Kaj Genell, Filosofiskt lexikon, .....forts. J-K.
J
-
Jac, Clownen. se: Hjalmar Bergman.
-
Jade. Dyrbar sten.
-
Jaffa. Gammal arabisk stad.
-
Jacobi, H. (........). tysk uppl. fil....(nå) o. intuitionist. Sökte bevisa Guds existens via intuition. , .(se: Lessing.)
-
Jag.: (substantiv), beteckn. för enhet för var och en,(envar) att vara, - som förutsättes vara rel. konstant.Det finns inget begreppe för "Jag", enl. S. K.. Enl. Oxfordfil. har "jag" mening men ingen referens. jfr.: Frege.
-
Jag- Jag.: se Fichte*. Fichtes Jag är av en dubbel natur. Analyseras bl.a . av H. i en tidig uppsats. ( När jaget självt konstituerar ( skapar ) sin, den verklighet den är i . ). Många är fichteaner , som säga sig inte vara det. T.ex. Hegel.
--
Jagelonika, Katarina. Drottning.
-
Jaha. = ett något reducerat "Ja". "Jaha" indikerar att man håller med, men att saken ju inte har stort värde fast den nu är alldeles sann och att det aktuella företaget man är involverad i skulle kapsejsa om man inte antog det man säger jaha till. Så är det en snålhetsmarkör.
-
Jajamensan = förvisso.
-
Jakob. Person som väl nyttjade drömmar. I sömn på stenen, han valde en sten som kudde ! , - han döpte den sen till Betel - befann han sig på en stege. Gud lovade o lovade. Och Jakob var icke sen att luras (se: Esau ) o. att berätta (sanna? ) drömmar*. ( Får väl framstå som den mest fåfänga, äregiriga, falska o. osympatiska personen i hela Bibeln .Och det vill inte säga lite det.Att så många personer i Bibeln framstår som fåfänga, äregiriga, falska och osympatiska har av flere ansetts som ett tecken på att Bibeln - GT - är äkta. Ty vem i all sin dar framställer sin historia i en sån dager utan att ha sanningen som tvång över sig...... , tänkes det då. ). Säkerligen går allt att tolka* tvärsom. Se: Missuppfattning*.
-
James, H. (.......) am. förf. rom. The turning of the screw.
-
James, W.(........); am. fil.- ( bror till förf. Henry James ) - som i Cambridge (Mass) försökte förstå vad Peirce* menade, misslyckades och helt enkelt i smyg kallade P. " a crank ". Förenklade sen P.s tankegångar om pragmatismen* till ren smörja - och tillhör dem som gjort mest skada i hela filosofin..W.J. Om den religiösa erfarenheten.
-
James-Lange-hypotesen. "Vi är sorgsna över något därför att vi gråter, och vi känner skräck för att vi darrar.",( jfr.W. James o. Dansken Carl Lange, d.1900.)
-
Jankélévitch, V. (........) fr. fil. L´Ironie /ou la bonne conscience/ (1964). Skall man läsa EN bok i filosofi, så bör man läsa just den ! J. har dock skrivit ett flertal fina kulturanalyser.
-
jansenism. rel kat. väckelserörelse i Frankrike, startad av Corn. Jansen (d. 1638). Betonar mskns synd* o Guds frälsande nåd. Berömda J.ister: Pascal o. Arnauld.
-
Jantelagen. "Du skall inte tro att du är nåt!"jfr. Sandemose.
-
"Je est un autre." Bevingat ord av Rimbaud. Den felaktiga böjningen av etre ger en helt annan bild av Jaget...jfr. Lacan.
Hon lyckades slippa ut - fadern bröt all kontakt och strök henne ur
eventuella testamenten - och följde "litteraten" Polak
till Wien, där denne sökte medlemskap i den berömda filosofihistoriska
Wienna-cirkeln ( under ledning av de numera klassiska professorerna Moritz
Schlick och Rudolph Carnap ). Ernst Polak vägrade dock kategoriskt
att ge Milena några pengar. Hon led av undernäring och var tvungen
att söka efter arbete. Hon hade t.o.m. börjat hosta blod, och sökte
nu översättningsarbeten, översättningar från tyska
till tjeckiska. På detta sätt träffade hon på Franz
Kafka.
Milena skrev till F.K. i oktober 1919 frånWien och uttrckte sin
beundran för hans noveller och bad att få översätta några
till tjeckiska. F.K. visade stolt brevet för sin dåvarande fästmö,
Julie Wohryzek, och bad förläggare Kurt Wolff att sända
till fru Polak exermplar av alla sina böcker……. Snart träffades de
och Kafka och M. inledde ett förhållande. M. visade sig alldeles
för stark för Kafka, - som med ens reducerade henne till
tjänsteflicka i Slottet ( Frieda ), och vägrade träffa
henne. Milena överlevde Kafka (d.1924) och dog i ett av Hitlers
koncentrationsläger (Auschwitz). En biografi över henne finnes på
nätet.( jfr. Kafka und die Frauen, av G. Rieck och dennes
websida F.K. konkret.) se: Pouzarova. jfr. J.Born.Brod.
( Kafka, 1911 )
1883. Kafka föds.den 3 juli.( Hans systrar föds 1899, 1890 och 1892
.)
1889-1893. Kafka går i folkskolan i centrala Prag.
1893-1901. Kafka går i Altstädter Deutsches Gymnasium.
1901-1906. Kafka studerar vid Deutschen Universitär i Parag, först
Germanistik, sedan juridik, och promoveras så 1906 till Juris Dr. Vänner
är under denna tid främst Baum, Brod och Weltsch.
1904-1905. Beschreibung eines Kampfes.
1907. Hoczeitsvorbereitungen aud dem Lande.
1908 ( till 1922), anställd vid Arbeiter-Unfall-Versicherungs-Anstalt.
Utger några prosastycken i tidskriften Hyperion.
1910. Kafka får kontakt med Berta Fanta-cirkeln.
1911. Resa till Italien. Möter Jizschak Löwy och hans på jiddisch
spelande skådespelartrupp.
1912. Börjar skriva på Amerika. Möter Felice Bauer. Skirver
Domen och Förvandlingen. Börjar korrespondensen med F. Bauer .
1913. Besöker Felice B. i Berlin. Publicerar Eldaren.( d.v.s. första
kap. av Amerika.)
1914. Resa till Östersjön. Juli:Första förlovningen med
F. Bauer. Juli: slår upp förlovningen. Börjar skriva Processen.
Skriver avslutningskapitlet till Amerika. Möter Grete Bloch.
1915. Återser Felice B.. Får Fontane-priset. Förvandlingen
publiceras.
1916. Är med F. Bauer i Marienbad. Publicerar Domen, I straffkolonien och
En läkare på landet- samlingen.
1817. Andra förlovningen med F. Bauer. Konstaterande av lungtuberkulos.
Slår upp förlovningenen. Tillbringar hösten i Zürau med
sin favoitsyster Ottla. Trädårdssysslor. Aforismer.
1918. Åter i Prag. I september i Turnau. Sedan Schelesen.Träffar
Julie Wohryzek.
1919.Utgivning av I straffkolonien. Förlovning med Julie W.. Brevet till
fadern skrivs. Möte med Minze E..
1920. Skriver Han. Träffar G. Janouch. Inleder brevväxling med Milena
Jesenská. Slår upp förlovningen med Julie W.. En läkare
på landet utkommer. Från december bor Kafka i Matliary ( sanatorium
) och träffar R. Klopstock ( läkare )..
1921. Matliary. 1922. Spindelmühle.( sanatorium). Reser med Ottla i september
till Plána. Från Janari till september: Slottet. På
våren skriver han Svältkonstnären och Den sanningssökande
hunden.
Reser till Östersjön, Mürits. Träffar Dora Dymant. Från
september bor han i Berlin.
1924. Bor i Prag. Skriver Josefin, sångerskan eller musfolket. Reser i
April med Klopstock och Dymant till sanatoriet i Kierling, där han dör
den 3. juni. Begravning i Prag den 31. Under sommaren utkommer en samling med
fyra berättelser , inkluderande Svältkonstnären.
kafkakonkretist. Person som sysslar med att söka
konkreta källor till enskildheter i Kafkas verk.Ex. H. Järv*,&
Rieck.
-
Kant, Immanuel.; (1724-1804 ).( farfaderns namn var Cant.- Skotte. ) Dr.1755. - Privatdocent 1755-69 då han läste Swedenborg ( med vilken han utbytte några brev.), framför allt Hume, Leibniz…., prof. i matematik 1770 i Königsberg. Förälskad i filosofi. SIC!!!!! ( Hans första ord. Tjänst. ) - Kriitik der reinen Vernunft, 1a uppl. 1781.,( Jag refererar dels till den tyska uppl. 2. ,( Grossh.) dels till Meiklejohns eng. övers. av denna ed. ( Meik.)) följd 1783 av Prolegomena zu einer jeden kunftigen Metaphysik die als Wissenschaft wird auftreten können. Kants dictum ( sats ) gentemot de extrema empirikerna var:”Visst når vi all vår kunskap genom erfarenhet, men den härstammar inte ur den.” - Kant åtog sig en omöjlig uppgift : att en gång för alla utreda den mänskliga kunskapens ( förnuftets ) förutsättningar o. möjligheter , i ett medlingsförsök mellan två riktningar:den rena rationalismen och den rena empirismen. Hans egen ståndpunkt är en kriticism. Kant sökte lösa Humes* problem med induktionen. Kunskapen har för Kant formen av omdömen. Kant skiljer på två . Den a posteriori* kunskapen, som bygger på sinnesförmågan ( ty. Sinnlichkeit ) (ex. ”Min katt är grön.” ) och den den a priori kunskapen, som kan nås oberoende av varseblivningsförmåga . Ett exempel på den senare typen är: ”Antingen regnar det, eller så regnar det inte.”
Med a priori former åsyftas hos Kant förståndets rena former, kategorierna*. Kants filosofisom är en synes av empirism, rationalism och begreppsrealism och nominalism kallas vanl. Transcendentalfilosofi.* Omdömen där prediaktet är inbegripet i subjektet kallar K. för analytiska. ( Ex. "Alla kroppar har utsträckning.”).Alla andra omdömen än de analytiska är de där predikatet utsäger något nytt kallar K. för syntetiska. De analytiska omdömenas sanningsvärde kan avgöras genom logisk analys.( Kant var i KdrV ..... ). Nu hävdas här att omdömen kan vara syntetiska a priori. ( Här går Kant utöver empirismen.). 7 + 5=12 är en sådan utsaga.
Begreppet 12 ligger inte i 7 eller 5. ( Mot detta har otaliga ställt sig upp o hävdat att all matematik är analytisk a priori,t.ex. före K.: Leibniz.och t.o.m. tautolog. T.ex. Wittgenstein. ).
Insikten i att 5 +7 = 12 nås via ”åskådning”. ( Anschauung ).( av addition.)
Tid och rum är inte kvalitéer hos tingen eller något som råder (!) i relationer mellan ting ( Newton, Leibniz ) men åskådningsformer ( Anschauung ) ( form=apriori ) som finns nedlagda i vårt intellekt från början.2 andra former a priorifinnes för det transcendentala subjektet, a.)näml.: förstånd (de tolvkategorierna)(Verstand) och b.). förnuft.(Vernunft.)Metafysiken är enl. Kant syntetisk kunskap a priori. ”Världen måste ha en början.” är ett sådant metafysikt syntetiskt påstående a priori, nått genom åskådning.
Förståndet och Sinnesförmågan (Sinnlichkeit, d.ä, fenomenvarseblivningen ) bildar erfarenheten. Sinnesförmågans uppfattande av sinnesintryck, härstammande ifrån empiriskt materia, - d.ä, sinnesintryck är netop empirisk materia - är beroende av 2 faktorer, åskådningsformerna och denna materia, dessa sinnesintryck av Tinget i Sig, varom vi inte närmare kan veta. - Så skiljer sig Kant här ifrån de radikala empiristerna ( brittiska, Locke, Hume ) som menar att all kunskap nås genom (utifrån erfarenheten ) och hävdar att det inte är den enda betingelsen, vi måste också ha åskådningsformerna ( de mänskligt medfödda) för att nå kunskap.(se nedan om empirismen.) Förståndet o. sinnesförmågan bildar erfarenheten av det empiriska jaget o. om yttervärlden, där - som vi ska se - Kant ansåg - att erfarenheten av yttervärdlen föregår erfarenheten av det empiriska Jaget.
Förnuftet - den 3dje formen a priori ( vid sidan av Förståndet och åskådningen ) - och erfarenheten tillsammans skapar regulativa idéer, a.) idén om själen, b.) idén om Gud , samt c.) idén om världen.
I och med Förnuftets inträdande har vi lämnat erfarenhetens eg. sfär, och via en sammansmätning av förnuftet och den av Förstånd och sinnesförmåga uppbyggda erfarenheten kan via via - de nämnda regulativa idéerna (om själen, Gud o. världen) nå det transcendenta genom hypostasering*( inbillning. Hypostasering:"blott o. bartbländverl" enl. Kant.) av idéerna, som låter åskådnings- och förståndformerna gälla för Tinget i Sig.( ung. detta är kunskapens aspekter, ....enl. Kant.)
( Återblick: ang. empirismen: Det var under romantiken ( den kallade sig själv inte så, då ) som "filosofin lärde sig tala tyska", till en början med Immanuel Kant och hans kritiska idealism, den "transcendentala" förnuftskritiken, - Kants bok Kritik der reinen Vernunft kom år 1781 , och var i mycket frukten av läsningen av David Hume*, som i An essay concerning human understanding ,1-3, (1739-1740 ),och i den sökte Kant fastställa ursprunget för och gränserna för vår kunskap. Hume ifrågasätter där "jagbegreppet", idén om ett bestämt jag, "substansbegreppet", idén om ett bestämt ting och orsaksbegreppet: vi kan inte veta att A orsakar B, bara se att B vanligen följer på A., så är för Hume allt osäkert utom matematiken.( jfr. Tersman.)Det var läsningen av Hume som "väckte Kant ur hans dogmatiska slummer".( Kant läste mycket- c:a 7 timmar om dagen - och gärna.). Det var framför allt kritiken av just orsaksbegreppet Hume hävdar, jfr.Moore,att vi inte kan veta att ngt orsaker något annat. Allt vi kan veta är att en händelse a vanligen följer på en händelse b, och vi kallar det att b orsaker a, när vi icke kan säga varför …..,som kom Kant att reagera. Om denna lag icke gällde, om begreppet "orsak" saknade mening, så som vi normalt kände den, kunde vi då över huvud taget få någon kunskap alls? Implikationerna av ett förnekande av "orsakslagen" var katastrofala, enligt Kant. Han insåg - med ett unikt skarpsinne - att Humes kritik faktiskt ledde till att vi också måste ifrågasätta vår uppfattning av tid och av rum och av ting.)
Kants svar på empirismens syn och Humes
syn på kausaliteten blev för det första distinktionerna mellan
apriori ( apriori sanningar = nödvändiga förnuftssanningar ,
där grundtesen är att en sak inte både kan förhålla
sig på ett sätt och samtidigt på ett motsatt sätt, d.v.s.
motsägelselagen och aposteriori ( sanning aposteriori = erfarenhetssanning
), analytisk ( som följer ur begreppet ) kunskap och syntetisk
( sanning som inte följer ur begreppet ) kunskap - där- för det
andra - Kant försökte hävda att orsakslagen* var en sanning
av ett speciellt slag ,: en syntetisk sanning apriori , och att matematiken
var det likaså, något som motbevisats senare, och detta är
alltså en av huvudteserna i Kritik der reinen Vernunft.
Det var enbart av denna anledning som man kallar hans filosofi "transcendent",
överskridande.(se:Wedberg, Schlick, Strawson.). Kants förankring
av matematiken i erfarenheten är primärt viktig.( Han hade tidigare
varit rationalist här.) Med tanke på parallelaxiomet o.s.v.Begreppen
"analytisk" och "syntetisk" har numera blivit ifrågasatta:
man har svårt att dra en bestämd gräns mellan dem o. således
att använda dem på det sätt Kant tänkte sig.jfr. Wedberg.)
I övrigt var han ju icke "transcendental"……"Räddades"
icke orsakslagen, så skulle inte modern vetenskap stå på någon
fastare grund än uppenbarelsereligion, som H.Aiken har anmärkt
( i The Age of Ideology ,1956.) !!Allt
detta förde till en diskussion , som naturligtvis fortsätter än
idag. ( Några ser i begreppen "analytisk" o. "syntetisk"
en ganska ordentlig suddighet , och man har ibland sett skillnaden dem emellan
mer som en känslosak. -se t.ex. A.Wedbergs diskussion om Kant
i den förres filosofihistoria, som är en intressant logicistisk undersökning.
) Kants huvudsakliga gärning är samlad i Kritik der reinen Vernunft
(1781), som får anses som ett av de mäktigaste försöken
att grunda den mänskliga tanken i en ny tid, - i den sena upplysningens
era, då vetenskapen träder fram på ett nytt och dominerande
sätt i teori och praktik. Överhuvudtaget så är Kants
filosofi dock inte präglad av någon absolut förutsättningslöshet
- såsom ju det vetenskapliga idealet av nödvändighet fordrar.
Han verkar vilja rädda både orsakslagen, Gud ( kyrkan ) och staten,
( bl.a. just den preussiska ), vetenskapen, verkligheten , hans senare av alla
andra hånade "Das Ding an sich", och moralen i Kritik der
Praktischen Vernunft ( ). Men man kallar ändå Kants insats för
en kopernikansk omvälvning. ------- Mindre intressant var nog hans estetik,
Kritik der Urtheilskraft, - uppbyggd på de andra två kritikernaDen
mäktiga kantiska förnuftsundersökningen blev en tändande
gnista för den tyska filosofin.Kants
verk satte omedelbart - i denna tid av omvälvningar - igång en kedjereaktion
först hos J.G.Fichte ,som uttydde Kants kritik i en riktning som
traditionellt kallas subjektiv idealism. - F.W.J. Schelling ( mannen
med de sju filosofierna) brukar betecknas som objektiv idealist och panteist
och den romantiska filosofin kröntes (!) med Hegels transcendentala
idealism, där förutsättningen var Kants filosofi men där
intresset för kunskapsproblemet flyttats långt upp i den ontologiska
sfären.
( se:D.Henrich , se ock Mann. )
Beträffande Kant/Descartes så var det mer så att Immanuel
Kant fäste sig mer vid att cogitot problematiskt implicerade
en viss kunskapsteoretisk idealism. (Kierkegaard var inte intresserad av ontologiska
frågor. Att existens icke kunde bevisas var han tidigt klar över.
Existens är ju ett metafysiskt begrepp. Han kunde ju leverera en mer gedigen
kritik av Descartes subjektivistiska realism i det att han ifrågasatte
Descartes bekanta metod i hans Meditationes, tvivlets metod: Kierkegaard
undrade helt enkelt hur länge man skulle tvivla !!!)
En sådan kritik har också t.ex. Ch.S. Peirce - kriticerad
av Ayer - av Descartes. Jfr. likaså J.Habermas, i dennes
bok - som han senare överskred - om kunskapsparadigm från Kant
till Freud, Knowledge and human interests.(1971) s.96. Och på
det , bland annat, faller förmodligen Réné Descartes
likaså. ( Man behöver inte en mer ingående logisitisk kritik
av Hägerströmskt slag av Descartes för att bortförklara
honom. ) I stort - världshistoriskt ! - hade ändå Descartes
en inverkan en enorm inverkan med sitt..... tidsuttryck: Je pense, donc je
suis!
---------------
Om vi söker - genom frågor, typ: Vad är problemet? - överblicka Imm. Kants verk - kort - blir det ung. så här : Det viktigaste hos Kant är förmodl. möjl. att uppdela i några frågor:A. Hur kommer kunskap till om det vi förnimmer med våra sinnen? B. Hur kan vi nå kunskap om det vi inte förnimmer med våra sinnen.C. Hur kan vi deducera de rena förståndsbegreppen?( d.v.s. Kausalitetns problem.Humes probl.Existerar orsaker?) D. Hur kan religionen rymmas inom det rena förnuftets ram? E. Hur skall vi handla om vi antar att viljan är autonom* (inom oss ) eller om viljan är heteronom* (bestämd utom oss, av en gud).F. På vad kan ett omdöme grundas? Kan konst bedömas som man bedömer en handling i en jur. domstol ? ( I det som rör känsla, fantasi , smak, ...konst.)
( Dessa frågor diskuteras i Kants tre kritiker: Kritik der reinen Vernunft,(1781)- skriven på fyra månader - Kritik der praktischen Vernunft(1788)och Kritik der Urtheilskraft.(1790). Som några påpekat ( Schéele t.ex.) kunde kanske Kants 3 stora verk - kritikerna - blivit än bättre om denne sparat på det väldiga systematiska upplägget, ty det tycks som om Kant icke förmått konsekvent hålla ihop terminologin i de väldiga verken.)
( Vid läsningav Kant på ett hotellrum i Italien skrämde romanförfattaren Hjalmar Bergman upp personalen genom att brista ut i ett så väldigt gapskratt att de kom o frågade hur det var fatt. Svaret blev:”Jag läser Kant.”)( Och existens kan aldrig vara ett predikat.)
A. Den transcendentala analytiken, där
frågan ställs: Hur kommer kunskap till ?
syftar på 1.) 10 stycken logiska begreppsindelningar hos Aristoteles, men 2.) oftast på Imm.Kants indeln i 12 förstånds* kategorier av fyra slag.
Kants kategoritavla: ( förståndsbegreppen, vilka gäller a priori *på åskådningens- Anschauung - föremål - det vi med våra sinnen kan uppfatta - överhuvudtaget, /…./:):
Kants Kategoritavla:
1.
Kvantiteten.
Enhet.
Mångfald.
Allhet.
-
2. 3.
Kvaliteten.
Relationen.
Realitet. av inherens och subsistens ( substantia et accidens ).
Negation. av kausalitet och dependens ( orsak och verkan ).
Begränsning.. av gemenskap ( växelverkan mellan den handlande och den av h.
påverkade ).
4.
Modaliteten.
Möjligt – omöjligt.
Vara ( ty. Dasein ) – Icke-vara.
Nödvändighet* – tillfällighet.
c. deduktion* av de rena förståndsbegreppen.(Kategorierna.)
d. den transc. omdömesförmågan.
e. Möjl. naturvetenskap.Vetenskapen är "laggivande".Mönstret för nat.vet. är - för K.- matematiken o. han ser hela naturvetenskapen i ljuset av matematiken.( Detta var förmodl. sista gången i fil.hist. som fil. hänvisade till nat.vetskapen som föredöme. jfr. Habermas.) Då blir den ngt euklidisk hos K.
-------------
B. Kunskap om det vi inte kan erfara med våra sinnen.( Transcendental dialektik.)
Här återkopplar Kant till grundresonemanget i K.d.r.V. och pekar på alla de sätt man kan missbruka begrepp på om man icke tar hänsyn till deras plats i tid och rum. Det är en förödande kritik av metafysiken.Dock är Kant noga med att icke utesluta förekomsten av storheter, orsaker, Gud o annat. (Agnosticism*.) Men det är en sak för tro.
C. (se: Hans Larsson.m.fl.) För tingen - som de framstår för oss gäller kategorierna. Men inte - an sich.Hur är kudkap möjl. jo genom kategorierna, och hur kommer de till. Jo genom en deduktion som sker när vi för att få kunskpa måste skilja ut subjektivt från objketivt för att alls ha förställningar. Detta kan man endast göra om man kan använda objektivt giltiga begrepp, vilket - i sin tur - förutsätter att världen uppvisat ett minimum att ordning och lagbundenheter. Gör den det, så kan en transc. dedukt. av förståndskategorierna göras.
D. se: B.o. F.
E. När Kant går över till grundvalen
för våra handlingar funderar han först över om det finnes
något ( aprioriskt* ) i vår omgivning som kan vara grund för
våra val. Han ser på viljan* och finner att den kan betraktas
på 2 sätt,(jfr.ovan ) som 1.) autonom* och som 2,) heteronom*, och
finner att vi måste välja att betrakta den som autonom,-.Kant
anser att den som ser viljan som heteronom är osedlig.(jfr.bl.a. Kierkegaard.)
I övrigt domineras hans tänkande över handlingar av plikttänkande
och han ställer i Kritik der p.V. upp det berömda kategoriska
imperativet :"Handla endast efter ett mönster som skulle kunna
upphöjas till allmän lag." En pliktetik.
I Kritik der reinen V., ss.
-----Det kan oxå nämnas att Kant var road av Geografi, i vilket han glatt undervisade ( .....trots att han aldrig rest längre än 1 mil från Königsberg - nuvarande Kaliningrad.), o. Logik ( aristotelisk ) - och skrev böcker i - att han formulerade sina böcker under promenader, att han levde enkelt,........ hade gräsliga tavlor på väggarna , att han hade en avhållen hustjänare ( Lampe) o. att han blev ganska gammal.Efter Kant kom romantikens reaktion,- utnyttjande ovannämnda luckor - (se:romantiken, Hegel ) men efter 1860 ljungade ropet: Tillbaka till Kant ! , och nykantianismen var född. Den existerar än idag.
jfr. Herbart, Schopenhauer, Cassirer, Lampe.
