Kaj Genells Filosofiskt lexikon: q till s

Filosofiskt lexikon : Q - S.

( © Kaj Genell 2009-11 )

"Quällens gullmoln fästet kransa,

älvorna på ängen dansa,

och den bladbekrönta Näcken,

gigan rör i silfverbäcken.

/..../"

( Näcken, E.J. Stagnelius*.) I denna dikt framställer S. skillnaden mellan den mänskliga naturen, och naturen sjelf. Endast människan har något av Gud i sig, medans den övriga världen står lägre ( såsom "kreatur" ), i enl. med romantikens filosofer, såsom en Schelling, for instance.jfr. panteism, panenteism.

qua = ( lat.) såsom. ( "qua man till man: stirra inte på na ! " )

quack = (eng.)=kvacksalvare, bluffläkare.

Quadrivium. Under medeltiden de 4 mat. disciplinerna: geometri, aritmetik, atronomi och musik.

jfr. trivium ( grammatik, retorik & logik )

quasi. (lat.)1) liksom 2.) nästan.

Quasimodo. litt.fig. / Ringaren i Notre Dame i V. Hugos* roman- hälften(quasi-) människa-hälften spöke. Gränsvarelse. ( Hugo, som ansåg att man borde döpa om Paris till Hugo efter hans död..... );..........................................se: Esmeralda, kärlek, Hugo, Paris, enögd, modus.( Ch. Parker har skrivit en fin låt med detta namn.--------Och André Lloyd Webber har ju också använt figuren i en Opera, som filmats.)

Quaestio. (lat.) frågandets skrivkonst.

quid.( lat.) = som.

quidam.(lat.) = en viss.(person ). ( Qiudam, Person i S.K.s Enten-Eller )jfr. Enhvar, den Enkelte.

Quiddity=eng. hårklyveri.

Quincey, de, Thomas, (......-18..), Confessions of a Opium eater.( 2 upplagor ), de Q. räknar sitt opiumätande som ett intellektuellt äventyr, och ägnar sig i fråga om sitt missbruk inte i efterhand åt ånger.de Q räknar i förordet upp en mängd opieanvändare inom Engelsk överklass.jfr. Coleridge*.The lake school.

Quine, van O.( 1908-2000); eng. fil.log. Q. hävdar bl.a. :1.) att det är omöjligt att meningsfullt påstå: "Detta är en stol.". Man måste näml. redan innan veta vad stol är.dvs.: alla ostensiva (utpekande) definitioner* äro meningslösa. Det skrev redan S. Kierkegaard om.( se: Q.s grundliga: Logische Grammattik.). o.def. kan icke stå separata.Q. har ett rikt språkfil. o log. fil. författarskap.2.) Ifrågasatte Imm. Kants distinktion mellan analytiska och syntetiska utsagor.Skillnaden mellan dessa är ”en icke-empirisk dogm för empiristerna, en metafysisk trosartikel”.jfr. A. Wedberg, som likaså är kritisk.

quis, quid, quomodo, udi, quando, cur ? (Vem, vad, hur, var, när, varför?)." De sex bevisfrågorna ". se: Rationale,Durandus, De inventione, retorik, Cicero, juridik, lex romanum, Eco. jfr.ock D. Tammm, Romersk rätt.jfr. romanen av Woolfolk Cross.

Quisling, V. (d. 1946 ), norsk landsförräd. ( Q. har blivit ett "begrepp".) Avrättad 1946.

quiz. frågesport.jfr. korsord.

Qumran. ort i fr.orienten där gamla bibeltextrullar hittats. se: dödahavsrullarna.De gnostiska evangelierna.

quodlibet.lat."vad som behagas".--------

Quorán. se: ....Koranen. förf. (dikterad av ) profeten Mohammed. jfr. K. Armstrong. Zetterstéen.jfr. Mekka, Medina.

Ra. egypt. gud.jfr. T. Heyerdahls pseudovetenskapliga utflykt med vassbåten Ra.

radikal.(av lat. radix=rot.);; Radikaler är ofta fria. Tills de tas om hand , usurperas av makt & korruption.jfr. förrådd revolution.

Radymantys.se: Sokrates, Kreta.

Ramel, P.(19....) ; sv. mus. o visförf. Ägde ingen förmåga till filosofisk analys eller pol. engagemnt. Lingonben. Man kan ju inte anklaga en människa för att hon roat folk ( utan att göra ngn illa ), men väl för att aldrig oroat.

Ramsey, F.P. (d.1930) eng. fil. o mat.; sökte lösa några av de problem som uppstod med Russell/Whitehead´s Principia M.a*: om sannolikhet som .....ett mått på " delövertygelse", samt en uppfattningar om att generaliseringar av typen "alla a-ting är b-ting" bör ses som regler för ramverk för utsagor i stället för verkliga utsagor.

Ramsey-utsaga = när ngt i en teori är reducerat till strukturen i teorin ( teoretiska temer ersätts av variabler* ) , och det bortses ifrån alla empiriska frågor.

Rana paradoxa.gr .rana=djur.; t.ex. en "gris-ko"eller"fågel-elephant".( ett paradox-djur.).

randanmärkning. :

Vi har i västerlandet det utsagdas tradition. ( Enl. en ..... fransk filosof.) Här impliceras litet eller inget och spelas inga tysta zen-spel. Det är den traditionen jag redovisar, - det utsagdas - ty det är den enda jag har någon alls kunskap om. ( Jag kan inte utesluta att det finns en underliggande ( s.a.s. då dold ) minoritets- tradition av det outtalade, men den är jag - uttalat -icke människa att söka upp, - .) Jfr.Thomas Waley uppf. om "Kafka och taoismen" i olika böcker, Hj.Sundéns utmärkta Zen,(1970),sinologen Bernh.Karlgrens böcker, samt Suzukis nyandliga ."Zen önskar höja sig över logiken."(ha!) D.T.Suzuki, An introduction to Zen Buddhism, med förord av, föga förvånande, …C.G.Jung. - ( jfr. alla de "wise-cracks" man kan finna i R.H. Blyths auktoritära, farliga Games Zen Masters Play (1976), starkt påminnande om delar av amerikanen Bernes klassiska Games people play, ( ngt á la Dale Carnegie .....) men mer intellektualistisk -, där den brittiska motsvarigheten och den definitiva skrattspegeln är brittiske litt.prof. Stephen Potters Livsmannaskap ..........och dess flere uppföljare.- Beträffande västerländska måhända allvarligare tysta spel finns naturligtvis den absurdistiska moderna litteraturen, Beckett o. andra.( jfr. Pinter.) Jfr. här Bert O.States, The Shape of Paradox (1978), en vacker utläggning ang. Samuel Beckett och en utveckling av den augustinska paradoxen :"Förtvivla icke, den ene rövaren blev räddad. Var inte säker; den andre blev fördömd."- " Sentensen har en underbar form. Det är formen som betyder något.", kommenterar S.Beckett Augustinus......( jfr. logisk form!)

Detta med formen, spelen med formen & den stora tystnaden skall vi lägga på minnet.Vad kan eg. utsägas - i vår tradition - och hur, och var, och i ett lexikon ???? Här hänvisas man kors och tvärs och aldrig aldrig tar det slut och aldrig blir det.......................... färdigt.... och det har ingen början heller.

Är inte allt klantigt* ? Är icke allt en trasa ? "Varför är allt en trasa? " ( Almqvist )( Detta uttryck är bra ex. på "beg the question". Förutsatt är näml. att allt är en trasa.) Varför just en .... trasa?

"Endast såsom vittne är människan till." ( Ekelöf ) Jaha...

ranta= gå.(omkring).

Raseri. Ilska."Den, som blir arg, blir dum."

Rasputin.(.......); rysk munk o. karismatisk auktoritet.

Ratio. (lat.) Förnuft.

rationella, det. Aristoteles, Bacon, Descartes, jfr. det irrationella, det icke rationella, Olofsson.

Rationalism.: riktning inom fil. ( Bacon*, Dascartes* ) som söker undvika alla idéer som inte är klara och självklara*,(evidenta) - intställningen att man kan uppställa förnuftiga teorier utan att göra några större empiriska undersökningar. Rationalism kan också kallas intellektualism. I Hegels terminologi sammanfattas rationalismenen i satsen: ”Det som är förnuftigit måste var verkligt.”. R. mötte allvarligt motstånd från Imm. Kant. Nu ledde oklarheter i hans kritik,- på grund av K.s fördomar beträffande enstaka företeelser – , samt på grund K.s uttalanden om” intelletuell inuition” till den tyska idealismen, vars kulmen delvis var just H..I England var r. Bacon - som är en övergångsgestalt mellan medeltida skolastik och eng.empirism, som den föddes med Locke*.Och eg. är väl Kant likaväl beroende av Descartes.

rationaliteten. Ett modernt, el. modernistiskt ideal. Kom trol. med upplysn. o industrialism. jfr. G.Ekelöf:."Det opraktiska är det enda praktiska i längden."

Vi är alla slavar under den, - och i framtidens historie"böcker" kommer vår tid att ses som ett slaveriets tid. Det "andra" slaveriets tid. Hellre slav under rationaliteten än ett offer för mystiken.

real. = verklig.( lat. res, realitas). Det man ser på film ser man verkligen på film. jfr. drömfabriken.

Realism. mod fil. Uppfattningen att sake ro ting existerar även om ingen uppfattar dem med sina sinnen.(står ofta gentemot idealism, såsom t.ex. gamle Berkeleys.) Företr. t.ex. G.E. Moore.

realitet(-sförlust). Freud* diskuterar 1924 "realitetsförlust" vid neuros* resp. psykos* och den stora olikheten emellan denna vid de 2 tillstånden. Denna uppsats är ypperlig vid diskussion om vardagsrealitet samt vid diskussion om de numera sällsyntare diagnoserna. jfr. verklighet, naturvetenskap, fenomenologi mm.

realt svar.(mus.), term inom fugal kompositionskonst.jfr. Bach m.fl.

reductio ad absurdum. Visa att ett resonemang ( rent logiskt/ med "nödvändighet") leder käpprätt åt h-e.

redundans =överfödigt. Det är överfödigt att be er läsa det ni t.ex. nu redan läser.

Reflexion.: ty. Reflexion/- lat. re-flectare= återkasta /; Något dubbelt. Något som både är omedelbart och förmedlat, satt. Reflexionsbestämmelser är alla de begrepp som kan härledas ur begreppet ”Väsen”. Reflektionsbestämmelserna i Reflexionens sfär är alltid par, där det ena begreppet icke kan tänkas utan det andra. I varat, i omedelbarheten, går man från enstaka begrepp till enstaka begrepp. .). Men som Varats och Väsendet Sanning också är Begreppet, så innebär det att Begreppet blir identiskt med Subjektet. Därav vikten av den subjektiva Logiken, eller läran om Begreppet hos Hegel..

Reflexion , omedelbart: Jag står inför det jag inte förstår .
Med reflexionen inför det jag inte förstår. Jag står - liksom alla andra människor - alltid - på något sätt - med reflexion inför det jag inte förstår. Med reflexion förstår jag dock…både passion och tanke, …..ordlekar och annat ….. Med reflexion förstår jag lust. Med reflexionens lust förstår jag……: reflexion är något som förekommer i …..mellanrum. Reflexion är ett förhållande.
Där tom identitet icke slagit igen dörren om sig själv, (- eller såsom vi skulle kunna uttrycka oss här.((=)= (?)), - där finns reflexion. Reflexion är som en frihetens aktivitet i rum, där inga gränser ännu har legitimitet….. Där kan glädjen frodas ordentligt ..

Lustfyllt, - sällan som någon …..plågsam dans. Den är så att säga den "glada retoriken": den försöker övertyga dig själv om att du ännu inte vet vad du genom denna ganska enkla syssla kommer att snart få veta….
Just det, att det är fråga om retorik, en inre retorik kanske man inte i första hand tänker på. Reflexionen har många likheter med retoriken om man ser människan såsom en varelse som har svårigheter med ärligheten mot sig själv, - ty då blir det ju genast fråga om en form av dualism, där retoriken genast kan springa in som en förmedlare. Retorikens former kan , enl. U.Eco ( i Den frånvarande strukturen ,(1971)), indelas i två:

" Sålunda avtecknar sig en dubbel användning och ett dubbelt accepterande av retoriken:
1. Retoriken som generativ teknik, vilken är en heuristisk retorik, som syftar till att övertyga genom diskussion.
2. Retoriken som ett förråd av döda och redundanta former, vilket är en tröstande retorik, som syftar till att bekräfta mottagrens åsikter genom att låtsas diskutera dem, men som isjälva verket upplöses i ett känslosvall."

Den övertygar och tröstar och ger kunskap på en och samma gång! Reflexionen är så lik en självgående maskin. En lång lust, som lätt finner sina orter hos oss människor ( hos oss splittrade, och hos oss systematiska ) .Reflexion är - som ett landskap utan bortre gränser . Utan att tänka på andra landskap. Och då har filosofin lätt att leva . , ., I mellanrum, som mellan det jag gör, och det jag inte gör, finnes reflexionen. - Reflexionen är ständig, - liknar en hand, uppehållande mig i en atmosfär ( Allt är ständigt , så länge det varar, - det må jag väl tillägga.) av en variationsrik tankeverksamhet, en anda, som kanske blir till personlighet. Så kan man säga. ( Eller omvänt.) En bearbetning av observationen, - och samtidigt ett blickande inåt, och inåt åt alla håll, in i varje skrymsle, hämtande varje liten reaktion därinifrån på vad som nu kan ha retat mig….därute ifrån……; ett sammanlänkande, likaväl obundet av intresse , och idogt blockerande andra lustar och begär än reflexionens, men ändå kapabelt till ett utnyttjande alla lustar och begär. Som en njutningsfylld andning, ( likt romantikens bild av den intellektuella njutningen….) - så är ju den reflexion, som på detta sätt får en estetisk karaktär, "det intresselösa", ( ett begrepp G.W.F. Hegel använde )- mycket, mycket intresserat, estetiskt , som vi håller det " i och för sig ", men det kan och bör….också växa till ett etiskt, - och det och vi skapar ett bredare synfält …….Søren Kierkegaard skrev någonstans: " Det är jag, som har tagit varje steg med reflexion." Han menade då inte att han hade reflekterat över sina reella steg, men tagit stegen - reellt, - så reela dessa steg nu var - med reflexion…. ( Han hade kanske inte tagit dem utan Hegels indirekta hjälp. Alla behöver vi våra incitament.). Han sysslar även med begreppet "intresselöst", -som han tycks ha en dubbel inställning till. ( Att leva "intresserat" är för S.K. att leva estetiskt, icke etiskt. )

Att man reflekterar, och att man reflekterar på att man reflekterar på ett sådant sätt, att man iakttar sina reaktioner i och med , i det att, man tar varje reflexionssteg, - liksom tecknaren, när han tecknar, efter ett eller ett par streck lyfter pennan och ser vart detta eller dessa enskilda senaste streck fört honom, ser om det "stämmer", och han lär av detta och lägger på minnet varifrån han kom, och vart de senaste strecket tog honom, - så är det också med den som reflekterar. ( jfr.t.ex.M. Hedlunds grubblerier om vem det är som skriver.)

( Jag talar här inte om den slags reflexion över ett begränsat vetenskapligt problem, som naturvetaren ofta ägnar sig åt, för att göra en beräkning av universums storlek eller liknande. "Min" reflexion är ngt mera filosofens eller vardagsmänniskans.)

Nu kan ju tecknaren ofta också grubbla över hur det kom sig att det eller det strecket gav den eller den effekten - inte bara på papperet , utan djupt in i själen på honom -, och det är som om tecknaren då gick djupt in i huvudet på sig själv och in i sina ögon , blir fysiolog - samtidigt som tecknare - och betraktade enskilda tappar och stavar och små små trådar ibland ganglieceller, - sådant som han vagt känner till, och de machband ,( den för alla bekanta, av alla erfarna förstärkningen av tingens konturer via ett system i ögonbottnens konstruktion ), som faktiskt omöjliggör varje avbildande,- alltså, som om han bedrev fysiologiska studier i anslutning till sin konst, sitt tecknande….( mach-band.)

På samma sätt, - analogt alltå , kan det ju hända att den som sysslar med analytisk reflexion, iakttar sin egen reflexion över ett bekant fenomen, och reflexionen på det reflekterade. Han måste se om det finns några tänkandets "machband", som omöjligör det, som han tror att han håller på med….. Han måste då kanske i första steget tänka på om den första reflexionen bringade någon "ny" kunskap till honom. Kanske har han lagt samman två och två, och åter fått …. fyra, - eller han har sett ett invecklat samband mellan några märkvärdiga tal eller deras exponenter, och då ger han sig in i att försöka ta reda på vad han använde i reflexionen, och vad det var för känslor som åtföljde de verktyg som han då brukade, - om det var ett egenartat grepp som fick honom att se sambandet, om känslan födde greppet, och om hur den känsla kändes som åtföljde processen, om han kunde bilda sig en uppfattning om hur detta "sanningens ansikte" såg ut, - ty i insiktens ögonblick var det som om det snabbt svävade förbi…., och han kan jämföra känslan med andra liknande känslor som åtföljt andra insikter, små och stora, ---- ty han är ju en sann reflekterare ------, -och, om det nu är så lyckligt att han finner ut, att reflexionen inte slutade med att två och 2 är fyra, eller att detta eller detta andra samband gällde, eller att de känslor som födde reflexionen och de som åtföljde och de som efterföljde var helt olika några andra han haft, men att han kom till en djupt insikt om att hans liv, - det kan ju vara det han ägnar mest tid åt att fundera över -, betydde just det eller det, liksom det borde ha den innebörden för alla människor i ungefär samma läge som han befinner sig i, och att denna insikt inte bara var olik men helt annorlunda, och mycket vackrare än de insikter han haft om sitt liv någonsin tidigare, på ett sådant sätt, att reflexionen nu hade placerat honom i ett land, ett land han aldrig besökt, men ett land beläget mellan allt han besökt...., så att det nu fick en realitet det nästan inte borde ha haft, en realitet som var stark nog att beröra honom, men en realitet svår att benämna, och speciellt svårt var det, att benämna denna realitet som en upptäckt, ty vem skulle, - i detta läget -, tro honom -: det var reellt och det var icke reellt, - det var vackert och det var ett steg, ett framsteg,- ett reflexionssteg - , som hade fört honom med ens långt in i ett land, som han nästan inte kunde tänka sig ha besökt någonsin, - vare sig i drömmen , i ett tidigare liv eller i vaket, reflekterande eller icke reflekterande tillstånd- så bör han tänkta på hur det kom sig, hur reflexionen tedde sig, hur dess karaktär var, som reflexion betraktad !

Han är som tecknaren, när denne inte bara tecknat, - eller tecknat likt, men tecknat något, där han ville befinna sig mitt uppe i, ibland dessa linjer… och som nu tecknaren snart beslutat sig för att teckna på samma sätt, men från en annan sida, och beslutat sig för att: detta tyckte han om!, mycket ! Så älskar reflekteraren sin reflexion och sin reflexion över reflexionen* i detta sitt reflexionsrike, där reflexionen är, men icke är sådan, att den kan ses av envar , men för den, som har verktyg att betakta reflexion…….
Med en reflexion som är baserad på erfarenhet, annat än något redan bekant, - det som är beskrivet ovan är såsom man beter sig vid hanterande av symboler som man redan erkänt! - förhåller det sig annorlunda.
Vi återkommer till detta. Ty vi har ännu inte kommit till en reflexion om vad som är verkligt, vad som existerar eller varför …. Ontologiska* och metafysiska* spörsmål, som ju alltid ligger under all annan reflexion och lurar…..

Ty detta, reflexionen, den fria, s.a.s. "givna" reflexionen - som vi alla känner till - ( hur bra eller dåliga vi än är på att genomföra den….) är ju alltid en dubbelrörelse, en duplicitet, en jämförelse, som ibland slutar i det, som jämföres, slutar bland allt detta, som bildar ett speciellt ställe, där man obehindrat kan andas och andas ut, där den stora Friheten härskar, på den intellektuella reflexionens härliga "elyseiska fält"….
Och det är här inte alls tal om en negativ frihet, en frihet där man är fri ifrån där man lägger sitt hjärtas ben på ryggen, ty man har här kunnat etablera en ny, en verklighet av ett speciellt slag i frihet, - av en möjlighet som dök upp som ur ett Intet, som kunde här skapa en viss nära-nog Realitas, som gav en lust och glädje in i hjärtats innersta outforskade och okända tillhåll…….

Reflexion får icke vara bara ett: så skulle man kunna göra, utan måste i grunden vara en intellektuell handling: en reflexion måste kunna kunna klassificeras såsom ett steg i en tanke- och personlighetsutveckling, där steget inte har någon ångerklausul inskriven. En reflexion är en reflexion. Och jag erkänner den såsom en del i mitt liv. Alltså:

Denna nära - nog - Realitas är en väl så god Realitas. Nära-nog är vad man skulle kunna säga : tätt intill. Detta är - när allt kommer omkring - själva grunden för reflekterandet,- det som tycks vara ett "lustreflekterande": att realitetsgraden i reflekterandet tycks högre än den realitetsgrad som man kan finna hos ett förgängligt ting , en stol som rätt vad det är faller isär, en planet som brinner upp….. eller hos en människa , en Annan , som man ( i allmänhet ) inte kan lita på, - trots allt vad alla dessa idealistiska teoretiker i den Andre-filosofin säger - vars tankar man aldrig riktigt ( riktigt ) kommer underfund med o.s.v….., alltså, : att realiteten i reflexionen upplevs såsom reellare än allt annat, ( och tryggare: man vet var man har den! HOS SIG SJÄLV! ) inte bara reflexionsmässigt, som antytt , - utan även känslomässigt: den känsla som åtföljer reflexionen är mycket starkare hos den , som som reflekterar ( på detta sätt ), än känslor inför annan s.k. verklighet.

Det är ,som bekant, inte alls ovanligt bland diktare och filosofer, att dessa säger: "Endast då - när jag skrev - levde jag!".I infallet. Upplevelsen av realitet är då intensiv. ( Och omvänt, - främlingsskapet inför de påtagliga tingen, eller inför vyn utanför fönstret….) - Så kan man t.ex. se Gunnar Ekelöfs Herren Någonting Annat som en kuriös skuggbild av reflekteraren.
Man kan då se reflexion såsom något som enbart främlingar sysslar med…… Men så enkelt är det ju inte. Och det är ju inte heller så enkelt att alla främlingar lyckas med sin reflexion. Tvärtom, - de flesta av de "lyckliga reflekterarna" får se sig hamna i ett ganska förvirrat tillstånd, i en rätt obegriplig realitas….. med tiden….Reflexion är en vansklig syssla.

En poetisk främling måste ha en väldig känsla för vad som inte är verkligt……..
------------------------------------

Filosofi och reflexion är ett kryssande: filosofen kryssar mellan extremer , men i full konsistens, i reflexionens stora lust bland infallen, fantasins atomer, : , Filosofen måste kunna argumentera mot de båda fundamentalistiska ytterligheter som framgår ur:

1.) Ingenting spelar någon roll.

och

2 .)Allt spelar roll. Allt betyder något .,…… och i ett huj förklara att common sense ofta saknar ……. symboler. Helt huvudlöst.

Sådana ideer, i vad Husserl kallar "livsvärlden", vilket blivit ett begrepp, som finnes iden dagliga reflexionen är för det mesta vaga som :" Något sådant v i l ljag .", Ointressanta är ideer ,vilka ger en komplett byggbeskrivning av en väldig maskin. / Där har vi också filosofins svaghet: I stället för svar på en fråga tillhandahåller filosofin en lite annorlunda föreläsning, bestående av frågor, en mängd sådana, vars antal ökar exponentiellt…………..Framför allt och över allt annat så är reflexion utsträckning…. Intellektuell linje. All reflexion är inte filosofi. - Filosofi är någonting underligt,……. - något man blir förälskad i, - vilket i sig är underligt -, såsom Sokrates* i Gorgias påstår att han är förälskad i filosofin, och såsom Kant* påstår, att han drabbats av ödet att vara förälskad i metafysiken (…….i hans nedgörande bok om Swedenborg. )……Och om nu all reflexion kan karaktäriseras som inkrökthet, som självkärlek…….? …..)Varje gång jag avviker från min reflexion börjar jag en ny, men jag är fortfarande identisk med mig själv.

Målet med reflexionen är att jag skall besluta mig för att avvika ifrån den. Detta mål måste jag ha in mente hela tiden, men det får aldrig störa den aktuella reflexionen. På så sätt har jag alltid ett dubbelt mål med min reflexion. Att fullfölja den, och att ( när som helst ) avvika från den.
Detta är det ideala.

Reflexionen är väl bara en samling negationer? En samling negationer. Inte i den uppbyggliga, hegelska-adornoska . Nej*! I den sanna andan av bortstötandet av…..det tarvliga i all existens. Jag skall förklara vad jag/ han menar: i en argumentering mot denna "anda"…. Någon måste säga ifrån.------------- Man måste då och då stanna upp, och man bör då och då säga ett NEJ. - Det är absolut inte så, att det är negationen som är den drivande kraften i världen.( jfr.Th. Adorno, Negative Dialektik.)

"Dialektiken driver sig själv framåt genom extremer, driver tankar med den allra yttersta konsekvens till den punkt där de vänder sig mot sig själva, istället för att kvalitativt förändras.", som Th. Adorno* en gång skrev, till mångas förfäran. En förvanskning av både G.W.F. Hegel* och Karl Marx*, menade man . Men efter " den drivande kraften ", så kommer negationen som den avgjort nödvändiga korrigeringen utan vilken dumheten skulle segra totalt .Negationen är en god tvåa. Det handlar alltid om att vara övertygande. Men inte på det sätt man vanligen menar med detta. Vad skulle vara mer övertygande än att övertyga? Jo, att i en övertygande fråga på ett övertygande sätt fråga! Att fråga på ett övertygande sätt. Det är att i sanning övertyga.

Ty det lämnar övertygelsen över till den som svarar.(se:övertygelse.)

Därmed kan man säga att frågan är den övertygande negationen, medan varje direkt påstående, svar , i den bra frågans närhet, blir såsom hängande i luften.Det gives knappast något mer övertygande än en uppfattning, eller snarare en fråga, om den föregåtts av ett nej. Man måste -så att säga - stoppa det väldiga flöde av omöjliga förutsägelser som folk ideligen häver ur sig. Ty det är det allra svåraste, att få människor att inse, att deras syn på sannolikhet inte är rimlig.(!) Man må stoppa den stora övertygelsen för den övertygande frågans skull. Ty, till syvende og sidst, vad är vi människor..... allra närmast: ett påstående eller en fråga?

Ni vet alla svaret. Påstå inget annat! På det hela taget finnes inget viktigt ämne, som icke är viktigt just på grund av att det innehåller frågor. Det sätt man kan avlocka ämnet dess frågor, är det övertygande. Det i längden mest förrädiska och gemena, det är att på ett övertygande sätt söka undanhålla människor deras högst berättigade frågor. - Och det är ju det man vanligen råkar ut för som människa, - och det är det, som man brukar kalla för ett övertygande resonemang, : när ngn på ett naturligt och vinnande sätt får en grupp människor, - en hel grupp oftast -, att tro, att det inte föreligger några frågor; att alltihop bara förhåller sig på detta viset, och inget mer. Att det är så det är! - Demagogi ( gr. dema-gogikos ="att leda folk" )är att få folk att se svar, ty det är så ovanligt med demagogi som får folk att se frågor omkring sig, att ingen skulle kalla det demagogi, fast det mycket väl kunde förhålla sig så. Men sådana tankar detta är! Nej och nej……

Den väsentliga reflexionen uppkommer egentligen aldrig ur ett nej. Nejet är överskattat. Ingen diskussion är fattigare än den som är uppbyggd antitetiskt. Nej, den diskussion är rik, som bygger på nya överraskande infall, PÅ SIDAN AV nejet………… Jag är ingen anhängare av det ….. dialektiska……. Reflexion är att avvika. Reflexion är väl ytterst att aldrig, aldrig någonsin komma tillbaka! Det är sann reflexion. Reflexion ut i det oändliga, så att säga……. ( Jag kommer att tänka på den österländska spekulationens ying och yang, där det i varje ying bor en liten yang, i varje yang finns ett litet ying: i varje ja finns nog ett litet nej ; i varje nej ett litet ja, - något som då, följaktligen varken helt kan förnekas eller bejakas……)….
Eller hur förhåller det sig…..?

Det tycks rimligen som om den, som framställer yttranden om reflexion också måste framställa någon teori om medvetande. Helst också om Jaget. Ty reflexion försiggår i vad som brukar kallas ett medvetande, eller i ett Jag, en människa ….eller i en tankeverksamhet. Och att nu detta bör redas ut, - det är det som ställs som krav. Jag - som skriver detta - kan bara säga, att jag inte äger mer än reflexioner kring begrepp som medvetande och tanke, - ingen teori. Reflexionen föregår däremot inte medvetandet. Medvetandet är på något sätt primärt… har man tänkt sig.

( "Varseblivningen innehåller inget Ego."den polske filosofen L.Kolakowski*, i den tänkvärda Die Gegenwärtigkeit des Mythos, (1966, (Warzsawa !)1972),s.23.) se oxå : The horror of metaphysics.)

jfr. In the eye of the beholder.

Reflexionsbestämning.: ty. Reflexionsbestimmung. De varmed Förståndet* ( der Verstand ) försöker begripa Väsendet* förgäves.

Reid, T.(d.1796) skotsk fil. Ses allm. som grundare av "common sense"-filosofin. Det behöver väl inte framhållas att sunda förnuftet säger att inget dylikt (sunt förnuft ) finns. jfr. demagogik.

Relativitet./ty,Relativität./

1.) Jag tänker på en enstaka händelse från den sommar det året jag fyllt åtta år.

Det var på landet, lantstället. Jag hade en vacker dag vågat mig ut på ett sädesfält med böljande säd, trotsande den stränge bonden, - tät havre, och solen sken. Jag lade mig ner på marken. Hur jag kom på att göra detta vet jag inte. Men - a la bon heure - jag gjorde det. På rygg liggandes så låg jag där och såg i rundeln som bildats ovan mellan de vajande borstiga stråna på den klara sommarhimlen, där små moln hela tiden gled förbi åt ett håll, bakåt över mitt huvud, så att säga. Så låg jag, med fasta marken under mig. Armar och ben lät jag spreta utåt.
Då, plötsligt, visste jag inte om det var molnen som rörde sig , eller om de stod alldeles stilla där uppe och det istället var jorden under mig - med mig - som rörde sig, som snurrade. Där låg jag så stadigt, så stadigt man kan. Och jag hisnade! Ty jag kunde ju - som jag ville - byta "perspektiv": än bestämde jag att molnen flög, än att de var stilla. Jag njöt, hisnande i huvud och mage, och jag hade aldrig nånsin varit med om något så himmelskt och omvälvande, och som jag själv kommit på, och som jag själv kunde kontrollera och som jag dessutom visste att jag kunde göra om - göra till mitt - om bara solen och några moln var uppe - och ingen , ingen kunde ta detta ifrån mig.
Allt annat kunde försvinna - men jorden och himlen, molnen och jag, och hisnandet - det var nu det absolut största. Mycket, mycket större än t.ex. min just nya cykel."" Kanske," tänkte han med lite onödigt tankedigert utseende, men med en viss ironisk touche" kanske föddes här ett bedrägligt självförtroende på detta sädesfält. Jag tror faktiskt - och det kan ju inte vara enbart mitt fel, att det var mitt livs första verkliga upplevelse.

2.) se: Einstein.Russell.

Relation. ty. Relation. / samma som "förhållande".Band mellan a och b.se:förhållande, förståelse.

relationssjäl.; Av ockultister* åberopade själar som existera mellan alla ting o mellan alla människor. Alla relations själar är olika. De äro alltså fler än alla ting o människor, men identiska i antal med relationerna. Anhängarna av r.-läran ha en spännande världsbild.

