much more like science
than the scientific book which was revealed to the clairvoyant, for Robinson
Crusoe applied a good deal of scientific method. And yet, I assert that
this Crusonian science is still of the' revealed' kind; that there is an
element of scientific method missing, and consequently, that the fact that
Crusoe arrived at our results is nearly as accidental and miraculous as
it was in the case, of the clairvoyant. For there is nobody but himself
to check his results ; nobody but himself to correct those prejudices which
are the unavoidable consequence of his peculiar mental history ; nobody
to help him to get rid of that strange blindness concerning the inherent
possibilities of our own results which is a consequen\:e of the fact that
most of them are reached through comparatively irrelevant approaches. And
concerning his scientific papers, it is only in attempts to explain his
work to somebody who has not done it that he can acquire the discipline
of clear and reasoned communication which too is part of scientific method.
In one point -.a comparatively unimportant one- is the' revealed' character
of the Crusonian science particularly obvious; I mean Crusoe's discovery
of his' personal equation' ( for we must assume that he made this discovery
), of the characteristic personal reaction - time affecting his astronomical
observations. Of course it is conceivable that he discovered, say, changes
in his reaction-time, arid that he was led, in this way, to make allowances
for it. But if we compare this way of finding out about reaction-time, with
the way in which it was discovered in ' public' science- through the contradiction
between the results of various observers - then the' revealed' character
of Robinson Crusoe's science becomes manifest. To sum up these considerations,
it may be said that what we call ' scientific objectivity' is not a product
of the individual scientist's impartiality, but a product of the social
or public character of scientific method; and the individual scientist's
impartiality is, so far as it exists, not the source but rather the result
of this socially or institutionally organized objectivity of science."
( Karl Popper, The Open society,II.(1945) ss.219f.)
Vi ser här hur P. driver sin tes mot bättre vetande.Hans ende
skäl mot Robinson C. är ju vagt:
"Of course it is conceivable that he discovered, say, changes in
his reaction-time, arid that he was led, in this way, to make allowances
for it. But if we compare this way of finding out about reaction-time, with
the way in which it was discovered in ' public' science- through the contradiction
between the results of various observers - then the' revealed' character
of Robinson Crusoe's science becomes manifest."
( Nu deltar jag - in spe - i en dialog med popperianer.Fast jag måste
säga, att några diskussioner har jag varken lust eller tid med.
Jag skriver vad jag skriver - och sen får folk tycka vad de vill......
Jag skulle nog säga att jag är inte bara misstrogen mot bloggeri,
jag är emot att bloggande ses som viktigt.Bloggandet skymmer sikten,
- det är min åsikt i frågan, om jag får be.)
~
Distans.
1.) sträcka, a till b.
2.) Något folk tar till fenomen, (distansering) som de är
fega nog att inte öppet ta avstånd ifrån - oftast för
att de inte klart kan formulera ett korrekt avståndstagande till det
de känner är fel..En form av hyckleri, som både förgiftar
avsändaren o. addressaten.