-
Kanten, trilla över. Enligt en gammal världsbild var jorden platt ( ingen dum idé , i sig ) , och om man gav sig ut tillräckligt långt på havet med ett skepp så kunde man komma så långt ut på Oceanos, att man ... trillade över kanten. Detta fruktade bl.a. Magellans ( en portugisisk lågadlig herre, som aldrig förr varit kapten på ett skepp, men väl krigsman ) sjömän när de c:a 1521 strävsamt, efter att ha funnit sundet vid Kap Horn, och benämnt de Magellanska molnen, i vecka efter vecka under möda tog sig över det stilla havet, Mare pacem, ( The Pacific ) för att söka nå "kryddöarna"( som senare skulle komma att delas upp mellan portugiser, spanjorer, holländare och engelsmän ); .... Som de följde en gammal d-a karta, som grundade sig på Ptolemaii beräkningar av jordens storlek ( radie ) (jfr. Erathostenes ) så tycktes det som om de, de fyra skeppen ( med Victory i spetsen ... detta skepp hette förmodligen något portugisiskt ... eg. ) aldrig skulle komma nånstans annat än möjligen i det läget att de skulle komma att ... trilla över kanten.
jfr. mardröm, Gehenna, Vasco da Gama.
-
Kaos ( gr.Chaos ). Tillstånd mellan ordning och oordning*, som det bedrives en slags forskning i. Detta senare är obegripligt, då man - enl. min mening - aldrig kan ha tillgång till samtliga parametrar i detta ämne. (jfr. J. Gleick, Chaos, )
-
Kardinalfel. Det främsta felet.
-
Karta. Ofta har någon på grundval av data ritat en karta över verkligheten. Denna karta är inte bara selektiv, men visar sig ofta vara fel. ---- Somliga männiksor älskar kartor. De ritar kartor över imaginära länder och sätter där imaginära städer vid imaginära floder.
-
Kardinaltal. Inom mängdläran ( är ett ändligt k. ) ett heltal som betecknar antalet element i en mängd av objekt.( jfr. när det gäller heltal: ordinaltal*, som äger sin betydelse beroende på platsen i följden av tal.).
jfr. Cantor, Russell.
-
Kasuistik (av lat.casus, vad som -oväntat - händer )Handlingsföreskrifter för enskilda situationer.
-
Katakres, (gr.),(lingv.) sammanställning av till betydelsen oförenliga ord................. ex:" Tennsoldater av bly".
-
Katarinakloster. /Kloster på berget Sinai, med inristning från Paulus galatéerbrev.(Uppk. efter Den Heliga Katarina.)
-
katharsis.(gr.) =rening. se:Aristoteles.poetik, dramatik, teater.
-
Katolsk. = allmän. Ord beslagtaget av en kyrka, som beslagtog det ordet. (jfr. Moderaterna, Svenskt näringsliv, Sannfinnländarna, 3, o.s.v. )
-
-
Keats, J. eng. skald. Högblods(ha!)romantiker. Ode to a Grecian Urn.:
"Heard melodies are sweet. Those unheard are sweeter." jfr. Byron, Shelley.
På K.s gravsten står :" Här ligger en ,vars namn skrevs i vatten."
-
Kemp.P. da. fil.Introduktör av mod. fransk fil. i Norden. Idéhistoriker och skarp- och vidsynt fil. Det Oersättliga.Även en liten översikt över Lévinas´filosofi.
-
Keynes, J.M. (18..... 19...)eng. polit.tj.man, ekonom, börsspekulant, o fil.. Vansinnesförklarade Versaillesfreden*. Rik bok i sannolikhetlära. Treatise on probability. Behandlar konsekvent icke händelser ( events), men utsagor om händelser , och sannolikheten för sanning o falskhet hos utsagor. Förvånade B.Russell genom boken. Tillhörde den "på alla vis" frigjorda Bloomsburygruppen* med V. Woolf*, pacificsten historikern o essäisten L. Strachey* o andra..se: A.Smith. Ayer. Hogarth Press.
-
Kierkegaard, S.A. ( 1813-1855.) dansk filosof, skriftställare, psykolog : Diffus tänkare. Huvudidéer (?): betonande den enskilde , samtiden, och dennes ( ångestfyllda ) val, den valda (!) fria viljan; antiauktoritär, han var filosofi-kritiker, Hegelkritiker,- men var i hög grad beroende av Hegel* och lär enl. somliga aldrig eg. kommit ut ur Hegels grepp.( Betecknas av soml. som i huvuddragen kantian*.Andra se honom som mystiker.sic!!) Kierkegaards Själv-begrepp gör honom (frihetsfilosofen ) - viadare - en determinist. ( fr. Adornos avh. S.Kierkegaard,.o. Koskinens diss.). Vid en redogjörelse för S.K.s fil. kan man icke bortse ifrån att den kan läsas på flera sätt, och framför allt är dt möjligt att läsa hela författarskapet strängt självbiografiskt, - som en slags själsallegori över hans egen själs utvecklingsgång. Detta göres icke här.Vi håller fast vid den - bräckliga uppfattningen att S.K. hade en serie mer eller mindre sammanhängande huvudidéer. ( Själv betecknade han - med rentierns obekymrade perspektiv - sin filosofi som "lite kanel till maten.")
" K. liknade nästan en karikatyr. Under den neddragna, bredbrättade hatten såg man det stora huvudet med det kraftiga svartbruna håret, de blå uttrycksafulla ögonen mot en gulblek ansiktfärg och infallna kinder, med många djupa rynkor nedår kinderna omkring en mun , som talade om den än teg. Han bar alltid huvudet lite på sned . Ryggen var lite krum. Under armen hade han spatserkäppen eller paraplyn. Den bruna rocken var tätt och stramt knäppt kring den magra kroppen. De svaga benen tycktes bara osäkert bära sin börda, men länge höll de att bära honom fråm studerkammaren uti den friska luften, där han tog sitt "människobad"/.---/"
( P.Chr. Zahle, en med S.K. samtida. )
" Han isolerade sig från allt och alla, rastlöst vandrande fram
och tillbaka i sin lägenhet som ett djur i bur, med alla ljus tända,
upprymd och förkrossad på en gång,/…./."
( J.Danstrup om S.Kierkegaard i Danmarks Historia II,s.110.)
" Gud välsigne Dig!- Måtte det gå
Dig väl!"
( Kierkegaards trolovade Regine Olsen, i replik 1855 när de passerar
varandra på gatan efter förlovningen för länge sedan är
bruten och förhållandet har upphört, när Regine sedan länge
varit Fru Schlegel, högreståndsfru, men barnlös. Regine levde
ända till 1904. )
1. S.K. släkt och uppväxt
.Søren Kierkegaards far , Michael Pedersen Kierkegaard, föddes 1757 som en son i en stor syskonskara ( 9 syskon) till en mycket fattig torpare i Saeding, 10 mil från Ringkøbing på västsidan av Jylland. Gården där hans far bodde var en av "Kirkegaardene" som var en slags annex, knuna till pastoratet, och det blev det namnet, Kirkegaard, Kierkegaard, el .Kjerkegaard, ( det varierar i olika rullor) man tog. Där hade Sören Kierkegaards förfäderbott i minst fyra generationer, - man kan föra tillbaka bönderna i denna släkt, i samma denna gård till "tipoldefadern", alltså till motsvarande sv. " farfars farfader". Denne Michael Pedersen Kierkegaard fick aldrig någon skolutbildning mer än ett par år, men fick vakta får ensam på den magra, ödsliga heden. I sin tröstlöshet över detta sannerligen bittra öde tog sig den unge pojken, blott elva år gammal, för att stiga upp på en liten kulle, - eller kanske en sten - , lyfta en knuten näve mot skyn och - förbanna Gud!…..
" Det forfaerdelige med den Mand, der en gang som lille Dreng, da han gick
og voktede Faar paa den jydske Hede, leed meget ondt, sultede og var forkommen,
paa en Høi stod op og forbandede Gud - og den Mand var ikke istand til
at glemme det, da han var 82 aar gl.."( ur S.K.s Papirer.)
Vid 12 års ålder fick den unge forne drängen komma till den
stora handelsstaden Köpenhamn, där en morbror till honom hade en blomstrande
klädeshandel. Han skickades till Köpenhamn, den ende av de nio barnen,
- endast tre gifte sig - som fick denna chans till utbildning, - och M.P.K.
såg det som en Guds hjälp - eller (dialektiskt )Guds straff , Guds
test eller Guds outgrundlighet ….( S.Kierkegaard skulle hela sitt liv komma
att - gräsligt nog - betrakta hela detta liv som en examen.).att detta
skedde, och att mycket annat märkligt också skedde - att det kom
att gå honom så väl…..( Allt enligt den myt som är gängse.)
. M.P.Kierkegaard fick efter att ha varit lärling och biträde efter
hand ta över skötseln från morbrodern Nils Andersen Saeding,
ärvde alltså affärsrörelsen när denne dog, och
visade sig också så oerhört noggrann och begåvad i affärer,att
han kunde avsluta sin affärsverksamhet och dra sig tillbaka som rentier
vid endast fyrio års ålder!Han tycks ha dragit sig tillbaka av ren
anständighet! Eller av depression. Man vet inte. ( I den Kierkegaardska
släkten löpte en ådra av mano-depressiv ( el. bipolär)
sjukdom. Förutom fadern led S.K.s broder Peter av denna och blev
tvungen att sluta sitt arbete. Även brorsonen Paul Kierkegaard blev drabbad
och ägnade sitt långa liv åt att promenera omkring i faderns
trädgård i Aalborg. )
- Tillbaka till Michael Pedersen Kierkegaard . Han "lyckades"
bli rik, och stenrik , rikare ändå alltså (!) , genom en investering
i kungliga statsobligationer, när det gick fullständigt hål
i den danska börsen, - Sören föddes under statsbankruttens år
1813, " då så många andra konstiga sedlar sattes i omlopp".
- Danska regeringen hade nämligen under de föregående krigsåren
( de olyckliga napoleonkrigen )låtit trycka en ofantlig mängd sedlar
utan täckning. Vid denna "statsbankrutt" nedskrevs värdet
av alla sedlar till en tiondedel av sitt forna värde . Denna nedskrivning
drog även med sig värdet på alla andra värdepapper, såsom
aktier och obligationer. Enbart de kungliga statsobligationerna behöll
värdet, detta av hänsyn till utländska kreditgivare. Allt som
var sparat i det kierkegaardska hemmet var sparat just i dessa slags obligationer.
Så blev alltså M.P.Kierkegaard sexton år efter att
han slutat sitt aktiva och lyckosamma klädeshandlarliv en förmögen
man, mer än tio gånger så rik som förut - de flesta danskar
blev ju ruinerade detta år! Enligt den mytologiska kierkegaardtolkningen,
där familjens historia berättas som en ödestragedi av antikt
grekiskt slag, blev detta bara ett ytterligare hårt slag för den
tungsinte, fromme, gamle fadern. ( Jfr. den klassiska, idealiserande - på
sin tid prisbelönta - biografin Sören Kierkegaard av Johannes Hohlenberg,1943.)
M.P.K. kunde dock odla de intellektuella intressen, som han alltid hade haft.
Han hade bildat sig själv, och fortsatte med detta.
M.P.K. gifte sig ganska sent i livet. Vid trettiosju års ålder.
Hans första hustru dog efter två års barnlöst äktenskap
och Michael P. K. gifte om sig med sin hushållerska, Ane Sörensdatter
Lund , 1797 ,efter att han gjort henne gravid. ( Detta var hans andra stora
synd, enligt honom själv.) Han fick med henne sju barn. Tre flickor och
fyra pojkar. Endast två av dessa barn upplevde sin trettioårsdag:
de båda sönerna Søren och Peter. Endast Peter blev en gammal
man. ( Barnen var Maren Kristine 1798-1822), Nikoline (1799-1832), Petrea (1801-1834),
Peter Kristian (1805-1888),Søren Mikael (1807-1819), Niels Andreas (1809,
d. i Paterson , Nordamerika 1833), Søren Aabye ( 5 maj 1813- 11
nov.1855 ). Ane Sørensdatter Kierkegaard dog 1834 till stor sorg
för S.K., enligt källorna.
Brodern, sedermera biskopen, Peter fick en , enl.Harald Höffding
"välbegåvad"son, Pascal Michael Paul Egede Kierkegaard,
som hela sitt liv, efter några år på hospital, lär ha
promenerat "drickfaerdig" i faderns prästgårds trädgård
i Aalborg, offer för en obotlig depression. ( jfr läkaren Ib Ostenfelds,
Poul Kierkegaard, En Skjaebne,(1957) - till och med Poul har fått
en biografi !!!!!!!!!!-, Hj.Helweg , S.K.,1933. H.Fenger, Kierkegaardmyter
og Kierkegaardkilder,(1976)- den senare en ngt negativ bok.). Släktens
mano-depressiva läggning gick igen.
Michael Pedersen Kierkegaard glömde - karaktärsfast och noggrann
i allt, som han var - aldrig bort sin hembygd: till morbroderns minne donerade
den "gamle" K. en stor summa pengar till sin fattiga födelseby
för uppförandet av ett hus till sina syskon som senare blev till skolhus
ett hus i tegel, som senare blev kallat "det röda huset". ( Alla
de övriga husen i byn, - bortsett från kyrkan, som var av "kampesten"
,d.v.s. granit, - var av lera och halm! Västjylland var ett otroligt fattigt
område under denna tid. Detta är ju samma tid som när den stora
emigrationen från de fattiga områdena i Europa ägde rum. )
Michael K. donerade också medel till en permanent lärartjänst.
- Ur brev hem från M.P.Kierkegaard till hans syster Else,
det enda kvarlevande syskonet, 1838:
" Jeg er uden egentlig at vaere syg, meget svag baade paa Siel og Legeme;
og detsamme maa jeg sige om mine Sønner. Dette brev bliver formodentlig
det sidste Du faaer fra min Hand; thi jeg kan ikke mere hverken taenke eller
skrive, og jeg haaber, at min Hiemgang er naer forhanden. Bed for mig, min kiere
Søster! Ligesom jeg og vil bede for Dig, at Gud vil forlene os en salig
Udgang af denne syndige Verden. - Naar Høsten er overstaaet, see saa
at Du med et Par Ord kan tilmaelde mig, hvordan den er falden ud. Hils . . ,
bed ham undskylde, at jeg ikke skriver til ham igjen; Aarsagen er, som meldt,
min Svaghed baade paa Siel og Legeme, og den ustadige uregerlige Haand, som
jeg med saadan Anstrengelse maa holde paa, at jeg af og til faaer Krampe i Fingrerne."
( H.P.Barfod, S.K.s Efterladte Papirer 1833-43 (1869), Notiser om
S.K.s Foraeldre) XXXVI.)
S.Kierkegaard besökte hembyn på sin Jyllandsresa 1840, - sedan fadern avlidit. I den "røde Lommebog",en av de två anteckningsböckerna från denna resa , står att läsa:
" Jeg sidder her ganske ene /…/ og taeller Timerne til jeg skal see Saeding.
Jeg kan aldrig erindre nogen Foraendring med min Fader, og nu skal jeg see de
Steder hvor han som fattig Dreng vogtede Faar, de Steder, jeg paa Grund af hans
Beskrivelse har haft Hjemvee efter. Hvis jeg nu blev syg, og blev begravet paa
Saeding Kirkegaard! Underlige Tanke. Hans sidste Ønske til mig er opfyldt,
- skulde virkelig min hele jordiske Bestaemmelse gaae op deri ? I Guds Navn!
Opgaven var dog ikke saa ringe i Forhold til hvad jeg skyldte ham. Jeg laerte
af ham, hvad Faderskjærligighed er, og derved fik jeg et Begreb om den
guddommelige Faderskjærlighed, det eneste Urokkelige i Livet, det sande
archimediske Punkt." (S.K.s Jyllandsrese, s.42f.) ( - och en kortare och
bättre psykologisk thrillerroman än detta stycke utgör har väl
ingen läst……)
Fadern var en ytterst bestämd man. Middagsmaten hade han bestämt för
varje veckodag.( jfr.Turgenev.) Han var enkelt och korrekt klädd.
Grå, högt knäppt rock, väst och knälånga manchesterbyxor.
Skor och stövlar var alltid skinande rena och helt blankputsade var dag.
Det var en av hosekraemmmesvendens , drängens, uppgifter. Inte ens ett
sandkorn fick finnas på dem.
Rikemannen , "Hosekraemmmeren" , Michael Kierkegaard bjöd
till sitt hus i Köpenhamn hem en del intellektuella och i diskussionerna,
- ty han var alltid diskussionshungrig - , utgick han ( egendomligt nog) alltid
som segrare,- i en nästan "festlig stämning", som det berättas.
Båda sönerna, den äldre o. den yngre, Peter och Søren
, - ( S.K. föraktade och led, martyraktigt själv av detta "bodpojksnamn"
, Sören, livet igenom, och fick också lida för detta namn.)
- kom att framhålla fadern som den kanske mest begåvade man de nånsin
känt, - sönerna blev ju också bemärkta danska män.-
( För att nyansera denna bild av fadern bör framhållas, att
han naturligtvis, med sin ringa utbildning aldrig fick tillträde till något
riktigt högreståndsliv, och han betraktades t.ex. av stadens biskop,
Jakob P.Mynster, som var hans själasörjare ( som det hette
på den tiden ...) såsom en "enkel, redlig man". Jakob
.P. Mynster var Sjællands biskop 1834-1854 och kom att spela en stor
roll i Søren Kierkegaards liv- secenserade hans böcker o.s.v……..
En egendomlighet, som starkt måste hängt samman med den depression
fadern så stoiskt bar, var att han ofta lyckades hävda inför
olika människor, med sin otroliga förmåga till övertalning,
att han var den allra uslaste !och minst värdefulla människa !som
fanns. (Jfr. Hj.Helwegs bok om S.K., S.K. en psykiatrisk- psykologisk
studie, 1933.) Fadern erbjöd sin yngste son , när denne var liten
, 1 Riksd. om han läste högt biskop Mynsters predikan för honom
, och 4 Riksd om han skrev av den predikan han (Sören) hört i kyrkan
. Sören protesterade och hävdade att detta var indoktrinering. Senare
i livet skulle dock S.K. taga denna faderns handling i försvar ( såsom
Franz Kafka också delvis tog sin fars uppfostran - ( utestängning
på balkongen o.s.v. ) i försvar.) ( jfr: Helweg, s.39.)
2.Olyckan. Som ung pojke föll Søren ned från
ett träd:
" S.K. var dengang ikke stort mere end Dreng, af et spinkelt og sart udseende,
der løb om i en rødkalsfarvet Frakke og af Faderen saedvanligvis
bevaevnets som "Gaffelen", paa Grund af den tidlig udviklede Tilbøielighed
for satiriske Bemaerkninger.- Isaer var det dog Onkel Søren, som i Drengeaarene
jaevnlig gjaestede Huset ( Familien Agerskovs Hjem ), ligesom det ogsaa var
under et Ophold dér (1825), medens de boede paa Buddinge Mark, at han
ved at fald ned fra et Trae fik et saadant Slag i Ryggen, at han i detmindste
selv tillagde det Betydning for hele sit senere Befindende - og dermed da i
Grunden for hele Livet - som förste Led maaske i den Kjaede af Smaerter,
der skulde føre ham paa hans ensamme Veje. Han selv har fortalt meg,
hvorledes den gamle Madam Agerskov ved den Leilighed havde imponeret ham, idet
hun paa sin sindige Maade inderlig Bedrøvet havde sagt:"Kjaere Barn,
skal du nogensinde i Livet gjøre mig saa stor en Glaede, som du idag
har gjort mig sorg!" ( H.Lund, i: Erindringer om Søren
Kierkegaard, S. Johansen,(1955.)s.17. -jfr. Sejer Kühle:
S.K.s barndom og ungdom,(1950).s.61f.)
Man vet inte hur allvarlig denna skada var. Den kan dock ha bidragit till hans svåra kutryggighet och kanske även lett till andra funktionella störningar,bl.a. betr. sexuallivet.( jfr.S.K."Om jag hade haft en kropp....")
Jakob Mynster (1775-1854) ,högt ansedd då som nu, var högkyrklig,
hade en tro på det innerliga, personliga gudsförhållandet och
ansåg att detta endast var möjligt att skydda genom deltagande o.
upprätthållande av en stark församling, och en stark kyrka.
Mynster hade livet igenom att kämpa mot de starka frikyrkliga rörelserna
som florerade överallt i Danmark, både på Jylland "de
starka juterna" och i huvudstaden, där pietister, baptister ( vars
barn M. ville tvångsdöpa)och hernhutare hotade den officiella kyrkan.
Senare skulle det komma ytterligare ett hot, visserligen mindre, men för
honom i alla fall störande: Sören Kierkegaard. ( S.Kierkegaard fick
inget avgörande inflytande på den danska kyrkligheten ( kyrkan) medan
han själv levde o. knappast senare heller…)Vid sin sida hade biskop Mynster
dock i sin gärning såsom en stark kraft den honom nästan alltid
trogne biskopen i Aalborg, S.K.s bror, Peter Christian Kierkegaard. (
Jfr. Hal Koch, Danmarks kyrka genom tiderna,1942.)
Storebrodern Peter studerade alltså till präst. Fadern Michael
kom att bli en betydelsefull figur, en alltför betydelsefull ( just som
Franz Kafkas far Hermann Kafka blev för Franz Kafka ) för sonen,
och både faderns tungsinne o. pietistiska (hernhutiska) religiositet,
samt även i det att de olika samvetskval den gamle hade överfördes
på den sonen, ursprungligen en liten vild o. glad, rödhårig
(!)pojke, som dock tvingades till ensamma promenader med fadern, fram och åter
i vardagsrummet i det välbärgade hemmet i centrala Köpenhamn,
där de båda, den gamle mannen o. den lille pojken företog fantasiresor.
Men fadern lät också gradvis den tyngande hemligheten ( om händelsen
på heden ) framskymta i samtalen, så att den unge Søren alltid
gick omkring med en känsla av att något gräsligt var förestående.
Så sent som 1842 kunde S.Kierkegaard skriva i sin Dagbog:
" Jag skulle kanske kunna reproducera min barndoms tragedi, den förfärliga,
hemliga förklaringen till det religiösa, som en ängslig aning
spelade mig i handen och min fantasi hamrade ut, och den anstöt jag tog
av religionen, i en novell, som jag skulle kalla Den gåtfulla familjen.
Den skulle börja helt patriarkaliskt idylliskt, så att ingen anade
det, förrän plötsligt det där ordet ljöd och förvandlade
allt till förfäran."( S.K.s Dagbok.s.150.) ( Så skulle
S.K. kunnat skriva lite av det ödesdrama som man t.ex.möter i Johannes
Hohlenbergs numera klassiska biografi . Men S.K. var ingen gestaltare av
den typen. )
När så ett efter ett av hans syskon dog, bl.a. två bröder,
så trodde sig pojken inse vart det skulle barka hän, understödd
i detta av faderns illa dolda övertygelse: Michael Pedersen var för
sin del helt övertygad: Gud hade låtit honom bli rik och få
många barn och begåvade barn , men , som straff för den ödesdigra
händelsen på heden, så skulle den stränge Herren ( på
klassikt gammaltestamntligt vis ) beröva honom allt! Søren Kierkegaard
kom att utveckla en övertygelse / läs: tvångstanke /om att han
själv icke skulle bli äldre än Jesus, d.v.s. 34 år! (Enligt
dåtida rådande uppskattning.) Och när detta sedan ändå
skedde ( han hade ju skrivit en Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift
innan ….), att han passerade denna 35:te födelsedag, blev han otroligt
förvånad……
Man kan redan här se ur vilket läge som S.K. lyckades producera så mycket friskt och nytt, som i kvalitet höjer sig högt över vad hela den samtida nordiska litteraturen kan framvisa.Det gäller, när vi sysslar med S.Kierkegaard, att ta sig till vara ,- som I.Levin menade, -och framför allt ta vara på - för hans "dialektiska förmåga", hans "sjudubbla reflexion". ( Vi tänker på likheten med Fr. Nietzsche.: " Allt som en människa visar utåt föranleder frågan: Vad är hon ute efter att dölja?" och S.K.:" Alvor er just at have denne redelige Mistanke til sig selv, at omgaaes med sig selv som en Mistaenkelig." )
Konsten att resonera på ett skarpsinnigt och underfundugt sätt tycks ha gått i släkten Kierkegaard. - Jylländare, jutar ,var traditionellt i Danmark kända för sin goda fantasi och förmåga att berätta, - ett slags Danmarks värmlänningar. Den gamle och erkänt hederlige Michael Pedersen Kierkegaard var känd för att, trots sin brist på skolunderbyggnad, kunna övertyga vem som helst om nästan vad som helst, (!) ….och den dialektiska skarpsinnigheten gick i arv - bl.a. till S.K.s äldre broder, Peter Christian, som studerade i Tyskland, ( Han vistades även en tid i Paris för studier , men tvingades av social oroatt bege sig därifrån.) och där disputerade på en avhandling om nödlögnen ( - mot nödlögnen ) hos Aurelius Augustinus*, ( De Notione atque Turpitudine Mendacii Commentatio. Göttingen,1829.).( Aug. nödljög "friskt".Ändamålet helgar medlen....)