Regine Olsen.(d.1904) ; Kierkegaards "musa".( se: addresserat tänkande ).jfr. Lis Lind.

Reinfeldt, Fi. (...); kom högerpol. Ytterligt konservativ och sinnebilden för konsumtionsmänniskan.Hon begriper inte att det fordras fler sjuksängar på sjukhusen. Hon är gift med den visionäre retorikern F. Reinfeldt.

Reinfeldt, Fr. (19..-2....) ;sv. pol.och nylideral moderat högerpåve.( Partiet har bytt nman till New Moderates.id est.= ung. Gamla Högern.).En av Sveriges mindre retoriska statsministrar. R. är ingen filosof. Han talar om utanförskap.( Stödd av eskapisten P. Schlingmann, nu ansvarig för PROPAGANDAN! ). Samtidigt har R.s regering sänkt standarden för de svaga, gamla o. sjuka i samhället.

De som har kraft o hälsa o god utbildning och är i rätt ålder har R. gynnat med skattesänkningar.( Jobbskatteavdrag.)

Den svenska regeringen ( 2009-11 ) uppvisar en dumhet som saknar motstycke sedan ( i England) Charmberlain. Reinfeldt värnar, som sann HÖGERMAN, om de rikas väl och ve. Under R.s ledning har de rikaste blivit än rikare, de fattigare fattigare. Arbetslösheten har ökat. Under R. kom så Sverigedemokraterna in i riksdan,........... p.g.a. den bristande handlingskraft som präglat R.s tid och icke-gärningar.

"Statsminister är något jag är bra på." ( Reinfeldt ). Detta yttrande får alla att hålla sig för pannan. Vem berömmer sig på det sättet ? ( Han, just han.).Som när ngn säger sig ha humor....... Man kunde väl tänka sig en vitrysk diktator uttrycka på detta sätt. Några visdoms ord är inte att vänta från Reinfeldts håll. Där gäller det att behålla makten. Makten i sig. Reinfeldt är en tyst härskare. Han kunde , med ( den intellektuelle ) H. Tingsten säga:"Det har jag aldrig sagt.", med den stora skillnaden att R. då inte skulle ljuga,..... ty han yttrar sig inte.

Egenartat med en anti-intellektuell statsminister. Med R.s regering har dumheten fått fotfäste i svenska folkets huvuden.

reinkarnation. Uppfattning att en själ kan överleva uti ett nytt kött efter den gamla kroppens död. Ofta blir man , som inkarnerad, då ett djur, en myra eller så.( Det beror på hur man förvaltat sitt pund.).jfr.indisk fil.släktforskning.

Rekapitulera. Återge i efterhand.

Rekursiv definition.= log. Inskränkande def. En r.d. av "Alla människor har förfäder" är "alla människor har fäder".( varsin fader).

Rekursiv historieskrivning. ( åter+springa ), Står emot en teleologisk inriktad. Man söker - särskilt inom vetenskapshistorien - springa vetenskapsloppet ännu en gång och med god rekursivitet välja ut de fakta kring vetenskapshistorien som belyser vetenskapsutvecklingen för var tid, och inte enbart se till det som nu uppfattas såsom "rätt" resultat, som om vetenskapen vore ett i nån mån förutbestämt upptäckande av "sanningen". jfr. G. Bachelard , Scholtz, Pécheux, m.fl.

Rembrandt, Harmenz van Rijn ;( uttal="raabraa"),(1600-tal.) holl.målare (f. i Leyden ), tecknare, grafiker verksam i Amsterdam. Yngst av 6 syskon. Berömd för sitt av intensivt ljus lysande sceneri i natt.(ljusdunkel , inspirerad av it. måleri ).Slog igenom med Doktor Tulps anatomi. R. målade ofta sitt sjelfporträtt, och även bilder av Saskia, hans älskade fru. R.s teckningar , som ofta är naturscenerier, kan igenkännas , då lövverk mest är gjort medelst ett rtt slarvigt cirklande med pennan. Gravyrna är också karaktäristiska, då de är ytterst välbalanserade och där linjen är mer energisk.R. samlade pryttlar, samt mängder av italienska stick.( Han var aldrig nånsin i Italien.). Rembrandt gifte efter Saskias död om sig med Hendrickje, en ung flicka, och också hon blev en seren modell ( t.ex. Susanna i badet ).

R. gick så småningom i konkurs, och arbetade hårt med grafiska blad om nätterna att hålla svälten borta. R. fick flera barn ( många dogo som spädbarn), och endast en son överlevde honom.

R. var religiös, vad man vet, och de bibliska motiven är frekventa. Hans verk anses av de flesta bära allvar och skönhet, och somliga kommer att - medelst en synestetisk rörelse - att tänka på en konsert eller en koral av den store Bach vid anblicken av detta kraftfulla måleri. Några tavlor kan man se in natura, t.ex. hans livs ........fiasko: Nattvakten, som bokstavligen ruinerade honom, då beställarna inte ville ha tavlan. I Göteborg ha vi Riddaren med falken hängandes å Konstmuséum. Den har för några år sen tvättats ren ( av expertis ) och är nu en nyans ljusare än förr.

En god investering för hemmet är att inköpa ett större verk med R.s samlade teckningar.

jfr. trettioåriga kriget.

Reminiscens. = minne (ofta gammalt), el. svagt minne av ...., alt. rester av ngt förgånget, påminnande av/om foren guldålder eller annat.

Remsömn, (av: REM = rapid eye movement ), anses vara en djupsömn, under vilken man - hälsosamt nog - drömmer.Även andra däggdjur hava remsömn, såsom hunden.jfr. dröm, sömn, mikrosömn.

Renässansen.

Greve Baldassare Castiglione och den italienska renässansen.

Baldassare Castigliones "Hovmannen" , "Il libro del Cortegiano" .

Greve Baldassare av Castiglione, f. 6 dec. 1478 i Casatieo, i familjegodset i Montovano vid Mantua, fick en gedigen uppfostran till såväl lärd katolik ... som krigare. Var anställd som diplomat hos Montefeltros / Gonzagas i Urbino, senare nuntie hos påven Klemens VII. Sändes av Klemens som nuntie - påvlig legat - till Karl V av Spanien. Efter Roms plundring ,1527, blev han hänvisad till att bli biskop i Ávila - Juan de Cruz´stad. Han dog i Toledo 1528. Detta år utkom också hans bok Hovmannen, Il libro del Cortegiano ( skriven 1508-16 ).

Denna uppskattas sällan såsom filosofiskt verk. Men den är (!) ett förnämligt, ett ypperligt sådant Om man läser det så! . Om Sällskapskonstens filosofi - på sätt och vis ... Man kan också se det som en beskrivening av den besuttna klassen, som bilden av överklassens renässansmänniska i vardagen, medan man naturligtvis lämnar hän, totalt, den stora majoriteten av den dåtida befolkningen, som inte hade något av det sällskapsliv som beskrivs av Castiglione.

Klassklyftorna i de samhällen som fyllde den nordliga delen av den Italienska halvön med dessa många småstater, varav de i den norra hälften var de mest strukturerade och rikaste, var dåförtiden enorma.

" På sluttningarna från Apenninerna ner mot Adriatiska Havet, nästan i mitten av Italien ligger ( som alla vet) den lilla staden Urbino. Fast mitt bland berg, och mindre angenäma sådana än på många andra platser har den ändå gynnats av himlen med bördig jord och rik gröda, så att förut den för hälsan gynnsamma luften finns ett rikt överflöd av allting som behövs för mänskligt liv. Men bland de största välsignelser som kan märkas där är den största den, att staden sedan länge har styrts av de bästa av furstar; trots att under virrvarret under de Italienska inbördeskrigen staden en tid var berövad dessa. Men vi behöver inte gå längre för att finna prov på detta än till minnet av Hertig Federigo, som under sina dagar var Italiens ljus, och det saknas sannerligen heller inte vittnen, som fortfarande lever, rörande hans anständighet, humanitet, rättvisa, frihetssinne och ojämförliga mod, - och till hans militära disciplin, vilken är grundligt manifesterad i de otaliga segrar, hans erövringar, hans expeditioners snabbhet, den frkvens med vilken han satte samman och manövrerade arméer trots ganska små medel och genom det blotta faktum att han aldrig förlorade ett enda slag, så att vi inte utan skäl kan jämföra honom med många berömda män från förr."

( Ur Baldassar Castigliones Libro del Cortigiano, libro.II.)

Il libro del Cortegiano, "Hovmannen" handlar i mycket om det som är värt att försvara. Det är Dygden , it."Virtú", - just dygden - den som också den ännu gåtfulle Niccoló Machiavelli ( 1469-1527) bl.a. funderade över hela sitt liv. Och som den var, - eller snarare skulle vara - i maktens boningar, så skulle det vara , det liv som man ville leva.Ty Hovmannen är en beskrivning av ett dagligt liv vid ett italienskt renässanshov. Den har dock blivit en preskriptiv bok i praktiken. ( Man kan här göra mången jämförelse. Det har ofta gjorts, se t.ex. L´idea del Corgitiano (1987) av Salvatore Battaglia." Om Fursten beskriver undantagsmänniskan, så beskriver Hovmannen idealet för gemene man." Nu är detta - som andra forskare också påstått - en överdrift. Hovmannen berör i de allra flesta avseenden , åtminstone exlicit, endast de högre ståndsskikten.

Eventuellt kan det finnas andra bottnar i Hovmannen. Den är en mycket originell bok, en egenartad, och man kan utan tvivel säga att den uppfyller alla "klassikerns" kännetecken/krav. I och med att den gör det, så kan man reflektera på ett helt annorlunda sätt över den.

Kontexten i boken och dess tillblivelse är till att börja med den ständiga fiendskap mellan småstaterna i det splittrade Italien, och det diplomatiskaspelet mellan dessa. Landet , området, var i ett feodalt stadium. Den forna handelsmetropolen Venedig hade nu mist sin makt. I Florens började en industri etablera sig , manufakturen. Och ett bankväsen växte sig - i spåren av denna industri - så starkt i Italien , och kom att växa mer , så att det finansierade många krig i Mellaneuropa framgent.( Tillsammans med huset Fugger i Augsburg, som hjälpte Karl V med finanserna.). Vad man likaså kan räkan som kontext är den egenartade kultur som växt fram vid de små hoven i denna del av Europa. Man kan se dem som kulturella öar i en lokal vildmark ( en agrikultur ), där man just börjat intressera sig för språk, för grekisk kultur och för dikt och filosofiska spörsmål. Man var inne i en period av intensivt översättande av den greksika kulturen, och man undrade över vad man skulle göra med sin "bildning".

De två italienska renässanshov Castiglione hade mest kontakt med var de i Mantua och Urbino. Deras härskare tävlade om den utmärkt kloke och sympatiske diplomaten Castiglione.
C. var ju född i Mantua, som son till en kondottiär hos Federico Gonzaga, markis i Markisatet Mantua.Och ätten Gonzaga var han inte bara svagt ärftligt tillhörig, - den kom - i olika personager - att dominera hans liv och även hans författarskap.

2. Mantua.

Mantua låg - ligger - på slätten nedanför Gardasjön , och själva staden som är omfluten av en flod, ligger på en ö i Mincio ( som mynnar ut i den stora floden Po) . Floden grenar sig i flera armar i det träskartade området, bildande en sjö i tre delar kring Mantua : Lago superiore, Lago di Mezzo o. Lago inferiore.

I söder och öster skyddas Mantua av de låglänta markerna, som genom väldiga slussar vid Fort Pietole, där man kunde sätta landet genom manövrerande av dessa under vatten vid anfall. "Ton" Seraglio skyddades av åtta fort . Mantua var en "vapenplats" tillhörande fästningsfyrkanten:Mantua-Verona-Pechiera-Legnago. Centrum i Mantua var Castello di corte, familjen Gonzagas borg. .Nära ligger Liceo, med ett bibliotek ( 80.000 .band, 1.200 handskrifter. Detta - allt - sker under en period, renässansen, då man bland annat sökte grekisk bildning - och arabisk - och samlade på sig vad man kunde av böcker på främst Grekiska och Hebreiska, men också en del arabiska rullar.)

Castigliones mor, Luigia, var släkt med Gonzagas , och var nära väninna med Isabella d'Este,( 1474-1535 ) - dotter till Barbara Gonzaga och Ercole di Ferrara ...- ( I. d´E., den kanske mest snillrika av alla renässansens kvinnor - jfr. Jan Lauts bok Issabella d´Este, 1955.m. fl. andra utmärkta biografier. ) - g.m. Federico Gonzagas I.s son, markisen Francesco II Gonzaga. Isabella d´Este gifte sig (16-årig ) med Francesco II Gonzaga 1490, med vilken hon levde till sin död. ( De hade förlovats när hon var 6 år och han 16.)

Den helt oadlige Leonardo da Vinci - en "tjänstekvinnas son"- besökte Mantua o. målade hennes porträtt, vilket hon önskade skulle skickas till den - då och nu icke helt okända - spanska drottningen Isabella -g.m. Ferdinand. Hennes, d.v.s., Isabella d´Estes dotter hette Leonora Gonzaga och var g.m. en hertig av Urbino. Ständigt går här politik och kultur in i varandra, på ett surrealistiskt sätt. Ständigt växlar Baldassare Castigliones öde mellan ursprunget Gonzagas Mantua å ena sidan ..., och Guibaldo Montefeltros/ Medicis Urbino. Ständigt gå släkterna in i varandra genom taktiska giftermål och komplicerar spelet ytterligare.

( Släkten Gonzaga är nu sällsynt invecklad att begripa sig på då den har så väldigt många grenar : den hertigliga i gamla Mantua, den grevliga i Novellara, den hertigliga i Sabbioneta, den furstliga i Bozzolo, den makgrevliga i Luzzara, den hertigliga i Guastalla, den hertigliga i Castiglione samt den hertigliga grenen Gonzaga-Nevers. Endast den mantuaska grenen har nu levande ättlingar. -Tror vi. - Denna uppgrening är ganska typisk för den italienska adeln vid denna tid, och illustrerar också i någon grad den splittring i makthänseende, som på ett så absurt sätt rådde vid denna tid.

Man gifte in sig i varandras släkter av geopolitiska skäl. Äktenskapen var, bland furtar, helt politiska.

)

-------

De främsta ätterna vid de italienska furstehusen under det italienska renässansskedet var i Ferrara d'Este, i Florens Medici, i Mantua i Södra Lombardiet Gonzagas , i Urbino Montefeltro/Medici, i Milano Visconti och Sforza, i Neapel spanska Aragon, i Parma Farnese och i Verona huset Scalieri.

I Venedig, handelsstaden som deklinerade efter Konstantinopels fall, rådde doge-väldet ( en vald signoria bestående av 10 män styrde ) och Venedig kallades "tystnadens republik".( Genomskinligheten var sandsynligvis = 0 )

Genua var den enda andra italienska staten som var strikt republik.( Neapel var spanskt-ägt. Ännu hade således ej maffian kopplat sitt grepp där.)

Som ett band över mellersta Italien sträckte sig dessa riken, som kom att betyda så mycket för den västerländska kulturen. ( Hur mycket, det kan man träta om i evighet.). Césare Borgia , som var hertig av Romagna ( norr om Urbino ) , sökte underkuva halva Italien, - han innehade ett kort slag Urbino ( jfr. mitt inauguererande citat ur Hovmannen, där det åsyftade avbrottet i styresskicket hänsyftar på just ... Borgia.) - men misslyckades.( Han åtföljdes ibland av den bildade och skarpsinnige Niccoló Machiavelli, som studerade denne legandar, denna vilje- och ödesmänniska, med daglig intensivitet.Och han antecknade vart politiskt drag denne krigare gjorde. Jfr. "Fursten", Il Principe, 1513, som i mycket är modellerad just efter..... C. Borgia.).

Soldaterna i dessa riken var legoknektar som slogs för den som betalade bäst och det rådde helt klart ren rövarmentalitet i området. ( Slaget vid Campaldino, 1289, som vanns av fiorentinarna, var det sista fältslag där några borgare deltog från Florens´ sida; - därefter utförde legotrupper allt krigs-"hantverk".). Den som kunde ta ett av rikena gjorde det! Någon causa belli - d.v.s. "skäl för krig" - brydde man sig sällan om at skaffa.( Samma sak skedde väl i Norden vid denna tid. Det handlar om 14-1500-tal, tiden för t.ex. Stockholms blodbad. Folkrätten var icke direkt på frammarsch då.) Det var därför ganska lätt för Machiavelli att inta en helt empirisk attityd i skrivandet av Il Principe, ty vad nytta att skriva om normer när inga fanns? Han säger att han skriver om vad han ser och har sett, vad som , de facto, leder till makt.

Alltså, - Este var ett att Italiens mest ryktbara furstehus, som härstammande från ..... Este, en stad i provinsen Padua, i doge-republiken Venedig. ( Hercule d'Este hade i sitt hov i Ferarra berömda lärda man som Boiardo , o. ägde ett stort bibliotek Jfr. "La biblioteca Estense" av Bertoni.(1903). Det var mode med stora furstebibliotek. Såsom bildningalltså var på modet. Självaste Ariosto - författaren till Den rasande Roland - hade ju också levt där. (Jfr. K. Chlédowski, Hovet i Ferrara.)

Den störste av alla Italiens kapitalister, en ny klass, var Medici, d.v.s. .... den regerande medicéern. Ty huset varade i många hundra år. Det startade med en Giovanni di Medici (d.1429 ), energisk "self-made man", fortfor med Cosimo den gamle (d. 1458 ) ( ..... som skapade principen om att " aldrig arbeta emot folkets vilja", och som ofta agerade så att när han sökte nå sitt mål försökte ge sken av att allt hade satts igång av nån annan....) .Skaparen av den enormt starka ställningen får tillskrivas dels Cosimo ( den gamle ) di Medici ( far till den kortlivade Piero ) och senare ,Il Magnifico, Lorenzo di M., (d.1492.) ( son till Piero ) - som gått till populärhistorien som konstmecenat.

L. de Medici och florentinarna skapade inte bara förmögenhet och en trygg stad, de skapade också italienska språket, genom att utlysa poesitävlingar, (jfr. Bembo nedan ) och det moderna italienska språket är samma språk idag som det som talades av Lorenzo di Medici i Florens på 1500-talet. Stavningen är idag också nära nog identisk som renässansens. Medicéerna lyckades med bedriften att sätta två av sina familjemedlemmar som påvar i Rom: Klemens VII, ( Giulio di Medici (d.1521 , sonson till Piero.) och Leo X ( Giovanni di Medici (d.1534.), son till Lorenzo il Magnifico. - Egendomligt nog var just dessa två män - de två påvarna - bland de mer vankelmodiga av det medcéiska släktet.) Påvarna förde vid denna tid ofta ett liv i lyx o överflöd. Det berättas om hur man hystade sina urdruckna silverbägare i Tibern - floden som går genom Rom - för att dan efter låta tjänarna fiska upp dem med en liten trål.( För utförligare information om medicérna hänvisas till Krister Kuylenstierna, Kasimir Chledowski och Paul Brinton.)

Den stora konsten var dock varken Leonardos, Michelangelos eller Rafaels, inte heller ekonomins, men nog hellre diplomatins och politikens konst. Man får se sig länge om i världen efter florentinarnas likar i konsten att hålla maktblock i balans och att spela med deras förskjutningar. ( Jfr. alla andra verkligt diplomatiskt sinnade maktmänniskor ...)

Ponte Vecchio ("Gamla bron")var den i Florens med G. Vasaris av medicéerna beställda loggian och korridor, som direkt förbinder Palazzo Vecchio med Palazzo Pitti.( Pitti var den släkt som förlorade mot medicéerna i kampen om makten i Florens o. Toscana.)-:

" ..den tid har icke varit ringa, som jag använt på att från första början bygga upp regeringens loggia och den jättebyggnad som vänder sig mot floden Arno. Jag har aldrig fått bygga något svårare och farligare än än detta, emedan byggnaden har sin grund i floden och nästan i luften. Men bortsett från andra skäl så var den nödvändig, för att på det sätt som den är utförd, anordna den långa korridoren, som löper över floden och förbinder det hertigliga palatset med Palazzo Pitti och dess trädgård. Denna gång fullbordades efter mitt utkast och min ritning på fem månader, ehuru man kunde föreställa sig, att detta arbete skulle taga minst fem år."( Giorgio Vasari,beskrivande sig själv i - den samtida - Berömda renässanskonstnärers liv II,385.)

Det intresse som L. di M. o andra stödde beträffande den klassiska litteraturen och konsten var till dels ett skenintresse hos dem själva. Var Medicéerna bildade ? Ja, så bildade som man nu var, enligt sin egen definition på bildning. Ja, L.d.M. skrev själv utmärkt vers. ( Liksom Michelango . Denne hade fått sin klassiska bildning mitt i Medicéernas hus. Leonardo - inflyttad från Vinci - gick i enkel målarskola på en liten bakgata i Florens. Leornado lärde sig själv latin först vid 50 års ålder ! Sic !).

Främst som mecenaert och organisatörer av det kulturella livet verkade denna medici-släkt. Lorenzo di M. ( il Magnifico ) grundade den första moderna akademin, - efter "Platons mönster" - ( den akademi som kom att bli normbildande för moderna akademier i väsvärlden därefter....) , men vad var orsaken ? Politisk. ( Han startade också en annan akademi som ville verka för ett återförenande av den väst- och östromerska kyrkan. Mycket stor politik. I denna ordens sal finnes symboliska bilder för detta ändamål, i all sin nakenhet.).

Lorenzo, sonson till Cosimo de Medici, - en monoman ekonom - och son till Piero, var dock själv en fin poet på det toscanska språket, - vi har många dikter av honom ännu , på toscanska , detta språk som han uppenbarligen älskade sen barnsben. Han skrev kärleksdikter - till sin älskade älskarinna Lucretia Donati - och dylikt. Lorenzo blev tidigt bortgift , som barn, - av sin far Piero - med Clarissa , en kvinna av huset Orsini. Lorenzo hade flera älskarinnor, men efterlämnade icke ett enda oäktenskapligt barn, - något mycket ovanligt i hans omgivning. Med Clarissa fick han däremot flera.

Lorenzo samlade gärna filosofer och andra lärda omkring sig. Så befann sig ofta i något av hans hus Ficino, Alberti och Pico della Mirandola samlade tillsammans med Lorenzo, och man diskuterade Platon, Plotinos och dennes nyuttolkare, den från Grekland till Florens inflyttade Plethons, ( nu i stort bortglömd ) läror. Detta tycks ha varit ett djupt intresse hos Lorenzo. Lorenzo betraktades som en mycket vänlig man, och som bildad och känslig för det estetiska. I hans lyrik är det mest den korta ungdomen som han både hyllar, njuter - och beklagar sig över.

Lorenzo sägs likaså ha skapat karnevalen, den nattliga, då man med hästar, iklädda masker och upplysta av tusentals facklor gjorde stan farlig efter bröllopen. Många dogo under dessa fester. De slutade gärna ungefär vid 4-tiden på morgonen, eller varade flera dar. --- Förmodligen är detta inte sant. Karnevalens rötter är djupa, och den har en omfattande struktur, och skulle för sig erfordra en hel serie redogörelser, för att man riktigt skulle begripa dess väsen. --- Karnevalen brukade avslutas med / efterföljas av en fasta. Vi ser i karnevalen en dialektik mellan liv och död, och i den upprepas den dialektik som råder mellan nästan allt här i världen.

Han kom att som ekonom trassla till ekonomin i Florens, som han inte skilde på stadens pengar och sina egna, och fick därför - enligt vad man allmänt berättar - vid sin dödsbädd höra hårda ord från den själasörjare han sänt efter, munken och profeten Savonarola, som uppmanande honom att släppa Florens fritt ur släkten Medicis grepp. Lorenzo vägrade, och dog så utan absolution. (1492). Sonen Pietro ( den olycksalige ) slösade sen bort Florens inom två år, bl.a. genom att kräva att bli envåldshärskare över staden, och medicéerna kom aldrig i en så stark och levande maktställning igen i denna stad. Och eg. icke nån annan stans heller.( Om man inte räknar Katarina de Medici, f.1519, ( sondotter till "den olycksalige") som gifte sig med Henrik II av Frankrike, och blev en stark regent där.) --- När medicéerna kom åter till Florens var det som tillsatta hertigar.

Vad kan man säga om Florens ´arkitektur - förutom dess skönhet - Brunneleschi ( kupolens mästare ) o. Vasaris otroliga skapelser inbegripna - , vi tänker på Palzzo Vecchio och annat - annat än att den är en maktdemonstration ? Och man kan säga att både Castiglione och Machiavelli hyste ett dubbelbottnat (- ibland misstänker man att de rent av hunnit med att bli kritiska ...) intresse för den antika grekiska bildningen. Detta genomskådades senare inte alls av Nietzsches lärare , J. Burckhardt - mannen som formade det länge rådande renässansbegreppet - o. andra forskare, som tycks tro att det rör sig om ett rent "kunskapsintresse".

Nu hade medicéerna (själva) ganska lite att lära av grekerna, om man undantar Caesar o. Cicero, vars insikter i politikens väsen ju var omfattande. Om man inte lade till en teori ovfanpå. Kanske var deras form av bildning ett levnadssätt. Kanske återspeglas det i "Hovmannen". ( Men att söka referenser till storpolitiskt spel i "Hovmannen" är en fåfäng syssla.). De behandlade den grekiska kulturen och delvis den gamla romerska som en form av underhållning, och anekdoter om gamla historiska gestalter fyllde ett behov som motsvarar vår tids intresse för t.ex. filmstjärnor o dyl.. Den antika litteraturen var på ett sätt deras Hollywood. Man t.ex. både beundrade - .....och skrattade åt - Alexander den store.

--------------

Så byggde den "humanistiska" renässansen på något av en dimridå, ett skenintresse, - renässansen var en ... återfödelse, men som sådan imitativ och oftast ytlig -, detta lyser igenom -just i sin dubbla gestalt - hos greve Baldassare Castiglione och kanske även hos den mycket beläste N. Machiavelli.( med Cicero och Petrarca på nattduksbordet. ). Man blev medveten om att man höll på att förstöra resterna av det gamla Rom, att man använde uråldriga kolonner till vanligt gips , och började få upp ögonen för att de gamal byggnaderna var värda att bevara. Denna klarsyn kan ju icke fråntagas dem. Sådana lärdomsgiganter som t.ex. Leon Battista Alberti ( främst arkitekt och oegennyttig stoisk konversatör jfr. dennes Della Famiglia, i viss mån en förelöpare till Hovmannen.....) (- en italiensk Sten Lindroth -) kom ju aldrig att spela någon som helst roll i historien annat än just som män, som trivdes med att leva ett liv präglat av "virtú", - och den renässans, som representeras av sådana som Leon Battista Alberti och alla översättare och alla boksamlare och bibliofiler ( många vore de) fanns inte spridd såsom en äkta kunskapstörst ute vid de separata hoven.

Nå Alberti hade kanske en viss betydelse inom arkitektur och måleri genom sitt författarskap i dessa ämnen.( bl.a. en om perspektiv.)

Då - om man säkte dem, som var genuint intressede av bildning och kunskap i egentlig mening - fick man leta upp enskilda män, udda troglodyter ( grottmänniskor ...) som Leonardo och Galilei Galileo , som ledde en utveckling, som vid det nygrundade universitetet i Padua ( med den i och för sig otroliga anatomiska teatern ) hade ganska svårt att komma igång. Lärdom var ofta ngt tillbakablickande. Typiskt var Leon Battista Albertis sätt att se på läsning. Det var något man ägnade sig åt i ungdomen. Då "skaffade man sig" bildningen. Leonardos gränslösa upptäckariver - jfr. M.White´s ngt ofilosofiska bok om honom - var faktiskt något otidsenligt. Renässansen var låst vid antiken, främst vid Aristoteles, ( - enl. Luther : Narristoteles .....- ) , och styrkan bakom den låsningen var enorm, - det var ju Påven , tillsatt av den med mest pengar, ofta en Medici - och i curian vadslog man likaså inbördes om vem som faktiskt skulle bli påve ! .... med Kyrkan understödd av Augustini och Aquini filosofier, och Averoës, som var konservativa intill det makabra, i sin makthunger , som hämmade utveckling av vad vi senare skulle kalla "upplysning". maktmässigt - smart nog. - Bertrand Russell inser inte i sin Västerlandets filosofihistoria att valet av Aristoteles framför Platon som filosofiskt fundament var ett klart maktval, - att släppa in den diffuse Platon , som ideolog, vore farligt .... .Ty för sofisteri , en organisatorisk filosofi, passar Aristoteles mycket bättre. Den skenbart så klare och tydlige A.. Denne har ju - av många - felaktigt blivit betraktad som empiriker.

En diktare som Dante nämns inte av Castiglione annat än i förbigående - men då visserligen högaktningsfullt - dock finurligt nog utan att utskriva hans namn.( jfr. nedan ) Dante Alighieri uppfattades allmänt som rå, och var väl alldeles för långt före sin tid.( jfr. G. Oreglias stora bok om Dante.)

Här - i detta alla småstaters Italien - växte Castiglione upp ,en liten blåögd (!) gosse , och här skulle han skriva sin bok om konsten att vara en man av alla dygder, och en man ( ty det gällde män ."Virtú". Av "vir" = man ), som behärskade alla konster. ( Kvinnor fick gärna vara med att forma detta ideal.) .( jfr. moderna beskr., t.ex. Skälmarnas furste, av S. Shellabarger. Hjälten ( en fiktiv Orsini ) i den boken är icke bara beläst och en krigare, men också något av en artist. En allsidig och charmerande man. ). Bildningen var just "bildning" i ytlig bemärkelse. Man tog till sig antiken mest i anekdotform. De av så många hyllade "humanisterna" var alltså i mångt och mycket imitatörer . Man låtsade att man återigen var antika romare. Något som hånades av den kloke och grundlärde Pico della Mirandola. ( Som faktiskt så småningom blev präst.) Somliga under renässansen önskade återuppliva det gamla romerska riket.

------

Att Castiglione skriver om konsten att sällskapa på det sätt han gör - Castiglione är normativ där Machiavelli är deskriptiv - beror kanske i första hand på att han upptäckt att det kommit en ny tid, där människor upplevt att de kan styra sina öden själva ( med lite tur ) och där Kyrkan och tilltron till högre makter inte längre är helt centrala. Religionen är en läpparnas bekännelse. Och som folket - den litterata delen - i allmänhet i Europa saknade ett gemensamt sätt att uppföra sig och diskutera, att förhålla sig till vanliga moraliska vardagsproblem, så ville C. kanske fylla en lucka i detta avseende. Det tycks ha funnits ett behov hos allmänheten, den "borgerliga" i städerna, att lära sig att uppföra sig som vid hoven. Till detta kan man sluta sig , eftersom boken Hovmannen blev en sådan framgång, och blev läst framgent i århundraden i uppfostringssyfte.

Om Fursten var en furstespegel, så kom Hovmannen att bli icke bara en spegel för "hovmän" utan en guide i uppförande för alla de människor i Europa som nu - i och med boktryckarkonstens uppfinnande - något som bl.a. Erasmus förvissade sig om ( jfr. dennes Till Dårskapens lov, (1509))- och sekulariseringen o.s.v. - insåg att man kunde klättra i karriären, skaffa sig välstånd om man begrep sig på konsten att knyta kontakter och att bete sig som de som befann sig ett pinnhål högre på samhällets stege.( Man kan tänka sig att Hovmannen var en av de böcker som upplysningsmannen J.-J. Rousseau reagerade mot i sin Émile ou l´Éducation. Hovmannen är således fråga om en bok som i hög grad präglade människor ända in i Immanuel Kants tid. ) Det är från "hovmannaidealet" inte långt till "gentlemannaidealet". Hovmannen är alltså - på sätt och vis - en frukt av det deklinerande påvedömet. ( Reformationen var ju en helt annan frukt av detsamma.....) . Att påvedömet ändå överlevde kan väl bara förklaras med att människor sökte tröst och räddning mitt i den oreda och vidskeplighet som påvedömet självt skapade.