Peter Chr. Kierkegaard var känd och fruktad bland nordtyska o. Köpenhamns
teologistudenter för sitt allvar, sin kritiska skärpa och sitt skarpa
analytiska förstånd .( Han lär dock icke ha varit lik sin broder
i temperamentet utan av den sorten, att han med alla upptänkliga medel
ville åstadkomma consensus, - en egenskap som fick hans systerdotter Henriette
Lund, "Jette",att kalla honom för ( med tanke på farbroderns
broders öknamn i staden, : "Enten-Eller", - småpojkarna
ropade det efter honom.) :"Både-Och"… .Bröderna kom dåligt
överens.( Mot slutet umgicks de bara via ombud.)Peter Kierkegaard, som
tog synkretismen med sig från Augustinus, medan Sören , som
faktiskt menade att Augustinus var bland de största olyckor som kristendomen
råkat ut för, knappast - åtminstone under senare delen av sitt
liv - kunde tolerera någonting officiellt i samband med kristendomen:
den officiella kristendomen i Danmark hölls av S.K. för en … lögn
. -"Hellre i innerlighet tillbe en sten, än att hycklande gå
i kyrkan varje söndag!" ( Något egenartat, men …. ).
Och:
" Augustinus har i alla fall gjort oberäknelig skada. Hela det kristna
lärobegreppet genom århundraden stöder sig i grunden på
honom - och han har förvirrat begreppet "tro"./…./ Det förhåller
sig inte heller så med Augustinus, såsom det ofta har sagts, att
han var en tänkare,"som inte skydde någon konsekvens".
Såsom exempel har man anfört, att han som konsekvens av antagandet
av dopets nödvändighet för saligheten antog de små barnens
eviga förtappelse. Ja, men stanna litet, se närmare efter! Augustinus
säger: de komma till helvetet - men det mildaste helvetet. Gode Gud, skall
det nu vara en tänkare, en i eminenet mening konsekvent tänkare, som
använder sådana pratkatekorier / Sludder-Kategorier / som det m i
l d a s t e helvetet. Det är ju nonsens, och det är snarare ett bevis
för att Augustinus inte var någon tänkare alls, åtminstone
inte i grekisk mening, inte i sokratisk mening. Förmodligen är det
just denna pratkategori, som medelmåttan har förgapat sig i, och
den är ju också alldeles som beräknad för medelmåttan,
på att beundras av medelmåttan."
(S.K., Dagbok ,s.445ff.. Efterl.Pap.IX.)
Några ord om faderns religiositet: Denne, såsom en enkel man, hade blivit starkt påverkad av den då, som antytts ovan, livligt förekommande hernhutismen*,som redogjorts för i grova drag,(se:hernhutism )en efterföljare och parallellföreteelse till pietismen. Mikael Kierkegaard , den skuldtyngde allvarsmannen ,var medlem i den hernhutistiska församlingen i Köpenhamn. Vi kan inte här närmare gå in på Michael Pedersen Kierkegaards religiositet, - vi känner faktiskt inte till den , M.P.K. efterlämnade netop ingenting skrivet - men det räcker att hålla i minnet Jarricks karaktäristik ovan av hernhutismen för att vi senare skall kunna se och finna spår av densamma , - eller åtminstone likheter med denna, -om vi vill -, i Søren Kierkegaards tänkande, som nog också kan karaktäriseras såsom antiortodoxt, anti-mysticistiskt och anti-rationalistisk. Empiristisk är ju inte rätt ord.- - Att M. P.K. kan ha haft behov av den zinzendorfska* jesusbilden som ett objekt att innerligt förhålla sig till , - i brist på sådant inom den stränga lutherska ortodoxin - ,kan man ju bara spekulera över. ----- ( Bland den tyska romantikens diktare med hernhutbakgrund kan nämnas Novalis* och inte minst "den moderna religionsvetenskapens fader" , Fr.Schleiermacher*.
S. Aabye Kierkegaard kom att gå i skola i Borgerdydsskolen i Köpenhamn.
Iklädd alltför korta byxor. Fadern hade bestämt en något
kort långbyxa till sonen. Denne blev retad för byxan. S.Kierkegaard
kom följaktligen livet igenom att bära korta långbyxor!-----------------
-------Köpenhamn var en stad med något över 120.000 invånare,
- en stad med mur och fyra stadsportar : Østre Port, Nørre Port,
Vestre Port och Amager Port, vilka låstes varje kväll, och där
nyckeln också var kväll bars upp till slottet Amalienborg och överlämnades
till kungens sekreterare, - alltså en ganska liten stad i ett litet kungadöme
där kungen fortfarande hade stor makt. Staden ( en Köb-Stad ) var
bara några kilometer från norr till söder o. från öst
till väst. Tre gator avgränsade staden: Vester Voldgade, Nørrevoldgade,
Østervoldgade. Utanför var öppet landskap med ängsmark
och gårdar, gästgiverier m.m., samtidigt som Köpenhamn då
var en stad härjad av engelsmännens bombardemang . De sköt kanonkulor
från sjösidan , sista gången 1807 som straff för danskarnas
stöd till Napoleon - det sista av engelsmännens många
anfall - Vaar Frue Kirke hade rasat av ett kanonskott; Frue Kirke stod dock
kvar…... .
S.Kierkegaard genomgick sin Borgerdydsskola och avslutade de gymnasiala studierna med mycket goda betyg i så gott som allt; han hade bl.a. i latin och matematik högsta möjliga betyg .Det märkligaste med hans meriter under studietiden var ,- ur "vår" synvinkel sett - , att han aldrig skrev en enda uppsats själv (!), utan betalade kamrater för att göra dessa uppgifter ( i utbyte mot latinöversättningar ) - ett slags hemlighetsmakeri. ( Det skulle senare visa sig att S.K., när han skrev sin första bok Af en endnu lefvendes Papirer, (1838) fick hjälp av en vän ( J.P. Holst ) att översätta manuskriptet ifrån latin (!!!!!!).Långa , krångliga satsbyggnader. Hemlighetsmakeriet skulle senare att komma att bestå hos honom i flera avseenden, bl.a. som en väsentlig del av allt i det offentliga, som ett författarskap utgör, både i sig o. med hänsyn till personen författaren. Denne kan ju inte pretendera på något annat än att utge sig såsom offentlig egendom.
En skolkamrat skriver: " I mine unge Dage levede jeg i et meget intimt
Forhold med S.K., og for hvem jeg i bogstavelig Forstand omskrev hans forste
skrift om Andersen eller rettere sagt: oversatte det fra Latin til Dansk. -
At han henvendte sig til mig derom, var ganske natuligt, thi i Borgerdydsskolen
var det en almindelig Trafik imellem os, at jeg skrev de danske Stile for ham,
og han de latinske for mig. Besynderligt er det, at han, der endte med at skrive
en saa udmaerkt Dansk, i sine Ungdomsaar slet ikke havde Greb paa det, men skrev
et Latinsk-Dansk, der vrimlede af Paretisiper og de mest indviklede Periodbygninger."
( H.P. Holst )
En summa av skolgången var utomordentliga kunskaper i latinska språket
( som han också senare gav privatlektioner i ) samt i grekiska och en
grundlig kunskap i den ortodoxa, protestantiska kristendomen.1830 i oktober
skrevs S.A.Kierkegaard in som student vid Köpenhamns universitet,
17 år gammal. Samma år inskriven vid Kongens Livkorps; fick avsked
efter tre dagar av hälsoskäl ( klenhet ). Den unge Författaren.
Det första som S.K. publicerade - det skulle ju bli massor senare, ett
av världslitteraturens rikaste författarskap - ,Af en endnu Levendes
Papirer (1838), var skrivet av en tjugofemåring och innehöll
en liten uppsats om en då etablerad skribent, H.C.Andersen som
romanförfattare. Det gällde främst den lilla romanen Kun en Spillemand
av Andersen, som nyss utkommit . Kierkegaard angrep boken och den "blöte
konstnären" i denna bok och orienterar sig samtidigt i förhållande
till estetiken som sådan. Det våldsamma och elaka angreppet ( "
när hjälten dör, dör också Andersen" ) bedömdes
av "kulturoraklet" Georg Brandes, - en tuffing själv -
många år efteråt som ett friskt påhopp…… .
Georg Brandes Föddes 1842 i Köpenhamn i en judisk köpmannafamilj.
Brodern Edward Brandes blev också en betydelsefull litteraturkritiker,
rådgivare till Björnstjerne Björnson m.m.( "Skriv
om sådant du känner till!") - Georg Brandes viktiga Hovedstrømninger
i det 19:de Aarhundredes Litteratur kom ut 1873-90 och boken om Kierkegaard
1877, Søren Kierkegaard, således 23 år efter S.K.s
död.Det är en ypperlig bok, som inte åldrats ett dugg. Frisk
och spänstig prosa. Och ett klart och nyanserat omdöme om Kierkegaard.
( Brandes har ju skrivit verk om historiska personer som Julius Caesar
och Francois Voltaire ( - i vardera två band, sammantagna 2000 sidor…….)
1877 höll Georg Brandes också en föreläsning om Kierkegaard
i en fullsatt aula på Uppsala universitet. I församlingen var den
svenske teologen prof. Waldemar Rudin närvarande, - R. , som blev
den förste i Sverige att skriva en bok om Sören Kierkegaard.,( S.Kierkegaards
person och författarskap, 1880 ) mer entusiastisk över honom än
vad Brandes var, ja , faktiskt mycket entusiastisk. - Rudins bok är en
hyllning till dansken .Den är också en sann kristligt stridandes
handling,- i mycket helt enkelt mot Brandes….. samt en god, förklarande
bok av en god skribent , skriven när S.K. s efterlämnade Papirer
så smått började ges ut: de gavs sannerligen ut i små
portioner, - de finns nu att ladda ner på nätet - för att inte
stöta någon ännu levande samtida med S.K..
Men det kierkegaardska angreppet på Andersen sågs av Brandes
som det kanske enda spåret av friskhet hos S. Kierkegaard. Brandes
skulle alltså varken se författarskapet eller angreppet på
den danska statskyrkan som "friskt", men beundrade, som sagts ovan
, ändå alltid , det bör understrykas, S.K. stort. - Brandes
kunde i sin skrift yttra om S.K. att denne hade "en själ utan sol,
som aldrig sett det verkliga livet", att han var "en tänkare
med inflammerade tankar, en född jesuit "(s.85) , men, återigen
, som jag antytt , Brandes inställning var - som oraklers vanligen är
- dubbel.
Brandes var livet igenom bunden i en genomgående fascination över
Kierkegaards verk ( "Sören Kierkegaard var för mig i en mening
den ende.", skrev Georg Brandes sent i livet. ) över dess bredd o.
musikaliska stil , och betecknande och intressant är , att Brandes - som
brevväxlade med halva västeuropa - i ett brev till Fr. Nietzsche (!)
skrev , att Søren Kierkegaard måhända var tidens störste
psykologiskt seende författare! ( Det var till Brandes som August Strindberg
- för att varna Brandes , angående Nietzsches psykiska hälsa
- i sin tur skulle komma att skicka de märkliga brev, som Nietzsche skrivit
till Strindberg, där N. bl.a. i ett av dem undertecknar med namnet : "GUD"
med majuskler. Breven köptes av greve B. Mörner. ) Nietzsche
skulle ju senare i sin tur komma att hävda, att det var Fjodor Dostojevskij,
- eller han själv….., som kunde pretendera på en sådan upphöjd
plats som "tidens störste psykologiskt seende författare".)
Brandes om Kierkegaards recension av H.C.Andersen:
" Grundtanken i Andersens Roman havde ramt Kierkegaard paa et afgørende Punkt i hans eget tankeliv, havde harmet ham naesten personligt ved at ophidse noget af det bedste hos ham, det var den Laere som Andersen havde lavet om Geniet, en Uvirksomhedslaere, at Geniet behövde Pleje, kaerlige Omgivelser , en vis lunken Varme for at saette Frugt, og at det uden denne Understøttelse vilde eller maatte gaa til Grunde."
Kierkegaard kände sig överlägsen H.C.Andersen på
alla plan,- förstår man - även som fantasimänniska. Och
definitivt kände han sig annorlunda, och anmärkte med sin vanliga
kvickhet ( "kvickhetsdjävul", som han själv sa ), den kvickhet
som i förening med hans litterära begåvning och skarpsynta människoblick
samt det starkt utvecklade logiska sinnet förde honom så långt
, så unikt långt fram i litteraturens förmak:"Se Andersen,
han kan fortaelle Eventyret om Lykkens Kalosker, men jeg kan fortaelle eventyret
om Skoen, der trykker."( Det är svårt att se S.K. som en "elak
människa", men väl en människa som - av otålighet
- och medveten om sin oerhörda begåvning, inte kan hålla inne
med ibland sårande kvickheter ."kvickhetsdjävulen".)Att
Brandes skulle ha rätt i att Andersens roman skulle ha träffat S.K.
på något sätt , kan jag både tro och inte tro. Den passivitet,
romantiska ödestro m.m. som präglar Andersen finns inte hos S.K. (-
Bruno Bettelheim skriver i sin klassiska Sagans förtrollande värld
( The Uses of Enchantment,The Meaning and Importance of fairy tales,
(1975)) om Andersens sagor, att många av dem är skrivna för
vuxna,- att myter brukar sluta tragiskt, sagor lyckligt, att Andersens Flickan
med svavelstickorna knappast kan trösta någon på ett friskt
sätt, att Den fula ankungen är en historia präglad av fatalism,
medan han, som exempel på en god saga, nämner Snödrottningen
( Sneedronningen ) som en riktig saga , en moralisk sådan dessutom.s.47,128.)---S.K.
beskriver också i Af en endnu Lefvendes Papirer på sid.52.
"hele Andersens Passivitets-Theorie", med ett jättelikt citat,
kanske det längsta i hela hans författarskap ( c:a 35 rader )- S.K.
brukade citera ur minnet - ur Lykke-Per.
H.C.Andersens beskrivning av händelserna i kontroversen med S.K.
är minst sagt förbluffande:
" Romanen "Kun en Spillemand" opfyldte en kort Tid en af vort Lands unge, høitbegavede Maend, det var Søren Kierkegaard; paa Gaden, hvor vi mødtes, sagde han mig, at han vilde skrive en Critik over den, og at jeg vilde vist blive mere tilfreds med den, end de tidligere, thi, indrømmede han, man opfattede mig ganske urigtigt! - der gik lang Tid hen, han laeste Bogen om igjen, og det første gode indtryk udviskedes; og jeg maa troe, at jo alvorligere han dröftede Digtningen, des feilfuldere blev den, og da Critiken kom, kunde jeg ikke vaere glad af den; den kom som en heel Bog; den første, troer jeg, Kierkegaard skrev, noget besvaerlig at laese, med den hegelske Tunghed i Udtrykkene; man sagte ogsaa i Spøg, at kun Kierkegaard og Andersen havde laest Bogen ud; det var "Af en endnu Levendes Papirer". Jeg fik dengang det ud af den, at jeg var ingen Digter, men en digterisk Figur, der var løben ud af min Gruppe, og at det var en tilkommende Digter givet at stille mig ind i den, eller at benytte mig som Figur i en Digtning, hvori han skabte mit Supplement! Senere forstod jeg bedre denne Forfatter, der i min Fremskriden er kommen mig imøde med Venlighed og Skjønsomhed."
Hur avväpnande - i sin enormt djupa falskhet - är icke denna passus
ur en av Andersens självbiografier ( Mit Livs Eventyr,1855. ). Andersen
skrev t.o.m. till Kierkegaard o. tackade för det exemplar av S.K.s bok,
som denne hade skickat till Andersen. ( S.K. skickade gärna böcker
till känt folk.) Fullt så älsklig var dock inte Andersen i romanen
At vaere eller icke vaere (1858), där den kvinnliga huvudpersonen
tar avstånd från Kierkegaard :
" Ham, mangen dannekvinde med sypigeånd siger at forstå … hun
beundrede den begavede, men blev traet af at kravle over sprogets brolaegning
til tankens tempel; vejen var hende saa lang, og det grønne hun fandt
var ikke friskt fremskudt". Sålunda - och på detta sätt
dömde i alla fall Andersen , - efter S.K.s död ! - till slut fegt
ut sin landsman. Låt oss - men bara i monologismens intresse - stanna
upp något vid Andersen.
Ett par år efter Kun en Spillemand och Kierkegaards "recension",
där K. faktiskt uppmanar Andersen att istället företa resor med
diligens o. rapportera från dem, ( jfr. I Sverrig (1851) - sv.övers.
Resa i Sverige- - m.mängder av andra reseskildringar.) närmare bestämt
1833-34 företar sig Andersen en lång utlandsresa som kunglig stipendiat,
men, eftersom resor är farliga saker, (och A. dessutom är ängslig
för stort och smått :han hade under huvudkudden en lapp där
det stod " Jag är bara skendöd.", eftersom han var rädd
att bli levande begravd……Ungefär som det engelska upplysningsoraklet, encyklopedisten
Samuel Johnson hade en låda med kedjor vid sängen, så
att man kunde fängsla honom om han blev galen. " Förnuftets boja
är skör.", som han sade…….) så skriver han före avresan
en Levnedsbog, som han lämnar i förvar hos en vän tills
han ( förhoppningsvis) skall återvända till Danmark. ( Andersen
företog inte mindre än 29 utlandsresor, och skrev utmärkta reseskildringar."Først
på rejse bliver Livet rigt og levende, man naerer sig ikke som Pelikanen
af sit eget Blod, men af den store Naturs". På en resa i England
1847 möter han, blir vän med och umgås med och tröttar
ut Charles Dickens, som han också återsåg tio år
senare på en ny resa. I England skrev han kontrakt med en förläggare
ang. romanen De to Baronesser, som utkom på engelska innan den
utkom på danska, med stor framgång. Andersen var alltså känd
och publicerad och uppskattad i utlandet långt före Kierkegaard.)
Utan tvivel är Kierkegaards kritik nedgörande:
" Føie vi nu hertil den Fristelse til at
producere, istedetfor atudvikle sig selv, til at skjule en inre Tomhet under
brogede Billeder,/…/"(s.32)o.s.v. - Liksom Kierkegaard blir Andersen av
pöbeln hånad för sitt yttre. - När Andersen återvänder
hämtar han sin deponerade levnedsbogen hos släkten Collin och denna
publiceras först postumt långt senare (1926). Den lästes således
aldrig av Sören Kierkegaard. Den börjar, i fåfänga, dock
så här, -inte utan talang-, och detta är inledningen in extenso:"
HVEM jeg har seet og talt med en enkelt Gang, dens Ansigt husker jeg siden tydeligt,
jeg har fuldkomment Speilbillidet i mig, derimod, min eget Ansigt, skjont vor
Herrre og alle Folk veed at jeg speiler mig tidt nok, kan jeg slet ikke huske;
det samme er ogsaa Tilfaeldet i aandelig Henseende. Jeg troer at have et Begreb,
og det endogsaa, et temmelig klart, om de fleste af mine Bekjendteres Characteer,
deimod er min egen mig ganske uforklarlig. Jeg nedskriver her, alt hvad min
Erindring indgiver mig, om mit Ungdoms Liv, maaskee vil dette for den Fremmende,
der staaer udenfor samle sig til et Heelt og opklare, undskylde og tydeliggjore
meget i mine Digte, dersom Verden laeser dem efter min Dod. Dag for Dag bliver
alt mere og mere Poesie for mig; Poesien traeder ind i mit Liv, og mig synes,
at selve Livet er et stort underligt poetisk Digt. Jeg föler at en usynlig,
kjaerlig Haand styrer det Hele; at det ikke er blindt Tilfaelde der har fort
mig frem, menat et usynligt Fader-Hjaerte har banket for mig! - Har jeg nogen
gode Sider, som jeg vist har, er det virkelig slet ikke min Fortjeneste, jeg
har ikke kunde handle anderledes, derimod kunde jeg ofte have vaeret starkere
og bedre, jeg lader mig alltid henrive af Indtrycket.-"
Vad Kierkegaard bl.a. kritiserar Andersen för är att
inte ha någon livsåskådning annat än en passiv religiöst
färgad fatalism. Andersen beklagade sig över att ha blivit mest berömd
för sina sagor, - vilka alls inte var för barn, enl. honom själv.
Han hade ju en flytande stil, klart influerad av muntligt berättande. Belysande
för detta är också en passage i hans resedagbok från Italien
1846, där A. noterar: "Skrevet hele Dagen. Øm i Tungen."
Han hade humor, Andersen .jfr. den ypperliga novellen Skyggen.
Kierkegaards avvägsteori. Andersens
avvägar.
Monologiskt har Kierkegaards lilla skrift om H.C. Andersens roman alltså
intresse: Vi har ju beträffande monologerna ( se: Monologue on the monologue
) talat om avvägen,- att man i Mon. 1- när man talar TILL en punkt
- ofta kommer in på intressanta avvägar där man utforskar saker
som inte är av direkt intresse,samt att man, analogt, i Mon. 2, - när
man talar FRÅN en punkt - kommer in på avväger, där man
istället hämtar material direkt som stöd för den tes,
eller det ärende man är uppfylld av eller ute i. Kierkegaard har
ett stycke i Andersenskriften, där han tar upp "Andersens Tilfaeldigheder".
( jfr.Orwell om Dickens.) Kierkegaard finner en avvägsteori hos Andersen
( S.K. själv kallar detta aldrig en teori. Det är helt o. hållet
min egen term.) : 1.) Andersen berättar med/genom en motsättning ett
Annat ( skildrar barndomen genom att påpeka hur man ser på den som
vuxen ), 2.) Genom likhet med ett Annat, en by i Danmark är som en by i
Italien,( när man ändå inget vet om den italienska byn )…..
3.) Andersen berättar med Tillfälligheter. (S.K.S.V.I.s.45.) Jag citerar
- eftersom detta har intresse för teorin om monologen och dess avvägar,
särskilt för monpunkt 4.punkten vid sidan av, - en stor del av hela
denna passage, alltså också betr. faktor 3.:
" Inden jeg imidlertid gaaer over til den speciellere Omtale af "Kun
en Spillemand", maa jeg udbede mig Laeserens Opmaerksomhed for en Rubrik
endnu, den jeg helst vilde overskrive "Andersens Tilfaeldigheder",
ikke som om jo ogssaa de to foregaaende Afveie, fra et almindeligere aestetisk
Standpunkt iakttagne, maae vise sig som Tilfaeldigheder, men fordi disse staae
i et saa vaesentligt Forhold tilhele Andersens Stade/ stadium, uppehållsort/,
at de bedst lade sig opfatte i dette Forhold, og derved ogsaa afgive den behorige
Relativtet, inden for hvilken jeg vel med Rette som Tilfaeldigheder vil kunde
beskrive den hele Underskov af forstyrrende Bemaerkninger, der for den blot
nogenlunde opmaerksamme Laeser af Andersens Romaner gjor Veien i dem ufremkommelig,
siger og skriver ufremkommelig; idet det gaaer Andersens Romaner som med andre
Fabriksprodukter, at de for de mikroskopiske Iakttagelser ikke vinde, men bestandig
tabe. Jeg sigter ikk herved til, hvad man strikte kunde kalde Episoder; thi
dette Punkt har vaeret gjenstand for Andersens Drøftelse og behover alltsaa
ikke videre omtales, og er paa sit Sted i det Foregaaende bleven berørt;
jeg sigter ikke herved til, hvad man ogsaa kunde henregne til Episoder, en Opstilling
af en eller anden Enkelhed, blot for at forhale Tiden, som det synes, da denne
ligesaa lidet traeder i nogetsomhelst dybere organisk Forhold til Hovedpersonen,
som det ogsaa er blottet for al elastisk Kraft til, ligesom i et Nu ved et Tryk
paa den skjulte Fiaeder, at staae for os, og desaarsag blot har det ubehagelige,
at man uvilkaarlig kommer at aenke paa en hemmelig Protokol af Døgn-Iakttagelser:-
men til den - ved Digteren Andersens Misforhold til sin Person ogtil det for
en Roman-Digter nödvendige Fond af Kundskaber - betingede Usikkerhed, betingede
Rysten paa Haanden, som gjör at hans Pen ikke blot slaaer Klatter, men
ogsaa slaaer Sladder, og som udmaerker hans Stiil til den Grad, at den derved
bliver vanskelig at eftergjøre."(ss.45-46.)
" Inden jeg gaaer over til at beskrive det andet Misforhold, som jeg vil
betegne som det tilfaelidige Viden, viljeg gjore opmaerksom paa, at der gives
et Stadium af ilfaelidigheder, som maaske passende kunde danne Overgangenfra
det Foregaaende, det er: tilfaeldige Idée-Associationer, idet disse saavel
kunne opfattes fra Personlighedens Side, idet denne ses som den, der ikke har
Magt over sine Tanker, deels fra Tankegjenstandens Side, idet denne sees som
den, der paa en oprørsk Maade behaersker Personen. Herfraa kunne vi nu
gaae over til at omtale hans tilfaeldige Viden. Denne Masse af Kundskaber nemlig,
som Andersen efterhanden har ehrhvervet sig, har lidt efter lidt sammanrottet
sig mod ham og begyndt paa en Revolution, hvilket har givet Anledning til, at
Andersen har maattet istedenfor fra sit Digterstade at bestemme, hvad der skal
med eller ikke, indrømme denne en raadgivende Stemme, hvilket denne naturligviis
blot har anseet som Intitiativet til at constituere sig selv som den souveraigne
Magt og gjøre Andersen til sin Befuldmaegtigede, som efter Ordre anbringer
dens enkelte Bestandsdele paa Prent."(s.48-49.)
Man kommer här att tänka på bekantskapen mellan Andersen och
Dickens, både personen Dickens och Dickens böcker, där den obetydliga
detaljen just visar sig vara skenbart obetydlig och, - analogt med resonemanget
i det sist anförda stycket av S.K. - där detaljen tar över berättelsen.
Jfr.kap.5 i G.K.Chestertons bokom Dickens ( Charles Dickens,1946), där
det framhålls hur Dickens kunde låta upp till sex berättelser
samtidigt löpa i sina romaner, hur den skenbart obetydliga lilla detaljen
(, ofta en biperson ,) växte till huvudsak i berättelsen. ( jfr. G.Orwells
fina essä om D. ). Det är givetvis inga exakta paralleller. Men vi
söker inga sådana heller. Vad som intresserar här är närmast
uppslag till terminologi. Vi finner nämligen en stark tendens hos Kierkegaard
själv att avvika från ämnet, men, - och detta har understrukits
av många, bl.a. av Hjalmar Helweg - , han tappar aldrig tråden.
( I alla S.K.s skrifter har H. funnit ett, - ett enda ställe - , där
det , för lekmannen ( psykiatern ) H. ,brister i logiken. ) Tendensen att
avvika är starkast i början av författarskapet och fyller en
märklig och viktig funktion, vilken inte uttömmande kan beskrivas
här.
S.Kierkegaards mer än excellenta förmåga till en avancerade
litteraturkritik är ju uppenbar för alla . Men en så kritisk
kritiker som S.K. hade förmodligen aldrig gjort någon publik lycka
- eller överhuvudtaget fått bli kvar inom det kulturella "mittfältsspelarna".
Utmärkande för S.K. stil är en slags febrig sömngångaraktig
säkerhet, - en återhållen hetsighet. Ett hastigt lugn. En otålig
tålighet.En entusiasm med mänsklig blick. En förtrolig oro.
En tålig otålighet. Denna stil äger den nödvändiga
konstansen och spänningsfullheten, som i kombination med rytmiken gör
en del av den store författaren.
S.Kierkegaard är irriterad över Andersens avvägar. Och de är
riktningsmonologiskt inga avvägar ifrån monologen, men små
taktiska tricks för att rikta ytterligare ljus över berättelsen.
( Kafka kunde göra liknande.)
"Disputatsen". Om Begrebet Ironi.
Det skulle dock dröja 10 år innan den högt begåvade S. Kierkegaard avlade sin teologiska ämbetsexamen ( den 3 juli 1840 )efter ett ha genomgått den vanliga studiegången vid Köpenhamns Universitet.: ( Utbildningen omfattade skriftlig och muntlig examen på latin i teoretisk och praktisk filosofi , hebreisk och grekisk exeges, teologins teoretiska, resp. praktiska del, kristlig moral och religionshistoria. Prov-predikan hölls i samband med ämbetsprövningen.) och 11 år till han erövrade magister ( nuv.doktors -)graden ( den 29 sept.1841). Om Begrebet Ironi med stadig Hensyn till Sokrates.
Titeln är kommenterad av.Paul de Man:" Det är en ironisk titel, ty ironi är inte ett begrepp.". Här har Paul de Man dock fel. Däremot är det fullt i sin ordning att kritisera en människa som menar att någon "uttrycker sig i ironiska termer", ty några ironiska termer finns verkligen inte. Ironi är ett förhållande, men som förhållande en företeelse som kan betecknas med ett begrepp. Så kan man ju skriva om begreppet ironi - från grek: eironeia = förställning - för att se vad som döljer sig bakom användningen av det.
Det märkliga med den stora fördröjningen i tid har samband med
ett flertal faktorer i S.K.s liv: S.K. tvivel på sin tro, sin hälsa,
sina möjligheter att leva ett vanligt liv och sin vilja till detta - sådant
här är naturligtvis rena spekulationer, men det är troligt att
det är nära vad som verkligen försiggick i S.K.s huvud då
!, vi kan ju konsultera den Dagbog , som S.K.,- som jag ovan anmärkt -,
skrev för eftervärlden, - ty nästan allt han skrev verkar i mycket
vara skrivet för de, som skulle läsa honom efter hans död - ,
och näppeligen annat än monologiskt för samtiden - detta är
kanske ett utslag av genuin generositet, - och står i kontrast till Franz
Kafkas sista önskan om att man skulle bränna allt!…) Fördröjningen
i karriären kan också ha att göra med det komplicerade förhållandet
till fadern och kontroverser med denne, den gamle klädesgrossisten som
dog 1838, - då S.K. uppenbarligen började leva….. Dittills hade han
fört ett oregelbundet halvliv, en orientering i olika miljöer,- funderat
på att bli jurist eller romanförfattare - inte varit så mycket
slarver som spelat slarver och "dandy". Han undervisade dock i Latin
på Borgerdydsskolen (!)1837-38-. Det "förställande"
livet skulle han komma att fullfölja nästan hela sitt liv. Han - innnerlighetens
apostel….- spelade obekymrad, men i sinnet bodde - om man får tro honom
själv, och i detta fallet finns ingen anledning till något annat
- förtvivlan. Så var han under hektiska arbetsperioder senare - vid
tiden för skrivandet av Enten-Eller - noggrann med att då och då
ge sig ut och strosa, gå på teatern, sitta på konditori på
Østergade och låtsa som om han var det som han ville lura folk
att han var, :en rik dagdrivare och slarver. I själva verket var han efter
faderns död inte upptagen med något som helst annat, än att
skriva! Det bevisas praktiskt taget av den mängd böcker han utgav
, och av kvalitén på dessa….
S.K. hade , enligt Dagboken, en stark religiös upplevelse den 19 maj 1838.
"En ubeskrivelig Glaede"(Pap.II A 228). Annars var hans intressen
under ungdomstiden - i all sundhet - inte direkt centrerade kring religionen.
Men i dagböckerna kan man spåra det ständiga tungsinnet. Han
finner alltid sig själv sorgsen, oändligt sorgsen, - särskilt
i sällskap! Det lyser igenom en konstant depression,- den depression, som
han så småningom (förtvivlat) lärde sig att hålla
på en armlängds avstånd livet igenom med hjälp av en penna
och ett tålamod, han lärt sig av nödtvång .
Det är svårt att förstå hur den i grunden så otålige
S.K. kunde bemästra sig själv i så hög grad som han kunde.
( Han tackar själv Gud för det….) Ämnet för magisteravhandlingen
är ju i många avseenden intressant. Ironien och förhållandet
till antiken (Sokrates) och till samtiden o. dess filosofi, romantikens historie
och konstfilosofi. Ironien och förhållandet till - tidens store -
G.W.F.Hegels filosofi. Ironien i förhållande till S.K. själv.
Ironien som historiskt fenomen ( i förhållande främst till Hegels
historiefilosofi.). Frågan om vem Sokrates egentligen var (- S.K.s tendens
till identifikation med Sokrates- .)
- Kierkegaard hade haft en kännare av antiken som
lärare, prof. Poul Martin Möller ( 1794-1838) ( mest känd
för den fina klassikern En dansk students eventyr ) ( Möller
som vid sidan av F.C. Sibbern* (1785-1872), -som med det "Alconstructive"
och sin utopiska socilism i Meddelelser av et Skrift fra Aaret 2135 är
en av de mest originella tänkare Danmark nånsin sett - var de enda
Kierkegaard nånsin diskuterade filosofi med.)- och frågan om vad
det innebär att vara någon. Sokrates indirekta metod - delvis
genomförd genom ironi .( Vad som skulle bli S.K.s metod : att icke säga
direkt.) Sokrates ställning i det grekiska samhället, och det eventuellt
rättvisa i domen mot honom. o.s.v. - Sokrates och Kristus. Den väsentliga
likheten mellan Sokrates och Kristus är enl. Kierkegaard:….skillnaden.
( Begr. Ironi.s.63 .Tes nr.I av XV.: Similitudo Christum inter et Soctratem
in dissimilitudeine praecipue est posita. - Kanske exekverade Kierkegaard dessa
paradoxer inspirerade av Hegels* på ett liknande sätt framställda
teser till en av sina avhandlingar. De kunde inte ha formulerats bättre
ens av J.Derrida……)( Sören Kierkegaard liksom Franz Kafka var födda
mitt i borgerligheten ( men hade båda fäder som kom från bondeklassen,
- eller rent av närmast trälarna - Michael Kierkegaard som fårvaktarpojke
och Hermann Kafka som fattigt jordbrukarbarn, han som ibland stolt visade upp
sina i barndomen i bärande av koscherkött frostskadade fötter
för sina fyra bortskämda barn i det trygga hemmet i Prag.) .I Gjentagelsen
(1843) beskriver S.Kierkegaard gjentagelsen, upprepningen som det sanna,
som ett slags svävande, ironiens, och som ett estetiskt, ett livsestetiskt
( livskonst-)ideal. Det är G.W.Schlegels tid också……Gjentagelsen,
upprepningen ,är lik den grekiska erinringen all kunskaps moder, - det
är bara det att upprepningen är en omkastning, att erinra baklänges
…. ( erinringen i sig är ju en baklängesaktivitet, som bekant…) Men
boken är mångdubbel. Kierkegaard ger sig här in på en
speciell, estetiskt betonad historiefilosofi, - påverkad som ahn på
denna tid ännu var av Hegel -, som något på senare tid är
utredd i boken En ironisk historia (2003) av Jens Holmgaard . Gjentagelsens
kategori spelar nämligen på en dubbelhet ( där S.K. använder
en hegeliansk …sic!…..ordlek ) i uttrycket "gjentagelse", ty det handlar
om att upprepa en andra gång och/eller att, om man har tur och förtröstan,
"ta alt igjen", få allt tillbaka.(!!!) ( Jfr. även Henri-Bernard
Vergote, Sens et répetition,(1982)).
Så är "gjentagelsen" en parallellkategori till "oändlighetens
dubbelrörelse", vilken är: att vinna allt genom att förlora
det , - som beskrives i den samma år utgivna Frygt og Baeven.
( I Holmgaards bok spelar förresten också Friedrich Nietzsche*
(1844-1900) en stor roll, - speciellt hans tidiga avhandling från Basel-tiden,
professorsåren, innan han blev den konvalecentförfattare, som - likt
Kafka och Kierkegaard - , sökte upprätthålla sin hälsa
så länge det gick genom ivrigt promenerande, - Nietzsche hade ju
blivit sjuk i samband med sitt deltagande i fransk-tyska kriget 1870 -… Emellertid,:
ur den lilla, av N. själv utgivna avhandlingen Om histortiens nytta
och olägenhet för livet, (1874) ( som ingår i Unzeitgemässe
Betrachtungen som den andra delen vid sidan av en kritik av David Strauss (
1873) och ett tredje stycke om Schopenhauer som uppfostrare ( 1974) och
det fjärde, den famösa, Richard Wagner i Bayreuth (1876) ….)
citeras den fina tidspsykologiskt dialektiskt mästerliga passagen:
"Det är ett under: ögonblicket, ena stunden här, andra stunden
borta, dessförinnan ett intet, efteråt ett intet, men det återkommer
dock som en vålnad och stör ett senare ögonblicks lugn. Ständigt
lösgör det ett blad ur tidens bok, det faller ut, flyger iväg
- och fladdrar plötsligt tillbaka och lägger sig i människans
sköte."- Nietzsche. )
S.K. tog avstånd från den egendomliga "objektiva"
cirkulära historie- och själsfilosofi som Hegel framställde -
i alla fall från och med Enten-Eller. Han tycks nämligen själv
ansett sig vara något hegelian i sin magisteravhandling, - och han släppte
aldrig riktigt sin beundran för Hegels reflexionskraft,- och han tycks
alltid glad när han polemiserar mot - den redan länge avlidne - Hegel,
- han tyckte att hans egen reflexionskraft nog var i klass med dennes. Men sedan
utnämnde han sig själv till tidens korrektiv. S.K.: " Middelmaadighed,
som just er det forargelige, den farligste af alle Djaevle-Besaettelser, fjernest
fra at kunne helbredes."
Apropos naturen av Hegels arbeten, - formen är lika med innehållet
-, :hur i all sin dar kunde då Hegel, professor i Berlin , ta emot den
danske professorn och kulturdomaren i Köpenhamn , prof. J.L.Heiberg,
som i droskvagnen (!) på vägen från Kiel till Berlin läst
Logik der Wissenschaft I, och på dennes frågor svara på
vad han faktiskt menade med sin filosofi , hur "systemet" egentligen
såg ut , hur allting förhöll sig ? ( Prof. Heiberg måtte
ha varit ett snille på att umgås. Den som ändå hade fått
vara med , lyssnande till detta samtal!!!!…… )
J.L.Heiberg* var den ledande kulturpersonligheten, en småkung,
i Köpenhamn på S.Kierkegaards tid, och ledde en liten krets av filosofi-
och teaterintresserad elit, ( - hans hustru Köpenhamns stora skönhet
och en mycket populär aktris ) till vilken S.K. förgäves i början
av sin karriär försökte få tillträde, men mot vilken
han senare desto värre polemiserade. Han kom dock sedermera att skriva
en positiv bok till fru Heiberg, Krisen og en Krise i en Skeuspillerindes Liv,
(1848), om Fru Johanne Luise Heibergs ( f. Paetges) - eftersom hon har
samma initialer som sin man ,kom ofta uttrycket "Fru Heiberg" att
dominera i litteraturen - tolkning av Julia i Romeo och Julia, - en i förhållande
till hans övriga verk obetydlig bok, utgiven för att hedra Fru H.
och …..reta Herr Heiberg., ( som hade retat sig på S.K. sedan Enten-Eller
kom ut, - varför visste aldrig S.K..)
J.L. Heiberg skrev både tyngre och lättare litteratur. En bok om Hegels filosofi , Den speculative Logik (1832) ,samt mängder av föredrag, böcker i skilda ämnen, ( bl.a. en bok om Carl Michael Bellman som dityrambiker,) samt ett flertal mycket enkla, populära, korta vaudeviller ( bl.a. en , av Kierkegaard ofta (!) kommenterad bagatell, Recencenten og Dyret. Handlingen utspelar sig i Dyrehaven i Köpenhamn , och djuret som visas i ett litet tält av den panke recensenten är en liten …. skalbagge, en liten insekt med fem ben. - Kierkegaard var på teatern nästan varje kväll. ). Heiberg , den receptive , gjorde också det något , som antagligen hade varit nyttigt även för Kierkegaard: han breddade sig till naturvetenskapliga studier, särskilt astronomi, något K. retades offentligt i pressen med honom för, när Heiberg hade beslutat sig för att inte släppa in den något besvärlige unge Mag. Artium Kierkegaard i den innersta kulturkretsen i Köpenhamn. Vi återkommer till Heiberg.
Framförallt var det Hegels historiefilosofi som Kierkegaard satte sig in
i, ( jfr. Thulstrups utredning….)och även dennes filosofihistoria,-
i bl a. Philosophie der Geschichte ( utg. post.1837), där Hegel
förklarar att världshistoriens gång är präglad av
nödvändighet och där han förklarar ,att:" bara i de
förändringar, som försiggår på ett andligt plan,
åstadkommes något nytt."(s.105.) För Hegel är ironien
ett dialektiskt negativt moment, och just därför, såsom negativitet,
- ett nyckelord i dialektiken -, insatt i hans logik är den ett pådrivande
element ( i världshistoriens "Welt-Geist"såväl som
hos "tanken" hos filosofen, d.v.s. hos Hegel själv, ty för
Hegel var filosofin identisk med honom själv. Hegels filosofi är såtillvida
dubbeltydig. I den stora utvecklingen av tanken nåddes slutpunkten i Hegels
egna verk.
( Hegel ( och Marx ) utmanas ju av Adorno , i
hans Negative Dialektik,(1966) på ett så radikalt sätt
att dåvarande östtyska filosofer "gick i taket ", t.ex.Igor
S. Narski i Die Anmassung der negativen Philosophie Theodor Adornos (Berlin
1975) , där Narski med upphetsning kritiserar A. för dennes förvanskningav
negationens kategori , i det att A. skall ha gett negationen "en alltförstörande,
ytterst nihilistisk och pessimistisk betydelse" (ib.s.9.), att den filosofiska
Tanken var här vid sin slutpunkt.
(Marx berömda ord om Hegel kan förtjäna att citeras. Marx i förordet
till andra uppl av Das Kapital,(1873), (band I. s.27.) - i kommentar
till en anonym recension av första upplagen :
"Min dialektiska metod är i sina grunddrag inte skild från Hegels,
utan dess kompletta motsats. För Hegel är tankeprocessen, som han
under namnet Idé förvandlar till ett självständigt Subjekt,
det verkligas Demiurg, som bildar det yttre framträdandet. Hos mig här
det omvänt det Ideella inget annat än det i människohuvudet omsatta
och översatta Materiella.
Den mystifierande sidan av den hegelska Dialektiken har jag kritiserat för
nästan 30 år sedan vid en tid, då den nästan var dagsmode.
Men just , när jag utarbetade första delen av Das Kapital , så
fann det förtretliga, hädande medelmåttiga epigoneri vilket
nu för ordet i det bildade Tyskland, ett stort nöje i att behandla
Hegel, som den modige Moses Mendelsohn på Lessings tid behandlat Spinoza,-
nämligen som "en död hund". Jag bekände mig därför
ofta som elev till denne store tänkare, och koketterade här och där
i kapitlet över värdeteorin med det för honom säregna uttyrckssättet.
Mystifikationen, vilken Dialektiken råkat ut för i Hegels händer,
förhindrar på intet vis, att han har framställt dess allmänna
rörelseformer i huvudsak på ett omfattande och medvetet sätt.
Den står hos honom på huvudet. Man måste vända på
den (/ sie umstülpen/ ), för att frigöra den rationella kärnan
ur det mystiska höljet.I sin mystifierande form blev Dialektiken tyskt
mode, eftersom den tycktes förklara det bestående. I sin rationella
gestalt är den en förargelse och styggelse för borgarna och deras
doktrinära språkrör, eftersom den i sin positiva förståelse
av det bestående samtidigt innesluter även förståelsen
av dess negation, dess nödvändiga undergång, varje form i förändringens
flöde, och alltså också uppfattar dess förgängliga
sida, inte låter sig imponera av något, och då i sitt väsen
är kritisk och revolutionär." ( Marx,s.27-28.)
(Avdelning Kuriosa: Vid en förfrågan från Fr. Engels sida om
Marx ville precisera vad han menade själv med "dialektik", svarade
Marx att det kunde han skriva på en enda sida, och skulle också
göra det. Av någon, för alla obekant anledning, blev detta inte
gjort……. ) -; I Das Kapital förekommmer även den hegelianska idén
om kvantitetens omslag till kvalitet , som när en näringsidkares eget
minimikapital överskrider den gräns som gör honom till kapitalist,
- också bl.a. med exempel hämtade från kemin, när ett
ämne övergår i ett annat på detta sätt,(s.327.)-
något som påminnner om vad Engels i sin tur sysslade mycket med
i Dialectics of Nature,(1927), -publ.postumt.- Engels dog (ju) 1895. Manuset
- delar av det - sändes av dess innehavare, den tyske revisionisten E.
Bernstein till A. Einstein 1824, som förordade en publicering…….)
Historiefilosofin, det världshistoriska perspektivet,
samt religionens inkorporerande inom Systemet, var de två faktorer som
retade upp Kierkegaard mest beträffande Hegel. Ändå var S.K.
än mer hätsk mot hegelianerna,bl.a. den energiske prof. Hans Lassen
Martensen, ( 1837 teol.lic på en avhandl. på lat. om Självmedvetandets
autonomi.,senare känd för Den christelige dogmatik,1849.Han fick ett
avgörande inflytande på nordisk dogmatik senare.jfr. T. Bohlin.)
Dessa som gick under den något anonyma beteckningen -"dom",
och som pretenderade på, - utan att eg. ha förstått Hegels
verk, enl. S.K.i hans envetna polemik, -att gå "utöver Hegel".
( Häri inbegreps Heiberg.) Liksom romantikerna en gång strävat
att gå ut över Kant. Kierkegaard valde en helt originell angreppspunkt.
Framför allt valde S.K. att inte skapa ett "system".
Hegels filosofi är en ontologi , är snarare läran om VARAT och
varats konstruktion, i en serie verk präglade av determinism , verk utvecklade
med en metod, den dialektiska, där Hegel genom att ställa in begreppen
i ett sinnrikt systematiskt schema , in i en metod - Hegel understryker titt
och tätt i sina skrifter vetenskaplighetens värde och närvaro
- skapar en bild av Andens, d.v.s. världens och tillika individens, utveckling,
som en parallell
.- Filosofin kan icke förutspå, den bild som Hegel ger är av det som har varit , en uppsummering av en totalitet, - Filosofin, Minervas uggla, " die Uele des Minerva", flyger i skymningen, som han skriver. Hegels verk fick ett enormt inflytande. ( Ännu i Cambridge på 1890-talet, då B.Russell började sina framgångsrika studier där, fanns gott om hegelianer :" McTaggart var hegelian och på den tiden ung och entusiastisk. Han hade ett stort intellektuellt inflytande på min generation, även om jag i efterhand inte tror att det var något gott sådant." ( The Auto-biography og Bertrand Russell, 1967. S.60.)-" Moore, var liksom jag, infleuerad av McTaggart, och var för en kort tid hegelian. Men han kom ur detta snabbare än jag och det var till stor del tack vare samtal med honom som ledde mig till att överge både Kant och Hegel.",(s.61.)- Jfr. i Sverige de föreläsningar som Erik Gustav Geijer höll som historieprofessor i Uppsala om historiens filosofi - ex tempora ( improviserat) - 1841-42, där G. på ett utmärkt klargörande sätt redogör för sin syn på, och sin skepsis inför , Hegels filosofi .Se E.G.Geijers Samlade Skrifter. Suppl.II.ss.122-144.
Filosofins historia är en ibland något makaber blick in i det förflutna.
Och man kan fråga sig om den kan skrivas. Men samma fråga kan ställas
om all historia, och vi vet , att den allmänt förekommande slutsatsen
ändå blir att: den måste skrivas. - (Vad det innebär att
förstå en filosofi? Ty man kan för det första hålla
med Adorno om, att det aldrig går att göra en parafras på dennes
filosofi. Och att förstå den innebär ju givetvis inte heller
att man har memorerat den! För det andra hamnar vi då i det läget,
att vi inte kan förstå filosofi på det sättet, att vi
förstår den, på G.H. Gadamers vis, som något annat
( Jag återkommer till denna diskussion om "förståelse".
), att vi inte kan omformulera en filosofi för oss själva, emedan
den då inte längre är den samma, just den filosofi vi avsåg
att förstå, utan bara "min version" av den, där begreppen
kan avvika något i sin innebörd och tyngdpunkterna kan vara andra.
Det var måhända därför som S.Kierkegaard aldrig presenterade några filosofihistoriska exposéer,- för att han ansåg dem omöjliga, eller möjligen - och mer sannolikt - att han inte var tålmodig nog för historia. S.K. var aldrig historiker men väl historiefilosof ändå. Han läste aldrig historia, - han skapade sin egen bild av antiken t.ex., en bild, som man haft svårt att utrota p.g.a. det övertygande sätt på vilket Kierkegaard beskrev denna. ( se S. Holms bok Graeciteten…och samme mans Graesk religion (1942) ). Man kan här jämföra hur t.ex. filologiprofessorn i Basel, Fr.Nietzsche skapade en självständig bild av antiken något senare. - ) Förståelse som personlig omformulering tycks mig dock vara en utmärkt sak, och invändningarna - när det gäller den rent filosofiska aspekten - vara sofismer.
Søren Kierkegaard var alltså tveksam inför
Hegels verk innan han ens läst dem -----
Han ogillade, men kunde vid bekantskap med Hegels skrifter ändå inte
undgå att både imponeras (!) och influeras (!) av Hegel, - bl.a.
av den dialektiska metoden . Detta förhållande upphörde eg.
aldrig. - S.Kierkegaard hade respekt för Hegel praktiskt taget livet ut,
vad man kan se, åtminstone t.o.m. Philosophiske Smuler, även
om han kritiserar Hegel våldsamt….
De tycks ha älskat reflexionen på ett likartat sätt. - Det fanns en stark beundran för Hegels "rena" kapacitet, kraften och vidden, med i bilden, får man förmoda. Efter ett ha läst igenom S.K.s publicerade och opublicerade verk, så ställer jag ifråga om S.K. nånsin läste Hegel på allvar och för att försöka förstå denne. Inget tyder på att han fattar vad Hegel menar i stora delar.Jag - alltså jag - tror inte att S.K. nånsin läste Phänomenologie des Geistes, men endast skummade den.( jfr. M. Taylor och Thulstrup.) S.K.s kommentarer i anslutning till passager ur Ph.d. G. är så pass vaga och utan vanlig udd, att jag anser att bara det antyder att jag kan ha rätt på denna punkt.