Ty, de facto, Italien och Spanien förblev ju hängivet religiösa i någon mening. Att Frankrike förblev katolskt - fast inte så religiöst - förklaras av en del historiker genom det avtal som slöts mellan kungen av Frankrike ( Frans I ) och påven ( Leo X ) i Bologna 1516, om den franske kungens rätt att tillsätta alla biskoper i landet. ( Så skedde ju t.ex. aldrig i Tyskland-Böhmen eller i Polen.). De påvliga diplomaterna, nuntierna, var bland tidens skarpaste hjärnor. Man tänker också kanske här på de som följde, Aquino, på N. Cusanus med flera.

-------
Den femhundraåriga släkten Castigliones valspråk var: "Aldrig vilse."
Född i en släkt av krigare ( "kondottiärer"= legosoldater ) fick C. utbildning i Milano, en grundlig utb. med studier i latin o. grekiska. Lärde känna Rafael under en vistelse i ett Rom som han älskade ( under ett påtvunget uppehåll i Rom , när krig hotade att uppstå mellan påvestaten å ena sidan republiken Venedig o Urbino å andra sidan ). jfr. porträttet ovan.

C. fick alltså sin gedigna utbildning - den var verkligen klassisk och gedigen på alla sätt , tycks det - i Milano, hos släktingarna av ätten Moro. Men han ville icke stanna i norditalien. Han tackade alltså för sig och sökte sig vidare.

3. Urbino.

Eftersom C. också vantrivdes i Mantua och dessutom hört talas om det då glänsande hovet i Urbino sökte han sig 1503 dit med ett rekommendationsbrev från en släkting..... Gonzaga.

Castiglione vistades länge hos hertigen av Urbino, det blev hans livs lyckligaste tid. Urbino ligger alltså långt söder om Venedig, Mantua och Ferrara , nära Italiens ostkust,"mitt i Italien" - som han själv skriver - men ganska isolerat . Hertigen Guibaldo (Gui´Ubaldo ) Montefeltro ( 1472-1508) , som var kastrat ( hade ett fysiskt fel ), son till kondottiären Federigo II Montefeltro,(1422-1482), som 1474 blivit hertig av Urbino, hade naturligtvis en klassisk bildning, och var även kunnig i hebreiska.( Vilket då ändå var överkurs.).Enl. Hovmannen skall Guidobaldo varit 10 år vid faderns död. Jag blir själv icke riktigt klar över årtalen här. Men de är i exakthet icke så viktiga för min framställning. Guidobaldo gifte sig med Elisabetta Gonzaga 1486.

Federigo II hade låtit översätta Aristoteles till Italienska och bygga det fantastiskt fina smäckra slottet i staden, ..... där Rafaels far , Giovanni Santi, arbetade med väggmålningar och som hjälpreda höll sin son där, och därmed helt borta från varje skolgång , men väl själv hade möjlighet att i detalj lära upp den i detta ämne sällsynt begåvade sonen.

Med den sjuklige Guibaldo dog släkten Montefeltro ut. Det låg alltså en skugga över Urbino under dennes sista år. Hertigdömet tillföll sedan ( efter Guibaldos död.) Franceso Maria della Rovere, - Guibaldo hade adopterat denne unge , krigiske, man.

Castiglione blev förälskad i hertig Guibaldos maka, den vackra Elisabetta Gonzaga , "Dea del loco" , - ( hon alltid trogen sin make ) och skrev glödande sonetter till henne. Författaren till Hovmannen tycks ha skrivit både det ena och det andra under hela sitt liv.

Elisabetta Gonzaga , något melankolisk sökte hon ofta stöd i brevväxling med svägerskan Isabella d´Este i Mantua.

Elisabettas svägerska , Emilia Pia,( Pia är släktnamnet, hennes födelsenamn -vilket å manliga sidan blir Pio - hon var änka efter en illegitim son -Antonio da Montefeltro - till den gamle hertigen av Urbino. ), spelar en stor roll som lärd och skarpsinnig debattör i "Hovmannen" - och spelade en reell roll i Urbino också.

Man smågrälar sig - i boken - fram , i sökandet efter "det goda livet" i skuggan av en obeständig makt - och i skuggan av det icke osannolika , det nära förestående, utslocknandet.

I Urbino förde man ändå ett glatt liv; Castiglione sjöng o spelade fiol. Vid detta hov förekom ( ännu ) en viss "kvinnoälskare", - ja, en air av förälskelse finns otvivelaktigt över hela boken, Hovmannen,... - kardinalen Pietro Bembo ( "Petrarcas profet" vid hoven ) - förf. till Asolani och till Prose della volgar lingua , - där Petrarca och Boccaccio tas som goda exempel i "språkstriden" , ( Dante nämns- indirekt - av Castiglione själv .s. L C .s.88 )-, Bembo som skulle bli rådgivare åt Rafael ( vid sidan av Castiglione ) vid planeringen, sic!, av den viktiga målningen Skolan i Atén - , den med Platon o Aristoteles i centrum för alla den grekiska världens filosofer ,- på en vägg i Sixtinska kapellet, i Vatikanen, på en vägg i det mycket lilla kontoret - Stanza della segnatura - , där påven undertecknade alla handlingar. Ett helt politiskt projekt av stora mått , bara denna väggmålning ! Man kan bara föreställa sig diskussionerna om Platons uppåtvända pekfinger.( jfr. Salmis bok, Raphael, och L. Becheruccis resonemang där, s. 92.ff. ). Men det är värt en saga för sig !

Pietro Bembo - som vistades lång tid i Urbino - blev också vän till C. och förekommer i "Hovmannen" som djupsinnig konversatör, vilket dock aldrig C. själv gör - av klädsam blygsamhet. Här - d.v.s. i Urbino - hämtade förmodligen Castiglione majoriteten av det stoff som man återfinner i Hovmannen. Den utspelas ju "reellt" där också.Som kan framgå av följande direktcitat:

"När Julius/Giulio/ II tillträdde pontifikatet blev hertigen / Guidobaldo/ Kapten vid kyrkan / Capitan della Chiesa /, och vid denna tid, enl. förekommande sed, bemödade sig han om att fylla sitt hov med nobla och belevade män , med vilka han umgicks mycket familjärt, förtjust över deras umgänge, i vilket han lika mycket gav innehåll och nöje som han tog emot.Han var ju språkkunnig och hade för övrigt en fullständigt omätbar lärdom. Och förutom detta, trots att han personligen - av hälsoskäl - inte kunde utöva alla tapperhetens dygder, som han en gång hade, tyckte han om att åse dem och prisa och tillrättavisa om vartannat.I detta visade han stor kunskap och rättrådighet vare sig det gällde tornerspel eller handhavande av vilket vapen det vara månde, likaväl som när det gällde underhållning, spel, musik, - kort sagt, i alla de övningar som anstår en kavaljer, och alla strävade att göra så väl ifrån sig som de kunde för att meritera dem själva till vänskapen med denne noble herre."

Ur Första Boken , PrimoLiber, i Libro del Cortegiano,i.e. I:3., s.58 ( Il libro del Cortegiano,(LC) I Classici della B.U.Rizzoli,1987.)

Fortsättning följer längre ned i den mer utförliga genomgången av själva boken, ( förk.L C ), vilken ju är mitt huvudämne. Det övriga är blott ... historia. Mitt ämne är ju annat.

Hertigen Guidobaldo Montefeltro di Urbino sände iväg C. till Henrik VII i London 1506 som svarsvisit och tack för att denne förlänat hertigen strumpebandsorden, till förtret för många andra småfurstar, bl.a. hertigen av Mantua, Gonzaga.B. Castiglione var en stor del av sitt liv på resor. Det var en furstlig diplomats o. en nunties liv. ( Henrik var en av de furstar som var beundrade av Machiavelli. ) Med dyrbara gåvor, , konstverk bl.a. ett. litet verk av Rafael, föreställande St.Georg . ( Nu i Eremitaget i St. Petersburg , inköpt av Katarina II, den stora , ursprungligen den lilla envetna prinsessan från Hessen som - hjälpt av Fredrik den store blev den mäktigaste damen i världen, livet igenom sysslande med att lära sig perfekt ryska, älska och spela kort.......och även inköpte sin brevvän Voltaires bibliotek efter dennes död. ). Henrik gav C. en länk med silverkulor i gengäld.

1507 , när den begåvade o. djärve ( o koleriske ) Julius ( Giulio ) den II , Michelangos trätobroder ,( Julius II hade tillträtt 1503 ) till Niccoló Machiavellis förskräckelse erövrat Bologna till kyrkostaten, och senare kom till Urbino ställdes det till med fest. Under karnevalen som följde , fick , sägs det, C. uppslaget till sin bok.

Urbino - med sitt vackra slott - kallades denna vinter för "munterhetens härbärge" ,"albergo della alegria", ( .....annat än Venedig det !......) berättar Kasimir Chledowski i sitt stora verk om Renässans-människorna i Rom ( s .448 ) . Efter ett fälttåg mot Ravenna förlorade dock påvestaten Bologna, - till Machiavellis stora förnöjelse - o. Castiglione, som då varit härförare, fick Julius den II:s hela vrede över sig, när han ( C.) , nästan naken, återvänt till Urbino , där den gamle hertigen Federigo - som C. högaktat - då dött . Fransceso var kung.

Julius II var dock tacksam mot Castiglione för dennes hjälp i striderna om Bologna och gav honom 1509 slottet Nuvillaria , 2 mil från Pessaro, ( där C. dock knappast visatades särskilt mycket ... ) med utsikt över havet, och gjorde honom till greve. Leo X gav honom senare, 1513 , hela grevskapet, med investitur. .Med dennes påves tillträde fick C., som nu äntligen , motviligt , slutit sig till medicéernas parti, en underbar tid i Rom. Det var ju naturigt att för C. se till vem som både hade en reell ekonomisk makt i centrala Italien och som dessutom, genom detta, hade makten att tillsätta påvar på rad.

Castiglione skickades sedan av Guidobaldo Montefetros efterträdare, adoptivsonen Franscesco Maria della Rovere med på fälttåget mot fransmännen. Detta krig förlorades .

Castiglione vistades sedan ett slag åter i Rom medan Lorenzo di Medici 1516 helt övertog Urbino . Baldassare hade ju tidigare stött Rovere och det var en olycka . Leo X fråntog honom också nu hans grevskap. Han föll i onåd.

Castiglione blev arbetslös.

4. C. Åter i Mantua.

Castiglione flyttar norrut till Mantua - efter att ha bett sin härskarinna ( leading lady i Hovmannen ) änkan Elisabetta ( som nu flyttat - flytt - från Urbino till Mantua och sin kära älskliga och av alla omtyckta väninna Isabella ) om lov. ( se bild nedan! )

Mantuas greve Federico Gonzaga anställer C. och sänder nu istället C. till Leo X för att förmå påven att ge honom , F.Gonzaga ., befälet ( bli Capitan ) över den påvliga armen, en viktig del av påvemakten. Under detta besök umgicks C. flitigt med Rafael Santi och gav denne råd - som berörts ovan - betr. idéinnehåll i fresker o. tavlor.( Rafael hade ingen boklig utbildning alls. ), Rafael Santi målade två porträtt av Castiglione. Vad betalade månne C. för dessa ? ..... Det mest berömda finnes i Louvren. Det har kopierats både av Rubens och Rembrandt.C. var 37 år när det målades. Detta porträtt fanns hemma på väggen hos C.s hustru Maria Ippolita när C. var ute på sina uppdrag som diplomat. Hon resonerade dagligen med porträttet. (se överst på denna sida!) ....

Minst av allt ser B.C. på porträttet ut som den elegante "renässansmannen". Vilket ju är komiskt i sig. En tankfull , mjuk, något klumpig person är vad man ser.) Hon lät barnen göra detsamma : prata med porträttet. Detta skriver hon om i brev till C..

Det kan här nämnas att det faktum att dessa renässansens målare och skulptörer var så flitiga troligast berodde på att de betalades så uselt ......, men de fick i alla fall alla dessa beställningar.Den store Tizian målade ett annat porträtt. (Se nedan !) Den hängivna - som vi gissar av hennes brev - Ippolita dog i barnsäng. Sen dog nu också vännen Rafael 1520. C. skrev en avskedssonett. C. blev nu ensammare.

--------

Greve Baldassare umgicks med den nämnde lärde - ständigt kvinnojagande - nyplatonisten ( d.ä. ngt hädiske ) Bembo, med Michelangelo ( som älskade att gräla med Julius II om detaljer i Sixtinska kapellets våta fresker. Michelangelo skrikandes uppifrån en hög stege :" Jag är skulptör o inte målare!!!" Svar nerifrån, gällt:" Du ska måla!". ) o...... Rafael. När Rafael dött - endast 37 år gammal - var "Rom icke längre Rom" för Castiglione. Så stor var deras vänskap.

C. gifte sig ( Han letade länge men beslöt sig till slut delvis p.g.a. ständiga penningbekymmer att välja den rikaste. ) 1516 - lyckligt, som det förefaller - med Maria Ippolita Torelli. Ett lysande bröllop gick av stapeln med turneringar och allt i Mantua, C.s födelsestad. Castiglione hade så länge tvekat, - han planerade länge ett äktenskap som kunde föra honom längre upp i adelshierakin.

Rik blev han aldrig - med högadliga mått mätt Baldassare och Ippolita fick fyra barn. Tre flickor och en pojke. Sonen, Camillo, blev militär, men förvaltade också omtryckningarna av Hovmannen. Släkten härstammande från B. Castiglione finns akkurat än idag.

Man kan i historien om Castiglione skönja en viss ambivalens mellan att enbart följa karriärismen, och å andra sidan faktiskt VARA en man av virtú, och en man som ägnade sig åt skriveri och konst och att med omsorg se till sina vänner.

Påven hade nu införlivat Florens med kyrkostaten. C. fick tillfälle att åka från Rom åter hem till Mantua, och kunde medföra till markisinnan Isabella d'Este ritningarna till ett palats med stor trädgård utförda av ingen mindre än självaste Michelangelo.

Men vem skulle styra Italien? Karl V eller Frans I ? ( Som om detta splittrade område gick att styra.).Frans I besegrades vid Pavia.( Italien skulle ju komma att förbli splittrat och rov för den som ville i flera hundra år.)
C. befann sig i Rom när kriget mellan kejsaren och spanjorerna ( kejsaren var spanjor ) å ena sidan , och fransmännen ( Frans I ) å den andra, tog sin början. Leo X ( och kapitalet ) stod på kejsarens sida . Lorenzo de Medici hade dött 1519. Samma år som Karl V blev tysk-romersk kejsare. När en stor medicéer dog blev det alltid kris. Samma sak hände vid Cosimo di Medicis död.

1520 dog Leo X , Lorenzos son, troligen förgiftad. Efterträdare blev Adrian VI.

Della Rovere intog plötligt Urbino.

Castiglione stannade i Rom. Han uppgift var att sända Gonzaga i Mantua rapporter om den nye påven. Pesten bröt ut två år i rad, och C. pendlade därför mellan Rom och Mantua. Adrian brydde sig inte om utrikespolitik. Han avled 1523. Ny påve - efter lång konklav - blev då medicéern Klemens VII. Nu , 1524, övergick Baldassare slutligen från tjänst hos Gonzaga till påvlig tjänst - återtogs till påvlig gunst - hos självaste Klemens VII - son till Lorenzo el Magnificos älskade bror Giuliano. Denna påvliga diplomatiska tjänst skulle han behålla livet ut.

5. Spanien.

--------------------------- Utsänd blev Castiglione nu av Klemens VII som nuntie ( alltså påvligt sändebud ) - påven med sin Kyrkostat med armé och kontrakterad legohär i Mantua var ju inte mer än en simpel rövare - till Karl Vs hov i Spanien .Karl bodde helst där, och talade helst spanska, - som han ju var född i Spanien .Det var han som sa, att han talade tyska bara med sina hästar.Så hade C.. som påvligt sändebud hos Karl V kommit på god fot med denne , han hade lätt för att bli omtyckt, och följde honom på alla hans resor. Från Toledo skrev han brev till den alltid nyfikna väninnan Isabella d'Este 1526, som sedan länge hade den buttre målaren Mantegna i Mantua för att smycka slottet med fresker - vilka nu tyvärr är försvunna.... , när Karl fick bud om den viktiga segern vid Pavia. C. dyrkade trol. Karl V såsom varande god och mänsklig . Castiglione bad nu Klemens VII sluta fred med kejsaren. Castiglione hade fått skulden för att Rom så katastrofalt blivit anfallet och förstört (1523 ) av tysk-spanska förband , trol. i maskopi med några italienska lycksökare och missnöjda utfattiga folkmassor, men lyckades rentvå sig från detta.

Karl hade nämligen i hemlighet förberett anfallet , och inte omnämnt det alls för Baldassare. I ett brev till Klemens beskriver han också detta , och att " Utan förbund med kejsaren finns ingen möjlighet till fred inom kristenheten eller ett härnadståg mot de otrogna." (1525) . Med "de otrogna" menades turkar och andra bekännare av Islam, som man bekämpat alltsedan Charlemagne.( d.v.s. Karl den store, Karl I, (743-814)) , som en gång av påven i Rom fått kejsarkronan satt på sitt huvud. Så var beteckningen "den store " redan - med visst fog - upptagen vad gällde namnet "Karl". I annat fall hade det förmodligen vikts för Karl V, grundaren av det tysk-romerska riket.

( Den förste Kejsare som i modern tid brutit seden att låta påven få sätta kronan på sitt huvud, men krönt sig själv, det var Napoleon, 1801. Vad jag minns. Nu dog Imm. Kant 1804, och 1807 red Napoleon in i Jena medan Hegel stod på en balkong och ropade:"Här kommer Världsanden till häst." Det hade inte Hegel konnut ropa om inte de italienska humanisterna varit så ivriga i sina Platon-studier. Ty detta påverkade - på irrvägar - den kommande tyska filosofiska idealismen.)

Rom blev plundrat i en hel vecka och människor blev mördade. Kardinaler satta bundna bakofram på åsnor och drevs fram på de av krigshandlingar trasiga gatorna. Det liknade väl i någon mån det netop samtida Stockholms blodbad , där den danske kungen Kristian, med självaste Paracelsus , greve Hohenheim , geniet och mystikern , uppfinnaren av etern som bedövningsmedel, som livläkare, på "äkta renässansmanér" tog för sig.

Karl V var den som gjorde Castiglione till biskop i Ávila - alls icke påven. Så mer sant är väl att han uppbar inkomsterna från stiftet, men .... aldrig var biskop där. På den tiden kunde man utnämna till biskopar den man önskade ( d.ä. fick pengar av.). Mången arvrik 19-åring gick då omkring i påvlig biskopsmössa i Italien. En av Lorenzo de Medicis söner , Giovanni, blev kardinal vid 17 års ålder, 1492 . (!!!!). ( Senare alltså: Leo X.) .Det var ett sorgligt tillstånd av korruption som påveväldet befann sig , då som nu ifrågasatt av mången människa ..... Isabella d´Este hade vid sidan av andra porträtt på adelsmän och kyrkans män även ett porträtt av ... Luther på väggen !!!! (se: Chledowski. Hovet i Ferrarra.)

-------

Castiglione dog i Spanien i Toledo , 1528 , i staden som förevigats så dramatiskt av den spanske målare man länge trott led av synfel, El Greco. ( Greken).Toledos himmel flammar i gult.

Karl V.s ord över den döde var: " Yo vos digo que hoy es muerto uno de los mejores caballeros del mundo." ( "Jag säger er att idag har dött en av de bästa männen i världen.")

B. Castiglione var en människa omtyckt av de flesta. En stor diplomat - och en generös människa - och en fin författare hade gått ur tiden.Vad vi tror så flydde han inte. Kanske, kanske valde han , som senare den fine italienske kompositören D. Scarlatti, ( G. Fr. Händels vän och kombattant vid cembali- och orgeltävlingar.), att hålla sig undan någon hämndgirig person i detta avlägsna land. Har nu sedan Rom plundrats, av ens bäste vän, så har det !

Många säger att renässansen tog slut i och med Roms plundring ; och sant är att B. Castigliones karriär också var över just då. Och kanske var det händelserna kring Roms plundring som tog hans sista krafter. Många säger det - än idag.

Karl V , själv, ipsissimus, - hade fått sitt väldiga rike Österrike av sin farfar Maximilian I, Nederländerna av dennes hustru Joanna efter Maria av grevskapet Burgund ( mellan Nederländerna och Frankrike ), Kastilien med spanska Amerika efter Isabella, och Aragonien med Neapel efter Ferdinand . Neapel-Spanien hade varit en personalunion .Och morerna hade körts ut , enl. leganden , 1492 då Granada återerövrats ett märkesår i Spaniens historia. Som vi nu vet hade morerna , araberna, assimilerats, och satt i själva verket kvar i många områden i Spanien som härskare. Spanien har i arabernas fördrivande att göra med en nationallögn.

Det var ju också det året , 1492, som - med Lichtenbergs ord.:"Indianerna upptäckte Columbus.").

År 1519 blev Karl vald till tysk-romersk kejsare. Han skulle sedermera abdikera till förmån för sina söner, Filip och Ferdinand, som ju fick dela på riket, sedan han själv misslyckats med att skapa ett "världsherravälde", vilket många såg som ett hot. Och så tillbringade denne vise man , efter sina strider mot upproriska massor i Europa och en enveten munk, sina sista två år i ett avlägset spanskt kloster.

Icke många "storpolitiker" har valt en sådan "vacker" sorti.

Karls sätt att behandla M. Luther ( d.v.s.:"lille munk, lille munk!") väcker också respekt. Något av Karls klokhet i detta avseende och viljekraft lyser nog igenom i gran Tizians välkända porträtt.

6. Boken Hovmannen.

1515 började Castiglione skriva sin bok, en karaktäristik över personerna under Urbinos - snart svunna - glansdagar- under Gonzagas.( Boken skulle utkomma - efter konsultationer med vänner - samma år som C. dog..) Han beskriver en renässansman, ( överklassens renässansman ....), dennes alla förtjänster o. talanger. En "ridderlig" C.s skrift ar skriven i dialogform o. inte helt trogen de upplevelser han haft i Urbino. Men, som han försvarade sig:. "Fru Fortuna lyder hos oss under Guds vilja." Uttrycket "bravera" intar en stor plats . Det räcker inte med att utföra sin plikt. Man måste utföra den väl.

Värt är att notera det, som Pasinetti sagt om att människorna i "Hovmannen" tycks gestalta, spela, sig själva. Detta är dem ett nöje. Han undersöker "hur man kan formalisera det informella" . Man kan tyvärr inte säga att C. hyllar äktheten. Snarare smidigheten och elegansen.

Bland huvudpersonerna är alltså hertigen centrum, Elisabetta Gonzaga och dennas - kloka - svägerska Emilia Pía därnäst. Césare Gonzaga ( militär, kusin till Castiglione, d.1512.) och en Messer Bernardo Bibbiena spelar också en stor roll, liksom en Gaspar Pallavicino.....

Hovet i Urbino var anlagt på lyx, och på att imponera, göra intryck. Det var väl i själva verket blott en avglans av hovet t.ex. i Ferrarra, Estes stad, där man hade det bättre förspänt och hade ett större slott med djurträdgårdar,( med elefanter, giraffer och annat, och till och med drönter från Mauritius ), anställda skalder och massor av lyx och kultur att fördriva tiden med, mellan resorna till Venedig, där man försåg sig med det senaste i tyger och eleganta broscher och annat. I själva verket var den intelligenta och bildade Isabella d´Este kanske den som förde renässansprakten till dess yttersta tinnar. --- Ändå är Urbino typiskt. Måhända fanns det tio sådana här hov samtidigt i Italien vid denna tid.

Man vet att det vid dessa hov var en stor skillnad på yttre och inre. Utåt var det lyx, medan det i det inre frodades mängder med smuts, i bokstavlig som i bildlik mening.

Nu utmålas ofta B. Castiglione av många som en i raden av förhärligare av hovlivet, en enkel svassare för makten bland mängder av andra. Men är det sant, att så var fallet ?

--------

Boken Hovmannen är uppdelad i 4 böcker.

Den första boken koncentrerar sig på hovmannens uppväxt, hur hans kvalitéer -"cortegianía"- ( jfr. LC.s.338.) bör vara, hans fysik, hans moral, hans elegans , musiksmak, och hans konstsmak och färdigheter i konster.Andra boken är mer anlagd på att diskutera temperament, anständighet, värdighet , konversation, initiativrikedom, artighet o.s.v. och diskuterar även skämtets betydelse, des vara och icke-vara. Tredje boken är helt inriktad på "palatsdamen" och på en diskussion om kärleken , medan Fjärde - o. sista - boken fortsätter på temat kärlek, men nu i platonsk variant , lagd i ( kardinalen o. författaren ) Pietro Bembos ( jfr. ovan ) mun.Den ökar här i ännu mer psykologisk realism och ger ett konkret dialogiskt universum- i smått.

( Böckerna är i sig uppdelade i numrarade stycken, således 1sta i 56 stycken, 2ndra i 100 o.s.v. )

"Så ägnades alla dagar åt ärbara och behagliga övningar, såväl för kropp som för själ, men då min herre Hertigen alltid tvingades dra sig tillbaka för vila, på grund av sin sjuklighet, mycket tidigt efter middagen, så ägnade sig alla i stället därefter åt min grevinna, Elisabetta Gonzaga, som också vid sin sida alltid hade Emilia Pía, som var utrustad med en sådan livlig fantasi och en sådan spiritualitet att, som ni redan vet, hon tycktes närapå styra oss allihop, och det var som om vi erhöll både värde och visdom från just henne."

( LC, Libro del Cort., s.59.)

Diskussionsvis säker man - halvt på lek, halvt på allvar?- ( detta vet man inte, vilket är en del av charmen - söka sig fram till vad en hovman ( en man ) bör vara. Däremot kan man säga att någon ironisk dimension absolut inte finns med. Castigliones dialoger har intet gemensamt med t.ex. Diderots eller andras mer kritiskt dialogiska verk, mer då med Platons, till vars dialoger det ofta explicit refereras av en den ene än den andre Här kan man ju också tänka på att det i viss mån är en begreppsutredning, eller flera, som pågår i Urbino, liksom Sokrates i Platons dialoger utmärker sig för just undersäkandet av begrepp såsom t.ex. dygd eller kunskap , eller för all del söker definiera "människa".:

Ur Hovmannen:

En greve / Ludovico da Canossa, senare biskop o.ambassadör i London, (1476-1532)./talar:

" Jag är av den åsikten att den främsta och sanna sysslan för en hovman är att föra vapen; det anser jag han alltid bör göra framför allting annat och att visa sig djärv och stark för vem han än tjänar. Och han kommer att vinna rykte för dessa goda kvalitéer genom att öva dem överallt och alltid, ty man får inte misslyckas med dem utan svåra följder. Och just som bland kvinnor, när deras vackra rykte en gång spolierats aldrig återfår sin vackra lyster, så kan en gentleman som en enda gång ertappats med feghet aldrig bli annat än feg och får för alltid dåligt rykte om sig. Därför, desto mer vår hovman utmärker sig i denna konst, desto mer prisvärd blir han; och ändå kräver jag inte av honom de där andra kvalitéerna , som utmärker en anförare, eftersom det vore ett alltför vitt anspråk; - låt oss vara nöjda, som vi sagt, med absolut lojalitet och okuvligt mod och att han alltid verkar hysa dessa egen-skaper. Ty de modiga märks ännu mer i småsaker än i stora och viktiga faror och inför många åskådare.Det finns sådana , som, även om deras hjärtan är döda, som drivna av skam eller genom andras närvaro, sluter sina ögon och rycker fram och gör sin plikt , Gud vet hur. Sedan vid mindre tillfällen, när de tror att de kan undvika att utsätta sig för fara utan att bli upptäckta, håller de sig ofta hellre i säkerhet. Men de som, även om de inte tror att de är sedda, visar mod och ingenting fruktar, de som ändå då går till attack , de har de kvalitéer vi önskar hos en hovman.
Inte så att vi skulle låta honom framstå som så våldsam, eller att gå omkring skrytande eller sägande att han har tagit sitt harnesk till hustru , eller hota med blängande blickar som hos Berbo*, ty till sådana män kan man rättvist säga som en modig dam, som skämtsamt sa i fint sällskap till en som jag inte vill nämna vid namn för närvarande, som hon av artighet bjudit upp till dans, som inte enbart vägrade det, men även att lyssna till musik och annat som hon föreslog , - sägande att sådan enkel syssla var inte hans affärer, så att damen till slut sa: "Vad är dina affärer egentligen? " Han svarade med butter min: "Att slåss." Då sade damen genast: "Nu, när det inte är krig och Ni är ur form , så tycker jag det vore en god idé om Ni såg till att Ni vore väloljad och rusta Er med vapen och allting och stuva in Er i en garderob tills Ni behövs, så att Ni inte blir rostigare än Ni är !" , och så lämnande hon honom till de omkringståendes stora förtjusning.
"Därför är den man vi söker mycket modig, allvarlig, och alltid bland de första, när fienden syns, och på varje annan plats mjuk och trevlig, modest, reserverad, och framför allt utan skryt och självkärlek , med vilket män alltid skapar hat och förakt hos alla dem som hör dem."

Då svarade min herre Gaspar :"Vad gäller mig, så har jag känt få män som har varit bra på något, som inte prisar sig själva, ty när någon som känner sig värdefull märker att han inte är känd bland de okunniga för sitt värde, blir han kränkt av att hans värde skall ligga dolt och måste på något sätt få upp det i ljuset, så att han inte går mista om den ära som han sannerligen bör vederfaras. Så är det bland de antika författarna, att den som väger tungt sällan avstår från att prisa sig själv. De som gör detta oupphörligen är naturligtvis beklagliga, men vi förutsätter att en hovman icke är sådan.(...,ma tal non presumiam noi chesìa il nostre cortegiano.)
Då sade greven: /:………../ "

LC,I,17-18.(* Berbo var en skådespelare, burlesk komiker.)

------------

Balans var ju en aristotelisk dygd.

Hos C. är balansen i sällskapslivet perfekt - såsom i en sällskaplighetens utopi. Sällskaplighetens diplomati. ( Artigheten är en deldygd. Man kan icke älska hela denna bok ! ) I hyllandet av balansen liknar han också föregångare i Italiensk politik och till dels sin florentinske kollega, Machiavelli, som ju i sina politiska funderingar - främst i Discorsos - över en statsutopi förebådade den flärdfrie greve Montesquieu ( L´ésprit des Lois ) i sina idéer om den nödvändiga balansen i en långlivad stat, - jfr. U.S.A.s författning med dess "checks and balances" , och i Sverige 1809 års författning. Castiglione har genom århundraden blivit förlöjligad och nedvärderad och sedd som en undergiven parfymerad opportunist. Detta är nog .....långt ifrån sanningen om honom.( jfr. A. Ehnmark, Maktens hemligheter,...arcana imperii ....en bok om Machiavelli och Slottet, boken om den diskrete franske anglofilen och politiske liberale filosofen och historieskrivaren Alexis de Toqueville. T., som skrivit en gedigen bok om franska revolutionen.). Pietro Aretino's lustspel La cortigiana (1528?) är en parodi på C.s bok. Aretino var - kan man säga - journalistikens fader. ( Där är dygderna dock - hos A. - : inställsamhet och "idioti".). Hos A. - som både var autodidakt o. aningen obildad, med tidens mått , vilket gynnade hans stil - finns också en stark explicit kritik av papismen.

( C. skrev även mindre verk, som kärlekssonetter, fyra Amorose canzoni............ "i platonsk kärlek till " Elisabetta Gonzaga,som man brukar säga, i en stil påminnande om Francesco Petrarcas. Sonnetten Superbi colli e voi, sacre ruine . De morte Raphaellis pictoris - om Rafaels död - samt en prolog till Bibbienas - en författare som förekom vid Gonzagas hov - Calandria.)

-------------------------

Kvinnans natur är ett av huvudämnena i Il libro del Cortegiano.( Kvinnor upptar likaså en mycket stor del av boken såsom konversatörer. Man kan nog se C. som feminist. ) Många har retat sig på C.s förkärlek för / inkännade i ....det kvinnliga och t.o.m. "mått dåligt" av det och ...oxå uttryckt sitt stora missnöje med det. Voila! Boken fick en ofantlig (!!!!) internationell spridning.

Efter att först ha tryckts i futtiga 1000 exemplar. 1533 censurerade den klåfingriga påvliga Curian en del partier. Sextio upplagor ha utkommit i Italien av Hovmannen. Den läses än idag på universitet över hela världen bl.a. i språkundervisningen. Den finns i min egen stads bokhandel för studenter. Finns översatt till engelska och även svenska ( även om den på svenska är svår att uppbringa. Den finns endast via antikvariat o. dyl. ) , såväl som japanska, m.m.m.m .

Som stilist är Castiglione framstående. ( Och därmed svåröversättlig.) Hans prosa är brokig, samtalen alltid logiskt genomtänkta och klart framställda. Man diskuterar om C. fick grundlig tid att färdigställa manuset. Han tycks ha varit en oerhört pedantisk och medryckande stilist.

"Här hördes alltså angenäm diskussion och bedrevs oskyldiga nöjen, och på vars och ens ansikte var en sund glädje målad, så att detta hem sannerligen kunde kallas glädjens hem.Ingen annanstans, tror jag, kunde man så inse , som en gång här, hur stor sötma det kan flöda ut ur en stor kamratskap, - ty för att inte bara nämna hur stor äran var att tjäan denne herre , om vilken jag just talat, så föddes det en överjordisk lättnad var gång vi kom i närheten av min härskarinna , grevinnan, och det tycktes som om det fanns en kedja, som höll oss alla fästade vid kärleken, på ett sätt , så att aldrig överensstämmelsen i vilja , eller ömsesidig känsla bröder emellan ,var större än den som var mellan oss allihop.

Samma sak var det hos damerna./...../"

Greve Castigliones bok kom att väcka uppseende överallt och utforma européen i gemen. Först den spanske hidalgon, sen Michel de Montaignes människa, "le gentlihomme", sedan engelsmännens "gentleman".Man kan idéhistoriskt se den som en del i den fortlöpande diskussonen om "överflödet" - "la superflue dénegrie est la clef de la vie humanaine"(S. Weil), jfr. Bataille "Den fördömda delen", o.s.v. - och om "sederna",(lat. mores) , om vad det nu är och vad det bör vara , att vara en levande människa; om livets värde, om plikt och nöje, om utilitarismens problem ( största möjliga lycka till största möjliga antal ...) ....m.m.

--------

När jag å ena sidan påstår att jag inte är säker på att boken är skriven på allvar, - om den är vad den utger sig för att vara - å andra sidan menar att där icke finns ett uns av ironi, så kan det ju ses som en motsägelse från min sida. Jag ser boken som klart och öppet och ärligt skriven, men det finns en dold dimension ändå, tycks det mig.

Redan i själva titeln "Hovmannen" tycks det mig att det förebådas ett spel med masker.

Jag kan inte annat än att säga att Castiglione är ärlig, men att det ändå ligger en slags förtvivlan under all denna klarhet , ty klar är stilen, och under berättandet om livet i Urbino och säkandet efter hovmannens väsen. Kanske är det - så upplever jag det - en förtvivlan över att livet och diskussionen - och förälskelsen i Elisabetta - vid hovet i Urbino icke fortsätter för evigt.

Det finns inget i boken som direkt talar emot tanken att det - i kraft av det absurda - skulle kunna förhålla sig så. Då blir boken en bok om ett paradis på jorden. ( Urbino.) En science-fiction. En utopi. Hovmannen (som ämne)... är en förevändning för boken. ( Man måste - som bekant - ha en förevändning för att skriva en bok.).

Men att tro att den högt begåvade, högt bildade och vittbereste Baldassare Castiglione använder åtta år (!) av sitt liv att skriva en bok med den stilkvalitén som Hovmannen har med avsikt att det skall vara en bok om etikett, det är nog en grov underskattning. Vi har nog snarare att göra med en realiserad swedenborgsk paradisskildring, en beskrivning av det eviga jordiska samkvämet...; och så skjuts ett allvar undan ..... av ett annat allvar, ett problem upplöses genom ett estetiskt trick ( genom : raw talent ) till sin lösning , blott i presentationen av detsamma.Därmed faller eg. varje vanlig invändning mot Castiglione, som då automatiskt förflyttas till metaförfattarnas skara, till dem som skriver om ingenting, och därmed om allt.

Han skriver om ingenting, och om något annat, menar jag, eftersom han egentligen nog icke skriver om Urbino. Han skriver en saga om umgänge, använder Urbino på samma sätt som Jane Austen och Kafka målar sian små världar, som inget har med verkligheten att göra, för att få fram en EFFEKT.

Det är en statisk saga. Den är skriven av en man, som visserligen var militär, men också mycket annat. Och Castiglione var ingen maktmänniska. Han tycks mest ha varit intresserad av att nå en god position, att få det gott ställt, att kunna syssla med att umgås, att iaktta, att njuta av konst och diktning, ja, all form av kultur tillsammans med andra.

Castiglione var öga och diplomati. Han var en oförvillad iakttagare av en tid, som han såg förändras. Det var en tid med många möjligheter, men med många hot. De små staterna var bräckliga. Livet var bräckligt. En viss trygghet sökte han , han som icke alls var en rädd eller överdrivet försiktig man, utan deltog fullt och helt i livet. Han sökte och fann en egen värld , icke frånvänd, men heller inte övermåttan tillvänd i skrivandet av sina noveller, och av Hovmannen.

-----------

7. Equilibrio.

Niccoló Machiavelli - vars bakgrund o. ställning inte eg. var olik Castigliones ( M.s Fursten är underdånigt tillägnad Lorenzo di Medici )- har för sin del blivit sedd som en dolsk figur, en kylig, beräknande typ - en människa , som man helst inte skulle vilja ha bakom ryggen.( G. Vasa hade ej ngt behov av att läsa Machiavelli i original. Men den mer sentida Henry Kissinger gjorde det. Och alla senare tiders "belästa" människor. Vår Drottning Kristina, som ju själv begav sig av till Italien med halva Svea rikes förmögenhet, kunde allt ett o annat om Machiavelli. )

Det ska sägas att denna redogörelse är skriven för att väcka ett intresse. Den är på tok för fragmentarisk - /jag ber om ursäkt för detta kaos/ - för att meddela någon kunskap om messer C. och/eller renässansen.

( En sak har slagit mig under arbetet med essän, och det handlar inte om Castiglione, men om den som brukar framhållas som självaste renässansmänniskan själv: Leonardo. Han var ju ingen renässansmänniska* (se not 1.) alls, enligt det ovan refererade idealet. Han hade - oavsett kulturell ort - betett sig precvis som han faktiskt nu gjorde. Forskat om allting , isolerat sig, varit nyfiken, kommit på och skrivit ner det, spegelvänt..... Som det nu var var han atypisk som renässansmänniska. Så fel det kan bli.)

Nej, istället för denna essä - som extension snarare - tänker jag möjligen i framöver skriva något mer om renässansen, men då med "balansidealet" o. diplomatin i fokus. Balanspolitiken är en gammal idé i Italien där man länge såg på Triangeln: Florens-Venedig-Milano med den blicken och den tron, att det bästa vore om de balanserade varandra, dessa tre fria stater, - så tänkte B. Rucellai vid 1400-talets mitt då Cosimo de Medici hamnat i ekonomiska o. politiska svårigheter och Milanos hertig ,"uppkomlingen" Sforza, verkade fundera på ett anfall mot Venedig. De tre staterna skulle balansera varandra ("contrapesar") - jfr. Marco Parenti och E.W. Nelson, The Origins of Modern Balance of Power Politics (1943). F. Barbaro hade samma uppfattning - som aldrig delades av någon av de tidiga medicéerna, Cosimo eller Piero, - Jfr. H. Baron och G. Pillinini,:" Francesco Barbaro e l´órigine della politica di equilibrio." (1963) och frågan är väl om självaste Machiavelli var klar över "la politica della equilibrio". Att han bara - genom tiderna - fått stå för maximen "ändamålen helgar medlen" är dock ingalunda rättvist.

Man kan - vid läsningen av M. ofta (!) få intrycket av att ledaren (!) betyder mest, och hos honom betyder "virtú" och Fortuna exakt lika mycket. ( talet om turens betydelse under renässansen gör på en nutida läsare ett komiskt intryck. Ändå har man naturligtvis inte fel ! ) .Nu kan man av M.s skrifter inte dra helt säkra slutsatser, - man har ytterligt svårt att se tyngpunkten - då de är skrivna dels i apologetiskt syfte, dels i Machiavellis syfte att få återinträde till hans älskade Florens´ innersta styrande krets, - vilket första han till viss grad lyckades med , men vilket senare han dock aldrig uppnådde. M. dog 1527 på sitt gods utanför Florens, med daglig utsikt över staden som i mycket var den italienska renässansens hjärta. Den mångsidige och mer eftertänksamme men väl så kunnige Castiglione dog året efter- i pesten - i helt främmande land. Men C.s valspråk var ju måhända både väl valt och hade kanske också blivit djupt rotat. "Aldrig vilse.".

Greve Baldassare Castiglione är begravd i Mantua, hans födelsestad. Den alltid skrivhungrige kardinal Pietro Bembo skrev gravskriften.Vad där står kan göra detsamma, tycker jag.

----------------------------------------------------

Not 1. ) jfr.Peter Burkes intressanta diskussion om ( den av Fr. Nietzsche starkt beundrade ) Jakob Burckhardt och renässansen ( Die Kultur der Renaissance in Italien ,1860 + omarbetningar. ) i Peter Burkes Renässansen (1987):

" Enligt Burckhardt "befann sig det mänskliga medvetandet .. under medeltiden i ett tillstånd av dröm eller halvslummer under en kollektiv slöja … Människan var medveten om sig själv endast som medlem av en ras, av ett folk, av en grupp, av en familj eller ett samfund - alltså endast som någon form av allmän kategori." Renässansens Italien var det ställe " där denna slöja först skingrades … människan blev en andlig indivd och uppfattade sig själv som en sådan." (I; del 2.)" ( Burke, s.7.) ---jfr. Burkhardts rubriker på de 6 avsnitten: 1.) Staten som konstverk. 2.) Individualitetens utveckling. 3.) Antikens återuppväckande. 4.) Upptäckandet avvärlden och människan. - se här t.ex. Burkhardt, s.202.:" I den fria själsdiktningens rike blir vi införda av 1300-talets stora diktare."o.s.v. - Om Dantes Vita nuouva: " Själ och ande tar här ett plötsligt och väldigt steg mot medvetande om sitt eget mest förborgade liv."ib. s.205.- . 5.) Sällskapsliv och fester. 6.) seder och religion.). Här invänder många fler än Burke, ( som förresten skrivit Samtalskonstens historia apropos vårt huvudämne.) t.ex. den svenske historikern Michael Nordberg i sin breda "Renässansmänniskan", (1993). "Individualism, stark personlighetskänsla, verklighetssinne, kritiskt sinne, frigjodhet från auktoriteter, frånvaro av religiös känsla, hejdlös egoism - luftiga gneraliseringar av denna typ har kommit att bli allmängods i synen på renässansen, och har upprepats otaliga gånger.
Oändligt många författare har laborerat med abstraktionen "Renässansmänniskan" - en intellektuell konstruktion som aldrig har existerat i sinnevärlden, lika lite som någon homo oeconomicus./…/."(s.16.) )

N. kritiserar begreppet, hävdar att den grupp som avsetts med detta begrepp också var en liten elit, medan den vanliga befolkningen levde ett (kort) liv i yttersta nöd, långt ifrån problem med "virtú".

2 ) Ang. bilden av it. renässans kan man med intresse se hur den gestaltas av Pär Lagerkvist i Dvärgen. Teckningen av renässansen blir ytterligt vag, då L.s syfte ju är - får vi förmoda - att förlägga ondskan till sin huvudperson. De övriga bli statister utan själ, drivna av enbart lust, maktbegär och slump. Det finns dock här ett portätt av Leonardo da Vinci ( i den rastlöst verksamma målaren och teknikern Bernardo ), där Lagerkvist har på diktmanér omformat L. da Vincis personlighet och beskriver denne såsom en grubblande natur, en man som faller i drömskt romantiskt skådande då och då mellan sina vetenskapliga mödor. Ingee historiskt finns som stöd för att L.da V. skulle haft en sådan sida. Det är en egendomlighet, men den tyckts ha krävts av själva boken Dvärgen, för balansen ....., för att ge en strimma hopp. Några drag av Machiavelli har av L. givits åt fursten i boken. ( Enl. min mening är det fursten i Dvärgen som är ond, medan dvärgen själv är sjuk. Måhända var det Lagerkvists uppfattning också. Vem vet? )

-----------------------------------------------------------------

Litt.: B. Castiglione: .Il libro del Cortegiono, (1528), Lettere, (1769-71).Om B.C., och om renässansen : K. Kuylenstierna, K. Chledowski, A. Ehnmark, Michael Nordberg, J. Burchardt, R.R. Palmer- J.Colton, M. Salmi, Q. P. Burke, S. Brinton, Lothar Schmidt ( med utdrag ur Lettere ) , J. Lauts, H. Cornell, R. Sandberg , Å. Ortmark , E.Hutton ( om Aretino ) M. White ( om Leonardo), M, Phillips, S. Stolpe, M.Wundram, V. Vedel, G. Oreglia ( om Dante ),T. Bergmark, S. Battaglia, G. Vasari ( om sig själv o andra ), m.fl..m.fl.

Se även V. Cians kommentar till Il libro del Cortegiano samt C. Mantinati, Notizie storico-bibliografiche intorno al conte Baldassare Castiglione ( Firenze, 1890 ); jfr. Una burla crudele, av B.C., i Le piú belle novelle Italiane,1927..

Ressentimentet. ( av fr. "resent"); Term fr.a. hos Nietzsche. betydande ung (sentimental) avundsjuka. R. hyses ofta av borgerligheten gentemot den eller de klasser som står över denna. R. räknas som en "låg" egenskap av N. Termen härstammar från N.s senare epok.

Ressigör. Ingmar Bergmans beteckning på sin födkrok.( jfr. Tystnaden )

Retor = talare.

Retorik. Fenomen som uppstod i samband med demokratins födelse och behovet at på alla sätt övertyga folk med enbart ord. jfr. M.T. Ciceros många verk i ämnet.I det grekiska och det fransk-klassiska dramat finns många retoriska mästerstycken inbäddade.jfr. politik.

Retro = bakåtvänd.( retrograd rörelse = bakåtrörelse )

revisionism. Företeelse som går ut på att revidera pol. mönster. Föraktad av revolutionärer*.

Revir. Företeelse hos djur som tror sig äga ett landområde ikring sig. jfr. inpinka.

Revolt = uppror.

Revolver. ( mil. fr.)Handeldvapen med ett snurrande ( revolverande, ...) magasin med (vanl. plats för sex patroner.jfr. pistol, magasin, mauser, k-pist, .....

Revolution. pol. omvälvning. Berömda r.r 1789,1917,....Enl.S. Kierkegaard är en r. ngt som kan beskr. som en död punkt*.S.K. menar näml. att religionenn är ett "stannande i rörelse", medan en r. är ett stannande, bara. Man kan här då genast betänka L.Trotskys* revol.kritik i sådana skrifter som de som går under namnet Den permanenta revolutuonen,- där T. hävdar att r. är oändlig. Liknannde synpunkter har tillämpats på olika mänskliga aktiviteter, såsom demokrati o.s.v. men alltså även på religion, som ngt som ständigt måste "försvaras","inövas" eller "återväljas" o.s.v..

se: frihet. Lenin, Robespierre, Danton, Castro, Mao Ze Dong, Ehnmark.

Rhea. (egypt.) Rhea g.m. Horos ( Kronos.) barn. Osiris och Isis.Osiris var den tigande (sic!) dödsguden, kring vilken den mesta egyptiska kulten rörde sig.se: teokrasi.

Rhees, R. eng. fil. Elev till Wittgenstein.

Rhino = noshörning.

Rice, Condoleeza ( 19..- 2) am. pol. Högerpol. f.d. utrikesministerminister.Vägrar försvara mänskliga rättigheter. Tortyrförespråkare. Lär kunna spela uppå piano också.

se: G.W.Bush, Cheeney.

Ricoeur, P. (d.19..) fr. fil. protestantisk , (!) Lärd o grundlig fil.förf.....The conflict of Interpretations./////Monogr. på sv. Kommunikation till bristningsgränsen (.......) diss. av L. K. Uggla. Soi-meme comme un autre.(........)samt .div. språkfil. övers. av Kemp*. (jfr. Fortolkningsteori ).Höll föredrag i Gbg en gång på univ.

Jag var där.

"right wing". am. hög. pol, jfr. Fox, CBS. kristna högern, teaparty.

Rijad. Saudiarabiens huvudstad. Mitt på arab. halvön. Här levde och verkade Ibn Saud.

Rilke, R.M.(.......) ty.förf. Duinoelegierna, Malte Laurids Brigge(..).

"Ich lebe mein Leben in wachsenden Ringen,

die sich über die Dinge ziehn.

Ich werde den letzten vieleicht nicht vollbringen,

aber versuchen will Ich ihn.

Ich kreise un Gott, um den uralten Turm,

und Ich kreise jahrtausendlang;

und ich weiss noch nicht: bin Ich eine Falke, ein Sturm,

order ein grosser Gesang."

(1922?)

Rim. Rim är mer än (!) ett mnemotekniskt* knep. Det torde höra till musiken.

Björn och Fritjiof suto båda

vid ett schackbord skönt att skåda.

Silver var varannan ruta,

och varannan var av guld.

( E. Tegnér )

Rimbaud. A.(18..-); fr.poet o äventyrare. Un sason en enfer.(.......). Den brådmogne. En av modernismens grundare.Berömt citat:" Je est un autre." ( Märk: icke "suis".).Skulle man skriva ngt. om R. finge man skriva om hela livet.R. slutade själv skriva redan som 18-åring (!), o. blev äventyreare ( på allvar!) , guldletare i Afrika ( Egypten ),fick ont i benen o fel på ryggen av att bära omkring med guldtackor i ett läderbälte runt midjan, - cirkusdirektör,( besökte t.o.m. Stockholm som sådan - enl. en gammal liggare där .....) och dog i feber i Marseille.dikt: Les voyelles. ( Vokalerna, Les Voyelles, där R. ger var vokal en färg. se: synestesi.).

se : Verlaine.Paul Andersson.

R.I.P. = (lat.) requiescant in pace ( vila i frid ).

Risk. Ett anagram* av kris. se: dumdristighet, voluntarism mm, mm.

Riskkapitalbolag. Bolag som räknar sig som verksamma när det gäller placering, men som räknar sig som overksamma när det kommer till beskattning.

Rivarol, A.(......) se:skriva.fåtölj.

Rodin, A. (......) fr. skulptör. Gjorde 1898 skandal med sin Balzac*-staty ( som nu står på Rue Brea ) och 1904 succé med Tänkaren - som, fotograferad, prytt mången filosofibok - som står utanför ett muséeum i Paris. R. arbetade - med assistenter ... bl.a. en kvinnl. som blivit huvudperson i en roman, .........en syster till Paul Claudel , Marie - och ständigt - och de allra mest förtjusande och "näpna" skulpturerna i Rodinmuséet i Paris - dit man kan ta en taxi - är de i marmor- vit, som föreställa parisiskor med små små små fingrar. Dessa skulpturer kan man betrakta i evighet.se: modernism, Eiffel, feminism.

Rolland, R.(d.1944);fr. musikforskare mm. Biogr. över Beethoven, Romansviten Jean-Christophe.1913-18. En roman om en musiker och om fredlig samexistens mellan det germanska och det galliska.

romansk. se: stil.kyrka.

Romans 1. erot. äventyr, 2. klass. art (sp. romance) av kärlekssång

Romantik.: term.uppfunnen av Fr.Schiller*. jfr. Die romantische Schule.

Romersk. avlett av Rom, avlett av Romulus .se: Remus.Varg, Tibern.

Romerka riket ( Romarriket), Rike som gick under kring 400-500 e.Kr., och varför har det spekulerats i alltifrån Gibbon. Man har ansett att riket försvann, blyförgiftat. Numera tror man att armérna blev alldeles för dyra i längden.( jfr. USAs krig i Irak o Afghanistan.). Språket var latin.

Romerskt svärd. ett kort svärd.jfr. karbin ( en kort mauser.).

Romersk rätt (lat. jus romanum ) Uppfunnen i äldsta tider, kulm. på 500-talet, beskr.- på ett log. sätt - i Corpus juris civilis, Justinianus, fr. 500-talet ( I Konstantinopel.). Av stor bet. är att ofta icke-romare ( peregrini ) icke ha samma rätt som romare. jfr. germansk rätt.

Rosen på Tistelön. Roman (mordroman) - i bohuslänsmiljö - av Emilie Flygare-Carlén.(.....) Den enda sve. roman som S. Kierkegaard torde ha läst. Men icke band in......

Rosén von Rosenstein ( gl. läkarsläkt ) N.(.....) medl. av akad. o. förespr. för kultur.

Rosenkorsorden. "Rosenkreutzare". Illustert sällskap med mystisk sammanhålln.1.)1600-talsros.e som uppkom som kritiker av - satiriker över - alkemin. ; 2.) 1700-t.rosen.e , som uppkom i Haag o.blevo frimurare.Man har allehanda mystisk litt. o. man kan vid deras sammankomster - om man- som jag i Gbg på Vasagatan - råkar vid ngt ( ett ) tillfälle befinna sig där, - som filosof - bli häftigt anklagad för att veta någonting, utan att man ens påstått ngt.

Rosenzweig, F.(.......); jud. fil. som så fruktade döden , att han såg ett ansikte i davidsstjärnan. Der Stern der Erlösung.jfr. stjärna.

Rosling, H. (19..- ); sv läk, statistiker.; Medlem av Gapminder. Söker med sällsynt hög fart hävda såsom ett faktum att jordens befolkning inte kommer att överstiga 9 miljarder, nånsin,- detta genom att lägga ihop några statistiska kurvor. R. förutsätter att mänskligheten - som genom en naturlag* - kommer att vilja stanna vid ett ideal av 2 barn /familj (i snitt) i Framtiden.( Han extrapolerar* här bl.a. på de rikaste ländernas nuvarande faktiska läge.) R. kan icke tänka sig möjligheten av andra ideal och har i sin ekonomiska världsbild ett scenario av oändlig tillväxt i ekonomi och hälsa. R. gör sig lustig över att människor kan betvivla eller ignorera hans statistik till förmån för ett tänkande som är grundat på något annat. R. är urtypen för materialisten* och nyliberalen. jfr. statistik.Hur man ljuger med statistik.

Roth, Ph.(19...2...) ;am.förf. av jud.härkomst. Portnoys besvär.( Hejdlös drift med judiska seder.) Har skrivit för många böcker.jfr. Bellow.

Rothstein, B. (...); sv. prof. som menar att föräldrar bör ha rätt att rösta politiskt* för sina barn. Varför inte för sina dementa föräldrar oxå. Och hundar? ( Barnen ska inte få rösta själva, ty de är enl. R. inte solidariska med varann.). jfr. Ach, Du lieber Gott!!!!

Rousseau, H. (18..-19..) fr. målare. "Tullnären". fr. naivist.

se: lejon. Djungel.

Rousseau, J.-J.: (1712-78 ), upplysningsman, encyklopedist, pedagog/-iker, tonsättare, skald. Född i Schweiz, dit han så småningom i landsflykt återvände.

Hade en egenartad uppväxt, och livnärde sig i mycket som pianolärare. Kom fram i det intellektuella livet genom att deltaga i en del Prisskrifts-tävlingar. ( Dessa hade ämnen som förfaller helt galna, i det de i sina resp. (redan givna ) titlar innehåller förutfattade meningar, s.k."beg the questions"*.).Hade en föreställning om staten såsom en storhet i vilken man deltog som jämlika genom kontrakt .Le Contrat social. Denna bok förefaler dock såsom ett preliminarium, - vilket mycket av vad R. skrev gör. jfr. Montesquieu. Ville att människor i högre utsträckning skulle återgå till ett naturligare liv. Pensées dún promeneur solitaiere. Var en sann demokrat. Emile, ou l´éducation(1762) där uppfostran diskuteras i romanform. Den unge Émile får bland annat under sin uppväxt EN enda lärobok till sitt förfogande: Defoe´s Robinson Crusoe*, - boken ( Émile) gjorde stort intryck på Imm. Kant, som närapå sprang till posten efter den....själv, (- icke överlåtandes detta åt sin tjänare Lampe*....) -.samt. La nouvelle Heloise. R. var utvecklingspessimist. jfr. Kierkegaard. Rousseau hade en känsla av att nyckeln till studier om människan låg i studier av ekonomi, men .....han orkade aldrig sätta sig in i detta ämne.Och beklagade detta.

Hade en stark tendens att tycka tvärtemot. Detta syns ha gillats av bl.a. Kant.

jfr. Defoe. Björnståhl.

Royce, J.; (........d.1916) am. fil. hegelian*, med uppf. att det måste finnas "en universell upplevelse"(experience) för vilen alla fakta är kända och underställda en universell lag. I The world and the individual (1901) menade han att varje idé har en inre mening som fullföljs , och at det br ett mål i varje idé. Fullföljandet sker i den "yttre meningen".

Rudbeck, O. (d.ä.)( 1630-1702 ); sv. bot. o. polyhist. mm. Prof. i medicin Upsala. Jättelika samlingar - bl.a. vackra blomsterbilder,( målade bl.a. av hans döttrar ) brann upp i o med att universitet tog eld. jfr.Atlantis. ( Atland och Manhem.). jfr. Wetterberg.

Rudin, W. (d.1921); teol. prof i Upsala. bok om S.Kierkegaard (.....) ( efter att bl.a. hört Brandes extemporera i aulan därstädes....)............

Ruin, H. fil.prof. Poesins mystik,(1935).----------------------------------------

Rum.: ty. Raum, - rummet relativiseras i och med Hume och Kant. Man skiljer ofta mellan mat. och fys. rum. Finnes ett tomt rum? Om ngt är tomt. kan det då vara ett rum ? se: horror vacui.

Rumi, Jalaluddin,(1707-73), pers poet. Remembering the melodies of Paradise.Finnes i arabvärlden att köpa t.o.m. i Pressbyrän.

Runeberg, J.L. (d.1877) ; finsk skald, rektor..Fänrik Ståhls sägner. Efterl. skrifter.

Sven Dufva.

rund = sfärisk. Jorden är icke exakt rund, men "plattare" vid polerna. Detta beror av gravitationskraft* mm.se: geometri. jfr. tyngd, massa, rotation.

Det finnes inget som är rundare än det runda och inget som är plattare än det platta.

Rus. Det är en i kulturella kretsar vedertagen uppf. att man kan skriva poesi berusad men icke prosa.jfr. de Quincey, Shakespeare.

Russell, B. (1872-1970), ; 3:e Earl. eng.fil. o matematiker. Russell gjorde sig känd för teorin om bestämda beskrivningar, för det väldiga verket Principia Matematica (1910-13 )- med A. N. Whitehead - ( och en mängd korta essäer, de flesta alldeles brillianta ) och för en lysande självbiografi,The Autobiography of Bertrand Russell, (.....) där han hyllar J.M. Keynes.Hans filosofihistoria History of Western Philosophy,(......) är slarvigt tänkt, dock. Var i sin ungdom förtjust i Hegel, liksom landsmannen J.McTaggart alltid var. Hjälpte fram en ung L. Wittgensteins Tractatus. ( jfr. vissa upplagors förord.) Nobelpris 1950. se : Russells paradox, typteori, Vietnamkriget.

Russell´s paradox. Kan beskrivas så här.Tänk er alla böcker som är kataloger av böcker, alltså register på boktitlar. Klassificera dessa så här. Klass 1 utgörs av kataloger som inte katalogiserar sig själva, klass 2 är kataloger som katalogiserar sig själva. Om man vill göra en katalog över alla av klass 1, skall då denna katalog, som man vill skriva, innefatta sig själv eller ej ?

Ruskin, J. (...) eng. konstn.; kulturpers.; lär ha sagt att han var en produkt av det fatala att hela hans barndom bestod i att han skulle lära sig sitta still, och också lyckades med detta.

Rut. bok i Biblia.

Rutherford, E. (d.1937) ;eng.fys. prof. i Cambridge. Utförde 1919 den första kärnsprängningen*.

Rydberg,V. (1828-1895) ; sv. polyhist, prof. o. förf. Intress. av Bibelns hist.- kämpe mot luthersk ortodoxi - samt Athen, Rom, Romerska Bilder, och vikingar bl.a. Singoalla. Fribytaren på Östersjön. Tomten.

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sofva i enslig gård

djupt , under midnatts timma.

Anders Rydelius (d.1738.) sv. biskop. En av vårt lands klokaste människor genom tiderna. De vera Idea Sapientiae humanae (1723), där denne skriver om att han tror att: "Den första anledningen till en mognare vishet och det första inträdandet på dess väg är den inre förnimmelsen av sitt elände och sin tomhet."....

Ryktesspridning.--------- Kan ( medv. o i ont uppsåt ) i Sv. ge 2 års fängelse.jfr. stämpling.

Ryle,G.(1900- 1976.) ;eng. språkfil. Kritiserar uppf. att språket främst är "namngivande".Berömd är The Concept of Mind (1949), där R. myntade begreppet "anden i maskinen" i sin kritik av Renatus Cartesius.Fick bet. fr. för positivisterna*.

Rädsla. Av självbevarelsedrift bör man vara rädd. Om man vågar.

Rätt. mor.fil. begrepp. ---- Många förespråkar den uppf. att man har - som människa rätt till det eller detta - medan det i själva verket (?) förhåller sig så, att all rätt bygger på en (förnuftig ?) överenskommelse. Några mänskliga rättigheter - per se - finns ju inte, men vi kan anse det såsom skäligt att man har rätt att ...t.ex..... leva.( Detta kallas då humanism.) Somliga vill - i rättsavseende - gå väldigt, väldigt långt och hävda, till ex. , att man har rätt till hälsa, el. t.o.m. lycka ( .....som det står i am. konst.) mm. Allt sådant är byggt på ett "Contract social" i rousseauansk mening.---- Fastmer är det väl bara att inse att makt är rätt. De facto. Ett annat- eller samma - rättsproblem uppstår när majoriteten säges ha rätt. Ty då har ju t.ex. jag alltid fel, om jag inte - av en händelse - samstämmer med majoriteten av mänskligheten.se:fel, relativitet.

rättsfilosofi. se: Austin, Bentham. Ingår - av hävd - i den praktiska* fil.. jfr. Hedenius. Rätt och moral.

Rättvisa./ Rechtigkeit/ Sei Gerecht ! jfr. Kafkas I straffkolonien.

Räv, Listens djur.( Den filosof man ofta tänker på som räv är Voltaire.)jfr. också Aesopos."Spåren förskräcker!".

Rökgestalt. Mellan de ord jag säger och de jag inte säger, men som föresvävar mig, finns en reflexion, som kan liknas vid en hand, uppehållande rinnande vatten. Jag har i en gest min karaktär, som är min. Intressefull,

Jag. Nu.

Filosofin är om vägen; den är hyperbolen*, överdriften, itererandet ( omvägen en gång till...) och ordleken. Och den är det oändliga ( i diskussionen ). Filosofin går som en rökgestalt i ensam monolog genom seklerna. Den är det generella som erbjuder sig åt alla som det speciella. Det finns ingen rak väg där den går ( eller ett rakt ömsesidigt flöde ), ingen rak väg till den, och ingen rak väg ut ur den.