Så hade alltså S.K. en dubbel inställning till Hegel - S.K. hade många dubbla inställningar ……..- Han beundrade Hegels system i dess "slutna form", som "inbjöd till tystnad", men höll samtidigt alltså inte alls med i den determinism som denna filosofi innebar. Rummet för den enskilde, den fria viljan, avgörandet och "den enskilde" fanns ju icke alls där, enl. S.K.!( Vilket ju inte är helt sant.) Så skulle S.K. livet igenom släpa med sig en terminologi som var hegeliansk, även om den oftast inte härrörde från direkta hegelstudier, utan var en frukt av hans läsning av högerhegelianernas ( tyska och danska ) rika produktivitet i artiklar och disputationer. ( Vissa menar dock, att inflytandet var djupare, att Kierkegaard faktiskt aldrig riktigt kom ur det grepp som Hegel , enligt dessa, skulle ha kopplat på S.K., och till och med - såsom Adorno et consortes - att S.K.s verk är en slags omvänd spegling av Hegels verk. Eller att S.K.omedvetet - och mot sin vilja - rör sig inom dess pärmar.)
Det var få bland de högre akademikerna i Köpenhamn som tog ställning klart emot Hegel. Endast två av dem var verkligt betydelsefulla, och de var samtidigt S.K.s lärare vid Köpenhamns universitetet , den ovan nämnde prof. Paul Möller, "graecitetens lykklige elsker"( jfr. S.Holm S.K. och graeciteten ) och prof. J.B. Sibbern, vilka snart, trots åldersskillnaderna blev S.K.s vänner ; Dessa två stod dock relativt ensamma mot heibergarna.
När Søren Kierkegaard försvarade sin mag. avhandling 1841 (den
12 januari ) - för övrigt samma år som Karl Marx lade fram sin
doktorsavhandling, vid universitet i Jena , om förhållandet mellan
Demokritos och Epikuros naturfilosofier (se :Franz Mehring, Karl Marx,
Geschichte seines Lebens, (1918 ) s.39 ff. - . S.K.s avhandlking, som faktiskt
skrevs på danska (!), och icke på latin ( det berodde naturligtvis
inte på några bristande latinkunskaper, såsom framgått
ovan…… .), vilket var det vanliga , - det skedde efter en unik dispens hos kungen
- , behandlar bl.a. Sokrates berömda ironi* och hans " icke-vetande",
( delvis i replik mot Hegel, vars sokratessyn S.K. inte delade, även om
han i stort var hegelian…. ) icke-vetandet, det låtsade, som ju blott
i ett avseende sammanhänger med ironien, (- jfr. John Herman Randalls
Plato: Dramatist of the Life of Reason,(1970), där ordet "ironi"
förekommer en enda gång på 263 sidor! ) så pekar Kierkegaard
på, att det vetande, som rör Sokrates ovetenhet, ändå
ibland hos honom bryts av att det kan röra sig om någon mindre form
av vetande betr. något annat än denna ovetenhet. Sokrates hävdar
dock, att det vetandet är mer av en aning …., "et svagt Spor, en flygtig
Antydning af en positiv Viden,/…/." Sokrates säger i Symposion : "
Min visdom är av en ringa art och tvetydig natur, som en dröm."(
Jfr. här S.K. I:96 ) Men avhandlingen sträcker sig utöver den
sokratiska ironien till den romantiska och romantiken överhuvudtaget, och
kan ses - med sin historiska ansats -som ett gåtfullt sidostycke till
Hegel. Det har nämligen varit svårt för en del forskare att
bestämma sig för om S.K. i denna avhandling är för eller
emot Hegel.
Jag ger här en mycket kort ,- trol. överflödig - , skiss över
S.Kierkegaards magisteravhandling:
S.K. börjar med en historisk återblick på källorna , de
tre för fattare som skrivit om Sokrates ( denne skrev som bekant icke en
enda rad själv ). Det rör sig alltså om Aristofanes , Xenofon
och Platon.
-----------------------------
a.) Aristofanes´ Sokratesbild är målad av en i verkligheten
bitter antagonist, som anklagar Sokrates , via pjäsen, för häderi
och för att använda fula diskussionsknep. I slutet av pjäsen
sätter borgarna i vrede eld på "grubbelhuset". Sokrates
sista replik blir ett skrik:
" O, ve mig arme, stackars man, jag blir ju kvävd."
------
Tes VII. i S.Kierkegaards mag.avhandling Om Begrebet Ironi. lyder:"Aristofanes
er i sin skildring av Socrates kommet sandheden meget naer."
Tes II. däremot: "Den xenophontiske Socrates bliver staaende ved at
indpraente det nyttige, han overskrider aldrig erfaringen, naar aldrig til Ideen."
( Man kan här tänka på, att det finns en tradition ifrån
Justinus Martyren (200-talet e.Kr.) som inte ser den judiska eller hedningska
visheten som något avgjort skilt från kristendomen. I gnostisk tradition
hävdar Justinus att de som levt i enl. med Logos, såsom Sokrates
( Apol.I.s.46.Justinus Martyr, Opera , Parisiis,1615.) , tillkommer namnet "kristna".-
)b.) Xenofon. (430-354 f.Kr.) Greken Xenofon var godsägare på
Peleponnesos, fältherre och författare, och nära bekant med Sokrates.
Efter sin aktiva strid i perserkrigen skrev X. bl.a. Anabasis, en grekisk
historia, Hellenika, en roman om perserkungen Kyros, samt - och det är
av intresse här - en dialogseirie "Minnen av Sokrates","Memorabilia".I
dennes verk möter vi en ganska medioker och oförarglig , pratsjuk
sofist. Xenofon var ute i apologetiskt syfte. Många, alltför många
hade retat sig på Sokrates många anarkistiska åsikter. Ty
Sokrates satte ändå i alla sammanhang i slutänden individen,
inte staten, i centrum. Och det var naturligtvis något hotfullt, även
om det handlade om en sjuttioårig gubbe, som vägrade låta sig
försvaras av den briljante Lysias ( som försvarade hög
o låg, många av hans tal är bevarade .)…. Sokrates, som ju
också kom att avrättas av den grekiska staten.c.) Platon.
(427-347 f.Kr.). Platon tillhörde en adelsläkt i Aten. Han
blev , efter en tid som boxare,(!) vid 20 års ålder lärjunge
till Sokrates. Han brukar sägas vara den västerländska idealismens
fader, och hans inflytande kom att sträcka sig mycket långt.
S.K. går igenom dialog för dialog, där ironien hos Sokrates
gör sig påmind.
Inte minst i Apologin, i …..I avhandlingens andra del ( ss. ) fördjupar sig S.K. i begreppet och hur den samtida filosofin ( se ovan mitt kap. om detta ) behandlat begreppet o. företeelsen.
4.Tidig filosofi.
Det litterära genombrottet med "Enten - Eller".
Som det litterära genombrottet (!) kom den bastanta boken Enten-Eller ut i februari 1843, ( över åttahundrasidor i en upplaga på något över femhundra exemplar, - som alla såldes.) och den kan ses som ett öppet brev till Regine,- och delar var skrivet under förlovningstiden - men naturligtvis också som en äregirig och om sin förmåga ytterst medveten ung mans ( S.K. var nu faktiskt 30 år !) första väsentliga och markanta nedslag i offentligheten. ( Vi bortser från Andersenskriften, då S.K. då enbart var 25 år gl..). Det stora dragplåstret var i detta manus Førførerens Dagbog, som lästes , eller snarare slukades, som självbiografisk.( Man har framkastat hypotesen att vad Kierkegaard skrev åtta år framåt var skrivet till Regine. - Se t.ex. L.Lind,s.32.) Här avspelar sig den depressiva läggningen och även en annan sida."I "En förförares Dagbok" visar Sören Kierkegaard hur en man som inte väntar sig något av sitt eget liv helt kan upptas av själva spelet."( K.Horney,Våra inre konflikter,(1950) s.151. ) Ev. väntade sig heller S.Kierkegaard efter den uppslagna förlovningen intet. (Hon under söker i sin bok bl.a. sadismens struktur på ett sätt som går igen hos Erich Fromm i Die Furcht vor der Freiheit,ss.130ff.)) Enten-Eller är en guldgruva för (oss) psykologer.
Mellan 1843 och 1846 skulle egentligen det stora författarskapet komma
att skapas, under ett "för vanliga människors förstånd"
ofattligt uppdrivet tempo. En gigantisk andlig eruption. Ändå finns
ingenting av hastverk i det stilistiska! ( Det är visserligen ett kompilat,
där S.K. använder allt han kastat ner på papper, i det medvetna
syftet att genom kvantiteten OCH kvaliteten i denna debut slå världen
( Danmark) med häpnad.): S.K. utgav under dessa 3 år Enten-Eller
i två band, över 800 tättryckta sidor, Atten opbyggelige Taler,
( S.K. skrev uppbyggliga skrifter, aldrig religiösa!) Frygt og Baeven,
Gjentagelsen, Forord ( en samling förord till oskrivna böcker ), Philosophiske
Smuler, Begrebet Angest, Tre taler, Stadier paa Livets Vei i två band,
Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift i två band. ( Detta är det
pseudonyma författarskapets första stora del, omfattande c:a 3000
tryckta sidor. )
Redan i "disputatsen" ,d.v.s. magisteravhandlingen, Om Begrebet Ironi
(1841) är Kierkegaard färdigutvecklad, stilistiskt och reflexionsmässigt,
tycks det mig. ( Även om han tar avstånd från vissa hegelianska
drag i avhandlingen i några rader fem år senare i Afsluttende Uvudenskabelig
Efterskrift.)
Mellan 28 och 33 års ålder skrev S.Kierkegaard nästan allt väsentligt. Det är -som sagt - en unik intellektuell prestation. Den måtte väl ha förbluffat Danmark…. Men gjorde den det ? Ty nu var ju läsekretsen ytterst liten ,och lokal. Kanske det inte var någon som anade, att dessa böcker skulle komma att tillhöra världslitteraturens klassiker? Förmodligen inte. Förmodligen inte någon alls. Man lade inte så stor vikt vid hans böcker. De kunde ibland säljas i fjorton exemplar….. De var för många och ofta för tjocka för att någon större läsekrets skulle bildas.
Fadern hade en gång givit Søren rådet:" Skall du skriva
något i framtiden, så skriv inte på danska!" ( Alltså
skrev S.K. på danska…. )
Kierkegaard anmärker i en anteckning 1849, att det förmodligen endast
var prof. Rasmus Nielsen, (1819-84) - en sen ,men sann ,beundrare av
S.K.,- en man som S.K. halvt om halvt, och förgäves naturligtvis,
sökte att skapa om till förvaltare av sina verk och idéer -
som hade läst allt.
Köpenhamn var liet. "Vi känner ju varandra allihop."skrev
Kierkegaard i sina Papirer.
Han flyttade ofta till olika vackert inredda , alltid rymliga, bostäder
i Köpenhamn. Han såg till att han hade rum att promenera i och att
han hade ett flertal skrivpulpeter, en i varje rum, vid vilka han stående
författade med fjäderpenna. Att det alltid var 13 grader varmt.Att
det fanns starkt,starkt kaffe, och cigarrer. Hans bibliotek var mycket stort
och välvårdat. Han lät alltid, enl. tidens sed, binda in i läder
de böcker han ville behålla. Den enda svenska bok han ägde var
- C.M.Bellmans Fredmans Epistlar. ( Vi har en ganska god överblick över
både Kafkas och Kierkegaards bibliotek.
Under studieåren mottog Kierkegaard impulser främst från de
tankemässigt nyktra professorerna J.Sibbern och särskilt från
den livskloke Poul Möller, klassicisten, samt från den kyrkliga auktoriteten
Mynster ( särskilt hans predikningar), och hegelianen vid fakulteten, professorn
Lassen Martensen. Som han dock knappt gitte lyssna till….. - O. Thune Jacobsen
skriver :
"Saa noiagtig en Symmetri i Forholdet til Idé og Virkelighed som
vi har fundet hos Mynster udviser Datidens og den naermeste Eftertid danske
Aandsliv ganske vist ikke. Vi traeffer i Heiberg og Martensen en Retning, som
staeer den tyske Idealisme , d.v.s. den hegelske filosofi naermere. - i ´Sibbern
og Poul Möller en Retning, hos hvem Sympatien for den jaevne, fattige Virkelighed
har en eijendomlig varm Kolorit."( O.T. Jakobsen, Gjennem Modsaetninger,s.62f..)
S.Kierkegaard hade i sin ungdom försökt sig på en karriär
som spexskrivare (drivande med den dåtida filosofin ) och planerade bli
en annan novellförfattare av den romantiska skolan. Han tycks dock ha saknat
den berättande gestaltande förmågan. Men han kände sig
i ungdomen dragen till varje försök att bli en man "av värld",
av denna världen, och av tiden, en normal människa, och till att bli
en diktare i romantiken. Han var känd somkvickhuvud och hatad som polemiker
och negativist. Ingenting pekade mot världshistorisk betydelse.
Även i Stadier paa Livets Vej (1845) - utvecklingen av Enten-Eller - finner vi i "stadiernas rad" (stadium = här. - existensmöjlighet ) även ironien. S.K. beskriver livshållningar ( ett arbete han sysslat med sedan han var tonåring o. som också låg i tidens atmosfär och följde det hegelianska tänkesätt,- jfr, Hegels historiefilosofi, filosofihistoria och historiens filosofi och hela Andens utveckling i stadier ,som var så dominant, detta tänkande i "utvecklingssteg" ) och S.K. ställer nu upp följande "stege": Vi befinner oss på livets väg inom en sfär som är av en estetisk - etisk - eller religiös karaktär. Kierkegaard överger aldrig denna indelning, utan diskuterar i dessa termer livet igenom. Mellan de tre stadierna finnes övergångsstadier, confinier ,- så står mellan det estetiska o. det etiska ironien, och mellan det etiska o. det religiösa humorn. ( Jfr. S.K.S.V. X:179.)("Ironikern har gott humör men ingen humor.").På något sätt hör confinierande samman med att dölja, att dölja att man från estetiker övergått till att bli etiker,- eller gått tillbaka -, men att man ännu inte consoliderat sina ställningar, att man inte är helt säker…
Det tycks ibland vara fördelaktigt att betrakta confinierna så, och att det är delvis under en krissituation som man väljer incognitot i confiniet. Vidare är det ju så, att inget confinium är det andra likt: var och en har sin ironi ( mycket beroende på laddningen av ångest m.m. som ligger under ) och en människas humor är icke unik. Confiniet står i samklang med en människas förhistoria, - hur har det föregående stadiet sett ut ? Det kan ligga både stolthet o. feghet bakom att dölja sig, ibland ett nödvändigt värn om integriteten. Ibland är det att dölja sig, t.ex. sin religiositet , - att inte skylta med den på ett skrytsamt sätt!
Religionen är en sak mellan den enskilde och Gud.
Religiositeten är av två slag. Religiositeten A. och B. A. är innerlighetens religiositet, med en tro på Guds förlåtelse, trots att den är problematisk. Religiositeten B. är dock betingad av att Gud själv är problematisk, en paradox*, som han kommit med Kristus i tiden o. historien, och endast kan fattas som paradox.
-----------------------
6. Mag. S.Kierkegaard som person.
"Hans Sjel er derfor i Modsigelse og er Selvmodsigelse.
Dersom den ikke var i Modsigelse, var den fortabt i Verdenslivet, dersom den
ikke var Selvmodsigelse, var Bevaegelsen umulig. Den skal paa eengang eies og
erhverves, den tilhør Verden som en ulovlig Eiendom, den tilhør
Gud som sann Eiendom, den tilhører ham selv som Eiendom, det er som den
Eiendom, der skal erhverves. Han erhverver da altsaa, hvis han virkelig erhverver,
sin Sjel fra Verden, af Gud, ved sig selv."
( S. Kierkegaard , IV,151. Atten opbyggelige Taler.)
" Det concreteste Indhold, som Selvbevidstheden
kan have, er Bevidstheden om sig selv, ikke den rene Selvbevidsthed, men den
Selvbevidsthed der er saa concret, at ingen Forfatter, ikke den ordrigeste,
ikke den i Fremstillingen maegtigste, nogensinde har formaaet, at beskrive en
eneste Saadan medens hvert eneste Menneske er en saadan.""
( S. Kierkegaard VI,224. Begrebet Angest.)
"I alle Hegels Skrifter er det et Afsnit, der handler
om den ulyckelige Bevidsthed. Med inderlig Uro og Hjertebanken gaaer man alltid
til Læsningen af saadanne Undersøgelser, med Frygt for, at man
skal faae for Meget eller for Lidet at vide."
( S.Kierkegaard, Enten-Eller, I,s.204. )
"Digteren siger sig jo kun at vaere Digter. Det
langt Farligere er, at En, der kun er Digter, ved at vaere som det hedder Praest,
giver sig Ud seende af at vaere noget Alvorligere og Sandere end Digteren, og
dog kun er Digter. Dette er Hykleri i en anden Grad (Potens). Derfor behøvedes
der en Politi-Talent, som, just ved at naevne Ordet, ved at sig sig kun vaere
en Digter, kunde komme bag ved alt dette Formummende."
( S.Kierkegaard, i Øieblikket Nr.7. 1855.)
-------------------Kierkegaard var ( som vuxen ) lika ointressed av naturvetenskap
som han var intresserad av Människan. Stort var hans förakt för
mikroskopet och stjärnkikaren!……Det råder en nästan allmän
mening bland filosofer, att S.Kierkegaards kunskaper i filosofi och intresse
för filosofi, - den rådande akademiska ("docenterna"),
- båda var måttliga. Kierkegaard avvisade t.ex. ett erbjudande från
kung Christian VIII ( som fattat intresse för S.K. redan som kronprins…)
om en personlig professur i etik. S.K. motiverade sig ej tillfredsställande,
enbart undflyende , men det är uppenbart, att S.K. ansåg att den
filosofiska etiken var ett otillräckligt medel för att handskas med
livets problem.Kanske hade S.K. en motvilja mot att låsa sig i en sådan
position. Kanske ville han hushålla med sina krafter för viktigare
ting. ( Han var ju ekonomiskt oberoende.) Angående Kierkegaards filosofikunskaper,
så tror jag att de översteg vad man i allmänhet har haft för
sig...... Han hade uppenbarligen mycket lätt att ta till sig, och framför
allt att utmönstra som vanvettiga, olika filosofiska tankegångar.
(jfr.Grens postumt utg.bok om S.K.)
-----------------------------------------------
7. Förlovningen.
Den 10 sept. 1840 - som teol.kand. , innan disputationen alltså - förlovade
S.Kierkegaard sig med den 17-åriga Regine Olsen, ( - tio år
yngre än han själv ).
Han hade känt henne länge, mött henne
hos Rördams*,( Bolette Rørdam var kanske första kärleken
) förmodl.maj 1837, -Regine var en köpenhamnsk borgarflicka av "god
familj", - hon besökte den hernhutiska församlingen - ;Fadern,
Etatraadet Terkel Olsen, var en högt uppsatt chef vid Riksbanken
( Finanshovedkassen ). S.K. bröt förlovningen drygt ett år senare
( 11 okt.1841), alltså alldeles efter disputationen. Det hela är
- utifrån sett - en bedrövlig historia. Jag kommer inte att dröja
länge vid den.Orsaken till att han slog upp förlovningen (- eller
att hon till slut såg sig tvungen att göra det ) lär vi aldrig
få veta. En hemlighet. Om det var familjens, d.ä. hans eget , tungsinne
, eller någon fysisk ofullkomlighet… Men ( eller :och ) S.K. skriver dock
någonstans, att han hade gift sig, om han hade haft en tro likt Abrahams.….
I kraft av det absurda alltså! - Man menar, att han skrämdes av erotiken….
Insikten om att han aldrig själv skulle "realisera det Allmänna"
i betydelsen bilda familj ,och aldrig kunna gifta sig , tycks med detsamma -
och det är inte så märkligt - ha ryckt honom in i en vanvettig
(?), nästan psykopatologisk produktivitet. Den uppslagna förlovningen
slog ned som en bomb i Köpenhamn. Man "förlät" honom
aldrig. Speciellt inte som man, icke orimligt, läste en viss del av författarskapet
( i Enten-Eller )som en direkt skildring av förhållandet.(
Ibland tycker man sig ana att hela det pseudonyma författarskapet är
riktat till en person, icke fadern M.K., men R.O..)
Regine gifte sig i november1847med sin ursprungliga barndomskärlek, en
Fritz Schlegel, tillsammans med vilken (!) faktiskt Regine i framtiden,-
absurt nog, skulle läsa merparten av vad S.K. skrev. Regines make, beundrande
S.K.s intellekt, gick till och med ochköpte S.K. efterlämnade Papirer
,( i Barfods version ), med allt vad som stod i dem, när dessa så
småningom började utkomma i Hans Barfods regi. Först när
andra delen av dessa Papirer började den sunda Regine att protestera och
ville inte läsa dem mera. ( Se:Hj. Helweg,s.377.) Mats Furberg*
om Alistair Hannays bok Kierkegaard (1982) :
"Sörens och Regines öden får ringa plats liksom psykologiska
teorier. De bortåt 350 tättryckta sidorna ägnas åt Kierkegaards
resonemang. Denna omväxling har sitt pris. Resonemang är tankar. Som
sådana är de allmänna. Hur existentiella och verklighetstrogna
blir de då?".---- Joj,jo, men det är ju i all sin dar S. Kierkegaards
tankar! Vad vi vet om detta förhållandes inre ( hos S.K.) är
- netop ingenting.( jfr.här Lis Lind, Sören Kierkegaard
själv. - det intressanta avsnittet, ss.17-44.) Åtskilliga är
historierna om deras förhållande, och de är alla til S.K.s nackdel.
Han tycks inte - i detta avseende har varit ett endaste hygglig och rak. En
historia går ut på att han skaffade vagn för att med Regine
åka ut på landet, vilket gladde Regine. Men ,"ved Runddelen
paa Vesterbro" ut från staden lät han kusken vända och
återvända till Regines hem, med motiveringen att man måste
härda sig, och lära sig att man inte får allt man vill ha här
i världen, så att "hun kunne vaenne sig til at naegte sig en
Fornøielse." ( H.Hertz ,i Steen.Johanson ,Erindringer…. s.24.) )
Han brukade - interfolierat med sitt arbete på avhandlingen - sända
ett brev med sin tjänare varje onsdag. Han följde dock tätt i
hälarna på tjänaren och spanade upp mot Regines fönster
för att se hur lång tid hon tog för att läsa brevet.Breven
till Regine finns i stor utsträckning kvar och publicerade på Regines
initiativ. Det är - om man lurar ut omständighetenra - en ganska plågsam
läsning. Kierkegaard poetiserar förhållandet, och det tycks
som om han leker med det, - och man kommer att tänka på den tortyrartade
brevskörd som felice Bauer inhöstade ifrån Kafka. Det är
t.o.m. möjligt, att S.K. skulle ha sänt tillbaka Regines kärleksbrev
omslutande hennes favoritparfym !( Le Muget), och bett henne öppna paketet
långsamt !, minnandes , ty S.K.(själv!) satte just njutandet av minnet
högt …. ( jfr.bl.a. H.Fenger, s. 163 )
Regine (1822-1904) tycks hela sitt liv ha bevarat sina känslor för
S.K.. I Lis Linds bok Sören Kierkegaard själv finns
ett foto av Regine på sid. 26..
----------------------
9. Begrebet Angest.Valet.
Pseudonymiteten som möjlighet ,sköld och vapen. -
Climacus och Anti-Climacus.
a.) Pseudonym Climacus var författare till Philosophiske Smuler och Afsluttende Uvidenskabelig Efterskrift, och kan betraktas som ironisk skeptiker, en Kierkegaard närstående gestalt. Ordet "climacus" hänsyftar på "stege" i "Paradisstegen", Klimax tu paradeisu, skriven av munken Johannes från Sinaiklostret som på 600-talet , känd som Johannes Himlastormaren ( Vissa allusioner till Bibelns jakobsstege.Jfr. I. Simonsons - hårt kritiserade - Sören Kierkegaard och vår tid.s.131.). Boken -J.s - var även för den Kierkegaards tids kristenhet känd, då under namnet Himlastegen.
b.) Anti-Climacus. Prefixet "anti" betyder inte "emot" utan
"framför" eller "över" - ( som det grek."para"
i "Paracelsus", 1500-talsläkaren och mystikern , alltså:
"den som står över Celsus", - Celsus var en grek.
filosof under andra århundradet efter kristus, känd för sin
Alethes logos, Sanningens ord, en skrift mot kristendomen. Den bevarades - till
9/10-delar - genom att den mer kände kyrkofadern Origenes bemötte
den i åtta böcker…..) - ,- sålunda betecknar Anti-Climacus
en något överdrivet kristen människa ,( i sena skrifter, såsom
Øieblikket, står S.Kierkegaard själv mycket nära
Anti-Climacus, men nu under eget namn…) som står betydligt "över"
Climacus , också detta en Kierkegaard mycket närstående gestalt,
- måhända eftersom S.K. kanske (!) var uppfostrad av sin far till
att vara en sådan…
Men vi kan ju se S.Kierkegaard som underställd sin egen skapelse, denne
Anti-Climacus… Dubbelheten tycks ha inspirerat, eller snarare: jagat honom.(
Man kan härse hur S.K. kontrasterar med de lugnare hållna Oppbyggelige
tale ( dit man kan räkna Kjaerlighedens Gjerning r), med vilka han alltid
interfolierade sina pseudonyma böcker.) "Jeg er /…/ tilmode som et
Bogstav, der er trykket bagvendt i Linien,/…/ iversyg paa mig selv og mine Skriverier
som Nationalbanken paa sine, overhovedet saa reflexiv som noget p r o n o m
e n r e f l e x i v u m."