Röntgen,W.(§1845-1923) ;ty.fys. Uppfann X-strålning .( Som han själv kallade den.). R. dog av det, av skadorna..

Rötägg. Ägg i korg, ruttet, som lätt (?) sprider röta till andra ägg i korgen.

S. = sant.

Sa´adya ( Ben Josef ) (d.942) rabbin i Mesopotamien, o. jurist , poet mm. Sysslade mycket med bielövers. o komment.

Saba. Det rika Arabien. Nuvarande Jemen. Sabéernas land.jfr. drottningen av Saba, Kronberg.

Sade de, markis. Donatien Alphonse Francois ( 1740-1814); En av Frankrikes största förf..1803 internerad dels på Bastiljen, på hem för sinnessjuka, Justine (1791. ) La philosophie dans le budoir.(1791) ; postumt: bl.a. Les 120 journées de Sodome ou l´Ecole du libertinage, (1931-35.)jfr. McOrlan, Hylinger, Hedlund, sadism. perversion, lust, drift, sexualitet.

Sàdi.Mushlih ad-Din :pers..poet.(d.1291) f. i Sciràz, studerade i Bagdad.; Lustgården, Rosenträdgården.

"När en kamel hoppar och kastar , är den man som inte kan stävja henne en åsna.."

Sadism. Akt eller egenskap. Utvecklas hos vissa barn: man njuter av att slita ben av myror eller plåga sina svagare kamrater. C.G. Jung* hade som barn en återkommande dröm om att en jätteklump föll från himlen och plattade till hela byn med kyrka och allt. Denna dröm anses vara en "sadistdröm".jfr. sadomasochism, pennalism, perverterad sexualitet , Freud, Donn, mm.

Sadducéerna. jud.antik ( mer pol.) sekt som förnekade kroppens återuppståelse ( på nån yttersta dag ) samt existensen av andar.De tycks alltså ha varit ngt skeptiskt lagda, om man förstår saken rätt. Försvunno i o med Jerusalems förstörelse.

Saint-Simon, C.(d.1825). Sanhälls- o. klassfil.. Utopist. Först deltog denne i fr.rev.. Sen blef han skribent. Menade att industriledare skulle leda samhället.Såg en konflikt mellan Les industriels ( industriidkare ) å ena sidan och Les parasites ( byråkraterna) å andra.Efterfölj.=saintsimonister.jfr. Fröding.

salva veritate ( meningen bevarad ) , synonymt med .... "synonymt". ( term använd bl.a.. av Leibniz.)

Samma, det. ty. Das Gleiche.n./ det identiska.

1.) I Hegels Logik finns ett intagande resonemang om huru Varat* och Intet* är Samma.

2.) Om svårigheten att göra detta, det Samma, jfr. S. Kierkegaard : ):

"Men er det nu allerede en Misforstaaelse i Forhold til ualmindelige Evner paa almindelige Vilkaar at ville mene ved Flid og Straebsomhed at kunne gjore o g s a a det Samme: i Forhold til ualmindelige Evner paa saerligt Vilkaar , er dette tillige en Slags Brøde. O, han svarer vistnok frygtelige Skatter og Afgifteer for det ualmindelige han er !, kunde Du vilde ligesom tage det fra ham det Smule han er, de ualmindelige Evner,og lade ham beholde Vilkaaret. Og selv om en Saadan langfra ikke hedensk ruger over den Fortvivlelse, at Guderne ere misundelige, slev om han retinderligt er forligt med sin Skjebne og med Gud - og med Vilkaaret, fuldt og fast er enig med sig selv, at Gud er god: det saerlige Vilkaar det erdog en Smerte, og han driver det vistnok aldrig høiere i Glaede end til Veemod. Dog det er ikke derom jeg egentlig vil tale, endnu mindre gjøres dette paa en fiin Maade at faae insinueret, at jeg skulde have ualmindelige Evner. Nei, desangaaende menar jeg som saa. I Regelen skal et Menneske ikke om sig selv sige Slikt, om det end var nok saa sandt. Der gives saerlige Tilfaelde, hvor det drimod endog er et saadant Menneskes Pligt for Gud at sige det om sig selv; men saa skal det siges høirøstet over hele Folket og saa bestemt som muligt, insinueres eller indsmugles skal det aldrig. Altsaa om hvad Evne jeg muligen kan have, derom ønsker jeg ingenlunde at tale her. Lad dem nu vaere som de vaere vil; det derimod jeg vil tale om, og som jeg endog anseer det for min Pligt at sige, er: hvad Evne jeg har, jeg har den paa saerligt Vilkaar. Der er maaske Adskillige, som have større Evner, og kunne gjøre noget langt større end jeg; men det er ikke een Eneste , der kan gjøre just det Samme som jeg, nei, ikke en Eneste. Og heri ligger Prof. Nielsens Feiltagelse. Enten - Eller. Enten har man en Eiendommelighed eller man har den ike. Har man den, saa følger man s i n Eiendommelighed. Men i Forhold til en Andens Eiendommelighed kan man kun, hvis man vil forholde sig til den, forholde sig understøttende. Hvad man derimod ikke kan, er: ogsaa at ville gjøre det Samme." ( S.K. Pap.X:6. s.118.)

Allt detta föranlett av det epigoneri som K. utsattes för av en prof. Rasmus Nielsen.

jfr. även Lika, Hegel, Heidegger, Identitär und Differenz, Derrida m.fl.

Samma, det kan göra = det spelar ingen roll. jfr.Huvudsaken.låt gå, laissez faire. Mao Tze-dongs - vettiga - def. av liberalism .( "att låta saker och ting sköta sig själva").jfr. indolens.

Samsara. (sanskr.), Term för den nära nog oändliga återfödelsen*.( transmigration ).

Samvete.: Enligt Hegel. ” en av det Ondas former.”.(!). Sägs vara ett människans adelsmärke(sic!). Om man med samvete menar förmågan att känna skam*, så finnes det s. även hos en schimpans. Sägs det.

jfr. ånger. frid. mardröm.

Sand, se:soritetsparadoxen.Tersman.

Sand, A. (...) sv.förf. Enhörningarna. Titeln syftar ej på djur. Men vissa ord.jfr. B. Holm.( H. skrev biogr. om S. och G. Oswald )

Sand, G. (18..) förf.tillbringade en tid på Mallorca med Fr. Chopin, snillet, som skrev valserna o.s.v. ni vet, och undervisade Darwins fru i pianospel.

Sandemose Aksel.(.......), n. förf.; Felicia-serien. En flykting korsar sitt spår. Och den mästerliga lilla novellen Ratten.Tillfrågad om vilken norsk författare han beundrade mest svarade S. "Strindberg.", " Nej, NORSK!". S. tänkte en stund och sade sen kort:" Strindberg."

Sandition. ......./ fiktiv ort /Titel på en bok - ett komiskt mästerverk - av en sjuk J. Austen*,- en bok som aldrig blev klar.Det var hennes sista bok, full av ironiska anspelningar på sjuka männiksor och folks dumma förh. till läkekonst och sjukdom. Jane Austen dog 42 år gammal i Addisons disease, som då icke gick att bota. Idag ger man cortison mot den. I S. har hon lämnat 1700-talet och inträder i industrialismens epok.jfr. Mansfield park.

Sanning, ty. Wahrheit. / Av hävd filosofins mål.......se: fysikalisk verklighet.;lögn

.Sanningsbegrepp.1.) tautologi. Alla sanningar är tautologier. 2.) Alla sanningar är korrespondenser med verkligheten. 3.) All sanningar äro alla de medel som är fruktbara för förståelsen av verkligheten.4.) Sanning som egenskap hos en sats- semantisk sanning.(ung. tautologi ) Tarski. Enl Leibniz skiljer man på förnufts och faktasanningar. Faktasanningar följer den "tillräckliga grundens lag", i vilken gäller att allt kunde vara annorlunda med tanke på vad som är logiskt möjligt. ( L. tänker ofta på alternativa världar. jfr.hans yttrande om "den bästa av alla tänkbara världar", vilket hånades av Voltaire. Och - måhända - var det illa formulerat av L. Men V.s poäng i Candide är likväl billig, då L. ingalunda skulle motsatt sig slutsatsen, att man bör odla sin trädgård.

Brukas i - minst - två olika meningar/betydelser.1. När en beskrivning av ett ett sakförhållande överensstämmer med vad flera personer kan instämma i och med stöd av olika experiment fastställa som rimlig beskrivning av verkligheten*. – 2. ibland kan Sanning få en metafysisk innebörd, en bildlik, ( som i Joh.evang. m.fl. ställen i Bibeln. ), som det varom allting handlar, som en bestämning av Alltet, Världssjälen eller Gud. H.: ” Die Wahrheit des Seins ist das Wesen.”

Enl. W. James är det så att "allt som finns är sant". ( det pragmatiska sanningsbegreppet). Denna uppfattn. hånas av Russell och Genell.

( se: Väsen. &: "Nu ska jag säga hur det är!!!", auktoritet. )

Sannolikhet. / ty. Wahrscheinlichkeit./ Sannolikheten räknas som en (1) sanning för att en (1) händelse äger rum. Sannolikheten för den ( enaste ) händelsen att ni läser detta nu = ( är lika med ) 1. .Sannolikheten för att ni läser detta nu, om ni blundar väldigt hårt, = 0..-------- Sannolikheten att hälften på denna sida är strunt* , enl. fackfolk, = 0,99. o.s.v. .Oddsen, dom är annorlunda, ty dom är beräknade - om dom nu är det - på vad folk hittills trott / tror. jfr. Keynes, odds, toto, hästar, bluff, pokersite, Oxenstierna.

Frågan om sannolikhetens ontologiska* status* kom i fokus först i och med N. Bohrs* teori ( i den s.k. Köpenhmansversionen.) - kvantteorin - FINNS sannolikhet ? Frågan om verklighet är undanglidande för fysikerna. T.o.m. en så skarpsinnig - och intellektuellt mångsidig - herre som W. Heisenberg* kan inte skilja på ekvationer och verklighet.

Vad man numera är intresserad av, förutom adderade sannolikheter , är ju om inte komplexitet och mängd av händelser på jorden gör att det osannolika snart blir mer sannolikt än det sannolika. Eller - ngt klarare -: att vi kan vänta oss fler konstiga sakewr, ju fler enheter som kombineras i nya grupper. Så kommer Världshistorien att "bjuda på" irreversibla märkliga händelser, som för en tid sen varit osannolika, men som nu tenderar att bli hur sannolika som helst. jfr. Kris & katastrofteori.

Sandsynligvis finns det mkt mer att tillägga. Det är sannolikt att sannolikhetsläran* är en vetenskap.( Enär den är matematisk.)

jfr. von Wright, Zuhar, Zukov?, Capra, Einstein.

Sannolikhetslära. Lära om sannolikheter. jfr. Oxenstierna. Prisma.Oundviklig.

Sanningens ort. Vi kan inte söka sanningen i tingen, då de antingen är verkliga eller inte, här eler där. Ett ting är inte sant. ( Något som den märklige pragmatisten W. James dumt hävdade.).Sanningens ort finns någonstans i den psykiska apparaten hos människan.jfr. Brentano. sanning. Jesus.

sanningsteorier. jfr. korrespondensteori.mm.

Sanningsvärde. Man kan till yttrandet x tillordna det sanningsvärdet S ( sant) eller F.se: Wittgenstein.

sanningsvärdestabell. Uppställdes av Wittgenstein* i Tractatus.Tills. med Booles* algebra viktig för datateknikens framsteg. se: Danielson.

sans doute = Utan tvivel.

"Sant, sant,- mycket sant!" Denna lilla teaterreplik illustrerar på ett vackert sätt sanningens relativitet.

sardoniskt, leende =omedvetet leende.

Sartre, J.-P.: fr. (1905-1980 ) fr. filosof, författare, dramatiker, journalist ,marxist ;- S. studerade Hegel och Husserl intensivt under 1930-talet. Utkom med Létre et le Néant, (1941), den s.k. existentialismens bibel. Övriga viktiga arbeten: Recherche de la methode, Critique de la raison dialectique, L´ídiot du Famille,(om Flaubert )romaner och pjäser,- viktiga i samband med H. Är föredrag o. mindre artiklar som Léxistence de l´Égo, ( jfr. Husserl) debatten i L´ácademie francaise om självmedvetandet. Se B. Maggee, En filosofs bekännelser.jfr.S. de Beauvoir.Kafka, dialogfil., modern, Camus, Merleau-Ponty, Descombes, Voltaire, Flaubert.

satisfiera. term i mat. o. formallogik.(eg."tillfredsställa").( ....vilket tal satisfierar x i ekvationen x=24/2.).Har med substitution o transformationsregler att göra.

Satrap = perser.

Saussure, F. de (1857-1913); fr. fil. lingv., filolog, mm. prof. i Genève i Lingvistik. Känd genom de anteckn. två studenter förde över hans föreläsningar i Allm. Lingv.. Där har S. framlagt en teroi om språk med termerna signifié och signifiant, vilka har missförståtts till leda. Få äro de som har noterat de S.s passus att det ju mellan en signifié ( betecknare av ett ljud ) och en signifiant ( det betecknade ljudet ) måste finnas en idé. Annars skapas ingen mening. Hur denna idé hänger ihop med signifién och signifianten visste icke de S.,- och det sa han. ( Det står i Cours...) I allm. läses signifié som "det betecknande" och "signifiant som " det betecknade", som om det rörde sig om ord och ting. Ngt sådant påstod aldrig de Saussure.Jfr. Cour de lingvistique generale. (.....) de S. var poesiälskare och konservativ. Motsatte sig varje stavningsreform av sitt älskade franska språk."Språket består enbart av skillnader." är ett - ofta missförstått - bon mot fr. de S../ Har tolkats av R. Jakobson och Lacan m.fl.o kritiserats av eng.lingvister.Hade de S. levat 100 år till, så hade han blivit bestört över hur missbrukat hans arbete blev. Ingen skulle näml. ha lyssnat till de S.s kloka ord:

" Det är dålig metod att börja med orden , och inte med sakerna."

Man skall börja med fakta. ( jfr. fenomenologins stridsrop:"Tillbaka till tingen!" och Sartre och cocktailfilosofi.)

Komiskt är att läsa Lévi-Strauss, och komiska är strukturalismens anspråk på vetenskaplighet.( L.-S. tillät sig att ........ gå PÅ mansryggar hos "naturfolk".).

jfr. strukturalism, Jakobson, praglingvistikerna, Hjelmslev, Kristeva, K. Aspelin, Lacan, Derrida, Chomsky.

Schack. Brädspel. "Livet är för kort för schack."(?),jfr. Zweig.

Schlaraffenland = drömland med allt gott världen äger.

Schlick, M.(d.1936. mördad av student.),österr.fil. logisk positivist, ledande i Wiencirkeln.jfr. Carnap, Wittgenstein m.fl.

scientology. Obstrus pseudofil*. riktning , grundad av R. Hubbard 1953, - har ingen vetenskaplig grund och använder ett hierarkiskt/auktoritärt system till föga gagn för dess medlemmar. jfr. Livets Ord, Martinus.

Schmalkaldiska artiklarna. M. Luthers artiklar om tron av år 1537.Avsedda för ett aldrig hållet kyrkomöte i Mantua.

Shaftesbury, A. ( 1671-1713) eng.fil. Panteist, moralist, sedlighetsbeskrivare.se moralism. Finnes på svenska.jfr. Churchill.

Shakespeare, W. (d.1616 );eng. skald ; citat:"For the rain it raineth always." ( Shakespeare ) - För regnet är det alltid regnväder. = Allt är i enlighet med sin egen förutsättning. - All estetik är som ett högst personligt regn ; man formulerar en skönhetslära utifrån sitt eget sinne, där det alltid regnar när det regnar...... om man inte är galen..S. lär bara - med säkerhet - ha spelat en enda roll i sina egna skådespel (enl. Schück ) - näml. som Hamlets faders vålnad, - för att försäkra sig om att publiken inte bringades att skratta åt denna.S. , ett snille, rökte opium*, hade inga höga tankar om författarskap. Det hade man inte dåförtiden. Han gav inte ut ett enda av sina skådespel i tryckt form. Livsfilosof.jfr.10000 böcker om S.------Kierkegaard läste S. på tyska.Men Hegel & Kant behärskade engelska. se: de Quincey.

Trol. skrev S. sina verk själv. Man kan i dem se det allra största undertryckandet av begär i hela litteraturhistorien, samt en enastående förmåga att få ut nåt av det.

jfr. Schück.+ 20.000 andra.

Shaw, G.B. (18..) eng. dram mm. Skrev i allehanda ämnen.Aforistiker, slagfärdig & ibland hjärtlös debattör. Dramer som Den heliga Johanna.(?)" Huru länge, Ack, Herre! Huru länge?" mm. Plays unpleasant........... Pygmalion.

"Om man inte säger en sak på ett irriterande sätt kan man lika gärna låta bli att säga den alls, eftersom inga människor besvärar sig med något som inte besvärar dem." ( G.B. Shaw ).

Kvinna på party med Shaw:"Tänk så underbara barn vi skulle kunna få om vi blev ett äkta par....?"-" Ja" sade S. " bara dom inte fick mitt utseende och er intelligens!"

Shelley, M.Wollstonecraft, (.......) , eng.förf. Skrev Frankenstein, or, The Modern Prometeus. (1818).g.m. P.B. Shelley.jfr. E.A. Poe.

Shelley, P.B.(1792-1822); eng.förf. . ------Gravskrift: "Cor cordium".( Hjärtanas hjärta.) Lake district. Illa omtyckt."Poor wretched man.",............ skrev :On intellectual beauty & Prometeus Unbound.

Scherfberg. H. (18...-...), finsk målarinna. En av de största målarna , koloristiskt och formmässigt, i världshistorien. Hon påminner i färgen om Aguéli, men är i formen mer som den mest suveräna krokitecknare.

Scarron, Fr.(...) fr. skald. Poet. De fattigas vän. Led av svår värk och skrev därav sin gravskrift:

"Passant ici ne fait de bruit,

et garde bien que ne s´éveille

car ici le premiere nuit,

que le pauvre Scarron someille."

Scheike, H. (19...2....), sv. grafolog.

Schelling, Friedrich ,(1775-1854) fil, rekordung prof. ( Kierkegaard hörde honom "live" i Berlin.). Hegels kamrat från Tübingen.( Tübinger stift*.)I sin naturfilosofi 1797 gav han en helhetsbild av det fysiska universum: "Naturen är Omedveten ande, anden ar medveten natur.!" Anden är naturens frände, - icke såsom hos Fichte. Den oorganiska materien måste anses som en produkt av den organiska .Livsprincipen kallas för Världssjälen. Motsatsen mellan det medvetna och det omedvetna* ( långt före Freud….) är upphävd i konstverket, menade den 24-årige Jena- professorn. Rom. genikult födes här. .. Schellings filosofi förändrades ständigt.( Man säger om honom att han hade 7 filosofier.) Naturen sågs som "eine Vorstufe des Geistes" en förberedelse for Anden. Identititetsfilosofin : naturen och anden identiska men naturen är Andens grund eller bas. Han ville kanske skapa en syntes av Platon* och Baruch Spinoza*.(jfr. M. Frank.s.17.) Det Absoluta är ren självskådning : åskådar sig i formen, och objektifierar sig till natur, den egentliga naturen: idévärlden. Man kan inte tänka sig en mer långtgående idealism än Schellings. ( "Den romantiska. iden om det granslösa jaget och dess enhet med Alltet är naturligtvis också grundvalen för den romantiska filosofin. Nu utmärkte sig dessvärre inte den filosofin genom sin klarhet." Lund -Pihl- Slök s.245.) .

I ett spinozistiskt identitetssystem skulle det inte finnas någon kvantitativ differens mellan den ideella och reella sidan av en existens. Enligt Schelling försiggår självskådningen, som är det Absolutas natur, i den världsliga delen gradvis, och det framträder de olika potenserna med en övervikt av antingen det reella el. ideella momentet. : Naturen och Anden är huvudpotenserna men Schelling skiljer på tre olika inom vardera sfären. Naturens är tyngden eller materien, rörelsen eller ljuset ( !) och Livet eller organismen. De stå i förhållande till varandra som objekt, subjekt och subjekt-objekt. Ljuset representerar i naturens Världsanden. Inom andens värld hade Sch. tydligen tänk sig potenserna Sanning, Godhet och Skönhet.( jfr. fosforisterna i Sverige!)
Schelling identifierar potenserna med idéerna. Han har två olika materiebegrepp .

Det tidiga är id. fil.s : "natur och ande är ett". Naturen är förlagd inom den gudomliga kunskapsakten. Materiebegreppet av ett senare datum är :"materien som den rena negationen". I den sena skriften Philosophie und Religion menar han också att " det är omöjligt att på rationell väg härleda den andliga världen ur det absoluta, den har uppkommit genom ett idéernas avfall" . Schelling närmar sig här J .Böhme och teosofin. I Untersuchungen uber das Wesen der menschlichen Freiheit (1809) menar Sch. att i Gud finnes först en dunkel naturgrund, som är individualiteten och det ondas princip men så vaknar förnuftet och detta i förening skapar världen.All kunskap måste vara absolut och kan inte gälla det andliga ty en sådan kunskap blev själv andlig och relativ. ( Det ar inga små krav…..). Schelling:" All ofullkomlighet existerar endast i den meningen för vilken lagen om orsak och verkan är princip, inte enligt den högre mening, som, då den inte medger någon början for det andliga, också sätter det ofullkomliga av evighet jämsides med d et fullkomliga, det vill säga som fullkomligt. "Sch. skiljer på den urbildliga naturen som ar den levande - vari alla ting ar förebildade - och den frambringande , som ger urbilderna deras tidsexistens. I den urbildliga finnes intet ofullkomligt. Har är Schelling inne på själva kruxet i sin filosofi: Hur man härleder den andliga världen ur den Absoluta..
Sch. anknyter till Platon och de heliga mysterierna. Emellertid slår Sch. fast att det ar omöjligt att finna en förklaring av det andligas uppkomst ur en absolut princip.
Icke förenlig med äkta platonism är läran om materien som blir befruktad av gudomen.(jfr. Platons* Timaios).Nej. Sinnevärlden kan endast tänkas ha uppkommit genom ett idéernas avfall. Ingen Positiv verkan slår en brygga från det oandliga till det andliga .
Orsaken till avfallet ligger i den frihet som idéerna har i egenskap av det absolutas motbild ,genom avfallet, formens differentiering från Väsendet, kan inte idéerna producera annat an Bilder av sin egen intighet, de fängslas i kroppen och kan endast producera skenbilder. Själarna tar visserligen med sig erinringen* av harmonin i den sanna tillvaron men blir ständigt störda av fenomenvärldens sinnesrus. Vad gäller materien så är det endast i stjärnorna som idéerna för själen framträder som omedelbara avbilder. Själen skådar sin motbild i naturen: i ljuset. Den esoteriska religionen som ar präglad av mystisk insikt utgår från iden om det Ena ( Plotinos* ) och läran om själarnas första enhet med gud i idévärlden. Denna religion hade ett teoretiskt syfte: att lära ut den intellektuella åskådningen och ett sedligt- praktiskt: Att*.Mycket talas om att andra romantiker verkar ha stått inför exakt Schellings problematik och sökt göra sken av att ha utrett den , - genom att sänka rösten och drapera sig i mystiska abstraktioner. Hur förena lidandet med en andlig värld .? ( Böhme* har till stor del koncentrerat sig pa l:a Mosebok. - Det är i o för sig alltid bra att starta ett studium med inledn. ).Böhme har en märklig lära om syndafallet och mskns androgyna natur i paradiset. Adam var en ängel, kristallklar avbild av Gud. I drömmen fick sinnligheten makt over honom och han skapade Eva* och äpplet.Hela skapelsen fick ett tillstånd av "Zerbrechlichkeit." Naturen suckar. Som hos Stagnelius.

jfr. Hegels kritik av Sch. ( o. Fichte ) i Frühe Schriften. Jfr. A. Nilson, Sv. romantik.Hegel

Scherman, J. (....) sv. journ.o. sionist.

Schleiermacher.Fr.( ty. teol.) ; Se:Lessing*.-----Den teolog som kom på (?) att var tid måste ha sin teologi och det är inget konstigt med det. Skapare av mod. teologi. Han bröt med ........all ortodoxi, och ställde sig öppen för tolkningar av Bibeln som anslöt till dagsläget. Klass. sats fr. S. "Ursprung ist das Ziel."- Ursprunget är målet.( jfr. Stenroth.diss.).jfr. rationalism.

Schiller, Ferd. (d.1937), britt.fil. efterfölj. till ... Protagoras. ( "Människan är alltings mått.") Pragmatist. Sökte göra en distinktion mellan humanism och pragmatism, där han vida utsträckte humanismen medan han inskränkte pragmatismen.///// All sanning är skapad av männiksor. Det gives ingen yttre objektiv värld.

Schiller, Fr.(----) ty officer,prosaist, dramatiker, skald, historiker.-------S.s tre främsta fil. verk äro: Uber naive und sentimentale Dichtung. Die romantische Schule. Aestaetische Briefe. se: Goethe.Skrev ett brev en gång till G. med et manus i, och Sch. ber då G. läsa, och formulerar sig då så här:"Jag ber på mitt hjärtas knän....".Klart att G. läste då. Kabale und Liebe, det första tyska sociala dramat, skrevs oxå av en officer, näml. hr. Sch...

Schopenhauer, A.(.......) fil. Gigantiskt suddig kant-kritik i Die Welt als Wille und Votstellung .(-------).Aforismen, Geschlechtsliebe,Om Döden, Briefe, mmm.Omtyckt av S.K.Sch. dog rik - inte för att han sålt mycket böcker - även om det bättrade sig mot slutet - men för att han var en så god penningplacerare.S. kritiserade inte bara Kant men hela rom. idealismen.

S. fil. grundar sig i misslynne över Kants ontologi*, och det okända "tinget i sig". S. postulerar att VILJAN är tinget i sig, och håller för övrigt med Kant och Hume om att allt annat är sken. Han är här även påverkad av österländsk fil.( som en av de de första mod. fil. i occidenten,- "Mayas slöja".).. Det hela är nat. metafysik.Sch.s värde ligger väl i nykerheten i bisatserna.

jfr. B. Maggee, En filosofs bekännelser. Atma, Kierkegaard, mm.

Schreber, D. ( 1842-1911); Jurist, ty. förf. Schreber föddes 1842, var son till en läkare*, specialiserad på ortopedi men också på ....... barnuppfostran. Sonen var sachsisk ämbetsman och sedermera domare. 1884 ställde Schreber upp i riksdagsvalet for det konservativa partiet men förlorade.. Strax härefter kom hans första sammanbrott, var intagen pa. den psykiatriska kliniken i Leipzig. Han led av hypokondriska vanföreställningar. S. skrevs ut 1885 och utnämndes till domare följande år. 1893 avancerade han till senatspresident ( en ung sådan ) vid Sachsens hogsta.domstol. Den begåvade och framgångsrike S. började nu få sömnlöshet och olika psykiska problem som bl. a. drev honom till ett självmordsförsök. Han intogs nio år efter sitt första sammanbrott på samma klinik och den andra sjukdomsperioden var allvarligare och längre. S. var på hospital från 1893 till 1902, och det är den sjukdomen som boken Denkwurdigkeiten eines Nervenkrankes (1903) beskriver. Boken skrevs i ett försök att slippa ut från kliniken!! Efter en tredje dålig period dog S. 1911.
I Denkwurdigkeiten finns en hel teori om universum, med en krånglig teologi med Schreber som kvinna och messias. Han skev om sin stora skräck att bli torterad till döds. Och om sina visioner innehållande Gud och djävlar. Alla, från behandlande läkaren till Gud, förföljde honom. Gud förstod sig inte på människor enl. S..(sic!)Sigm.Freud* menar att paranoiker som Schreber undandrar andra människor och världen som helhet sin kärlek och projicerar* - sedan- sin inre katastrof(!!!!) på världen, vars undergång då är nära! -Världen har gått under, men "paranoikern bygger den fran grunden, visserligen inte mer präktig, men åtminstone så att han kan leva i den. " skriver Freud. " Vad som ser som sjukdomsproduktion, vansinnesbildning, är i verkligheten läkningsförsök, rekonstruktion."(F.1911.) - Detta är en viktig text av F., som den behandlar den paranoida psykosen som rationell och konstruktiv.(sic!)

Jfr. Freud. Lacan.paranoia., Foucauld, Strindberg En dåres försvarstal.

secundum quid = i kvalificerad mening.

Sedelagen. alt.: Kants kategoriska imperativ*.:

”Handla alltid efter den maxim om vilken du kan vilja att den också var allmän lag.”.( i den ”andra” kritiken, Kritik der praktischen Vernunft.).

Efter Kant har man insett att det är svårt att skilja mellan teoretisk o praktisk filosofi .Hegel gör det icke alls.

Segelberg, I.(.....)sv. fil.prof. fenomenolog. Var djupt intresserad av intersubjektivitetens problem. Försummade allrig att påpeka det oändligt mystiska i att man inte kunde beskriva grönt. Hade kängor, boots á la Bud Powell. Var en vänlig man som hade svårt att sitta still.En vamlig fråga från hans sida vid fester var:" Var har vi setts förut?".jfr.färg.Bengtson.

Segla. "Det är nödvändigt att segla!" ( Navigare necesse est!") utropade en romersk amiral vid ett piratdåd i Egypten en gång. Om de inte seglat hade de näml. blifvit ihjelslagne.Detta har i sednare tid misstolkats till den grad att det blivit grunden till en folkrörelse och en sport. Denna sport är dock rätt harmlös.

Det har på senare år kommit igång en debatt om det är en villfarelse att betrakta segling som en slags "frihetsmodus". Mången anser att detta är en chimär. Att man är högst ofri på hafvet.

jfr. Melville.

Semiotik. Kunskap om tecken. jfr. semiologi, samt semantik ( läran om tecknens bet.). ----- Vi möter begreppet redan hos t.ex. Herder. I modern tid är det fråga om en vetenskap om tecken, om människans förmåga att skapa sådana, och därför i mycket en vetenskap om vårt medvetande.

Enl. J. Kristeva*, så är det semiotiska i sitt ursprung kommet ur det särskiljande, ur "brottet", skiljandet ( jfr. de Saussure: "Språket består av skillnader.") av en ström, ett flöde. Hon menar att det grundläggande tecknet är ett skiljetecken ( jfr. obelisk), och att vi således i flödet "xxxxxxxxxx" inte kan se ens begynnelsen till mening, medan redan "xxxx,xxxxxx" ger en sådan. Således är just "," grunden för semiotiken.

Det semiotiska börjar tidigt hos barnet i dess joller, som innehåller skiljanden. Nästa stadium är , enl. Kristeva, det "tetiska", då barnet genom ett skiljande, gör en åtskillnad mellan subjektet ( sig själv ) och objektet ( yttervärlden).jfr. Klein, Freud.

jfr. Malmberg, Barthes, Derrida, Saussure, Lacan , Aspelin, m.fl.

Seneca L.A. ;(f. 4 f. Kr. , d. 65 e.Kr.); rom. fil. Stoiker. Moralist.Lär ha - landsflykt undan Kejsar Claudius på Corsika - ( S. levde just under "de galna cesarernas tid o. var lärare åt bl.a. Nero.- mannen som satte eld på Rom och önskade sig ha hela mänskligheten framför sig i form av dess huvuden på en enda hals, vilken han önskade hugga av.) brevväxlat med Paulus. Om livets korthet. Betonar sanning mot sig själv och ett liv i oberördhet av ödet. Om vrede.

S. hade en lättflytande prosa.

Seren.= klar och fridfull.

Serialitet,: följd.( Inom matematiken finns ett otal serier, serialiteter , beskrivna. Dessa kan man ha praktisk användning av vid beräkningar och konstruktioner o.s.v. o.s.v. ; Man kan bygga en serie på vad f-n som helst. T.ex. ett felsteg.)

Sextioåtta. ( 1968 ). På den tiden kunde man i Gbg gå på möten och lyssna till Nisse Holmberg på Studentkåren i Clartés* regi i ett av smårummen på 2ndra våningen. Där satt vi, B. Agrell*, Bengt-Åke Andersson, Sven Wollter och jag , m.fl.. När föredraget varslut och jag var på väg - i snögloppet -hem mötte jag Sven Lundin* ( "Jag vill bli berumd.", som han skämtsamt brukade muttra. ) vilken kom gående - på egna träklotsskor* - ( han läste då matematik vid universitetet och byggde båtar- eller överlevnadsskal - , med vilka han företog diverse färder, bl.a. till Falklandsöarna.). Vi stannade under ett snötyngt träd, eftersom vi var bekanta genom Tomas Forser*, och Sven frågade med sin egendomligt milda röst: "Var Stalin bra?". Han betraktade mig samtidigt med sina ljust ljust blå ögon och på något sätt indikerade han att svar var onödigt, men gick för sig.jfr. Birro.

Sextus Empeirikos.( Empiricus) Grek. Fil.o läk. d.250 e.Kr.. berömd för sina

...... Pyrrhoneische Schriften.H.s bok kan ses som en inlaga mot/jämte S.. De tio sätten. Boken övers. tillsv. av Jonas Palm 1953, men tycks svår att få tag i. ( Finns på eng. o. ty.). I mångt o mycket var S. kompilator.

Sia=spå.

Sibbern, J.C.(.......) da fil.se: Kierkegaard.

Sic!=OBS!

Sic transit gloria mundi. lat.ordspråk . Så förgår all världens härlighet. Fritt översatt: "Även din dag kommer!"

Sidgwick, H. (d.1900) eng fil. The Methods of Ethics, 1874.

Siffra. ty. Ziffer./ arab.zifr = noll. / Som 2. Eller rom.: II. Betecknar tal. se:tal, Russell*.

sigillring. O+= signetring.( Ring med monogram eller sigill på.) jfr. lack.

Silesius, Angelus, (....)

Silbermann, bok av de Lacretelle.

Silverstolpe, Malla f. Montgomery. (d.1861), sv. litterär salongsdam. Memoarer.

silver. met./ met.(Ag) "Tala är silver, tiga är guld.". se tystnad, Södergran .Platero, Jiménez ( Platero y yo ).

Simmel, G. ( d.1918), ty.fil. Philosophie des Geldes (1900)

Simon Styliten ( d.460 ) gr. kristen eremit i Antiokia som i 30 år bodde på en 21 meter hög pelare. Om man anser att lycka är att vara tillsammans, så kan man undra över hur lycklig Simon var. Nu är det naturligtvis så, att kapitalismen underbåser föreställningen om lyckans* förekomst i olika sociala sammanhang, - där pengar oftast flödar- och Simon hade väl troligen tagit sig ner till hopen om olyckan plågat honom för mycket. Förm. gjorde S. ingen människa speciellt glad, men vem kan skryta med det ? S. kallas i gemen "pelarhelgon". Vad jag vet tillhörde S. ingen församling.( Själva pelarens historia vet jag heller inget om. Uppenbarligen var den ledig 430, - i alla fall.)

Simplikios.(ca.500 e.Kr ) nyplatoniker, När akademin (Platons ) stängdes av Justinianus 529 utvandrade S. till .... Persien. ( Vanl. gav man sig åt Italien till.)

Sinai, berg i Palestina.

sine qua non = utan vilket inte.jfr. villkor, logik.

Singer, I,B.(........) Ur Isaac B.Singer A Friend of Kafka (1962),(ss.11-18):"
"Det var förresten Kafkas problem när det handlade om skrivande: han såg alla defekterna - sina egna och alla de andras."""Jaques, i går läste jag din Kafkas Slottet. Intressant, mycket intressant, men vart vill han komma? Den är för lång för att vara en dröm. Allegorier skall vara korta.""Kafka ville vara jude, men han visste inte hur man gjorde. Han ville leva, men han visste inte hur man gjorde då heller." , - ett ganska hjärtlöst sätt att behandla det hela på från Isac Singers sida.

Sinn. /ty."mening"/ se: Frege.Venus, Aftonstjärnan, Morgonstjärnan.Venus är inte samma som Morgonstjärnan.... menar F.Sinn versus Bedeutung.

Sinnelagsetik. Det avgörande för bedömn. av en handling är avsikten.

Sinnesdata.: term inom empirismen. Motsats =gestalt.

sis (eng.) syster.

Sista kapitlet. Ibland på sena kvällar är jag så upprörd, att jag inte kan gå och lägga mig förrän jag skrivit till domkapitlet.

sista ordet. " Att vara författare är att låta någon annan få sista ordet." ( R. Barthes ),jfr."mitt i en mening".

Sionism.( andl., pop, och pol. rör.). Till skillnad fr. kristendom o. judendom är sionism alltså ingen religion , men en slags folkrörelse och med elitistiska och apartheid*-inslag.(se: Hertzl ). Rörelsen är auktoritär. jfr. Israel."Det förlovade landet", Balfour, chassidism.Tuchmann.

Sjakal. (Shakal ); Illa tålt djur, asätande, som fått en viss upprättelse i Kafkas novell Schakale und Araber. jfr. hyena.

Sjestov, Lev (1866-1938); rysk-fransk fil o. essäist. Bodde mest i Paris. L. Böcker om Bön, om Kierkegaard, Kierkegaard och den existentiella filosofin (....) samt en bok om Dostoyevskij och Nietzsche, tragedins filosofi.( på sv.1992.) Mystiker. Tron kan aldrig vara rationell. ----- S. äger skarpsinne o. en sällsynt suggestiv stil. "Varför måste du alltid rycka åt dig hela täcket?" frågade en författarkollega till honom en gång...... Han drar en lans för psykologin, och en annan för religionen.

Sjukhus. (ty. Krankenhaus.); Samhällets farligaste plats . jfr. statistik.

Sju vise, de.(enl. Platon o andra: äv. Aristoteles.). Formulerade vishetsregler (gnomer ): Bias, Cheilon, Kleobulos, Solon, Pittakos. Periandros (fr. Korint ) och Thales fr. Miletos.jfr. Diogenes Laertius.

Sjundedagsadventismen. Gren av adventismen, skapad av W. Miller (d.1849) som förebådade Kristi återkomst till jorden (till 1844). Man håller lördagen som sabbatsdag. Därför heter de som de heta. De börjar förm. räkna på en söndag ...... fast det vet jag inte. På den åttonde vilade han sig.

själ./ty.Seele. /ex.:

Själens odödlighet.

En ung man, Anders Westergaard , som senare i livet blev poliskonstapel, var länge S. Kierkegaards betjänt ( tills 1848) och denne man berättade för E. Schiødte om ,att han en gång hade frågat S.K. till råds i den stora livsfrågan:

"Engang spurgte W. ham om, om han ikke som lærd Mand kunde bibringe ham en fuld-kommen Overbeviisning og Forvisning om Sjælens Udødelighed. Dette vilde gleade ham og berolige ham meget. K. svarede, at i saadanne Punkter vare vi alle lige uvidende; man maatte vælge mellem det Ene og det Andet; saa kom der en Overbeviisning, eftersom Valget var." ( Ur Erindringer om S.K.,s. 30 )

Kierkegaard gav ju här Westergaard det beskedet att det var den transcendentala viljan, den inre attityden, som hade den säkra konsekvensen i detta fall.

Själv. Ty Selbst, ( dem.pron.): förstärker ofta Reflexivitet.:

Specialfall: Det franska språket.

-:.beträffande Självet och siget.: ”soi” är ett reflexivt pronomen. Tillägget ”même” i ”soi- même”,”moi -même” härstammar från lat. ”ipse”/ via ”mipse”/ ( via en rad andra övergångsformer, : man går från 1300_talets meisme”, till mesme, från lat. metipsimus, vilket härör från ett suffix till superlativet ”metipse”, ur ( loc.class.) ”egomet ipse” = moi-meme, från ”egomet” = ”moi” – här alltså ett ”ego” förstärkt med ”met” och ”ipse”= ”meême, en personne”, om ni förstår…...) alltså ordet för sv.”samma”,”likadan”, men också ”själv”,- ( Språkens olika sätt att behandla (!) reflexiviteten påverkar ibland den spekulativa filosofin, där man har ovanan att icke”börja med Tingen”, sakerna, men med orden! ( - Jfr. utsagan ”Det är dålig metod att börja med orden.” Av den schweiziske filologen Ferdinand de Saussure .- ) Det existerar alltså med grammattisk (språkligt geografisk) ”nödvändighet”( d.v.s. verklighet), en skillnad (!) , mellan språkbruket hos G.W.F.Hegel ( såsom tysktalande) och. J.-P.Sartre ( såsom fransktalande).

(” Siget”, - detta begrepp är okänt för en ”normal” svensk - , ”le soi” , är samtidigt ett begrepp som i Frankrike , som - i vissa kretsar - tidvis betyder , eller numera, : betydde ,”den intellektuella traditionen”. – vilket säger något om den franska cartesiska filosofiska traditionens fasta punkt. Samtidigt säger fransmannen i gemen ofta: ” Ce qui au monde viellit le plus vite: la nouveauté.”- det som åldras snabbast är nyheten….).

När t.ex. P.Ricoeur skriver:” sigets position är inte en given, men en uppgift…”, så avses ju mer vad vi kallar ”Självet”. - ( ”Självet” har ju i sin tur i svenskan ingen stark ställning i språkbruket. Vi har alltså inte ”reflekterat oss” så långt som en tysk de facto har…- denna problematik kan spåras bakåt till - självaste ( lat.: ” ipsissimus ”)

Tyska språket.:

Hegel. Denne hävdade att ett träd eller en blomma har ett sig ( ”sich”), men icke ett själv ( ”Selbst”), ty det senare, det kan bara en människa ha ( att ha….. Självmedvetande ).) Detta ger ofta problem.Jfr. diskussionen om S.Kierkegaards dubbla ”själv”. (Koskinen, Lögstrup, m.fl..Ett ”Själv” kopplas gärna samman med autenticitet. ( Adorno kallart.ex. –hjärtlöst - Kafka:” en människa utan ipse”.(själv).) -- Det sanna hos en är Självet. Detta implicerar att det inte kan förändras, att det således har en popistion i människan motsvarande Anden i Själen. Självet är evigt som Anden. (Redan hos Augustinus finns formuleringar som lutar åt detta håll.) Självet kan vara givet av Gud.-----Problemen med ordet kommmer sig till stor del av att det är en del av ett självrefererande. Självreferens leder ofta till paradoxer. När Sartre överför vissa hegelianska idéer till franska, har S. ett”rikare” språk i och med det ovan refererade reflexivsystemet.

Latinet.:

(Den andre: franskans ”autre” kommer från latinets ”alter”, som i populärlatin ersatte ”alius”;- ”Autrui” kommer ur ”altrui”, en äldre form av ”autre”, löpande in i pers.pron. ”lui”(”han”), ( till ”alterlui” ),alltså ungefär: ”en annan han”. Vi kan jämföra de båda nutida uttrycken, med något olika innebörd i franskan, ”l´autre” och ”l´autrui”. Begr.”autrui” är ung. sv. ”granne”.))

( Inom den franska kultursemiotiken har utvecklats en särskild terminologi med ursprung i / i anslutning till reflexiviteten, delar av vars ”grundläggande relationsgrammatik” lyder: reflexivitet: jämnårig med , irreflexivitet: far till,; symmetri: syskon till,; assymmetri: far till,;transitivitet: förfader till; intransitivitet: far till. Dessa termer kan användas i de mest skilda sammanhang, och hade sin främsta utbredning under den strukturalistiska erans hektiska spekulation, där den strukturalistiska tanken också avslöjar sig i sin statiskhet, vilket – i reaktion - fick den svårfångade seriella teorin att uppstå.)

Hos Hegel är förekomsten av ordet mycket riklig.

Själv i gen.form ,1:a förekomst hos H. På s.?

jfr. masturbation, Kraus.

Självet; rel. till Jaget i Ph.d. G. . ss. .). Subjektet. Men som Varats och Väsendet Sanning också är Begreppet, så innebär det att Begreppet blir identiskt med Subjektet. Därav vikten av den subjektiva Logiken, eller läran om Begreppet hos H..Vad är Självet? Det är det allra heligaste för Kierkegaard. Men vad är S.K.s "Själv". DEtta diskuteras i hans sena bok: Sygdommen til Döden.(1849).-------

Man tror först ( vissa tror det än ), att början är skriven som ett skämt med hegeliansimen, - som att bolla med termer, slänga bort dem, som om de inte betydde något, ( i strid med förordet ) - eller som ett övningsstycke för författaren ……. Så här lyder det :

" Mennesket er Aand. Men hvad er Aand ? Aand er Selvet. Men hvad er Selvet ? Selvet er et Forhold, der forholder sig til sig selv, eller det er det i Forholdet, at Forholdet forholder sig til sig selv; Selvet er ikke Forholdet, men at Forholdet forholder sig til sig selv. Mennesket er en Syntese af Uendelighed og Endelighed, af det Timelige og det Evige, af Frihed og Nødvaendighed, kort en Synthese. En Synthese er et Forhold mellem To. Saaledes betragtet er Mennesket endnu intet Selv.
I Forholdet mellem To er Forholdet det Tredie som negativ Eenhed."

" Fortvivlelse er en Sygdom i Aanden, i Selvet, og kan saaledes vaere et Treedobbelt: fortvivlet ikke at vaere sig bevidst at have et Selv; fortvivlet ikke at ville vaere sig selv; fortvivlet at ville vaere sig selv."

-----Koskinens syn på saken. Lennart Koskinen i Tid och evighet hos Sören Kierkegaard. Diss. )

Den icke kristne har fatt sig själv, sitt Själv, av naturen, den kristne av Gud. Förtvivlan ( vilket är just "sjukdomen till döden", i boken med samma namn ) är förtvivlan over ens eget själ, menar Kierkegaard. För att acceptera sitt eget Själv fordras självkännedom, vilken initieras i ungdomen. Man accepterar sitt Själv i och med att man upptäcker att det är ens eget Själv.
Detta Själv bar man ansvar för i hela sitt liv.
En tolkning av S.K. är att man når självkännedom via etiken och genom t.ex. tio guds bud - för den kristne. För självutveckling, förvaltandet av pundet, är det också viktigt på vilket sätt Självet tar itu med sina uppgifter. Psykologiskt består människan av förståelse, känsla och vilja. Genom att felaktigt utveckla dessa delar, vilket enklast kan beskrivas som det sätt på vilket en människa överskattar sin förmåga, och överskattar den omättligt ( i enlighet med satsen: "Allt är möjligt" ) , genom detta --- .
Koskinen menar vidare, i analysen av Sygdommen til Döden ( S. Kierkegaard .1849. ) : Det är det har förhållandet SK kallar 'Selvmodsigelse'. Människan är bestämd av timligheten och nödvändigheten. Själen ar bunden till kroppen och dess behov.Sedan menar Koskinen, att en läsning av StD ( hans egen )tvingar oss att anta en yttre och en inre själ, och frukten av detta blir:
"/.../ både kropp och själ(y) är bestämda av arvsynden. Nar nu själ(i) med sina evighetsansprak möter själ(y)/kroppen uppstår ångest. Ju mer medveten människan är om den har inre kollisionen dess mer uttalad blir också ångesten. Anledningen till att SK inte ser ångesten som något primärt negativt ligger då i öppen dag. Vägen till att realisera sitt Själv frigör med nödvändighet ångest då människan blir varse det motsägelsefulla i tillvaron och sin egen plats i denna."
Utan att gå till grunden i Koskinens resonemang ser jag ung. att han menar: Genom att acceptera tillvarons motsättningar skapade av Gud - och motsättningarna är fyra:

1.) ( Har finns underavdelningar.) Själ(i) till Själ(y) sammantagna i mots. till kroppen, både kropp och själ , till Anden ger Aspekt No I på Självet

.2.) Ändligt - Oändligt i förh. till . Samvetet ger Aspekt II på Sjalvet.

3.) Nödvändighet - frihet ( realisering i förhållande till Nödvändigt resp. Möjligt och allt i förh. till Verklighet ger Aspekt III. på Självet.

4.) Timligt - Tidsförståelse till Timligt - Evigt och allt i förhållande till Ögonblicket ger Aspekt IV på Självet.( jfr. här det resonemang som G. Melantchuk för resp. Lev Sjestov…. )

Det har varit svårt för mig att ge en rättvisande och fullständig bild av Koskinens analys.
Vad han ser som otvetydigt är SK syn på Självet som en dynamisk enhet av motsatser.
( SK ansåg ju att Sanningen endast fanns i paradoxer.) Koskinen menar att SK försöker förklara , dels varför människor är så olika ifråga om andlig utveckling, dels ange en väg für människors självförverkligande. Det är möjligt att Koskinen ger Kierkegaards tänkande en hel och systematisk gestalt, - alt. pekar på att den inte är det, varför man inte kan uttala sig om den som LK - även om den är oformlig för en icke teolog , och även om Kierkegaard själv naturligtvis skulle finna framställningsformen felaktig, - vi förutsätter att S.K. har haft ambitionen att vara omedelbart (?) entydig. ... Låt oss se på de fyra aspekterna: Anden, Samvetet, Verkligheten och Ögonblicket …..och följa Kosk. till ( nå : hoppa till ) dennes slutsats:

" Bortom Anden Samvetet, Verkligheten och Ögonblicket finns Gud själv som tänkes vara den som sluter synteserna. Därmed blir människans Självförverkligande något som grundar sig på vad dels människan, dels Gud går. Hon förhaller sig till sig själv, hon använder sitt av Gud givna medvetande till fria val och reflexion, till öppenhet för möjligheten att tillvaron är mer än bara det timliga. Gud möter henne s .a. s. halvvägs, genom att sända Anden, tala i samvetet, själv utgöra Verkligheten - och därmed det livs mål människan har att sträva mot, samt låter Evigheten och ,i den sig själv, möta timligheten i " Öieblikket ". ( K.s.119.)Man kan väl säga att här täckes alla möjliga tolkningar o aspekter in. Och det vore väl illa om man inte kunde göra det.
Kruxet är ju, att man här icke får klart för sig vad S. Kierkegaard själv kan ha avsett att lägga tonvikten på. Ty han var ju alltid angelägen om det. Och systematiker var han rakt inte.
Sygdomen til Döden är en oklar text, diffus, - så man kanske skulle tacka Koskinen för arbetet…...Th.W.Adorno menar ( i sin dissertation ) att den grundläggande tvetydigheten ( eller motsägelsefullheten )i Kierkegaards ontologi är det "abstrakta självet ", vars abstraktion hos S.K. bildar en diskussion om autencitet snarare än en motpol till det allmänna, (d.v.s. begr."det allmänna").
( För den oinvigde, - som det brukar heta -, kan nämnas, att Adornos kritik av Kierkegaard vid tiden för A.s bok om S.K. till dels bygger på , att A. vid tiden för sin kierkegaardstudie (1933) - samma år som Hitler kom till makten, och samma år som Martin Heideggers Sein und Zeit utkom, : - alltså i komplett slagskugga - försvarar vissa idéer hos G.W.F.Hegel t.ex. dennes variant av dialektiken o. närliggande. A. kom senare att revidera sin filosofi i riktning marxism.

Hegels dialektik, "järnlogiken", såsom vi möter den i Wissenschaft der Logik I-II ,är närmast en beundransvärd begreppslek, :. S.K. höll enbart delar av denna dialektik för sann*. Det var mediationen*, det medelbara elementet i dialektiken, som var kruxet: hur förhåller det sig , när något "slår över i sin motsats"och samtidigt upphöjes till en högre nivå ? Adorno kritiserar , på ett "hegelskt" sätt , S.K.s bruk av termen "den enskilde"- ett honnörsbegrepp hos S.K.,( i våldsam reaktion mot det determinism som präglar Hegels syn på människan och historien, analogt med S.K.s betoning av den fria viljan, avgörandet, valet, "språnget" o.s.v. ) betecknande i huvudsak hans LÄSARE - bl.a. med hänvisning till Hegel, en passage hos Hegel, där denne hävdar, att ingen enskild kan tänkas utan att man också samtidigt tänker "massan". - Ett dialektiskt betraktelsesätt . Kierkegaards inställning till massan var - kort och gott -: "Maengde er Usandheden, idet Maengde enten ganske giver Angerløshed og Ansvarsløshed, eller dog svaekker Ansvaret for den Enkelte ved at gjøre den til en Bruksbestemmelse."( Den Enkelte, i Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed,1851.) o. därmed var är det klart.

- S.K. var konservativ och ogillade revolutioner. Kierkegaard var en ganska förmögen ungkarl och han var individualist.

Alltså står det klart för Adorno: Självets abstrakthet är hos Kierkegaard den särskildes*.

" Denna står gentemot genomskinligheten, mot vilket ju ändå Kierkegaards arbete syftar. Utan bilder blir ju hennes omgivning lika ogenomtränglig som bilder från yttersta fjärran. Därom avlägger Kierkegaard vittnesbörd på ett ställe i Begrebet Angest, som visserligen skall exemplifiera en "egoist", som urskiljes icke genom något evident kriterium men av sin positiva föreställning om existens:" Ty det själviska är likaså det enskilda, och vad detta betyder kan bara den enskilde som enskild veta, då det, betraktat under det allmänna kan betyda allt, men på så sätt, att detta allt alls ingenting betyder./…/ "Själv" emellertid betyder just den motsägelse, att det allmänna är satt som den enskilde. Först när den enskildes begrepp är givet, kan det bli tal om det själviska; även om hela miljoner av sådana "själv" har levat, så kan varje vetenskap bara helt allmänt säga, vad ett sådant är." Självet, värnet för all kronkretion, drar sig på så sätt samman i sin enskildhet, så att inget kan prediceras om det : det slår över i yttersta abstrakthet; att bara den enskilde nu vet cad den enskilde må vara, det är ganska klart en omskrivning av det faktum, att det därom intet går att veta; så återstår av det allra mest bestämda Jag det allra mest obestämda. Den nya logiken / Adorno syftar här på fenomenologin.-K.G.-/ har inte undgått insikten om den obestämdhet som berör det rena substratet av varje kategorial bestämning. I Edm. Husserls analys av de noematiska "betydelserna" i Ideen zu einer reinen Phänomenologie ( 1913 ) finns en beskrivning som stämmer väl in på sakförhållandet hos Kierkegaards "själv": "Det urskiljer sig som centralt noematiskt moment: "föremålet","objektet", det "identiska", det "bestämbara subjektet för möjliga predikat" - det rena x i abstraktionen av alla predikat." Som i allt synonymiskt uttryckssätt hos Husserl, så blir också hos Kierkegaards "själv", vars logiska centrum, föremålet för alla möjliga predikationer, alltså det eg. konkreta, till ett obestämt, obestämbart, abstrakt. Dess abstrakthet är reflex av den hos de allmänbegrepp, som detta begrepp är underställt "idén", "handlingen", "anden". Att emellertid denna abstrakthet inte enbart tillkommer den egoistiske, "själviske", utan också likasåväl det existentiella självet, det kan man interpretativt utvinna ur en passage i Afluttende uvidenskabelig Efterskrift (1843):
"Vad betyder det överhuvudtaget att förklara något ? Är det att visa, att det ifrågavarande dunkla något inte är detta, utan något annat ? Det vore en egenartad förklaring; jag trodde att det genom denna förklaring skulle bli helt tydligt, att det ifrågaställda var detta bestämda, så att inte förklaringar tog bort det efterfrågade, utan tog bort dunkelheten. Annars är förklaringen något annat än en förklaring, den är ett beriktigande."

(/ Detta problem berör S.K. då o då, bl.a. i Philosophiske smuler s.40f., o föregriper , på ett för den tiden sällsynt moget sätt, ett numera känt analytiskt filosofiskt resonemang, fört av både Wittgenstein i Tractatus o . av W.v.O.Quine senare. Jfr.: :Readings in Philosophical Analysis, Feigl & Sellars, 1949.,s.44ff./ K.G /. /)

Adorno åter : "Detta förklaringens tillvägagångssätt, som Kierkegaard därmed efterlyser, skulle vara möjlig bara med hjälp av bilder och namn och skulle helt komma att uteslutas genom hans krav på genomskinlighet. Dessutom förbjuds det generellt genom Kierkegaards subjektivistiskt-nominalistiska språkteori, såsom den grundar sig i hans lära om "meddelelsen". För övrigt innebär den en kunskapsresignation, som låter kunskapen stå inför sitt föremål såsom blint, oupplysbart, slutet.
Vissheten och innerligheten är väl nu subjektiviteten, - detta får dock nu inte bara fattas abstrakt. Det är nu överhuvudtaget det moderna vetandets olycka, att allting måste vara så förskräckligt storartat. Den abstrakta subjektiviteten är just lika oviss och saknar i samma grad innerlighet som den abstrakta objektiviteten." Vore nu emellertid praxis ensamförbehållen konkret subjektivitet, så vore praxis utan orientering och kunskapen hade abdikerat. Därför måste Kierkegaard oavlåtligt bemöda sig om den teoretiska fattningen om den konkreta subjektiviteten: personen som bärare av "mening". Men densamme trasslar nödvändigt in sig i tautologi:"Det mest konkreta innehåll, som medvetandet kan ha är medvetandet om sig självt, om individen själv / naturligtvis inte det rena självmedvetandet, utan självmedvetandet, som är så konkret, att ingen skriftställare, inte den ordrikaste eller den med den största framställningsförmåga någonsin har förmått att beskriva ett sådant självmedvetande, medan ändå varje människa har ett sådant. Detta självmedvetande är inte kontemplation; den som tror det har inte förstått sig själv, då han dock skulle se, att han på samma gång är i vardande och därför inte kan vara ett avslutat föremål för sin kontemplation. Detta självmedvetande är ….. handling." Ur tautologin leder först den fichteanska vändningen till "handling" som enhet av teori och praktik; om Kierkegaard skulle insistiera på en sådan enhet, vore han övergången till identitetsfilosofin. Så stöter existensläran överallt på aporier. ( -motsägelser….)

Än är dess centrum, "självet", abstrakt och bara definierbart tautologiskt; än tillfaller det en praxis, som först måste få sina regler från det /d.v.s. "självet" självt. K.G./; än för "själv"-begreppet till flytande identitetssättanden. Såsom abstrakt blir självet, alla konstruktioner till trots evident fullständigt där, där det innehållsligt skulle bli föremål för utredning: i "psykologin":"Jag kan förlora min rikedom, mitt anseende, min andes kraft och ändå inte ta skada till min själ; jag kan vinna allt och dock ta skada. Vad är detta, min själ, som blir oanfrätt av dessa förluster, och som vid denna vinst kan ta skada? För den förtvivlade visar sig detta skenbart väsenslösa abstraktum som något."
" Här talas om ett väsenslöst abstraktum; detta " något", korrektivet, blir emellertid lika abstrakt. Skulle man nu, och det vore en besynnerlig metod, sätta det sammanhang vari det kierkegaardska existensbegreppet är grundat in i praxis; skulle man uppsöka dessa moraliska teser, så skulle det icke tillräckligt kunna konkretisera sig. Organon för sedlig handling är för Kierkegaard "allvaret" i "avgörandet hos sig självt". Genom detta måste Självets och existerandets antropologiska schemata finna sina innehåll. Men då han inte får dra sina bestämningar ur den föremålsliga världen, så blir samma "innerlighet" definierad ur det som densamma skulle ge "mening" till, och därför åter genom en tautologi:" Men just detta samma, på vilket allvaret med samma allvar skall återkomma till, kan bara vara allvaret självt." Allvaret blir tankelogiskt subjekt och sitt eget objekt: "Uttrycket ´vad som gjorde honom allvarlig i livet´måste naturligtvis i pregnant mening förstås utifrån det, varifrån individen i sitt inre daterar sitt allvar; ty, efter det att man i sanning blivit allvarlig över det, som är allvarets föremål, kan man mycket väl behandla olika andra saker allvarligt; frågan är bara: om man först måste vara allvarlig över allvarets föremål. Detta föremål har varje människa, ty det är han själv." Till slut blir Självet - som den teoretiskt- antropologiska kategorins existens - och allvaret - det praktiska - omedelbart identifierat: "Innerlighet, vissheten är allvaret." Mot detta uppreser sig insikten: "Det ser något futtigt ut." Men det blir omformulerat i en självtillräcklig ironi , som emnar sig avfärda den transcendentala idealismen: " Hade jag bara sagt att allvaret var subjektiviteten, den rena subjektiviteten, den övergripande subjektiviteten, så hade jag väl sagt något, som hade gjort mången allvarlig. Allvaret kan jag emellertid bestämma på andra sätt. Så snart innerligheten saknas blir anden ändliggjord. Den är därför evigheten eller evighetens bestämmelse i en människa." Så träder i stället för abstraktheten i det lilla: den hos Självet, in alternativt den i det stora, allmänbegreppen Evighet, Ande, Oändlighet, när "futtigheten" blir för uppenbar. Detta visar sig drastiskt i definitionen av Självet i Uvidenskabelig Efterskrift: " Negativiteten, som finns hos Varat, eller riktigare: negativiteten hos det existerande subjektet ( vilket måste återge sitt tänkande i väsentligt adekvat form ), är grundat på subjektets syntes, att det är en oändlig existerande Ande. Oändligheten och det eviga är det enda vissa, men eftersom det är subjekt, är det i Varat, och det första uttrycket för detta är det stora svek och denna oerhörda motsägelse, att det eviga blir till, att det uppstår." Sådana begrepp omspinner det etiska substratet utan att öppna det. Såsom Själv förblir det bestämningslöst, som snittpunkt där två linjer korsas blir det inte fattat som detta Själv. " Det är den enda konsten, hur det etiska kan uppenbaras; självt i positiv mening förblir det gömt i själens djupaste grund.; helt och hållet ogenomskinligt." ( Adorno, Kierkegaard, ss. 112-113. ),

A. fortsätter:
"/.../ " Människan är ande. Men vad är ande? Ande är Självet." Så är Kierkegaards axiom. Är då Självet Ande? Och har då ande, likställt med kreativt Väsen, inte blivit en mytisk bestämning? Det söker Kierkegaard undgå genom sin allt behärskande idé om dialektik, den mellan:"Natur och Ande, mytiskt innehåll och medvetande som kvalitativt åtskilda, fullständigt konträra makter." De blir i Sygdommen til Döden påhängda grundformeln och samman fogade med Självets bestämning som Ande: "Men vad är Självet? Självet är ett förhållande ,som förhåller sig till sig självt." ( Adorno, Kierkegaard, s.114.)Det är detta svårbegripliga påstående, denna passage ( en klassiker för Kierkegaardentusiaster ! ), som blir utsatt för en nästan våldsam (!) analys av den unge Adorno. Vi kan se hur han gör - om vi har tålamod
A. analysav S.K.s text är följande:
"Eftersom Kierkegaard inte tyder Jaget funktionellt som statiskt-där-varande, utan som Ande, skall det transcendera natursammanhanget,till vilket i "ogenomskinlighet" dess substrat nödvändigt hör.
Kommentaren från Indövelse i Christendommen ( 1850) / också av pseud. Anti-Climacus. K.G./ gör kanske den funktionella karaktären om "förhållandet" uppenbar. :

A.:

" Och vad betyder det nu att vara ett Själv? Det betyder att vara i fördubbling. Därför betyder i detta förhållande sannerligen att dra till sig något dubbelt. Magneten drar järnet till sig, men järnet är inget Själv, därför är i det förhållandet tilldragandet något enkelt. Men Självet är en fördubbling, är frihet; därför betyder i detta förhållande i sanning att dra till sig uppställandet av ett val. Men ett Själv kan gragas till något annat bara genom ett val i sanning, så att att i sanning dra till sig är något sammansatt." Denna bildning / Konzeption / av Självet som förhållandets blottlägger dess mytiska karaktär.Det "att förhållandet förhåller sig till sig självt" ger ingen klar mening, varur icke heller detta x som förhållandets substrat kan utvaskas ur. Definitionen från Sygdommen til Döden kan dock i motsats till den i Uvidenskabelig Efterskrift ( 1846 ), ta fram det "ogenomskinliga" substratet genom införande av rena funktioner. Nu betyder emellertid begreppet förhållande inget annat än att dess delar förhåller sig till varandra, inte att deras förhållande förhåller sig till "det hela". Det " förhållande-till-sig-självt-förhållande" vi möter här kan därför utan substrat knappast begripas/ begriffen / reflexivt. Om det förhållande åberopar sig på sig självt, som ju faktiskt skulle vara en objektifiering, då skulle inget annat avses med Kierkegaards sätt att resonera annat än en förhållandets själva struktur, på vilken då skulle reflekteras /auf welche dann reflektiert werden könnte /s.115/. Man frågar sig: vari skiljer sig ett "förhållande" från "ett förhållande som förhåller sig till sig självt"? Möjligen är svaret blott detta: det senare producerar, som enhet,de till varandra förhållna momenten ur sig själv, liksom "levandet" för den unge Hegel är enhet av något som särskiljes; medan det blotta "förhållandet" sätter divergerande moment i förbindelse med varandra. Det, att förhålla sig till sig själv, är en metaforisk beteckning för den ursprungliga, produktiva enheten, som likaväl "sätter" motsatserna som den enar dem. Så inrymmes i det Kierkegaardska Självets mikrokosmos icke bara den kantianska transcendentala syntesen, utan själva den hegelska oändligt-produktiva "totalitetens" makrokosmos.
Kierkegaards Själv är Systemet, dimensionslöst sammanpressat i "punkten". ". (ss. )

Så långt citat fr. Th.W. Adorno.