( Søren Kierkegaard )
En av grundpelarna i Kierkegaards tänkande var att särskilja såsom kvalitativt olika* filosofi* och religion*. Att söka bevisa Guds existens* var enl. Kierkegaard en synd så stor att den var i klass med de grövsta våldsbrott! (sic!) - Och här är S.K. otvetydig, ngt som är sällsynt i hans "filosofi".- Detta, denna tydliga rågång mellan filosofi och religion, - här gällde icke ngn "dubbel sanning" (jfr. Aquino )-var S.K. tidigt klar över - ( innan t.o.m. han läst Lessing ) - det var en av effekterna av hans studium av Hegel och hegelianerna, och alltså en protest emot deras eklektiska syn . Filosofi o. religion skall icke, och kan icke ha med varandra att göra, enl Kierkegaard: det handlar om två olika rörelser: filosofins från tvivel ( eller förundran ) till kunskap, - inom religionen från syndamedvetande ( förtvivlan ) till tro. Den filosofiska rörelsen går genom mediation, en logisk kategori, den religiösa genom paradoxen, en icke-logisk kategori. ( Här spelar alltid den klassiska Abraham* historien i GT en roll för S.K.: man måste uppge allt för att få allt. En "oändlighetens dubbelrörelse".) Det är inte riktigt idealiskt att hävda detta såsom just professor i etik, inte ens på S.K.s tid. Att det även utanför den filosofiska institutionen inte är så lätt , och att det inte var så lätt för S.K. ,att i praktiken göra denna åtskillnad, skall vi senare se. Kierkegaards avslag måste naturligtvis ses mot bakgrund av hela hans livsplan ( vilken vi å andra sidan bara kan gissa oss till , om ens det. ).Kanske hade hans avslag att göra med en inställning till viljeproblemet, som inte tillät honom att vara professor i Etik ? Kant* hade ju särskilt två slags viljebegrepp, den fenomenala och noumenala. Viljan som fenomen kan inte beskrivas. Men viljan som etisk attityd kan beskrivas. ( Enl. Kant men inte Wittgenstein.) Kierkegaard är medveten om att människan i yttre mening är determinerad och att den fenomenets vilja som hon utövar i den fenomenala världen är begränsad. Men i den noumenala, den transcendentala viljan, den inre, attitydviljan, är hon fullständigt fri.
Men existerar då ingen koppling mellan den fenomenala viljan , som beskrives psykologiskt av Kierkegaard som "yrsel"(svimmelhed ),- där en poäng är det viktiga att ett beslut aldrig, aldrig kan iakttagas eller nånsin komma att kunna göras av psykologin - , i den viktiga boken Begrebet Angest ( 1843 ), som karaktäristiskt nog kallas "ett psykologiskt påpekande", d.v.s. ångesten ses som något yttre: en synd följd ,- och den transcendentala, den inre attityden,"att vilja det goda". Har icke det transcendentala en fenomenal ( tingslig ) betydelse, en betydelse i Världen. Då uppstår problemet med det goda: är det goda knutet till en allmän föreställning om samvete* eller konsekvenser o.s.v. eller är det knutet till en uppfattning om det goda som något gudomligt. Där tycks ju Kierkegaard hävda det senare. Ett annat problem är problemet med konsekvensen. Om jag inte vet vad min handling får för konsekvenser, - jag kan ju aldrig vara säker -, så kan inte den goda viljan var a handlingen, eftersom den kan visa sig leda till fördärv, - så måste man antingen mena, att blotta avsikten, eller att försöka att utföra den handling, som var ämnad så och så, var moralisk, och man kommer endast till denna form av konsekvensetik* genom att tillägga någon form av, erkänna något slag av "förtröstan". Detta är vad Wittgenstein* kallar "punkten":"Görandet självt tycks inte ha någon erfarenhetsvolym. Det tycks såsom en punkt utan utsträckning, en nålspets. Denna spets (point of a needle) tycks vara den reelle agenten. Och de fenomenala händelserna är bara konsekvenserna av detta handlande. " Jag gör…" tycks ha en definitiv mening, åtskild från all erfarenhet." ( Phil.Inv.§ 620.) Denna spekulation ("tycks") karaktäriseras av Peter Winch ( Wittgenstein: His treatment of the will . i Ethics and Action. 1972.) såsom "en transcendental illusion".Ngt Mystiskt.
Nu hamnar Kierkegaard i problem, eftersom människan icke utan Gud
kan vilja, - människan har enl. K. Gud att tacka för allting. Existens,
vilja och förtröstan. Kierkegaard kommer ju här också i
en inre diskussion med Augustinus*, - en man han stort sett ansåg
varit till mänsklighetens olycka. Så blir viljeproblemet - som ändå
kvarstår för honom dubbelt -i världen existerande, omslutet
av det religiösa, och Kierkegaard måste, kanske därför,
tacka nej till professuren i Etik. ( S.Kierkegaard funderade hela sitt liv på
att bli landsortspräst. Men blev aldrig detta.)" Som skönlitterär
författare är även Kierkegaard en av världslitteraturens
stora .. Man kan säga, att han är en utmärkt skola för männsikor
som behöver befria sig från kristendomen. - En förutsättning
för att man skall ha utbyte av Kierkegaard är att man inte tror på
honom." ( I. Hedenius )
Den existetiella synpunkten kallas vanligen subjektivism. Den är det, menar
t.ex. Adam Schaff, samhällsvetaren och semiologen,och: " Den
inre motsättning som avslöjar sig här, är motsättningen
mellan en voluntaristik avart av subjektivsimen och begrppet om ett objektivt
öde, oabvhängigt av människans verksamhet." ( Ny Dag, Oslo
1964,s.28.) Schaff och andra bortser här från att man kan vara sann
eller osann mot sig själv oavhängigt den yttre situationen.Brodern,
biskopen i Aalborg , Peter Christian Kierkegaard skriver 1860 om Sören
( i förordet till några av sina augustinusöversättningar
):
" Megen Salighed havde Sören Kierkegaard havt Adgang til unde sinsin
svaere Kampe, dersom ikke hans Theori om, hvorledes Christendomen skulde sokrcratiseres
ind paaSlaegten, havde nodt ham til overalt at vende Satyrmasken til, istedetfor
blot at oplade sig til et lille: i Jesu Navn,/…./." Det kan inte annat
än framstå för en nutida läsare, att P. Kierkegaard ansåg
att brodern var sjuk.( P.K.S.S.s.183,n. Jfr. Carl Weltzer: Augustinus
og Brödene Kierkegaard i Festskrift till Jens Nörregaard, (1947),s.312m.fl.)
"Det daemoniske er det Indesluttede og det ufrivilligt Aabenbare.Disse
tvende Bestemmelser betegne, hvad de og skulle, det Samme;"
"Det Daemoniske slutter sig ikke inde med noget, men slutter sig selv inde,
og deri ligger det Dybsindige i Tilvaerelsen, at Ufriheden netop gjör sig
selv til en Fange." (S.Kierk. Begrebet Angest. S. 207.)Yrseln, som på
danska heter "Svimmelhed", är något som Kierkegaard tar
upp såsom bestämning på ett tillstånd hos människan
i samband med de ögonblick, då människan fattar beslut.Vi har
alltså med detta hamnat i problemet med den fria viljan."Att vilja
det goda är att vilja en sak."(S.K.).
Men är det då frihet det handlar om? Som G.Lichtenberg säger i en anteckning/aforism: "Den som hittade på ordet "frihet" borde ha medalj." Och om det är frihet,om det inte är frigörelse,- som ju är något enkelt ( enklare ) att förstå- , utan frihet, så är det ett av de "bestämda ting" som Novalis talar om, där språket kan få oss att "säga de mest bakvända och skrattretande ting".(jfr.ovan) .benämningen.Frihet. ( Jfr. här Anders Enmarks distinktion mellan just frigörelse och frihet i hans klassiska Maktens hemligheter ( 1986 ), en dialektiskt genomförd bok om N. Machiavellis* ännu mer klassiska bok Fursten.).Nu gäller ju biskop Thomas´ord fortfarande:"Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring." - där det avses :Frigörelse . Men det blir som sagt besvärligare när det gäller Stiernhielms Hercules´ val, valet mellan det ena eller andra vägskälet, när båda har goda löften, eller att välja mellan rött och svart, eller att välja sig fram till ett liv. - Här finns ju två uppfattningar: man har den åsikten att vars o. ens vilja i dylika fall är fullkomligt fri eller man har den åsikten, att allthop är determinerat: det är redan bestämt vad den o. den människan skall göra, och man liknar det vid biljardbollars väg och krockar med varandra: förutsatt stöt 1, så krock x och icke y. ( I diskussion finns också de som har en blandform av de båda åsikterna. Människan är för dem BÅDE fri o. determinerad.) Guds frihet är oändlig, men människans är ändlig.Vad är det då för yrsel, som S.K. talar om o. som han menar har med valet att göra? ( Det kan ju knappast vara samma sak som Herodotos berättar om när det gäller de gamla grekerna, som, enl. H., hade för vana att samlas i grupp ordentligt berusade och då fattade beslut om fälttåg och liknande med det förbehållet att de skulle mötas en dag eller två senare för att i nyktert tillstånd ta sig an samma problemställning och åter fatta beslut. Fattade man då samma beslut, så skred man till verket. Omvänt: fattade man beslut i nyktert tillstånd skulle man samlas dagen efter för att i berusat tillstånd se om det blev samma beslut. I så fall skulle det hela genomföras….. )
Somliga menar att människan inte kan välja om hon vill vara fri.Hon är det. ( J.Slök är av en annan uppf.: "Man väljer först att friheten finns." )
Det är inte någon av vin framkallad yrsel det handlar om hos Kierkegaard.
I den lilla, men viktiga, boken Begrebet Angest ( även på sv. i något
förkortad form), som skrevs det för S.K. mycket produktiva året
1844, samma år som Philosophiske Smuler ). B.A. ger ett nästan hafsigt
intryck. Den har en klar disposition, men har ett mer diversifierat innehåll,
som inte riktigt håller samman inuti. I kontrast till detta kan sägas,
att boken ändå innehåller några av de mest klara och
klart utmejslade tankar som finns i hela författarskapet, om man också
ser till tyngden i dem.
Bland tankekomplexen finns det som berör viljans frihet, och som mycket
senare kom att påverka psykologer och filosofer världen över.
Kierkegaard upptäckte nya dimensioner i "fenomenet" ångest,
och hans tankegångar har giltighet än idag. Hos S.Kierkegaard själv
kan vi väl icke spåra just den disposition som omnämns av den
kloke Anders Rydelius i De vera Idea Sapientiae humanae (1723),
där denne skriver om att han tror att:"Den första anledningen
till en mognare vishet och det första inträdandet på dess väg
är den inre förnimmelsen av sitt elände och sin tomhet."
I vars kölvatten den goda människan finner en dubbel erfarenhet och
en dubbel sinnesförnimmelse ( i Gud ).För mig är S.Kierkegaards
kristendomsuppfattning en gåta på många sätt. Jag brukar
aldrig tänka på honom som kristen. Jfr.Hj.Helweg, Sören
Kierkegaard, En psykiatrisk-psykologisk studie (1933) kap.XIII.s.320ff.,
där H. Icke heller kan betrakta S.K. som en troende kristen på något
sätt.) Niels Thulstrup kan datera klockslaget för S.K. s väckelse
till kristendomen till klockan 10.30,den 19 maj, 1838 på grundval av en
anteckning i dagboken, och den annars kritiskt tänkande prof. Thulstrup
hyser absolut inga tvivel på att detta, denna anteckning, - som jag knappt
inte ids referera, men jag gör det i alla fall - är ett bevis.( Kierkegaard
´s relation to Hegel, s.156.):
" Det finns en obeskrivlig glädje, som genomglödgar oss lika
oförklarligt, som apostelns utbrott förefaller omotiverat: "Glädjen
eder, och åter vill jag säga eder: glädjen eder." - Inte
ens en glädje över det ena eller det andra, utan själens överfulla
utrop "med tunga, mun och av hjärtans grund." . "Jag gläder
mig över min glädje åt, i, med, hos, på, över och
med min glädje - ett himmelskt omkväde, som plötsligt liksom
bryter av vår övriga sång; en glädje som svalkar och förfriskar
liksom en vindpust, en fläkt av den passadvind, som blåser från
Mamres lund till de eviga boningarna."
( Sören Kierkegaards Dagbok, s.82.)
( Berndt Gustavsson daterar ett religiösa genombrott till påsken
1848,27 o.29 mars.. Se hans bok I den natt, (1962)s.33. Jag delar dock inte
G .s uppfattning, att S.K.s kamp mot den danska statskyrkan redan tidigt var
förberedd o. planerad av S.K.. Jag tror, att S.K. aldrig hade givit sig
på statskyrkan om han inte blivit karikerad i Corsaren 1846 . Den
stora striden mellan Kierkegaard och skämttidningen varade knappt ett år.
Corsaren upphörde att utkomma vid slutet av året. -. Mer om allt
detta nedan.)Bland alla praktstycken ( de vackra "diadem", som Lars
Gyllensten finner här och där, plötsligt, hos S.K. när
han läser sin favoritförfattare, S.K.) tycker jag följande, om
frigörelse, är bland de stoltare ( Jag refererar S.K. på danska,
där jag finner språket särskilt väsentligt; på svenska,
där jag finner innehållet väsentligare ; - en inkonsekvens ligger
någonstans i detta, men så förhåller det sig i alla fall
….):
" Hela frågan om Guds allmakts och godhets förhållande
till det onda kan kanske ( i stället för den distinktionen, att Gud
verkar det goda och blott tillåter det onda ) lösas helt enkelt på
följande sätt. Det högsta, som överhuvud kan göras
för ett väsen, högre än allt kan göra det till, är
att göra det fritt. Just för att kunna göra detta behövs
allmakt. Det förefaller besynnerligt, då just allmakt borde göra
beroende. Men om man vill tänka allmakten, så måste man inse,
att i den också ligger bestämningen att kunna återtaga /gjentage/
sig själv i allmaktens yttring så, att det som hlivit till just därigenom
blivit oberoende. Därför kan en människa inte helt göra
en annan fri, ty den som har makten är själv fången i känslan
av sin makt och kommer därför i ett skevt förhållande till
den han vill frigöra. Därtill kommer, att det i all andlig /aandelig
/ makt ( begåvning o.s.v.) finns en ändlig egenkärlek. Endast
allmakten kan återtaga sig sjalv i det att den ger ut, och detta förhållande
är just mottagarens beroende. Guds allmakt ar därför hans godhet.
Ty godhet är att helt giva ut, men så att man genom att allsmäktigt
återtaga sig själv gör mottagaren oberoende. All andlig /aandelig
/ makt gör beroende, endast allmakt kan göra oberoende, frambringa
av intet vad som får fortbestånd i sig självt, därigenom
att allmakten ständigt återtager sig själv. Allmakten fastnar
inte i ett förhållande till något annat, ty det finns inget
annat till vilket den förhåller sig, nej, den kan giva utan att dock
uppgiva det minsta av sin makt , d.v.s. den kan göra oberoende. Detta är
det obegripliga, att allmakten icke blott förmår frambringa det imposantaste
av allt, världens synliga totalitet, utan förmår frambringa
det skröpligaste av allt, ett i förhållande till allmakten oberoende
väsen, att alltså allmakten, som kan lägga sin väldiga
hand så tungt på världen, tillika kan göra sig så
lätt, att det som blivit till får oberoende. Det är blott en
dålig och världslig föreställning om maktens dialektik,
att den är större i förhållande till HUR DEN KAN TVINGA
OCH GÖRA beroende. Nej, då förstod Sokrates saken bättre,
att maktens konst just är att göra fri. Men i förhallandet människa
och människa emellan låter det sig aldrig göras, om det än
alltid åter och åter behöver inskärpas, att detta är
det högsta; allmakten ensam formar det i sanning. Om således människan
på förhand hade det minsta självständiga fortbestånd
i förhållande till Gud ( med hänsyn till materien ), så
skulle han inte kunna göra henne fri. Skapelsen av Intet åter är
allmaktens uttryck för att den kan göra oberoende. Den som jag i absolut
mening är skyldig allt, just han har gjort mig oberoende. Om Gud, för
att skapa människan, själv förlorade lite av sin makt, kunde
han inte göra människan oberoende. "
( S. Kierkegaard 1846 )
Vi rör oss inom fältet för den fria viljan, inom valets position
i människan. Friheten är inte möjlig, skriver Kierkegaard någonstans.
Den är verklig. - ( Ungefär: vad skulle viljan vara om den inte var
fri *? ) Att människan skulle vara fri att välja vad som helst i vilket
ögonblick som helst, såsom en väg till höger eller vänster,
att lyfta ett finger eller inte lyfta det just nu, idén om objektiv obestämbarhet,
LIBERTAS INDIFFERTIAE* eller LIBERUM ARBITRIUM* (d.v.s. obegränsad valfrihet)
håller S.K. inte med om. Han säger om friheten: "Jeg forvexler
ingenlunde liberum arbitrium med den sande positive Frihed." Han menar
att L.A. är ett "tankeoting, som inte hör hemma någonstans".
Hur han nu lyckas undkomma att behandla sin valfrihet såsom en L.A. är
naturligtvis krångligt, då han ju talar om ångesten som en
"Frihedens Svimlen". ( Svimmel = "svindel, yrsel",alltså.)
Men han sätter alltså istället för godtycket in en kort
medvetslöshet, en yrsel. Vad som "finns" i yrseln, - om där
finns något-, det vet vi inte, - varken S.K. eller vi andra .
( Det tycks mig, - liksom detta tycks andra detsamma - när jag läser
igenom Kierkegaards samlade verk, som om han rör sig med två
frihetsbegrepp i förhållande till "valfriheten":
a.) .Frihet att "välja sig själv" och således friheten
som "förmågan" ( i brist på bättre ord) i valet
mellan gott och ont, att välja det goda. Detta låter idiotiskt, om
man icke med frihet just menar att välja sig själv, och att frihet
är att vara sig själv, att välja ett liv buret av en etisk-religiös
tankegång. Ty då blir det, att välja det onda ju lika med att
inte välja att välja; lika med att välja att inte vara sig själv,
att icke vara hos sig själv, att välja bort friheten.( Jfr. den kristna
bönen :"Herre, gör så att jag vill!" och den islamistiska
uppfattningen att vad som sker, det måste ske, och därför har
människan bara att lyda Guds vilja utan att bekymra sig vidare.)
b.) Som S.K. skriver i Smulerne:"Al Tilblivelse skeer ved Frihed,
ikke af Nødvaendighed; intet Tilblivende bliver til af en Grund; men
af en Aarsag. Enhver Aarsag ender i en fritverkende Aarsag. De mellemliggende
Aarsagers Skuffelse er at Tilblivelsen synes Nødvaendig; deres Sandhed
er, at de, som selv tilblevne, definitivt vise tilbage paa en fritvirkende Aarsag.
Selv en Naturlovs Conseqvents forklarer ingen Tilblivelses Nødvaendighed,
saasnart der reflecteres definitivt paa Tilblivelse. Med Frihedens Yttringer
er det ligesaa, saasnart man ikke lader sig bedrage af dens Yttringer, men reflecterer
paa dens Tilblivelse."(s.69). Detta är grundläggande.(Och problematiskt.)Men
med nödvändighet avses eg. i hegelsktradition helt enkelt: det som
är.
Nästan samtidigt skriver S.K. dock alltså i Begrebet Angest:
"Angest kan man sammenligne med Svimmelhed. Den, hvis Øie kommer
til at skue ned i et svaelgende Dyb, han bliver svimmel. Men hvad er Grunden,
det er ligesaa meget hans Øie som Afgrunden;" (vackert!)"thi
hvis han ikke havde stirret ned. Saaledes er Angest den Frihedens Svimlen, der
opkommer, idet Aanden vil saette Syntesen, og Friheden nu skuer ned i sin egen
Mulighed, og da griber Endeligheden at holde sig ved." ( snyggt!)"I
denne Svimlen segner Friheden /'faller friheten ihop'/.Videre kan Psychologien
ikke komme og vil det ikke. I samme Øieblik er alt forandret, og idet
Friheden igjen reiser sig op, seer den, at den er skyldig.Imellem disse tvende
Öieblikke ligger Springet, som ingen Videnskab har forklaret eller kan
forklare. Den, der bliver skyldig i Angest, han bliver saa tvetydig skyldig
som mulig."
(s.153 i bd.VI av Samlede Vaerker,utg.1963.) Och så har vi fått
denna klassiska passage framför oss, i all sin pregnans ?.)
För många människor framstår Kierkegaard såsom den
subtile iakttagaren av psykiska förlopp, för andra som en odåga,
oförmögen att skriva annat än "sjudubbelt" reflekterade
tautologier, och för åter andra är han den föredömlige
VILJE- filosofen med en vidsträckt betydelse för t.ex. en Sartres
inställning i kampropet:" Välj! Hitta på!", och man
citerar ju gärna Kierkegaards uppmaning:" Att våga är
att förlora fotfästet för en sekund. Att inte våga, det
är att förlora sig själv. " Kierkegaard visste om människans
dubbelhet. Hon är evig och timlig. Hon är fri och hon är determinerad.(?)Hans
enda verkliga "upptäckt" - hans stora insikt - var ju den, att
viljan aldrig nånsin kommer att kunna studeras. Det är det hemliga,
där i yrseln undandrar sig allt varje betraktande , och det kommer alltid
att vara så!Hans uppmaning var dock alltid den etiska- att erkänna
att valet existerar.Allt det andra är en passant - men givetvis
ofta mycket intressant en passant…… Slutsatsen Ib Ostenfeld drar i sin
lilla bok om S.K., som mest behandlar S.K. och ångestens problem - Ostenfeld
är/var läkare - denna:
" Denne Betragtning antyder ogsaa, at K. selv har folt det haablose i at
søge sig selv ved at søge indefter; her vokser Angsten for hvert
Skridt, man traenger frem - som under en Vandring i en uigennemtraengelig Skov.
Kun ved at lade alle Beveagelser i Sjaelen gaae udefter i Handlen og Villen
finder man virkelig noget af den Enhed, man søger. K. har dog aldrig
selv kunnet drage Konsekvensen heraf. Han var hele sit Liv laenket af det indre
Livs Tryllekreds." (I.O. S.K.s.46.)
…..det vet vi ju. Men vi vet inte varför.Det gäller, när vi sysslar
med S.Kierkegaard, att ta sig till vara - och ta vara på - för
hans "dialektiska förmåga". Ibland får man för
sig att hela författarskapet är ett skämt, ett grandiost skämt
med allt o. alla.
10. "Var dig själv!"(Selvet.)
Vissa menar att hela författarskapet är en tautologi i : Var dig själv.
Vi tillhör inte dom. Jag kan se att man i det nästan
tautologa upprepandet av "var-dig själv"-pratet, hela systemet
av upprepningar, av brottningar med språket,- mitt i musikaliteten ! -,
och genom allt en gentemot sig själv misstrogen strävan…. kan se honom
så. S.K. avser att dölja sig själv. Han avser också att
slå hål på en del halvsanningar. Man kan inte säga att
han primärt var ute efter det senare. Han var inte en sådan som Lessing*,
vilken hade något sådant mer som mål. Enl. en tolkning jag
har själv. - S.K. stod så mycket mer vid sidan av. Vi måste
alltid betänka, - även när han ger sig på problem av den
art vi sysslar med nu, frihetens, jagets, självmedvetandets,- att S.K.
var en undantagsmänniska, en marsmänniska, att hans största sorg
var den "at ikke vaere Menneske" - Oh, …. Så var det första
att göra, när han hade beslutat sig för att han inte kunde släppa
pennskaftet: att helt enkelt dölja sig. Och då uppstod omedelbart
det problem, som alltid följer på en sådan manöver: Givet
det dolda, hur skall jag på bästa sätt ändå bli läst
och respekterad? Ett gigantiskt problem. Ty det är ju i en viss form en
FLYKT FRÅN SIG SJÄLV.
Sic! Ett lärorikt problem. Men för att börja från början:
Hur valde han detta? Lärde sig S.K. ngt av att välja att dölja
sig själv….? Han valde att lära sig. Vad blev det för ett val?
Vad valde han bort då ?