Ty så har S.Kierkegaard - enligt Adorno , som själv blef allmer nihilist ( i sitt intellektuella , estetiskt subtila och urjudiska främlingsskap )med åren - - sammanfattningsvis då hamnat i nästan samma fälla som den han kritiserar, G.W.F.Hegels situation, i den abstrakta idealismens fälla. En liknande slutsats kommer redan T.Bohlin fram till i sin akad. avhandling Sören Kierkegaards etiska åskådning (1918):"/…/;för Hegel gick subjektet under i det objektiva. För Kierkegaard, som gentemot Hegel med rätta hävdade det subjektiva, försvann emellretid i sista hand det objektiva helt och hållet. På det religiösa livets höjdpunkt finns till slut allenast innerligheten själv kvar." (s.36.) (!) D.ä. fältropet:"Subjektiviteten är sanningen!"

Vad man här ändå kan ifrågasätta är den historiefil. syn, som får Kierkegaard att inrymmas i Hegel el.dyl.. Det är nu en ganska lätt sak........... att ( på något sätt, - det behöver inte vara speciellt förträffligt…) "inrymma" en filosofi i en annan.

Adorno förklarade för säkerhets skull själv, att hans egen filosofi inte gick att sammanfatta överhuvudtaget. Man behöver ju nästan bara omnämna den , så är den de facto inrymd……. ------Det är ju en klar alternativ möjlighet att se Kierkegaard utan att se honom "genom Hegel"eller utifrån Kant. Det är inte nödvändigt att man i allt skall dömas utifrån sitt öde att vara samtida med en annan. Man kan kräva sin rätt att bli förstådd inifrån. Har Kierkegaard ändå - efter en analys utan Hegel inblandad - hamnat i den situationen, att han förhåller sig till sig själv såsom till världen. Att han tar sitt eviga själv som objekt och glömmer bort världen. Att hans Själv är hela världen. I en liten punkt , …..såsom Adorno skriver….. då är det en annan sak, - även om den då är samma.
Kierkegaard kommer att ses leva utan förhållande till konkret situation. Han är då heller ---- icke samtida - som hans ideal var ( samtidighet ) - med sin tid, eller det viktigaste : med sig själv.

Varför skriver jag detta?

Kierkegaard belyste problem, skapade nya problem (viktiga sådana) , men hade själv en oklar filosofi, om ens någon alls. Han är dock en av världshistoriens mest betydande författare.

jfr. Hegel, Frankfurtskolan.Terborn mm.m.fl.

Självhjälp. Finns inte. Det ligger i hjälpens natur att den kommer utifrån. Man hjälper aldrig sig själv, men fattar beslut varav några "hjälper " och någr stjälper". Ordet "självhjälpsgrupp" avslöjar medsamma att det är de "andra" som hjälper, och också det ordet är - alltså - korrupt.

Man kan dra de mest häpnadsväckande slutsatser ur det faktum att det existerar ett begrepp ( en betecknare). t.ex. ur begreppet "Gud" kan man bara dra slutsatsen att det finns en sådan, ur begreppet "serve somebody" drar Bob Dylan* den häpnadsväckande slutsatsen:" You have to serve somebody."

Självmedvetande. ( ty. Selbstbewusstwein.): Medvetandet vet om sig självt. Vad Hegels filosofi handlar om.jfr. Det dubbla självm. i herre-slav-förhållandet:" "Självmedvetandet har inför sig ett annat självmedvetande: självmedvetandet har kommit utanför sig självt. Detta har en dubbel innebörd. För det första har det förlorat sig självt, ty det finner sig som en annan varelse; för det andra har det därigenom upphävt det andra,ty det betraktar inte det andra som väsen, utan ser sig självt i det andra. Självmedvetandet mpåste upphäva detta annat-vara. Att göra det är att upphäva och bevara den första dubbelbetydelsen och är därför självt en andra dubbelbetydelse."( Hegel, Ph.d.G.-Lasson,s.146.) Förkl.:Hegel menar att självm. bara existerar för ett annat självmedvetande. Detta är grunden i den eg. dialektiken i Ph.d. G.. Alltså är ett medvetande om sig själv - isolerat - en omöjlighet. Det krävs ett dubbelt, enl. H.."Självmedv. har sin enhet i sin fördubbling."Detta är sannerligen egendomligt. Att självmedvetandet bara existerar för ett annat sådant. Man skulle ju - rent spontant - tycka att ett självm. bara är medvetet om ett- sig självt. Jfr.:
" Det concreteste Indhold, som Selvbevidstheden kan have, er Bevidstheden om sig selv, ikke den rene Selvbevidsthed, men den Selvbevidsthed der er saa concret, at ingen Forfatter, ikke den ordrigeste, ikke den i Fremstillingen maegtigste, nogensinde har formaaet, at beskrive en eneste Saadan medens hvert eneste Menneske er en saadan."
( S. Kierkegaard VI,224. Begrebet Angest.)

Självkännedom.: förnekas av Kant .(sic!) Problemet med att nå kunskap om sig själv, att ha en relation till sig själv, är behandlat av fler filosofer - det är ett av filosofins stora krux, - bara att förstå formuleringen. Jag är jag. "Vem är jag?", "Jag är Jag."( För Heidegger i Varat och tiden är sådana strukturer av varats existens, existentialer, karaktäriserade som tomma. Men som Stanley Cavell i sin bok , en slags kommentar till Wittgenstein, The Claim of Reason,(1979), påpekar, medför endast detta Martin Heideggers* påstående, att "jag inte är jag" endast en lyckokänsla över att jag inte är definierad. Cavell skriver i kap. Skepticism and the problem of others:

" Men hur kan det förhålla sig så att en av de ändlöst många beskrivningarna av mig representerar sanningen om mig, säger vem eller vad jag är? Hur kan det finnas en nyckel till min identitet?
Tragedin och komedin / i litteraturen/ är allt annat än bemängd med denna möjlighet - att en av de ändlöst många sanna beskrivningarna om mig säger vem jag är. Det vill säga, denna möjlighet är allt annat en vad som uppfyller tragedin och komedin, vilka därför så ofta handlar om att lära sig ett namn, eller lära sig att likställa / the equation of / två namn. Okunnigheten om ekvationen, och sedan dess lärande, medför ett nedstörtande i katastrofer eller avvärjande av en katastrof. Dramat gäller just det, att sammansmältningen tids nog kommer./…/." ( Cavell, s.388f.)
Cavell noterar också, att för somliga, som D. H. Thoreau, är insikten om tautologin, tomheten, förvandlad till en slags extas ( Jfr. S.Cavell, The senses of Walden, ss.100-104.)! Nu kan man av ett resonemang som den typiskt anglosaxiske Cavells, eller åtminstone delar av det, tänka sig att det handlar om en slags rebus att lösa. Frågan är ju intressant endast i den mån den ställs på allvar och i en konkret livssituation av en levande, en "existerande" ( som ju är ett honnörsord hos S.K. ) människa, och det eg. intressanta och viktiga är då VARFÖR den ställs. Filosofin kan ju inte erbjuda en livssituation. …..

Jag övergår här till eng. an nån anledn. :"

We can pose the question: Does the statement "There is an "I", that has knowledge of itself." mean, that this knowledge is a new one. That it has not always been there? We will assume , quite frankly, for the sake of argument,( since we are mainly in search for the meaning of the propositions:" I know myself." and " I (truly) am myself.".... ), that this is the case. - Thus: , formally expressed, : ( - xKx) - ( where the vertical stroke /.... You are most likely familiar with this..../ means "not", and in the sequel: the sign " ^ " means "and",, the "v" stands for "or" . ) otherwise expressed: " It is not the case, that x has any knowledge about x.".The assertion b.) is very difficult to make exact. What strikes us first is, I think, that it is a big difference between what I can know about Mabel on one hand, and what I can know about myself on the other. Is it even any likeness in substance, in form, any "family-likeness" between those two propositions ? Is it the same kind of knowledge ( with a.) and with b.) at stake here . We can reformulate a. and b. thus aa. ) Ex( xKm). ( Where the letter "E" stands for the statement "It exists..."and "m" for Mabel. ) and bb.) "Ex (xKx ). In the concept of knowing oneself lies an implication: To know yourself ,You have to know that You know. ( This is not analogous to the other issue: "to be oneself". You do not necessarily have to know that You are yourself, to be it. This being could be "executed" , "performed" , -so to say -, spontaneous .) ( Socrates became famous because of the Oracle had uttered about him ,that he was the only man, who knew, that he did not know. He then, by the philosophers of History came to be inserted i a "holy row" of non-knowers. He was followed, and maybe superseded, by Juan de la Cruz,( in his book on the climbing of the Karmel mountain....... ) by ancient monks of many kinds, the magnificent anonymous book about the cloud of not-knowing, the work of papal delegate N. Cusanus, who wrote De Docta ignorantia .... The old skeptics (esp. pyrrhonists :"Knowledge is impossible.") never did achieve the same lofty status. We will discuss Socrates at greater length below.... ) The knowledge of this knowledge of oneself can be formalized accordingly: c.) " Ex (xKx ^ ( xK(xKx)).

But would it be proper to say that the knowledge of my self is of the same kind as the knowledge of my knowledge of this. The concept mentioned above, "self-consciousness" should according to this kind of reasoning perhaps consist of two kinds of knowledge. The formalization of self-knowledge - (Ex (xK(xKx)- could at least not be right then if we did not separate the K,s into K´and K´´. - Then we must take in to consideration the time factor. bb. precedes c. ( In the Mabel case it could be more of a simultaneously... ). We discard time and concentrate on the alleged different two kinds of knowledge. The easiest of the two kinds is certainly, though it is not easy the latter form ( K´´ ). It is much more easy to know, that You know something, than to know it, ( or come to know it.). In K´we have the kernel , and it seems that we now shall come to the point when, in regarding the algorithm :(xKx), we have to ask ourselves, if x on the left side is the same as x on the right side of the K.. And this question, naturally, is the real crux ! ( I told You above, that it was several huge problems involved in my project..... ) Cavell, to name an Anglo-Saxon -,- among others has readily pointed this out. ( This problem is so commonly spread, that it even appears in the title of an English evergreen : "Me, myself and I.", and many sayings is playing with the paradox underlying.) In order not to get caught by the difficulties, we will try to be a bit radical, and pronounce the knowledge about knowledge K´´,"Metaphysical knowledge",- compare it with the metaphysical problem concerning human knowledge of chairs, trees and other people. Thus, what we regard as easy, K´´, we name metaphysical. What name could properly ( heuristic ) be assigned to the knowledge of oneself K´ ?? "Physical" would not be quite right, I think. ( Maybe to M. Merleau-Ponty and his special form of phenomenology...). But would it really be a right thing to do, to differ K´from K´´ completely. It is a bit like, what we will come to discuss later put monologue an dialogue in absolute opposition to each other. You could not possibly know yourself without knowing anything else. Thus K´´precedes K´ , like dialogue "by necessity" precedes monologue. ( When using expression "by necessity", I always mean:"That is the way it is, simply." And I do not think the phrase has any other meaning at all, but often has been used to mislead. ) Now we have ( hopefully ) reached to the one conclusion that we must use K´´ in K´,- that in the knowing about ourselves we will be forced to use different methods and aspects of our knowledge of external things and try to transform these methods and chose applicable aspects, if we want to come to knowledge about ourselves. Something like an "aspect-knowledge" comes to my mind. But it is not as simple as that. We now have to take into consideration the real big problem, the one pointed our by Proust above -, that the seeker and that what is sought seems to be very much the same entity , - the paradox of K´. "

b. jfr. resonemanget under formallogik.

självmord. se : suicid. Etna.

Självreflexion. Jean-Paul Sartre använder i L´Etre et le Néant (1943) ordet "sig", fr. "soi" (refl.pron. ), utan antecedent, d.v.s. hänvisning, och förflyttar rentav med detta "den Andre", vår personlighets uppbygglige referent, till tredje plats (!) ; vissa reflexiva uttryck gör det , på gott och ont, lättare att tala om sig själv såsom den Andre, som Paul Ricoeur gör i Soi-meme comme un autre (1990). Att detta alls sker beror på att Sartre grundar sin filosofi i Hegels filosofi och överflyttar en del begrepp från tyska till franska, - och dessa språk är bl.a. med avseende på pronomina, olika - så olika att Sartre hamnar i svårigheter….. ( Ty man kan verkligen - när man talar , med språk, om medvetandet - trassla in sig i paradoxer.------Th.W.Adorno kritiserar J.-P. Sartres filosofi och övriga, på denna filosofi baserade författarskap, och skjuter in sig på en kritik av den Andre. Den Andre är , i Sartres skapelse, ännu en idealistisk konstruktion.

"Trots att Sartre vitt och brett talar om dialektik registrerar hans subjektivitet så lite det bestämda andra som hans subjektivitet borde förhålla sig till, och varförutan det självt aldrig blir subjekt, att den tvärtom uppfattar varje form av litterär objektivfiering som suspekt förstening. Men eftersom den rena omedelbarhet och spontantiet den vill rädda inte definierar sig i förhållande till något utanför sig själv drabbas den av ett andra förtingligande." ( Th.W.Adorno, ur: Engagement, i Noten zur Literatur,1974.)

Merparten ,av alla paradoxer - som den om Jagets förhållande till sig själv - har med självreferens att göra. I textavsnitt vi skall undersöka handlar det ofta på olika sätt om självreferens, och det kan ju både skrämma och locka, efterom det är ett synnerligen svårt ,och dessutom för filosofin genom tiderna - och även för matematiken, logiken och andra discipliner - centralt problem.

Såvitt jag och de flesta andra människor kan förstå är det olöst. Vi må studera analytiska filosfer och logiker som Bertrand Russell , A. Ayer ,Kurt Gödel ( Über formal unentscheidbare Sätze der Principia Matematica und verwandter Systeme I,(1931), som innehåller en, för mig något svårbegriplig metanivå, predikatlogik i kvadrat.), vi kan läsa M. Schlick, R. Carnap eller William James eller läsa Douglas Hofstadters moderna klassiker Gödel,Escher,Bach (1979),- en kommentar till Gödels teorem - , eller antologin The Minds I ,red. Hofstadter/Dennet, (1981),( där naturvetare, filosofer och diktare diskuterar medvetandets problem utifrån ett tekno-rationalistiskt perspektiv, utan att komma ur fläcken .)eller kritiskt gå igenom den kontinentala filosofins klassiker: G.W.F.Hegels ,Edm. Husserls, J.-P.Sartres , M. Merleau-Pontys, Emm.Lévinas och M.Heideggers filosofier, eller zenbuddisternas skrifter, - vi kommer dock knappast ändå inte ur den förvirring som självreferens skapar och kan inte sortera bort den ifrån vårt medvetande. ( Nu hinner man ju inte med att gå igenom all litteratur som vore önskvärd. Och att springa igenom den är till ingen nytta.)Vi har denna självreferens med oss i vårt dagliga tal. Vi kommer icke ur den förutsatt att vi inte hoppar IN i ordet "sig", ty då… då upplöses vi i Intet! ( Jfr här J.-P. Sartre, L´Etre et le Néant. "När siget når sig, så upplöses det.".)- se: Rimbaud*.- och då är man ju på ett sätt, så att säga, alldeles ute….Det är alltså en fåfäng sak, att försöka gå in i reflexiviteten. Det är att upplösas i Intets väldiga moln…

"De två riktningarna. - Försöker vi betrakta spegeln som sådan, så upptäcker vi till slut ingenting annat än ting på dess yta. Vi vill få grepp om tingen, så kommer vi i isista hand inte fram till något annat än spegeln. - Detta är i grova drag kunskapens historia."
( Fr.Nietzsche, ur Morgenröte. p.243.)

Ty vad man kan se som en fara, efter att ha besinnat sig på det hela ett tag, är att insätta ett uttryck sådant som"självet" som subjekt. Det är ju i vårt ursprungliga tänkande en förstärkning till en reflektion, en spegelbild. Jag förändrar mig själv i den mån "jag" är subjekt och "själv" predikat eller objekt. Jag kan inte förändra något som samtidigt är ute efter att förändra sig, och som kallar sig "Själv" i sökposition. Självet väljer ingenting. Men Jaget - "jag" - kan väl tänkas göra det. Det besvärliga med hela detta ämneskomplex är något ,som har en påtaglig likhet med en klassisk seglats , utförd av hjälten Odysseus: när denne sökte sig i Messinas sund undkomma Scylla och Charybdis. Scylla är för mig paradoxen jag inte kan trassla mig ur. Charybdis är självklarheten, den rena plattheten*, som - definitionsmässigt är det föga nya, som ingen människa dessutom skulle komma på tanken att hävda motsatsen till.

Navelskåderi*, - säger någon -, och det är ju det som är problemet. Är den navel, som navelskådaren skådar sig Själv eller är det Naveln som "något annat" han skådar. ( Här kan man ju nämna den stora debatten om Adams problem - ett av många -: han hade ingen navel att skåda.Var han då en fullvärdig människa ?Självmedveten. Och Eva hade heller ingen navel. ( Men på bilder och skulpturer så visas åtminstone Adams navel, eftersom man där icke har ett Evas långa hår att skyla över bristen med. Jfr. Michelangelos* staty, där A. har navel. Men med skolastik logik..... skulle detta kunna vara lätt att klara av. se: Aquino)

Skam. ty. Scham./ enl. Sartre ngt vi bara kan känna inför ett annat subjekt.jfr. Kafkas* Processen.

Sken, /ty. Schein./ vad filosofin i mkt - sysslar med att........ grubbla över.

Skolastik. Den slags fil. som praktiserades på medeltida universitet. Men det finns mer att säga om denna.

Skolem paradox. Löwenhjielm-Skolem teorem.(Set-theory) Inom mängdteorin* framkommer mängder av disse paradoxer, som eneten innbär att mängden är en mängd i sig själv, eller så slutar det hela i en oändlig regress.

Skuld./Schuld/. Man står i skuld till sig själv. Soml. männsikor anser sig icke skyldiga till något alls. jfr. samvete.

Skyldigheter. Några skyldigheter har man väl inte som människa , bortsett från till EU.( Jag har just angett mitt lägenhetsnummer -1302- till EU. Lantmäteriets nr.) jfr. Orwell.

Skallighet. "Den gamla vanliga skamliga skalligheten." ( Ekelöf ). Förlust/frånvaro av kroppshår.jfr. "den gamla skalliga vanligheten".

Skalp. Löstaget huvudhår efter avdagatagande av en fiende. Hänges vanl. i bältet.

Skam. /Scham /. Icke exkl. mänskl. - ett netop fysiskt uttryck för skuld. Josef K.:"Det var som om skammen skulle överleva honom.",( Kafka) att skämmas över en handling, att erkänna dess fel, det kan t.o.m.(?) en hund.jfr. Sartre.

Skepticism. ( tvivlarfil.) Hela filosofin är s.jfr. Pyrrhon, Sextus.. Man bör vara försiktigt skepsis.

Skepticism står som riktining i kontraposition till .... dogmatism*. Dogmatisk skepsis kallas ... pyrrhonism*, och leder till contradictio ad absurdum.

skildra = beskriva.jfr. lögn.

Skillnad.: ty. Unterschied(e), Unterscheidung./ S. kan vara kvalitativ eller kvantitativ. Vissa( många ) fil. anse att en kvantitativ skillnad kan "slå över i en " kvalitativ.Se:likhet.

Skratt. ty. ?. Bergson o. Kant har skrivit intressant om denna abdominalexplosion.

Skribent./fr. écriteur./; Om skribenten. Man kan , i likhet med R.Barthes* i dennes essä Skriva: ett intransitivt verb? , göra en distinktion mellan : å ena sidan le scripteur, - och å den andra l´ecrivain.
Den förstnämnde, le scripteur, är en "homme de lettres", en skribent, - en skribent, (som ofta - för all del -skriver om skrivande ….). Den senare , l´ecrivain, är en berättare, o. det är ju egentligen bara denne som verkligen KAN SKRIVA.
Le monsieur scripteur, alltså : skribenten, får försöka skapa en egen nisch, som en M. Montaigne eller en J.Derrida eller en R.Barthes nu gjorde, och vad de producerar, det må de nu kalla traktater, fabler, essäer, avhandlingar, predikningar, påpekanden, postillor eller katekeser: hur som helst: de gestaltar egentligen ej, även om de kan liva upp sina resonemang med olika kraftprestationer i prosans alla genrer. Och, den störste av dem alla, le scripteur par excellence, ( vi tycker så, ad hoc ) Søren Kierkegaard, författade en gång ett företal om läsning och skrivning. ( Det återfinnes utg. bland S.K.s Papirer.) Det följer ett utdrag här innehållande några märkliga reflexioner, som troligen hade en personlig upplevelse såsom bakgrund:

" De fleste Mennesker gaae gjerne til Laesningen af en Bog med en Forestilling om hvorledes de selv vilde have skrevet, hvorledes en Anden haer eller der vilde have skrevet /…/ Her begynder nu den förste Mulighed af at ikke kunne laese en Bog /…/ - de to mest modsatte Arter af Laesere mødes - de dummeste og de genialeste, som begge to have det tilfaelleds, at de ikke kunde laese en Bog, de første af Tomhed, de Sidste af Rigdom paa Idéer;/…/." (ur En Fortale, S.K.Papirer,I.C.83.) S.K. hade ett mycket gott minne. Men på samma gång var nog sanningen den, att han var för orolig för att själv läsa…. ( "at ikke kunne laese en Bog" ).
Troligen var S.K. en snabb, hetsig läsare. Det är förvånansvärt hur lite filosofisk litteratur ( för att inte tala om historisk ) han sammanlagt i sitt liv läste. Ofta byggde han sina slutsatser på referat. S.K. blev ofta trött på ett filosofiskt verk redan i inledningen. Då han fann premisserna felaktiga, läste han inte ut boken. Måhända han ändrade sig med åren, då han gav sig tid att klottra i marginalerna. ( Även dessa marginalanteckningar är peitetsfullt utgivna av trycket numera.)

Man kan citera Denis Diderots hjälte Rameaus brorson i boken med samma namn:
" Genier läser mycket lite, praktiserar mycket och skapar sig själva." !
Detta citat är i själva verket mycket typiskt för en scripteur, för en skribent, medan det inte är typiskt för en "författare", en romanförfattare, eller pjäsförfattare, kort sagt : inte typiskt för en gestaltare, men väl typiskt för en analytiker, en filosofisk skriftställare, en essäist el. dylik person.
Det är resultatet av en reflexion, av ett samtal med sig själv, ett hämtat överflöd ur det inre, gestaltat på ett ganska omsorgsfullt sätt. Skribenten är glad i att formulera sig.

Man kan säga att skribenten är en människa som för ett samtal med sig själv offentligt. Och aldrig har ett samtal med en själv varit så inriktat på att förnöja andra människor som just skribentens. ( När man hör vissa spelmän, så undrar man om de verkligen är inriktade på att förnöja andra än sig själva…).
S. Kierkegaard är , på annan plats i författarskapet inne på en annan tanke om skribenten, nämligen den, att han eller hon är en allas tjänare:
" En forfatter staer netop til Tjenste for Enhver."
Författaren står till tjänst, för sig själv, för läsaren ( den Andre) och för förhållandet, att han tjänar, : han står nämligen alltid i förhållande till själva tjänsten. Och det blir oftast denna senare som blir hans gud. Tjänsten tar den plats som Gud har i andra sammanhang, den tredje överskuggande.
Hur som helst lämnas tanken, essän, till offentligheten, men överlämnandet är olikt det som sker från monsieur l´ecrivain. L´ecrivain lämnar tyst, nästan anonymt ifrån sig sitt verk, utan ett ord…
Le scripteur larmar och kråmar sig och kan kommentera allt han skrivit i nya små offentliga notiser. Han fortsätter sitt projekt, han kastar sig fram in aeternum, i hopp om att inte väsentligen bli avbruten. Han önskar sig invändningar, men vill fortsätta sin tjänst utan katastrofer.
" Ingen må prisas lycklig före sin död." ( Ovidius el. Solon ,el. båda. ) .

I och med att det nu ändå är ett oändligt projekt, som då - i enlighet med naturens lagar* - någon gång måste avbrytas, utan att man på förhand kan veta när, så är författeriet på skribentsätt villkorat så, att man i allt man som skribent skriver måste sätta sin prägel på det, och egentligen i viss mening säga allt i allt man skriver. Man måste kallt räkna med att pennan faller ur ens hand en dag - mitt i en mening, som det heter - och därför måste varje skribent se till att han verkligen har sagt det han vill säga under tiden han säger det. Därför har skribenten ofta något otyg för sig, så att hans stämma är dubbel. Han må säga en sak explicit, men i undertexten eller i tonfallet, eller i stilen, så måste det ligga uppenbart, som är allra viktigast och som är meningen med alltihop, och som - alltifrån första början - tvang honom till att skriva det han skrev.
Vi ser alltså här en förklaring till det överflöd av teknisk briljans, av ironi och av retorisk underfundighet som man finner i de alster som frambringas av en skribent, av en scripteur.
Nu kan man verkligen då undra över det där med "tjänsten". Om nu le scripteur måste säga sin mening i redan rad två, om det nu är så viktigt, - vem är det han tjänar? Den Andre? För läsaren spelar inte författaren av essän någon större roll, men läsaren spelar en större roll för sig själv, och han skulle ju vara tjänad. Och åt tjänandet har väl författaren inte offrat så mycket. Så då återstår bara det egna självet. Och slutsatsen blir att det handlar om den egna reflexionens lustor, och ingenting annat . Den egna reflexionens lustor, draperade i försåtliga och söta, brokiga och fantasifulla kläder, uppvisade i livfulla rytmer. Men uppvisandet är också det gjort för sin egen skapares, för författarens egen skull. Han vill visa att han KAN visa upp. Så också där ligger en del, eller en annan , dubbelhet.
Hur mycket mer direkt och rak - och mer sympatisk, helt enkelt - framstår då inte l´écrivain, - han som KAN skriva , han , som tyst lämnar ifrån sig sitt verk, utan ett ord.

Skriva, ty Schreiben./

a.)
" Den, som har fått till vana att skriva, skriver också när han
ingenting har att säga, liksom den gamle läkaren som tog
pulsen på den fåtölj där han satt och dog."
( A. de Rivarol )

b.). Ett inristande av tankar .... eller blott ord:

Ex.

"Den allra största skillnaden jag över huvudtaget kan tänka mig i hela världen är naturligtvis den mellan den som lever och den som inte lever längre.
Denna skillnad skapar drömmar.--------------------------
Den näst största skillnaden är nog den mellan den som har makten och den som inte har makten.
Denna skillnad skapar mardrömmar.
Den tredje väsentliga skillnaden jag kommer på nu är den mellan den som förstår och den som icke förstår.
Denna skillnad skapar drömmar i färg.??-------------------------------
-

------------------------------
Nu kan jag tänka mig att jag vill ändra i en historia, låt oss säga att det är så - hela tiden med den imaginäre läsaren*, min like i Ceylons brända dalar, i åtanke - för att minska en del av skillnaden i någon av dessa tre avseenden, dessa slag av för människor som oss ganska plågsamma och ändå vanliga skillnader. ( Ni märker att jag drar också er in i detta, tillsammans med oss. Det är ofta en skribents allra värsta oskick… ) Jag har ju här med orden i min makt makten att på olika sätt ställa skillnaderna i ett tillfälligt annat ljus. (Ibland kan man ju undra om inte det är det litteratur är till för… ) Ett ofta behagligare ljus. I alla fall i slutändan behagligare ljus. Och jag kan tänka mig att det i grunden är just det som är orsaken till den uppenbarade varianten, eller viljan till den. Och även orsaken till det origanala. Den första berättelsen.Och då skulle jag också kunna gå (s.a.s. förbi ) till mina "följdsatser" om drömmarna, och så att säga härleda orsaken till mina modifikationer ur minnen av drömmar, eller kanske minnen av önskedrömmar… orsakade av de tre skillnaderna. ( Om vi nu koncentrerar oss på dessa tre. Det finns säkerligen ett infinit antal. ) Nå. Då har jag ett tillfälle att tänka på min imaginäre läsare* och drömmen samtidigt. Jag kan ju tänka på denne läsare som om han eller hon vore en dröm. Eller som jag tog en tänkt dröm från honom eller henne.Mina egna drömmar är ju visserligen tillgängliga. Men de är alltför distinkta. De skymmer för mycket med sin ofta nära nog uppenbara brutalitet….Jag måste eller jag har att hellre vakendrömma tillsammans med min imaginäre läsare.

Det är ju otänkbart att skriva en halv dialog.

Och det är inte precis läge att skriva en hel heller.
Jag kan emellertid genom någon slags mystisk akt … drömma för oss båda. Nej - jag är absolut inte mystiker! Jag bara har en avsikt att - med tanke på vad jag tidigare skrivit - känna hur det känns i luften ( i bokstäverna, i logiken … ) och rätta mig efter det.Ty det finns alltid en invändning. Eller två. Ty man kan ju alltid bemöta en skillnad på två fullständigt olika sätt:

Antingen konfrontera, eller rymma sin väg.
Här kan då inflikas att mellanläget (!) mellan de båda väl är just det som jag resonerar ikring….
Ty jag bemöter ju, eller vill bemöta, skillnaden genom att variera den, att stämma av, modifiera, alterera, skapa alternativ utan att jag - det är ju det - egentligen kan ändra på något. Ty alla de tre mänskliga villkoren uti skillnader består, kvarstår alltid, hur jag än omskapar eller skapar min nya drömbild.Vad jag kanske då ändå anar är att vridandet och vändandet på denna, blotta detta intensiva arbetande med alternativ , som verkligen har karaktären av alternativets karikatyr…., får både min imaginäre läsare och mig själv att må lite bättre, t.o.m. kanske att börja ….skratta. Jag tror faktiskt att det är den av alla möjliga öppningar som jag helst önskar. En öppning. Att ni, liksom jag nu, skrattar, trots allt - och sover drömlöst inatt, …..åtminstone inatt.
Så får vi se hur skillnaderna framstår i morgondagens ljus."

jfr.diktera.