Hur kommer det sig att vi upplever S.K.s texter som intelligenta och - ändå tautologa? ( såsom väl G.O.Adelborg t.ex. gör.) S.K. måtte tidigt ha funnit sig själv.(Och en punkt.) I det han fann sig själv tog han illa vid sig. ( Han skulle aldrig glömma den Punkten.) Därför flydde han från sig själv. ( En fast punkt. ) Han vet vad han flyr ifrån, och han lägger märke till mycket väl den upplevelsen det är, att fly från sig själv. Det är lätt för honom: han VET ju, vad han flyr från, och varför. Han vet också, att han inte kan söka något, som han lämnar bakom sig. Därför, - bland annat därför - , så ÅTERVÄNDER han ständigt till sig själv, SOM HAN HAR KVAR, för att åter och åter fly bort, och åter och åter redogöra för vad han upplever på dessa olikartade resor ifrån den kända mitt, som är Sören Kierkegaard själv. Ty om han inte raskt återvände till sig själv, så skulle flykten själv ta livet av den flyende. Och icke heller kunde S.K. stanna hemma i självet utan att detta själv, som han ju kände i grund och botten, hade tvingat honom att LEVA, - det han eg. inte kunde p. g. a. ett "missförhållande mellan kroppen och själen". Så bar det ständigt iväg på nya dialektiska, reflekterande resor för den resonerande pseudo (?)filosofen ( Han kallar också fadern för den arkimediska punkten. Det är sannerligen en frekvent metafor, punkten! ) Han valde nog att se den situation han kommit i som sin egen och som fri att behandla på just det sätt han behandlade den... Ty:
Vi kan tolka vad S.K. säger om yrseln så, att den som kommer ur yrseln,
frihetens yrsel, ångesten, kommer ur denna yrsel med ett beslut, ett Själv,
men med skuld. Vi behöver inte tänka oss, att ALL frihet är behäftad
med skuld, att ALL frihet, ALLA val sker i ångest. "/…/ den, der
gjennem Angest bliver skyldig, han er jo oskyldig; thi det var ikke ham selv,
men Angesten, en fremmed Magt, der greb ham, en Magt, han ikke elskede, men
aengstedes for." Låt oss säga att detta utgör den barmhärtiga
synen, som är sällsynt hos S.K..
Ty S.K. är ju medveten om att han, när han själv, eller när
vem som helst, råkar in i en kris hamnar i ångesten och i yrseln,
och där väljer en form av sig själv. I S.K. s fall kan man ju
spekulera och tänka sig, att han vid inträdet i författarskapet
har valt sig tillbaka till faderns religiositet, valt sig tillbaka till den
lille begåvade pojken i det pietisktiska hemmet med de underliga zinzendorfska
blodmystiska religiösa skräckstämningarna, och att han utifrån
detta JAG sedan tautologiserar detta "jag" om och om igen. ( Han säger
"det samma om det samma" precis som idolen Sokrates.) - S.K. skapar
ett "Självets metafysik" i sin behandling av den fria viljans
och personlighetens problematik.
Och ur denna metafysik och dess cirklar kommer han aldrig ur.
12. Media krossar en filosof.
" These are damned times - everything is against one -
the height of to which knowledge is come, the spread of
luxury, our phisical enrvation, the absence of great
natures, the unavoidable contact with millions of small
ones, newspapers, cities, light profligate friends, moral
desperados like Carlyle."
( Matthew Arnold i brev till Clough 1849.)
" Alt Andet faaer dog Ende, men dette ophører ikke."
( S.K. om Corsarstriden, Pap.VIII,I.A.99.1849. )
"The medium is the message."
( Marshall McLuhan )
"The medium is the massage."
( Ib.)
Att icke (!) förstå media. ….. eller
Den andra krisen , katastrofen, i S.K.s liv.
( S. Kierkegaard och "Corsarstriden". )
Søren
Kierkegaard skrev alltså merparten av sina verk under olika pseudonymer.
Dubbelheten tycks ha inspirerat, eller snarare: jagat honom….En av de intressanta
aspekterna med pseudonymerna i Kierkegaards fall är , att han råkade
- genom en missbedömning av sin samtids struktur - bli av med dem.
Det första är att pseudonymerna var viktiga för honom, för
att han skulle kunna framföra olika slags åsikter, inta olika ståndpunkter,
ikläda sig olika roller; S.K. ägnade nästan mer kraft, tid o.
bekymmer åt hur han skulle publicera vad han skrivit, ( inte minst i debutverket
Enten-Eller.jfr. även här H. Fengers bok,ss.. )under vilken
pseudonym,- i vilken ordning, - vid vilken tidpunkt o.s.v. än den kraft
som åtgick till själva författandet…… - och det andra är
att, efter den legendariska stora Corsarstriden, där Meïr Goldschmidt,
redaktören för Corsaren, Köpenhamns stora skämttidning,
och andra skribenter i denna tidning ( bara i den!) angripit både Kierkegaard
och vad pseudonymerna påstått i olika verk , - så fick Kierkegaard
försvara både sig själv och pseudonymerna - och var således
demaskerad . Vad han pseudonymt skrivit fick en annan mening, i det att begrepp
och åsikter som anförts av olika röster nu blev tillskrivna
en enda röst, - detta var ofrånkomligt eftersom många pseudonymer
i Corsaren anfördes med en vidstående BILD förställande
S.KIERKEGAARD i olika situationer med anknytning till texten .( Jfr. bilden
där Kierkegaard rider på, dresserar, en kvinnas - d..v.s. Regines
- axlar ) kom en betydelseglidning till, och verken förlorade i sin inbördes
dialektik.Vi skall se att detta kan ha varit själva dödsstöten,
- det kan ha varit detta som faktiskt tog livet av S.Kierkegaard. Eller var
det detta som i viss," transcendental ", mening - räddade livet
på honom ?
"Tvetydigt. Noget
der kan forstaaes paa flere Maader, men kun bliver forstaaet paa een."
( Ur Corsaren. Ordbok, säkerligen skriven av Goldschmidt,
som paro-
di på P.A.Heibergs - son till J.L. - nyutkomna Dansk Lexikon.).)
Stavelsegåta, Stavelsegaade./ ur Corsaren /.
"De tvende forste
er af Steen.
Den tredie ligesaa.
Den Heele har to Been
Med korte Buxer paa."
(…gåtans uttydning är ….: Kierkegaard )
----------
Meïr Aaron Goldschmidt föddes 1819 i Vordingborg på Själland av danska judiska medelklassföräldrar och valde efter fil.kandexamen 1827 journalistens bana - han var inte förmögen -, först startade han - en mycket receptiv , begåvad, sansad och driftig ung man - ett landsortsblad "Naestved Ugeblad". Snart kunde han dock utge det första numret av satirtidningen Corsaren, 1840, där han skrev det mesta materialet själv i stark republikansk polemisk anda, bl.a. mot det traditionellt starka enväldet i Danmark. Han åtalades för brott mot presslagen i juni 1843 och blev satt i - visserligen bekvämt - fängelse på vatten och bröd 24 dagar ( Var fjärde dag var det en dags uppehåll. S.Kierkegaard såg Goldschmidt på avstånd när denne en fridag var på promenad i staden och anmärkte leende till en bekant:" Det er en flink Fyr!"….) o. tidningen drogs in .Goldschmidt fick också betala böter och ålades till och med "livstidscensur", något som dock faktiskt inte hindrade honom att fortsätta att som vanligt utge denna tidning i flera år framöver. Under de sex år som tidningen utkom hade den därför inte mindre än 14 (!), redaktörer, ibland dagdrivare, ibland studenter, köpta av Goldschidt som skenredaktörer, "målvakter". Tidningen var skriven i en ideellt republikansk anda men innehöll också mycket annat än politiskt gods: kåserier, satirer över kända personer, bl.a. H.C.Andersen, P.A.Heiberg och dennes landförvisade norskfödde fader samt frånskilda frun, Fru Gyllembourg ,och Berlingske Tidendes chefredaktör Grosserer Nathanson, konservativa politiker……, skämtteckningar o.s.v.. Man hade dock en sådan bredd i denna tidning, att den blev en av Köpenhamns populäraste - barn i stadens familjer tillverkade "hemkorsarer" i vilka de karikerade sin familj o.s.v. - o. den inbringade pengar till sin redaktör .( Detta finns beskrivet i Paludan Möllers Adam Homo.) I Corsaren hade man också för vana att recensera böcker t.o.m.av det tyngre slag som S.Kierkegaard skrev. Intet var främmande för denna tidning. G. publicerade även själv tidigt en rad böcker, t.ex. En jøde (1845), delvis självbiografisk (Läst av Kierkegaard.).
Man engagerade sig bl.a. i den s. k. huusmandsfejden, vilken uppstod då
en kammarherre Scavenius hävdade rätten att få prygla
sin "huusmand". Det fanns på denna tid en slags livegna (!),
som kallades så. Beättigat blev denne Sc. Karikerad i Corsaren. Flitigt
förekommande var också kungen, Christian XIII, som lär
ha varit en - i all hemlighet - passionerad läsare av tidningen. Kungen
var rädd för Corsaren.
( jfr. Elias Bredsdorff, Goldschmidts Corsaren, (1962), där
denne ser tidningen som " en føreløber til den socialistiske
Bevaegelse der skulde komme forst mange Aaar sednere til Danmark." S.85.
jfr. B.s biografi över Andersen.)
Efter den ödesdigra strid med S.Kierkegaard som blossade upp, efter en
provokation från Kierkegaard själv, hans livs näst största
misstag kanske….,- 1846 sålde G. sin tidning ( med god vinst ) och företog
en lång utlandsresa runt Europa. Därefter - som en följd av
de skräckfyllda intryck han hade fått i den oroliga omvärlden
- blev han en mer konservativ tidningsman o. publicist, utvecklade ett rikt
författarskap, där historiska ämnen, folklore,reseminnen , men
främst religionsfil. ämnen - om semtism,om egyptologi , om Emmanuel
Swedenborg (!) , Swedenborgs ungdom,( 1866), om nemesistanken o.s.v.
- dominerade. År 1877 skrev han sin självbiografi, Livserindringer
og resultater..Goldschmidt dog i Köpenhamn 1887.
Goldschmidt mötte tidigt, redan som 18-åring, den sex år äldre
S.Kierkegaard. Som ung redaktör 1837, då S.K. publicerat sin Andersenstudie
mötte G. Kierkegaard hos lärarfamiljen Rørdam, där S.Kierkegaard
förmodligen var mest intresserad av dottern i huset , Bolette Rordam,
kanske S.K.s första förälskelse. De båda skribenterna kom
i samtal och S.K. gjorde ett starkt intryck på Goldschmidt. Denne berättar
i självbiografin:
" Jag kom att slå följe med honom hemåt på Gamle Kongevej, och han frågade mig om jag hade läst en bok, som han nyligen hade gett ut:"Af en endnu Lefvendes Papirer; udgivet mod hans Villie.". Jag hade läst den och kom bäst ihåg något om H.C.Andersen, men jag hade inte alls förstått det i den utsträckning, som han önskade; men då han frågade vidare och förklarade, sade jag inget mer utan lät honom hålla på och sade bara JaJa. Det förbryllade mig, att han talade så mycket om sin egen bok, men han blev inte skrattretande men växte faktiskt i mina ögon. Plötsligt tystnade han. Det blev en lång paus, och han gjorde ett litet skutt och slog med sin tunna spatserkäpp ett snabbt slag mot underbenet. Det var något spexartat i det hela, men helt olikt det spex man annars ser . Rörelsen var löjlig och det gjorde antagligen ont. Jag vet att jag kan inbilla mig ett och annat med hänsyn till vad jag senare fick veta om S.K., men jag är säker på att det var något hos honom som tyngde, något han led av, ungefär som: att denne lärde, spinkige mannen ville in i livets glädje, men inte kunde det eller inte skulle det." (s.216).
En av Goldschmidts bekanta, och en medarbetare i Corsaren,- som kom att få ett förödande inflytande över Goldschmidt den med tiden alltmer ökände Peter.Ludwig.Möller, (1814 -1865) - som siktade på att få överta Adam Oehlenschlägers - "guldålderdiktaren" - professur i Estitik vid Kbnhvns Universitet., vilket han aldrig skulle komma att lyckas med i en av honom vid årskiftet 45/46 utgiven tidskrift, Gea, aestetisk Aarbog 1846, skrivit en längre artikel, "Et Besøg i Sorø". Där omtalas att författaren, P.L.M., besökt en rad litterära storheter hemma hos den sjuklige professorn Hauch, lektorn på Sorø, som diskuterat en del böcker, bl.a. det då berömda "pseudonyma författarskapet", d.v.s. Kierkegaards skrifter. Artikeln är ett frontalangrepp mot den pseudonyme, och hotar till och med med att anmäla författarskapet till åtal.
Hela Köpenhamn visste ju om vem den pseudonyme var. Redan i april 1845
hade Berlingske Tidende ( Nathanson) namngett Enten-Ellers varklige
författare…….
( För att något ge en bakgrund måste vi bege oss in i dansk
akademisk historia. Professorn i Nordiska Språk vid Universitet i Kiel,
lektorn vid Sorø folkhögskola, Johannes C. Hauch (f.1790
i Bergen - d. 1872 i Rom), var en schellingian, en estetiker men också
en utbildad zoolog ( doktor i detta ämne), en otrologt produktiv författare
av bl.a. historiska romaner och kritik o. estetik; - det var faktiskt just Hauch
som 1851 efterträdde den store Oehlenschläger som professor
i Estetik . Hauch hade då på politiska grunder avskedats och fördrivits
från Kiel , -. Hauch ( vid vars dödsbädd i Italien G. en dag
kom att stå , se:Udvalgte Skrifter.) var också livet igenom akademisk
fiende till J.L. Heiberg.
Det var i ett "lille Selskab" hos denne Hauch som artikelns
"jag" och några andra personer diskuterade "den sidste
Volumen af Philosophen med de mange Navne". Den av P.L. Möller
framförda kritiken var i själva verket hämtad, inte ur P.L. Möllers
eget huvud, - ( denne Möller blev med tiden en nära nog avskydd man,
som lämnade Danmark för att bli korrespondent i Paris ) - men ur ett
brev från Hauch till P.L. Möller. (se J. Himmelstrup,
S.K.S.V.XVIII,s.177.Samtalet i artikeln rörande "" Skyldig?
-Ikke Skyldig ,"En lidelseshistorie, Psychologisk Experiment "
- där ju det behandlas om en ung man gjort rätt, som avstått
giftermål för sin tros skull - föres mellan "jag"
och "Den fornuftige Mand fra Landet".ex.:"Her er Gjentagelser,
Selvudhuling, glimrende Geniglimt og Tilløb til Vanvid." Det framgår
inte i Gea, att samtalet aldrig ägt rum, men detta påpekas av den
intrigante P.L.Möller 29 dec. i en artikel i Faedrelandet, där han
förklarar att " Samtalen, (hvad en rolig Laeser let kunde slutte sig
til) ikke i Virkeligheden har fundet Sted, men kun er en opdigtet Indklaedning
for nogle kritiske Bemaerkninger".)
Kierkegaard svarade med en artikel i den ledande dagstidningen , Faedrelandet,
- detta var för honom alltigenom ingen krissituation på detta stadiet:
S.K. visste ju med sig att ha landets skarpaste penna, så han var för
egen del inte alls orolig, - och ingen annan var det heller. Han var också
van vid ananonyma recensioner - från Berlingske Tidende, t.ex.
,( Politikken var ännu icke grundad.)där det förmodligen
var just Heiberg, som skrev kritik under pseudonymen "Hr. - n. " .-
Kierkegaard undertecknade nu svarsartikeln i Faedrelandet dessutom med pseudonymen
Frater Taciturnus, - eftersom ju just dennes verk, Skyldig ? - Ikke
Skyldig? ( I Stadier paa Livets Vei ) hade råkat bli förmål
för det skarpaste angreppet. Inte heller pseudonymiteten var rubbad, -
pseudonymiteten, vapnet för att kunna fullfölja det indirekta meddelandets
strategi, : att bedra nutiden in i sanningen på ett sokratiskt sätt….
Men i artikeln i Faedrelandet kunde inte S.K. låta bli att utmana
Corsaren.
Det är lätt att tänka sig den självsäkerhet som S.K.
vid denna tid ägde. I en debatt var han säker på att avgå
med segern. Han hade pengar , utbildning och begåvning och den bästa
pennan i Danmark, kanske i Europa. Men vad han inte kunde räkna ut var
den makt en kvällstidning kunde besitta, en tidning med karikatyrer av
kända personer. Den annars så medialt medvetne S.K. hade här
ingen aning om den katastrof som väntade, och den avväpning som Goldschmidt,
understödd av P.M. , satte igång.Kierkegaard hade aldrig tänkt
på bildens oerhörda makt!
Han hämtade sig aldrig från förödmjukelsen, blev hatisk och förklarade krig mot statskyrkan.Kriget förde han i småskrifter med namnet Öieblikket.
( Jag är icke insatt i hela spelet, men det förefaller mig som om det eg. var Hauch som låg bakom attacken mot S.K. - men dety kan ha varit Möller, och förhållandet mellan de gamla studentkompisarna M. och K. lär aldrig bli utrett.)
I september 1855 utkom de sista numren av Øieblikket.
I över nio månader hade S.K. " hållit hela sitt fädernesland i ett slags belägringstillstånd under oavbruten eld, blott med korta stillestånd."
15. Slutet.
Den 2 oktober togs Kierkegaard in på Frederikshospitalet
efter att ha fallit omkull på gatan. Läkaren skriver i journalen
"Hemiplegia"( förlamning i ena kroppshalvan) ,men stryker ut
det och ersätter det med "tubercul .? ".
Han tog emot släktingarna, - utom sin bror Peter Christian - och
förundrade dem, eftersom han tycktes nästan upprymd och glad där
han låg, skinn o ch ben …. Med stora , kloka , vänliga , seende ögon.
(enl. Jette*.).
I en annan anteckning skriver läkaren, också det en släkting
:" Han kan ikke anføre nogen bestemt Grund til sin nuvaerende Sygdom.
Han vil dog saette den i Forbindelse med Nydelsen af kolt Seltervand i Sommeren,
med et mørkt Opholdtsted, samt med anstrengende Aandsarbejde." Kierkegaard
drev alltså med läkaren. "Vänner" kom - S.K. tillät
sig ju aldrig att ha några - och undrade om inte S.K. skulle ge avbön
nu, när han själv insåg att han skulle dö. Men, som översten
i Karlsborg Oswald Kuylenstierna* skriver i sin klartänkta och rappa
bok , Sören Kierkegaard (1898):
" Kierkegaar svarade endast genom att under ett småleende nekande
skaka på huvudet. Det ser ut, som om detta ironiska småleende skulle
ha stannat på den döende ironikerns läppar. Läkaren skyndade
genast, den 9 november, att anteckna: " Der synes at vaere nogen Skeavhed
i Ansigtet, idet den venstre Mundvig er ligesom lidt optrukket." ( Kuyl.s.140).
Till en av de sista besökarna yttrade Kierkegaard med svag röst, men med ogenomskinlig dubbel ironi:
"Hils Menneskene!"
- ty hela livet hade ju S.K. varit klart tveksam till om han själv tillhörde denna kategori, och nu tydligen bestämt sig för att så icke var fallet.
S.Kierkegaard dog den 12 november 1855 klockan 9 på kvällen.
Han hade, som E. Bredsdorff skriver, inte utan förnöjelse smyckat
sig med en martyrkrona, (s.135.),(?) men han kunde ändå inte själv
- om detta är att beklaga eller inte, är svårt att säga
- riktigt ta den på allvar; liksom Sokrates hade svårt att
se den athenska staten som en värdig motståndare, så hade förmodligen
Kierkegaard en liknande position på dödslägret i Köpenhamn.(
Både Sokrates - som K. hade en tvångsmässig passion
för och K. själv skenfäktades ju till en hel del. De hade bl.a.
den likheten att de - trots deras enträgna strävan gentemot det -
hade svårt att ta livet på allvar.....)
Han kunde inte glädjas, inte heller vara riktigt arg eller bitter. Förmodligen
hade han önskat hålla ännu ett försvarstal, göra ännu
en reflexion* . Det var nog det han hade önskat, mänskligt nog, -
men till det fanns - förståeligt nog - inga krafter kvar……..
"Min största olycka är att icke vara människa." skrev han. Men också:
" Min olycka, mänskligt talat, har helt enkelt varit, att jag är ett geni, att jag är strängt uppfostrad i kristendomen och att jag har haft pengar."
( S.Kierkegaard, Dagboken,s.358.)
Det var väl inte helt sant ......,"det heller", hade jag så när tillagt.
( Denna redogj. är icke komplett...skall kompl.s !)
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Anhang: S.Kierkegaards böcker ........och småskrifter :
Af en endu Lefvendes Papirer. (7.sept.1838.) ( i eget namn. "Udg. Af S.K.
mod hans Villie".)
Om Begrebet Ironi. (16 juli, 1841,) ( dissertation, på Danska (!), i eget
namn.)
Enten-Eller. I-II (20 febr. 1843.) ( under pseudonymen Victor Eremita, "den
ensamboende segraren".)
Atten opbyggelige Taler. (29 maj, 1845.) ( i eget namn."Afdöde Michael
Pedersen Kierkegaard, forhen
Hosekremmer her i Byen, min Fader, helliges disse Taler.")
Frygt og Baeven. (16.okt.1843.) ( under pseud. Johannes de Silentio, "
J. Av tystnaden".)
Gjentagelsen. (16.okt.1843,) ( under pseud. Constantin Constantinus.)
Forord. (17 juni, 1844.) ( under pseud. Nicolaus Notabene.)
Philosophiske Smuler .(8 juni 1844.) ( under pseud. Johannes Climacus udg. Av
S.K..)
Begrebet Angest. (17 juni, 1844.) ( under pseud. Vigilius Haufniensis."Den
vakne köpenhamnaren." -
"Afdøde Professor Poul Martin Møller, graecitetens
lykkelige Elsker, Homers beundrer, Sokrates Medvider, Aristotelses Fortolker
- Danmarks Glaede i Glaeden over Danmark, skjønt "vidt forreist"
alltid "mindet i den
danske Sommer" - min Beundring, mit Savn, helliges dette Skrift.")
Tre Taler ved taenkte Leiligheder. (29 april.1845.) ( i eget namn.)
Stadier paa Livets Vei. I-II (30 april, 1845.) ( under pseud. Hilarius Bogbinder.)
Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift. (27 feb.1846.) ( under pseud. Johannes
Climacus .)
Opbyggelige Taler i forskjellig Aand. (13 mars, 1847) ( i eget namn.)
Kjaerlighedens Gjaerninger. (29 sept.1847.) ( i eget namn.)
Christelige Taler (26 april, 1848.) ( i eget namn.)
En literair Anmeldelse. (24-27 juli, 1848 i Faedrelandet.) ( i eget namn.)
Lilien paa Marken og Fuglen under Himlen. (14 maj, 1849.) ( i eget namn.)
"Ypperstepraesten"-"Tolderen"-"Synderinden".(
13 nov, 1849.) ( i eget namn.)
Tvende ethisk-religiøse Smaa-Afhandlinger. (19 maj,1849 ) ( under pseud.
H.H. - med skiss till "Bogen om
Adler."jfr. Adler.)
Sygdommen il Döden. (30 juli, 1849. - skriven förmodl.minst ett år
tidigare.) ( under pseud. Anti-
Climacus.)
En opbyggelig Tale. (20 dec.1850.) ( i eget namn.)
Indøvelse i Christendom. (27 sept, 1850.) ( under pseud. Anti-Climacus.)
To Taler ved Altergangen om Fredagen. (7 aug.1851.) ( i eget namn.tillägnad
"En Ubenaevnt, hvis engang
vil naevness helliges dette lille Skrift den hele Forfattervirksomhed, hvad
den var fra Begynnelsen." - D.v.s.
S.K. utser här - genomskinligt - till universalarvinge: Fru Regine Schlegel
, f. Olsen. )
Til Selvprøvelse, Samtiden anbefalt. (10 sept.1851.) ( i eget namn.)
Øieblikket 1-10.( 1855.) ( i eget namn.)
.... vilket - allt som allt - är ett ansenligt livsverk.
Utöver detta finnes minst lika mycket i S.K.s Papirer.
( Noga bevarade av S.K. i blykistor o lädersäckar.) Där skriver
han dessutom (!) mer vad han tycker om saker som han inte vågar skriva
om öppet. Fast med S.K. är det svårt att vara säker.( jfr.
A. Ljungdahl, J. Slök.)
-
Kinesis. gr. rörelse. Att ngt. icke är stilla.jfr. taxis o. dynamos.
-
King, S.( f.1947 i delstaten Maine, USA) am.förf. Slog igenom med skräck o skrik med Carrie.( En historia om mobbning.) Tillhör jämte Joyce Carol Oates (jfr. Marya) de främsta skildrarna av am. kultur. King har även skrivit den bok som blev film under nmanet Stand by me.jfr. Gerald´s game.se: Pageturner. se:JAusten.
-
Kipling, R. (....) eng/ind förf.journalist. Nobelpristagare. Kim. Djungelboken, Mowglis bröllop. m.fl.
-
Klass = Mängd..Ex. :Klassen av alla klasser som inte är medlemmar i sig själva är medlem i sig själv om den inte är det, och är inte medlem i sig själv om den är det. ( Russell´s paradox*.) ( jfr. Ramsay, om menar att klassr av klasser är logiska fiktioner, hic* kontradiktionen. se: Gödel, Tarski, & Kleist.
-
Klein, M.(....) psykoanal. Böcker om barns utveckling. jfr. Lacan.
-
Klein. N. (..). am. fil. ( No logo, Katastrofdoktrinen.). Undersökare av kapitalistiska världsfenomen samt om korruption och massmanipulation i U.S.A.. Ibland klent faktaunderlag, men goda idéer. Skriver dock på 400 sidor vad som kan sägas på 50. Redan inu finnes en rik motlitteratur.
-
Kleist, H. von () ty. förf. Michael Kohlhas ,() .K. menade att mänskligheten bestod av två klasser: de, som förstod en formel och de, som förstod en metafor. De, som förstod båda var så få- menade K.- att de inte utgjorde någon klass.-------( Som detta nu inte är strikt klasslogiskt riktigt uttryckt - även få utgör en klass - får man väl se det som ett metaforiskt yttrande av K. )
-
Klippdass. fågel.
-
Koan. Kinesisk kortdiktform.
-
Koincidens, ( lat. sammanfallande )coincidentia oppositorum, motsatsernas samman fallande, i mystiken och hos Cusanos*, sammanfallande i Gud.
-
Kojève, Alexandre: exilryss,
( 1902-1968),marxistisk hegelkännare. Berömd och viktig bl.a. i Frankrike genom
sina föreläsningar vid Sorbonne om Hegel. Dessa – nedtecknade - utgavs
till dels av R.Queneau. Introduction à
K. tar bl.a. i hög grad fasta på att utveckla dialektiken i begreppet Annat, det Andra.
-
Kolakowski, L.(19... ) polsk-am.fil. Först marxist. Har - efter konvertering - skrivit Socialismens idé med S. Hampshire, skrivit otroligt skarpsinniga o kloka böcker om fil. i allm.. Metaphysical horror.( En av filosofins höjdpunkter.) . Anser för övrigt att myten är oumbärlig. ( K. blandar dock - måhända -ihop nödvändighets*-begreppen.) Mytens samtidighet.( på ty.o eng.)
-
Konceptualism. se: Conceptualism.
-
Konjunktioner.: ordklass. A. Koordninerande:1.samordnande.a.) kopulativa,: och, både-och, dels-dels, 2.) Adversativa, :men, likväl, 3.) Diskunktiva,: eller, antingen eller, 4. ) Konklusiva,: således, alltså, ; B. Subordinerande. Kausala, finala, ( avsikt, ex.: för att. ) konsekutiva, koncessiva, konditionala, komparativa, emporala, interrogativa, explikativa (ex.:att). jfr. Boole.
-
Kontingent.: tillfällig. Ett ting kan ha en kontingent egenskap, som då kan sägas ( i viss fil.) inte tillhöra ”tingets väsen”. Motsats: Nödvändig. ( jfr. M. de Birans anteckningar om ..... nödvändighet som illusion.)
-
Kontradiktionsprincipen.: logiskt: inget omdöme kan på en gång vara både sant och falskt. Ontologiskt: inget sakförhållande kan på en och samma gång både gälla och inte gälla.
-
Kontrafaktik. Att tala/skriva om något som kunde ha hänt.ex.:
"Jag är själv inte särskilt förtjust i kontrafaktiska resonemang, men vad skulle vi göra om de inte fanns?"..............................
-
Kontrapositiv form. Inom logiken kallas en sats "icke P=icke Q" för den k. av P=Q. Dessa satser är - som alla ser - synonyma. jfr. vansinne=dårskap, icke vansinne=icke dårskap.
-
Komplex. I psykoanalysen ett begrepp som antyder ngt som bör lösas upp. se: Oidipuskomplex.
-
Kopernikus, N.(d.1543) Deriverande astrolog. Reviderande Ptolemaios. Reinstituerande grekisk kunskap om Solen. Hovastronom i Prag. Avskydde epicykler.jfr.S.Welin. jfr. Leibniz uppsats om K.
-
Koppla=begripa.
-
Kopulera, ha samlag. jfr. copula.
-
korrollarium = följdsats.(!)
-
korsvis förståelse. Brukar finnas mellan vänner. A förstår B. B. förstår A. Varken A eller B förstår sig själva. A förstår att B inte förstår sig själv och vice versa. I det ömsesidiga medkännandet över det sistnämnda, och i den glada förvissningen om att man dock vet den andres bästa och dessutom finner den andre mer än uthärdlig kan en djup vänskap uppstå. Den viktigaste betingelsen för denna är k.f..
-
Koskinen, L. sv.teolog.biskop i Visby. (19 ) diss. Tid och evighet hos Sören Kierkegaard.() Lennart Koskinen ger i Tid och evighet hos Sören Kierkegaard.en bild av Kierkegaards tänkande över begreppet "Själv".:
" Fortvivlelse er en Sygdom i Aanden, i Selvet, og kan saaledes vaere et
Treedobbelt: fortvivlet ikke at vaere sig bevidst at have et Selv; fortvivlet
ikke at ville vaere sig selv; fortvivlet at ville vaere sig selv." Den
icke kristne har fått sig själv, sitt Själv, av naturen, den
kristne av Gud. Förtvivlan ( vilket är just "sjukdomen till döden",
i boken med samma namn ) är förtvivlan over ens eget själ, menar
Kierkegaard. För att acceptera sitt eget Själv fordras självkännedom,
vilken initieras i ungdomen. Man accepterar sitt Själv i och med att man
upptäcker att det är ens eget Själv.Detta Själv bar man
ansvar för i hela sitt liv.En tolkning av S.K. är att man når
självkännedom via etiken och genom t.ex. tio guds bud - för den
kristne. För självutveckling, förvaltandet av pundet, är
det också viktigt på vilket sätt Självet tar itu med sina
uppgifter. Psykologiskt består människan av förståelse,
känsla och vilja. Genom att felaktigt utveckla dessa delar, vilket enklast
kan beskrivas som det sätt på vilket en människa överskattar
sin förmåga, och överskattar den omättligt ( i enlighet
med satsen: "Allt är möjligt" ) , genom detta --- .
Koskinen menar vidare, i analysen av Sygdommen til Döden
( S. Kierkegaard .1849. ) : Det är det har förhållandet
SK kallar 'Selvmodsigelse'. Människan är bestämd av timligheten
och nödvändigheten. Själen ar bunden till kroppen och dess behov.Sedan
menar Koskinen, att en läsning av StD ( hans egen )tvingar oss att anta
en yttre och en inre själ, och frukten av detta blir:
"/.../ både kropp och själ(y) är bestämda av arvsynden.
Nar nu själ(i) med sina evighetsanspråk möter själ(y)/kroppen
uppstår ångest. Ju mer medveten människan är om den har
inre kollisionen dess mer uttalad blir också ångesten. Anledningen
till att SK inte ser ångesten som något primärt negativt ligger
då i öppen dag. Vägen till att realisera sitt Själv frigör
med nödvändighet ångest då människan blir varse det
motsägelsefulla i tillvaron och sin egen plats i denna."Utan att gå
till grunden i Koskinens resonemang - "Självets Metafysik"
är sannerligen svår -ser jag ung. att han menar: Genom att acceptera
tillvarons motsättningar ,skapade av Gud - och motsättningarna är
fyra:
1.) ( Har finns underavdelningar.) Själ(i) till Själ(y) sammantagna
i motsättningen kroppen (både kropp och själ) till Anden ger
Aspekt No I på Självet
.2.) Ändligt - Oändligt i förh. till . Samvetet ger Aspekt II på Sjalvet
.3.) Nödvändighet* - frihet ( realisering
i förhållande till Nödvändigt resp. Möjligt och allt
i förh. till Verklighet ger Aspekt III. på Självet.)
4.) Timligt - Tidsförståelse till Timligt - Evigt och allt i förhållande
till …. Ögonblicket ger Aspekt IV på Självet.( jfr. här
det resonemang som G. Melantchuk för resp. L. Sjestov i deras
båda essäböcker….M. & S., som båda är oreserverat
övertygade om S.K.s förträfflighet.) Det har varit svårt
för mig att ge en rättvisande och fullständig bild av Koskinens
analys.
Vad han ser som otvetydigt är SK syn på Självet som en dynamisk
enhet av motsatser.
( SK ansåg ju att Sanningen endast fanns i paradoxer.)
Koskinen menar att SK försöker förklara dels varför
människor är så olika ifråga om andlig utveckling, dels
ange en väg für människors självförverkligande. Det
är möjligt att Koskinen ger Kierkegaards tänkande en hel och
systematisk gestalt, även om den är oformlig för en icke teolog
, och även om Kierkegaard själv naturligtvis skulle finna framställningsformen
felaktig, - vi förutsätter att S.K. har haft ambitionen att vara omedelbart
(?) entydig. ... Låt oss se på de fyra aspekterna:
Anden, Samvetet, Verkligheten och Ögonblicket …..och följa Kosk. Till
( hoppa till ) dennes slutsats:
" Bortom Anden Samvetet, Verkligheten och Ögonblicket finns Gud själv
som tänkes vara den som sluter synteserna. Därmed blir människans
Självförverkligande något som grundar sig på vad dels
människan, dels Gud går. Hon förhaller sig till sig själv,
hon använder sitt av Gud givna medvetande till fria val och reflexion,
till öppenhet för möjligheten att tillvaron är mer än
bara det timliga. Gud möter henne s .a. s. halvvägs, genom att sända
Anden, tala i samvetet, själv utgöra Verkligheten - och därmed
det livs mål människan har att sträva mot, samt låter
Evigheten och ,i den sig själv, möta timligheten i " Öieblikket
"". (K.s.119.)
Man kan väl säga att här täckes
alla möjliga tolkningar o aspekter in. Och det vore väl illa om man
inte kunde göra det. Kruxet är ju, att man här icke får
klart för sig vad S. Kierkegaard själv kan ha avsett att lägga
tonvikten på. Ty han var ju alltid angelägen om det. Och systematiker
var han rakt inte.
Snarare var han en sådan människa som ville lägga vikten vid
en aspekt, och inte vid alla. Å andra sidan så resonerar Kierkegaard
om alla dessa aspekter. Men väl för att mest komma igenom dem. Sygdomen
til Döden är en oklar text, diffus, så man kanske skulle tacka
Koskinen för arbetet.Vi kan tänka oss Självet som detta motsägelsefyllda
men vi finner då i resonemanget något som Adorno pekat ut.
Kierkegaard menar att Självet har alla dessa motsättningar. Hos Hegel
är det Anden, Världsanden som har motsvarande motsatser.
Hos båda är det en utvecklingshistoria. Men den tycks inte ha med
något yttre att göra. Därmed spelar det ingen roll, enligt Adorno,
om man talar om Hegel eller Kierkegaard: det är samma sak
fast beskriven på olika sätt i det att Hegel omsluter Världen
utifrån och Kierkegaard s.a.s. inifrån. Men det är samma isolerade,
ensamma processer de beskriver gällande Självet.
-
kreationist. En som hävdar att Gud skapade människan i enl. med 1.sta Mosebok.se: sagoböcker.
-
Kristeva, J. (......) rum-fr. fil.semiotiker, feminist.. Essäist. Berömd för sin analys resulterande i begreppet "abjekt"*. Känd för att missförstå/omtolka andra filosofer.Semiotika(1967),----,Polylogue,-sv. Stabat Mater.(.....) Har också skrivit en bok om den konkreta invandringens/utvandringens problematik för den enskilde.jfr. Lacan, Aspelin.
-
Kristina.(......) Abd. sv.drottn.(1651) Förf. till aformismer på franska. Vartannat ord - närapå - är ordet "sot"( dumbom ). En av aforismerna kan här få tjäna som ex. på K.s realism: " Människor som inte har något att förlora är farliga för en stat." Hon hörde A. Scarlatti.----- Med henne till Italie förde hon en hel del rikedomar. I Frankrike blev hon anklagad för mord.
-
Kristina av Stommeln. (......) sv. mystiker. Hennes visioner upptecknades av den sv./d. fransciskanern Petrus de Dacia.
-
Krokodilens dilemma. En krokodil stjäl ett barn från dess far, men lovar att lämna tillbaka barnet om fadern korrekt kan gissa om krokodilen är villig att lämna tillbaka det eller inte.---- Om nu krokodilen verkligen tänker lämna tillbaka barnet och fadern svarar att han inte tror det, vad då, lycklig krokodil ?????? Men jag inser inte att ett självbedrag i detta ärende är ngt att hänga upp sig på. Nu borde ju detta dilemma kallas "Faderns dilemma". Men då kommer ingen ihåg krokodilen, men tänker på Gud och Isak och Abraham.
-
Kropp. /ty. Körper./ Människans kropp kan ses - för en jagfilosof - som ett "intermedière" mellan Jaget och världen. Men jag(et) kan vara subjekt och objekt i kroppen, som när den ena av mina händer griper om den andra. (ex. fr. M. Merleau-Ponty.)......
-
Krympfrihet. Det som utmärker lexikon är att de är krympfria. Däri ligger deras storhet.
-
Kränkthet. Det tycks som om det man kränker, när man kränker, är någons värdighet. Å andra sidan kan det vara så, att en människa upptäcker sin värdighet först i o med att hon blir just kränkt. Därav följer att man - så att säga - både bör djupt förakta och vara (tyst) tacksamma mot dem som kränker en. ( Liksom man ofta är det mot den som rånar en. ). jfr. heder.Männiksovärde. Mänskliga rättigheter.
-
Kubik. ( av kub). I matematiken använt för att beskriva den tredje dimensionen. Ett "tal 2 i kubik" är multiplicerat 2 ggr med sig självt. ( 2 upphöjt i 3, 2 ggr 2 ggr 2 = 8). En kub med sidan 2 har rymden 8. Omvänt är tredjeroten* ur 8 = 2. Om detta är riktigt, så är det säker kunskap.
-
Kulans mystik......... "ty den kulan visste var den tog", ( J.L. Runeberg. Sven Dufva.) "ty huvuudet var klent". Sven fick kulan i hjärtat.---- Vem sköt Karl XII, -... och var det alls en kula som träffade hans tinning ? jfr. Frans G. Bengtson, Voltaire, jämte m. fl.
-
Kulbana. Många intressanta försök gjordes under renässansen med att försöka beräkna en kulbana, och att se om en fallande kula accellererade eller inte. jfr. Galilei. Dessa försök banade måhända väg för en bred systematik i ämnet, som utfördes av Sir Isaac Newton.
-
Kulen. Ruggig.
-
Kulmen. Höjdpunkten." Kulmen på festen var när fyrverkeriet antändes."
-
Kult. Man kan till exempel dyrka en sten.( Stenkult.) Om man dyrkar stenen i innerlighet, så är det tro, enl. S. Kierkegaard.
-
Kultiverad.= väluppfostrad i tidens seder och bruk.( Välodlad.)
-
Kvadrat. Denna kan defineras på flere sätt. Men man kan säga att den har fyra lika långa sidor, samt att dessa sidor bildar en figur, där samtliga vinklar äro räta.
-
kvantfysik. Gren av fysiken, studerande mikrokosmos, erkannerligen atomens inre, uppkom i början av 1900-talet under stor kalabalik. Upphovsmän vore flere, W. Heisenberg, (1925) de Broglie o dansken med det tunga ansiktet, Niels Bohr*.( Einstein-Bohr, Solvay-mötet 1927 ).Man kallade det avgörande tolkningen för "Köpenhamntolkningen", som ännu (?) är gängse . Inblandade blev sedan många, som E. Shrödinger - med"Schrödingers katt" - (...en tes, med en synnerligen beklagansvärd katt, som visade sig vara felaktig.) och K. Popper (1934). Man hade att göra med svåra förklaringar av fenomen som icke eg. gick att förklara ( enl. N.Bohr) och om dessa små ljuskvanta, små våg-partiklar,( en logisk motsägelse) som endast kunde "förstås" i sin sannolikhet.( Relativa , eller villkorliga - sannolikheter.)(Kvantfysiken kan sägas vara en statistisk terori.) . Albert Einstein* protesterade mot denna slags förståelse, men har i en bok om relativitet senare förklarat varför. Han kunde dock nog aldrig riktigt gå med på att det icke rörde sig om - hanlade om - partiklar som "verkligen" rörde sig i atomen. Ända till sin död av kroppspulsåderbristning i Cambridge, Mass, 1955, tvekade Einstein - rum-tidens* upptäckare - ,......... och räckte till slut ut tungan åt alltihop.(jfr. A. Fölsings och P.A.Schilpps biografier över E..).
Se:sannolikhet*.Jfr. Poppers resonemang om 2 sorters sannolikhet i Conjectures and refutations.( Popper ställer sig om och om igen frågan undersin karriär om determinism* och kvantteori är kompatibla.).(jfr. Bernoulli ).Man kan förstå en del av det hela - kanske - om man läser Eisbergs, Fundamentals of modern Physics.se oxå Poppers självbiogr. : An unending quest.(....)
Att här närmare gå in på teorin - i dess delar - vore löjligt.
Man kan läsa en hel del populärt om kvantfysik o. skjuta åt sidan matematiken och ändå försöka ställa sig ngr frågor kring ämnet.Just frågan om vad som "verkligen händer i atomen",d.v.s. frågor om realiteten , eller ngn slags realitetsgrad, hos utsagorna om kvanta o.s.v.. Dessa frågor kan man ställa sig när man läser G.Zukav De dansande Li Fu mästarna , F. Capras böcker eller andra liknnande, och de tas också upp i The Quark and the Jaguar av nobelpr.-e M. Gell-Mann (1994) men också av Heisenberg (själv), som var den ende av "grundarna, som var filosofiskt intresserad ( i: Physics and beyond ,1971) - Heisenberg var ju bekant med C. von Weizecker, som stod Heidegger nära, ( jfr. Heisenberg´s War, av Th, Powers ) och W.v H. var intresserad verklighetsproblemet* hos teorin.( Liksom A.Einstein och även - på sitt sätt - enslingen Kurt Gödel, mannen också faktiskt bakom ännu ett ontologiskt* gudsbevis*........ ). Det finns netop inga sådana resonemang hos t.ex. S. Hawkin.
Nu kan man ju fråga sig om det är meningsfullt att föra en diskussion om "verklighetsgrad" gällande kvarkar o.s.v. när vi inte är ense om verklighetsgraden hos en stol, eller för att säga själva atomen, utifrån sett, eller universum eller oss själva. Vi är inte ense om vad "verklighet" är, och alltså inte om vad som är verkligt.
Varför då bry sig om att diskutera det, och inte bara fortsätta att räkna och att testa partiklar och utvinna nya i CERN. ?
För att vi inte kan låta bli,- för att de flesta inte kan låta bli ! är svaret.Det var något djupt mänskligt över Einsteins påstående:"Jag tror inte att Gud kastar tärning med kosmos."( se On relativity.(19..))
Frågan finns ocksådiskuterad i Ian Stweart´s Does God play dice? (1989).Man ställer sig den - om man vill - även när man läser Eisberg. Och det blir ofta en fråga om matematikfilosofi.Särskilt långt kommer man inte. Ty man är fortfarande kvar i "grundläggande" olösta frågeställningar, de mer klassiska, om verkligheten hos universalia* o. dyl.
Men vad somliga tycks vara ense om är att "verklighetsgraden" är större hos ett sandkorn , än hos en sannolikhet*, - och att "verklighetsgraden"(-måttet) är större - på en metanivå - hos "verklighet"(ggr2) än hos "stabilitet".
Fysiker söker en teori om allt, en TOE*.("a Theory of everything.") Men om de funne den, så skulle de antagligen vara oense om hur de skulle tolka den, liksom vi andra skulle vara.
Fysiker är dock - en masse - ense om att filosofin är meningslös, ( vad de nu menar med meningslös - det är ju en....... filosofisk fråga ) så då spelar det kanske inte så stor roll. Det tycks ibland som om de 2 icke kan tala med varann. Vad som är mer än uppenbart är att fysiken rör på sig, medan filosofin står still. (I absolut mening.)
Man har att ta ställning till om W.v. Heisenbergs "oavgörbarhetsprincip" icke är en missuppfattning. Heisenberg var övertygad om att begreppet "elektronspår" var meningslöst, vilket tyder på ett fil. sinnelag.se H. Reichenbachs The philosophy of space and time () A.Tarski´s arbeten, och Popper´s Logik der Forschung..
Den fråga som i detta sammanhang sysselsatt Popper ( och von Mises) mest är frågan om vilket slag av sannolikhet vi har att göra med i kvantfysiken, och därmed hur vi ska beskriva den, - eller snarare tvärtom, genom vilken metod - operation - fastställer vi sannolikheten, och vad är den därför för något? Karl Popper sysslade länge med att söka uppställa en "idealiserad slumpserie" och dess matematik, men kom så in på det ovan skisserade problemet om definitionen av begr. sannolikhet. Han kom fram till att sannolikheterna voro av två slag. ( Detta hadeväl i o för sig flera före honom insett, bl.a. Leibniz* o senare J.M. Keynes*, i dennes A Treatise on probability (1920), där K. konsekvent tar ställning för att resonera om sannolikheter som påståenden ( propositions), icke som händelser (events)-(s.5ff ).Här menar P. att den förra tolkningen är att föredra, när det gäller att tala om "grad av bekräftelse/styrkande".Av teorin, inte av enskildheter inom teorin.( Unended quest,s.103.). I centrum för P.s resonemang går hela tiden kravet på testbarhet.( Här hamnar han - när det gäller kvantteorin - i medvetna svårigheter, som han själv nära nog finner komiska.jfr.s.104.)------------
-
Kvastfening. Ytterligt gammal fisksort.
-
Kvinnor. Dessa nedlåta sig sällan att skriva filosofiska verk. Kvinnor och män är distinkt olika. Detta har feministierna missförstått. Att något har samma värde trots att det i närapå alla avseenden har olika egenskaper, det är en gåta för dessa. Genusvetenskap* är naturligtvis ingen vetenskap*, men en massa tyckanden om en oändlig mängd skillnader.
"Kvinnornas rum låg till vänster. Det var fullt av deras långa schalar, gröna och bjärt oranga, med deras stövletter, som låg så att man måste aktya sig för att inte trampa på dem. Någon sko låg där utan klack.
De yngre av dem satt gärna i fönstren och spejade ut, somliga av dem matandes de kurrande ringduvor, som funnit en fristad i de djupa fönstersmygarna.
Ljuset därinne var behagligt dämpat och sorlet från kvinnorösterna var ocjså det lågt, men pågick oavlåtligt under hela dagen, bortsett från under siestan, då man istället kunde höra kvinnorna snarka och barnen ömsom snusa, ömsom stilla gny över värmen. Männen hade här inte tillträde. Sist en man satte sin fot härinne blev han ihjälslagen."
-
Kunskap.:/ ty.Erkennen/, ( verbalsubstantiv.) ofta hos H. i ”Kunskapens dialektik.”
Att kunskap -"i grunden" - alltid är något gott brukar hävdas.
Detta är givetvis fel, om man nu anser att ordet "gott" äger någon som helst inneboende problematik. Att den som vet det goda gör det goda var ngt som ibland hävdades av antikens filosofer. Detta hånades av bl.a. Nietzsche, som - före Freud - var SÄKER på att detta inte var sant. I själva verket visste redan Paulus, den gamle vävaren, att detta var fel. Det märkliga är att de flesta människor vetat det.
Att söka kunskap är ju fint. Men skall man nu sprida all kunskap.Vad är det man ska avstå från att berätta? Vem kan avstå från att undersöka meningslösa ting ?
-
Kraft.: i olika bet .1.) Kraft ( inom förståndet ) står i förhållande till yttrande ( Äusserung ) hos individen. jfr. Weil. 2.) kraft i naturen i Newtonsk mening.se.ss.
-
Kristendom.
."Man föds inte som kristen. Man blir det."
( Tertullianus´Apologi. - Tertullianus, f. 120 e.Kr.)jfr.
"credo quia absurdum"....
[ "Det har aldrig funnits någon kristen."
( Fr.Nietzsche, i Anti.Krist, 1888.) N. som inte hade mycket till
övers för Tertullianus, vilken han gärna citerar i avskräckande
syfte. Kanske var det just Tertullianus, som kom Kierkegaard att inse,
hur vansinnig han tyckte kristendomen var. Vem vet ? ]
fr. Génie du Christanisme.
-
Krus. 1.) behållare för drickbar vätska. 2.) smicker.
-
Krut. Uppfanns av kineser. ( Det fordrades krut och hästar för att spanjorerna skulle erövra Amerika.)
-
Kyla. se: superstabil.jfr. In cold blood.( Tr. Capote, dennes sämsta bok, som ödelagde hans karriär ..... Det märkliga med C.s bok är dels att det är hans sämsta , som sagt, och trol - den som skrevs ,,,,, hetast, i girighet ......) Skall man läsa något riktigt bra av C. skall man läsa A tree of night and other stories. (19..).Denna är rätt sällsynt idag.
Vid den absoluta nollpunkten upphör elektronernas dans. Vid den absoluta nollpunkten upphör elektronernas dans.Vid den absoluta nollpunkten upphör elektronernas dans.Vid den absoluta nollpunkten upphör elektronernas dans.Vid den absoluta nollpunkten upphör elektronernas dans.
-
Kylenstierna: se: Kuylenstierna. Karlsborg.
-
Kyniker. (el. Cyniker) gr. fil.skola driven av Anthistenes, i Kynosargos. Dygden = största möjliga frihet från behov.jfr. Diogenes* fr. Sinope. Lära ( Kynisk filosofi.) som bl.a. tilltalade romerska fil.-r såsom Seneca*.
-
Kymig.= illa till mods.
forts........... ( Lacan , J. .......)
.... what if there where none ....?????......
.............................................................................. Till nästa sida : L - Q© Kaj Genell 2009-2011. All rights reserved.