Skriva om ingenting. /ty. von Nichts schreiben./

"Jag skulle önska skriva en bok, som inte handlar om någonting alls, en bok som inte hade den ringaste förbindelse med yttervärlden och som bara skulle hålla ihop av den egna stilens inre kraft." ( Gustave Flaubert ) Handlar Kierkegaards monolog om någonting annat "än den handlar om"? ( Är det som den gautierska Lárt pour l´art-drömmen , eller som i idealet hos cirkularitetens förespråkare , romankonstruktören Raymond Roussell, - är det som när Kierkegaard sitter och skriver sina förord, i boken Forord, (1843) och menar att dom inte handlar om någonting , att det , att skriva en mängd förord , är "ligesom at spytte ud af Vinduet "….S.K.V.s.199. )
Tanken om att skriva om ingenting - och allt - ( ty det heter inte "att skriva om ingenting alls"!) finns antydd hos Kierkegaard . Producera, att producera, att skriva för att överleva… Vad spelar det då för roll vad böckerna utåt sett handlar om ?
Här ligger också aningar om att skrivandet är något annat; ( eller "om någonting annat", jfr. Ekelöf….) - och här finns också en önskan efter att inte ( behöva ) skriva. Det ligger den vanliga författarsucken i denna förtvivlan ibland: att man inte duger till något annat än till att skriva. Här finns naturligtvis en annan förtvivlan också, en den totala misologins ,( misologi = tvivel på språket ),och den "vanliga" modernitetens …….Man har, hur som helst, nått en bra bit i kulturen, i medvetande, - när man börjar fundera på att berätta om ingenting … jfr. H. Maturanas tes om att ett språk först uppkommer när man i språket börjar att diskutera om språk ,……och Wittgensteins önskan , längtan efter en religion utan ord….
Berätta om … ingenting ? Är detta icke förtvivlan ? Ett utslag av förtvivlan. " Det är möjligt att det behövs en viss förtvivlans pelare för att åstadkomma värdefull poesi" ( Göran Printz-Påhlson i Solen i Spegeln (1957)) Endast en människa med fri vilja kan spela musik, hävdade Dr. Johnson : " En människa som är som en maskin kan inte spela fiol, för han eller hon kan inte sluta spela, eller slå sönder fiolen." Sade Johnson till sin ständige följeslagare James Boswell. ( Journal of a tour to the Hebrides, s. 233.) Är det som James Joyce* och hans music hall- författeri?

Skugga./ ty.Schatte.f./ bildlikt="själ"./ Tänk - för nu - på hur skugglös Kafkas hjälte är, ( såsom oändligt trängd intill en vägg ) - som en Peter Schlemiel, som sålt sin skugga .( i Adalbert von Chamissos lilla roman Peter Schlemihls sällsamma historia (1814). Inte så märkligt att Kafka aldrig publicerade Processen !Schlemiel sålde sin skugga för en påse guld och djävulen ville ge honom tillbaka skuggan, om han gav djävulen sin själ. Schlemiel vägrade och levde vidare, undvikande dagsljuset, ty då ropades det efter honom …. "Vad är det med honom?" , men Schlemiel blev en ensam och idogt vetenskapande man istället.) - påminnande om Chr.Wielands inlagda komiska berättelse i Abderiternas historia , innehållande en redogörelse för en juridisk process gällande äganderätten till en åsnas skugga (1774)- Hos Kafka tycker man mer att hjälten står så tätt intill någon slags vägg att man inte kan urskilja om han har någon skugga eller ej….( Chammisos "Schlemielskugga" lär dock - enl. Th.Mann i en essä i hans bok Själens adel ( Adel des Geistes, 1945.)( Om adelns själ handlar väl andra böcker ….), - vara mer av ett muntert infall under ett samtal på promenad med en vän, än ett djupt känt behov att gestalta ( nästan ) en själsförlust, ty Chamisso realiserade ett borgerligt liv och kom i utmärkt balans med sig själv - i motsats till t.ex. E.T.A. Hoffmannn , som mycket beundrade berättelsen om Schlemiel och - övergivandes juridiken - inspirerades till sina fantastiska och psykologiskt betonade berättelser. Såsom en förlust av sin själ tolkas oftast - förmodligen - förlusten av skuggan .Även H.C. Andersen tar upp temat om den förlorade skuggan - medveten om Chamissos berättelse "fordi han vidste, at det var en Historie til om en Mand uden Skygge" ( i Eventyr ,II, Skyggen s.251-269.).) - i sin sentimentala novell där en man på besök i en stad i "de hede Lande" släpper sin skugga lös efter en kvinna på en balkong på andra sidan gatan i oförsiktig nyfikenhet. Skuggan smyger sig in genom balkongdörren och kommer genom detta så lös i världen - den reser omkring, precis som Andersen själv - kommer efter många år tillbaka till sin "värd", och tar sedan över sin skapares, sin värds, liv och ……gifter sig till ……ett kungarike (sic!!!). Andersen söker ( sort of ) alltid revansch…

( Alltid denna klagan hos Andersen!) Skuggan.

Jag tänker på vad gjorde jag nu om jag hade två lyktor bakom mig,- och tvingades välja skugga??"En skuggas dröm är människan.", var det så någon grek, kanske Pindaros skrev.

( H. von Hofmannsthal då ! Kvinnan utan skugga. )

Slutligen kan nämnas, att om C.G. Jungs begrepp "skugga" är inte mycket att säga .Hos Jung är "skuggan" = det förbjudna borträngda, motsatt personan, med vilken den skall sluta fred. Den omedvetna delen av egot brukar hos Jung kallas för skuggan. Skuggan är ett mycket vanligt förekommande komplex i det omedvetna.Skuggan är Egots "mörka sida. ( Hos Jung.) Typiskt är att skuggan konstitueras av de mindre acceptabla dragen i personligheten

(Jaja. För Freud var väl Jung skuggan, då…..Vi är aldrig riktigt tillfreds med vår skugga! Den är alltid olik. Den liknar inte vår självbild vid något tillfälle. Den är mycket mindre pålitlig än vad en spegel är. Skuggan är oberäknelig, ty den kan ju falla på vad som helst. Och vi finner den väl egentligen mycket mer intressant än spegelbilden.- Kanske är en vanlig skugga en väldigt bra kompanjon? Den kräver inte mycket. Bara att man tar vara på sig själv , och håller sig där det är någorlunda ljust...Allting i ljuset har en skugga.).( Allt har skugga - utom ljuset, och skuggan själv. ) .Så även en text. Man kan på något sätt urskilja en skugga av denna texten här och där.

Platons skuggor i liknelsen med ljuset o grottan äro komplicerade o fordra en hel bok för utläggning. Se Raven, Platons tanke värld.(19..).

Skäl. ty.Anleitung./ anledning, motivering.se: orsak.

Slagborr. Nuförtiden när inkvisitionen* och skrivkrampen icke längre är några fiender till filosofien, så återstår bara slagborren. Så fort man kommer i det tillståndet att man är kapabel till filosofiskt tänkande så börjar - i enl. med Murphys lag* - en slagborr borra.

Slav. /ty. Sklave.m. Knecht../ Person som arbetar ( ihjäl sig.). jfr. H. Herre o. träl .Se Herre. Se:Arbete, svaghet. jfr Sancho Panza.

Slughet. En klyftighet som brukar förknippas med en viss egoism.

Slum. Något sämre utmärkta bostäder, - sådana som kapitalister önskar köpa för att riva.

Slumsyster. jfr. diakoni. Välgörenhet. Samarit.

Slump, försöksvis: stokastisk* variation i ett deterministiskt* system. se:paradox.Gleick.droppforskning.- Slump,/ ty. zufälligkeit./ se: sannolikhet.jfr.sannolikhet, Monod. Rött & svart.

Slut, logiska.: Ex.:” Om a så b. Om b så c. Alltså : om a så c.” Slut, ty. Schluss./logiskt: ett antal former av logiska slut är beskrivna av Aristoteles* i dennes, Logik ,såsom syllogismer, vilka , såsom en samling regler, haft ett avgörande inflytande på den europeiska bildnings- och vetenskapshistorien. jfr. Zeno. Sofister. m.m.Historiens slut, ragnarök o.s.v.

Smith, A. (......) eng.nat.ek. Hade den uppfattningen att marknaden bäst reglerade sig själv genom helt fri konkurrens.The Wealth of nations (.......), en faktaspäckad tegelsten.

Snegling. /eng. oogle./

Att betrakta en snegling.(En filosofisk betraktelse.)

Om människans blick och dess betydelse i alla möjliga sammanhang finns det så mycket skrivet, ( av bl.a. Sartre )att man rimligen ( ! ) inte - vid första eftertanken - kan få för sig, att det skulle finnas mer att säga. Men det är ju alltid möjligt att det gör…
Vad jag länge fascinerats av är den blick, som kallas snegling. Och väsentligen har vi nu förflyttat oss från seendet, - det som Sartre talar om i L´Etre et le Néant -, som något som bekräftar min och din existens och kunskapen om denna existens, till att tala om hur man betraktar varandra seenden!!!
Människans blick är ett tecken på att hon ser. Människans blick är det seende vi ser hos en annan. Blicken är alltså antingen

A.): ens egen, den ser man inte,( andra ser den ) men det är ens blickande, ens blick såsom seende för att se, för att se efter, se på. , eller
B.) en annans blick, som man antingen ser rakt in i eller observerar s.a.s. från sidan. ( Ofta möter man ju inte en annans blick. Ibland är man tre eller fler, och det finns i en mängd sammanhang gott om tid, och skäl, att betrakta en annans blick s.a.s. från sidan. Den avvända blicken är egentligen mer vanlig än den motvända, ( den du ser in i ) - men det är sällan man läser något om den avvända blicken i all denna litteratur om blicken som finns. )
Även i A.) har man sina val( eller inte: man har den blick man har, ibland den man förtjänar...) : man har inte bara en blick, utan man har tankar och känslor i ordning eller oordning bakom, elementärt uttryckt.
Seende är ganska lätt att lära sig , åtminstone i en ärlig omgivning.( Annars - om man blir rädd - så lär man sig att inte se - i den grundläggande meningen av uppfatta, percepiera.... )..
Som en blick icke i sig kan ljuga, men vara riktad, vara nyfiken, ömsint, hånfull, stannande, flyende , vara allvarlig, vara av en djup natur ( knappast konstlös, am man icke talar om teatralitet, "blickspråk" ) - så menar jag, - inte alls originellt - att är det att se ( även blinda ser! ), - såsom en enskildhet, är en grund för mänsklighet . Ungefär så (!) som jag vill se språket, när jag lärt det när jag har det, och när jag hör det talas, med alla tonfall... ordning och oordning bakom, och så vidare - elementärt uttryckt - som något av en parallell.
Och man behöver ju inte skämmas för sin dumhet i blicken, eller språket. Man har den blick man har, det språk man har.
Förställ den nu inte bara, denna blick. Det blir fiasko, garanterat. Du kan icke betrakta din egen blick, se den i sitt uttryck!
En blick som skydd är att icke skydda sig, - Sök hellre då förbluffa den, som tar din dumhet som en enkel historia, med din föregivna dumhet…

. Några alldagliga exempel ( vi börjar lågt... ) kan belysa sneglingen, den avvända blicken:

Ex. I. Undvikande snegling inför Makten,

Makten

som förhör sig om en någons förhållanden,- ; inför mängden kan vi se någon vända bort en del av sitt ansikte från makten ( den obehagligt utfrågande } men bibehåller blicken i en snegling, för att inte förlora sitt ansikte, - men han sneglar alltså inte makten i ansiktet, inte mitt upp i det, ty det överstiger mänsklig förmåga att snegla någon mitt upp i ansiktet...! Det hela är alltså ett elände och eg. för mycket för båda i situationen, varför både makten och någon rodnar, och makten slätar över med ett "Det var ju ingenting" , vilket det ju var just var.

Ex. II.Överenskommelsens snegling.

När de båda andra, några två, nu tagits in från gatan av makten , som funnit dem utanför ett trasigt skyltfönster, och frågan kommer från förhörsledaren, ett vänligt vakthavande befäl: "Vem slängde stenen?", utan biblisk anspelning, när de då sneglar på varandra, båda misstänkta, båda förnekande ,då är det nästan som om sneglingen ,också i sin ömsesidighet, rent fysiologiskt hjälper till att hos båda hålla alldeles stilla var del av det övriga ansiktet. Endast sneglandet lever . Icke "med en min" förråder de sneglande två varandra. Förråder en, då är det ju klart med den ene, och med den andre, med båda två... De rodnar heller inte ens. De är i ett viktigt - från allt annat isolerat - förbund: kort sagt: den, som avslöjar något i just det läget, är värre an en råtta!

Ex: III. Sneglingen "Iingen ser mig väl nu!" ( i denna skam ), när man helst av allt på jorden inte vill bli sedd, och just därför, just för en sneglings skull, blir sedd ...., är den största av alla sneglingar, den sämsta av alla dåliga sneglingar och brukar leda till katastrof. Av allt på jorden inte detta! ( När jag kastar förbjudna sopor, när jag placerar en kråka under bordet…)

Ex. IV.Är nån ikapp mig?

( Vi börjar nu så småningom få upp ögonen för blicken.) Jag vet, och det är ju viktigt...., att det sneglande som är vanligast och som anses tillåtet och aldrig skamligt, är det som förekommer mest. Det kan vara t.ex. på bana i löpning och vid paddling i Olympiska Spel o. dylikt .. Ibland förlorar man på att snegla, ibland kan man vinna på det.... i adrenalin. Vissa , det är intressant...., kan antagligen inte vinna ( eller förlora) utan att först ha sneglat. Det gäller i annat än sport och världsrekord ... det är en överlevnadssnegling . Ibland är det förödande att snegla så. Tänk att få en riktigt otäck snegling tillbaka. Man kan stelna av skräck mitt i loppet. Det är att rekommendera, att man före loppet bestämmer, om snegling ( liten eller stor ) skall få förekomma från ens egen sida. Detta var så ännu en form av detta fenomen: snegling.

V.Ännu vanligare är att snegla - begärets snegling - efter mat, eller .....efter skönhet.

" Hon var underbart välväxt, och hon hade ett hår som i tunga, gyllene vågor föll ända nedom knäna, da hon löste upp det, men ingen kallade henne en skönhet. Hennes ansikte hade ingenting som var vackert utom ögonen, och egentligen icke själva ögonen - de var små och grå - utan blicken, denna gåtfulla blick som samtidigt var orolig och djup, det ena ögonblicket bekymmerslös, nästan djärv, det följande tankfull och tungsint. Den hade en säregen glans till och med da hon satt och pladdrade om de mest betydelselösa ting." ( ur Fäder och söner, av Ivan Turgenjev*( 1862 ) )

VI. Lärandets snegling.

Vi alla kan antagligen inte lära oss någonting alls, om vi inte sneglar. ( Det är som om vi skulle kunna tala utan att nånsin lyssna. ) Om vi tänker på det: Kommer inte hela människan ur en snegling, när allt kommer omkring ? Den omätbara, den obestämbara, den utopiska... varur uppstiger inte en så märklig varelse som människan, om inte ur en snegling...?
Om att bli förvånad inför detta och med vitt uppspärrade ögon säga: Men detta är ju bara ännu en sådan där groteskt uppförstorad psykologi !!! Om att samtidigt inte vara helt säker på saken. Och snegla lite på den. ( Tvivlets snegling.) Och sen snegla åt det andra hållet: Kanske blir jag - eller någon - helt lurad nu, mitt i sneglingens psykologi ? Snegling är ett sätt att se, i sitt sammanhang, men vi blir också påminda om ( det blir lite a´la Dickens ) att ögon också är till för att synas med. Du, jag, eller vi alla, behöver ögon, som ser, även när de syns, och när de syns, så är det inte ovanligt att hela vår kropp understödjer en viss blick eller ett sätt, som vi kanske, ibland med stor medvetenhet, ibland utan den ringaste medvetenhet på så sätt förstärker.
Ibland behöver faktiskt ögon ses, ( i det sociala spelet , även hos djur ) blickande eller inte, ibland är de tillsammans med kroppen en enda blick i så hög grad, att vi icke behöver vara seende för att folk skall säga: En sådan blick han hade! eller ,tvärtom : Han hade ju ingen blick! (Och har är det ingen som är oftalmolog. Det är i mänskligt umgänge en oskriven lag, detta : man tittar icke uppå en människas ögon som ting, som utsidor av glober. Den, som bryter mot denna lag, betraktas som något av ett monster. )
... Jag tar upp något här, som kan tyckas sökt - men ämnet är o. förblir snegling ,- att se åt sidan utan att vända på huvudet at det håll man ser. ( Man ser vinklat. ) Och jag reduplicerar d.v.s.: jag ser på sneglingen med en snegling...
Vissa människor tillåter sig inte att snegla. ( Många djur sneglar aldrig. En del kan det inte ens. Komiskt nog. De är därför vad de är i en högre potens…. ) Man sneglar, eller sneglar inte, utifrån den kämpandes, smartes, räddes, tvekandes, sökandes, eftertänksammes o.s.v. position. Av många orsaker och många skäl. Medvetet eller omedvetet.

. Men sneglingen är tvåfaldig: vid sidan av den lärande sneglingen finns också den, som är seende inåt i en slags andlighet.

VII. Den andliga sneglingen. Betraktad. Vi sneglar på andra för att lära oss hur de gör. ( Som vi härmar pratet.) Du milde vad vi snaglar!
Vi vänder oss till en mästare,( ingen auktoritet, endast en mästare, d.v.s. en som kan …) angående en mästare och hans förhållande till hans typ av snegling. Det vore synd om vi inte gjorde detta grundligt och långtgående: Om mästaren en gång har sneglat på det yttre, så har efterhand en egendomlig känsla inifrån, en darrning eller en rysning mer och mer börjat tilldra sig uppmärksamheten. Mästaren har interioriserat sin kunskap ( från sin snegling mot det yttre ) och genom förfining, ordning och oordning , och på sätt vi inte har en aning om, så har mästaren börjat se saker som aldrig förr setts. Han sneglar sen inåt.-------- Vi ser mästaren dagligdags. Där går han. När han sneglar, så är det inget märkligt med det. Han är en alldeles vanlig mästare med sin dubbla snegling. Sneglar han på en vattenpuss, så ser han vad jag inte ser. Han ser betydligt mer. Som om han såg runt ett hörne.Bestämd i sitt val av liv som han är, utvecklar mästaren sig själv, sitt skapande och förändrar sin snegling gradvis inom det sociala fält han lever. Snegling är ju , som vi ser det, i stor del (!) social; betänk den som sneglar ensam ..... ?( Den ensamme sneglaren är ju helt tragisk.) Ett distinkt drag hos mästaren är naturligt nog att denne finner tvångsartat sin största glädje i att utveckla sitt mästerskap. Det är svårt att inringa en mästares tillvaro. Konst har bl.a. den egenheten att konstnären aldrig spelar den sista tonen, aldrig drar det sista penseldraget. Döden avbryter honom, särar på mästaren och hans konst. En död mästare har oskrivna böcker, alltid en halvfärdig sonat liggande... Han är som ett pågående mirakel och en historisk normbildare, en investerare i Andens historia... Sneglingen på mästarens snegling är kontakten med dennes vilja till norm. Normen kan inte dekonstrueras på grund av det ständiga i processen, det tillblivande som nästan som rinnande blod finns kvar i det som inte blev färdigt; och allt detta är också som ett pågående historiskt tecken till de små mästarna in spe, de som kommer att följa genom att bryta mot sättet att bli till, och mot normen i visionen, som är etiken, och har estetiken tillika i vad konsten nu var.
Kort sagt: genom att betrakta en mästares snegling kan du få en glimt av vad den ser. Genom en unio mystica.

VIII. Den koketta blicken.

I en essä med titeln Den talande blicken och det tysta tilltalet ( i boken Blicken och tilltalet ,1986 ) för Benkt-Erik Benktson fram sin syn på bl.a. Sartres berömda "regard"-kapitel i L´Etre et le Neant, men har också - som kontrast - med i essän bl.a. ett citat av Georg Simmels framsynta Philosophische Kultur, (1919) ur kapitlet:"Die koketterie".(s.97.) : ""För koketteriet i dess mer banala framträdande är blicken ur ögonvrån karakteristisk, ur ögonvrån, med halvt bortvänt huvud. I den blicken ligger ett bortvändande, som dock samtidigt är förbundet med ett flyktigt givande av sig, ett momentant riktande av uppmärksamheten mot den andre, som man i samma ögonblick symboliskt drar sig undan genom att rikta huvudet och kroppen åt ett annat håll. Denna blick kan fysiologiskt aldrig vara längre än några få sekunder, så att i dess vändning mot någon dess vändning bort redan är preformerad såsom något oundvikligt. Blicken av detta slag har det hemlighetsfulla och förstulnas lockelse, som inte kan bestå i längden, och i vilket jaet och nejet därför oskiljbart blandar sig. Den fulla en-face-blicken, innerlig och längtande som den är, har aldrig detta specifikt koketta." Det är avgjort icke denna snegling , som jag avser. Men en mer bildlik, i en mening fysiologisk annorlunda företeelse....

VII. Sneglingen som en ren längtan.

Det är ganska lätt att visualisera en längtans snegling, och att dessutom leva sig in i den, med minnet av en självupplevd sådan…kanske en snegling från en ung, osäker människa riktad mot ett "begärsobjekt", en annan människa, en människa som upplevs som ett levande mirakel av ren skönhet) som man med sina armar vill omsluta. Sneglingen får sin mer exakta karaktär av det mått av realism eller brist på realism - det mått av dröm - som finns aktuellt i subjektet. Det är alltihop sådant, som vi lätt också kan se för vår inre blick.
Låt oss säga att realiteten är liten - hoppet svagt - och att subjektet är medvetet om detta!
Då försjunker det i sin snegling och njuter, trånar och …lider ljuvt i sin snegling. Denna är full av sentimentalitet, men på samma gång av tillförsikt om en förändring av sakernas tillstånd. I en nära framtid skall sneglingen - förvisso - förändras, …. Men, än så länge 'r allt mycket väl som det är ( tryggt), och denna snegling följer så subjektet ända till dess nattens mörker och ensamhet låter drömmarna* ägna sig åt sina metamorfoser.

Ex. IX. Sneglingen som rädsla.

Nyckeln till ett gott liv är tillförsikt, - att möta livet med en rak och öppen blick.
Det är inte alla unt. Ty man får icke tillförsikt om man icke har fått den av kärlek och trygghet i sin uppväxt….( tror vi). Därför tillhör också till det mänskliga villkoret att ängsligt blicka. Vi har alla sett den, den skygga sneglingen som kommer ut från människan med självmedvetande, men som ändå är fundamentalt osäker med hänsyn till sig själv, till den grad att sneglingen knappt kommer ut. Den är snabb, duvlik, flyktig. Den är färdig att snabbt dras in igen, - för att placeras som blick mot golvet.
Det är rädslans snegling det. Från den kuvade människan. Den har sin grund i att hon kuvat sig själv i medvetandet om misslyckanden Hon hart - självmedvetet - accepterat sig såsom mindervärdig, som icke värdig mer än att snegla lite försiktigt på de andras liv. Denna rädsla är ju enkelt anna än den inför makten ( Ex.I.), där en människa står upp inför makten med en snegling. Vägrar att vika, men bara inte kan (!) se den andre i ögonen ( kanske skäms å den makthavandes vägnar…).
Att den skygga sneglings rädda människa är ensam, det inser vi. Men hon ärdock inte så till den grad ensam som den, som är hopplöst ensam, som sneglar i total enskildhet.

Ex. X. Sneglingen som fundamental ensamhet .
Den som är utestängd helt från mänsklig gemenskap - som icke kan ge och inte kan ta emot -, som är enskild, har en tom, uppspärrad snegling. Där finns ingen längtan och heller ingen blyghet, ty de har försvunnit i vansinnets dunkel och kvar finns bara en snegling hän mot det Annorlunda, en tom, den totala ensamhetens snegling ( med öppen mun ). Och om vi andra ( om vi är andra ) inför den första, den skygga, rädda sneglingen, kan känna ömhet, så känner vi nog instinktivt bara obehag och rädsla inför denna vansinnets tomma snegling - och vi är hjälplösa - inför den och inför oss själva - när vi står i kontakt med den, så hjälplösa som denna snegling i sig själv är.

XI: Sneglingen som frihet.

I extas eller glädje kan man då och då - om man icke är i samma tillstånd själv - iaktta en snegling som är av hälften vansinne, hälften ren frihet.)

XII. Sneglingarna : Har du sett på den! Eller: "Ser du att jag sneglar, som om jag inte var medveten om att du ser att jag sneglar, och att jag tänker: En sån kjol!"( fast meningen är att du ska se det,- eller jag struntar i vilket.)

XIII. Snegling som ren skräck.

XIV. Avslutningsvis kan man nämna dem som inte kan snegla!!!!! Den människan eller de kan vi , som kan snegla, snegla på och med ens uppfatta att de , i och med att de inte sneglar, egentligen - som det så vackert heter - inte ser något alls. De jämför sig inte, kan inget begära, kan inte skämmas, kan inte undvika något, de lär inget av andra, de kommer inte överens med nån, kan icke vara fria från något, de kan inte vara koketta, kan inte längta,och de kan inte ens ......vara ensamma.

Och då vet ni vilka jag talar om, ty ni har alla med ens sett dem. Man behöver ju bara se en skymt av dem, så har man sett att de inte sneglar. Man behöver inte ens se ögonen på dem, för att kontatera detta. Dessa människor är inte alls med, räknas inte, ja de är - bortom ensamhet och vansinne - de djupast ensamma, de som levande går omkring och icke lever bland oss levande.Stackars dessa mina eländiga hjärtevänner......

finis.

------------

( Detta om sneglingen har av flere icke ansetts vara filosofi, medan jag sjelf anser att det är mycket bra sådan.)

se:svaghet.

Snälltåg. (av ty. schnell ). Ett snabbt tåg. jfr. Chr. Morgensterns Ett snälltåg vädrar morgonluft.

Snällhet. Den kanske mest förtalade o. illa tålda egenskapen hos människor.( Nu är snällheten ofta dum, i det den "icke förstår sig på" etiska konflikter.Så äger den en viss rigiditet som verkl. rättfärdigar den kritiska hållning man visst bör ha gentemot den.).Jfr. C.J.L. Almqvist:"Varför är den snälle dum? Varför är den kloke ond? Varföre är allt en trasa?"................

Sociniansk, anh. till ital. L. Sozzini f.1525. Förnekade Kristi Gudom. ( Grundade en sekt*, Socianerna, "polskbröderna".) Verkade ung. som protestanter.

Sodom, foren stad i Syditalien.

Sokrates.: ( f. c:a 470,fil, militär,.i Athén, d.399 f.Kr. av gift.); Grekisk fil., statsman, anarkist och skämtare. S. verkade för bestämning av begrepp. Han hade också en egendomlig lärometod, som gick ut på att han framställde sig själv såsom okunnig, eller ibland såsom ”förlossare” – majeutiker – av sanningen i ett visst spörsmål. Han blev känd som gisslare och ironiker av både filosofer och stasmän, men kunde själv aldrig riktigt bestämma sig för om han trodde på staten som styrelseform över individen. I slutändan blir han alltid individualisten och den sporrande....... utfrågaren.

Att rättegången mot Sokrates blev en fars* berodde på att han själv ville ha det så.När Søren Kierkegaard i sin mag. avhandl. - som faktiskt skrevs på danska ( utom de inledande teserna, som skulle försvaras.) och icke på latin ,vilket var det vanliga ,- det skedde efter en unik dispens utverkad hos kungen ! - , när S.K. behandlar Sokrates berömda ironi och hans icke-vetande, ( delvis i replik mot Hegel ) - icke-vetandet, det låtsade, som ju blott i ett avseende sammanhänger med ironien,( jfr. John Herman Randalls Plato: Dramatist of the Life of Reason, (1970), där ordet "ironi" förekommer en enda gång på 263 sidor!) så pekar Kierkegaard på, att det vetande, som rör Sokrates ovetenhet, ändå ibland hos honom bryts av att det kan röra sig om någon mindre form av vetande betr. något annat än denna ovetenhet. Sokrates hävdar dock, att det vetandet är mer av en aning , "et svagt Spor, en flygtig Antydning af en positiv Viden,/…/." Sokr. säger ju också i Symposion :" Min visdom är av en ringa art och tvetydig natur, som en dröm."( Jfr. S.K. I:96 ,d.v.s. Samlede Vaerker,bind I.) Jfr. Wittgenstein*.

( S.K. ifrågasätter äktheten av Apologin, - ett av hans sällsynta filologiska* dåd. För S.K. fanns bara samtiden, och det enda historiska var ……den historiskt evigt samtidige Kristus.Han var ointresserad av filologi.)
Sokrates 399 f.Kr i Apologin:

"Om åter döden är en slags resa härifrån till en annan plats, och om det är sant, som man säger, att alla de döda befinna sig där, vilken större lycka kan väl tänkas, mina herrar domare? Ty om man får komma till Hades´ rike och vi där befrias från dessa som kalla sig domare, för att istället finna de sannskyldiga domarna, som lär skipa rätt därnere, Minos, Radamantys och Aiakos och Triptolemos och alla andra heroer, som levat ett rättfärdigt liv - skulle det inte vara en härlig resa ? Eller att få träffa Orfeus och Musaios och Hesiodos och Homeros - vad skullen I vilja giva för det ? Jag skulle gärna för min del vilja dö många gånger, om det vore så. Och vilket underbart liv skulle jag ej få vara med om, när jag träffade Palamedes och Aias, Telamons son, och andra forntidshjältar, som mistat livet till följd av en vrång dom. Att jämföra mitt eget öde med deras skulle jag, gissar jag, finna nog så nöjsamt. Och så, det bästa av allt - att få hålla på och pröva och rannsaka därnere på samma sätt som här, och undersöka, vem av människorna där som är verkligt vis och vem som tror det, utan att vara det ! Huru mycket skulle man ej, mina herrar domare, vilja ge för att få rannsaka t.ex. honom , som ledde till det stora fälttåget mot Troja, eller Odysseus eller Sisyfos eller - ja, alla dessa tusentals andra, både män och kvinnor, som man kunde nämna. Att få samtala med dem, vilken outsäglig lycka vore det ej ! I varje händelse blir man väl ej dömd till döden där nere. Ty de, som finnas där, är ju i allt lyckligare än de som leva här, och alldeles särskilt i det avseendet, att de för all framtid är odödliga - om eljest det är sant, som man berättar om dessa ting."( Platons Skrifter,I .s.38f.)

Sokrates är - som antytt - i mycket en anarkist, en negativ kraft i positiv mening, en ifrågasättare utan svar, en början. Han är den gäckande ifrågasättaren , - han ville vara en samhällets "geting" - ( eng.gadget, icke wasp) och som sådan har han satt många tänkande människor i rörelse.

Han retade många. "Sokrates regeringstid var kort." sade Aristoteles, och han sade det också - kort…., enligt Diogenes Laertius (c:a 250 f.Kr.) i dennes omfattande bok Laertius Diogenes liv och åsikter hos dem som utmärkte sig i filosofi och kortfattad sammanfattning av doktriner rörande varje skola.- Laertius själv hade stort sett bara nöje i paradoxer*, varför hans filosofihistoria, om man får kalla den så, är en historia som utgår ifrån de paradoxer, var och en av de namnkunniga lärda grekerna efterlämnat,(" kretensaren.") men väl saknar sammanhängande analys. L.s vinkling är därför, kan man utan vidare säga, extremt hård, och man får i det närmaste en parodisk bild av den grekiska filosofin som en filosofi, där man söker slingra sig ur varje frågeställning genom att uppställa en paradox, att ställa sig över vad som kan sägas i ett mångtydigt svar. Detta var ju - i och för sig - förmodligen för Laertius krets, filosofi ! Och, i enlighet med läran om alltings eviga återkomst, - så är det tidvis filosofi nu också. I analytisk fil.s kläder.

- Det är inte fel att närma sig i paradoxens namn. All mening har en motmening implicit .Hur skulle Laertius ha gjort istället? Den traditionella filosofihistorien var inte född, - och hade heller ännu inte dött. Egentligen är det Laertius gjorde en ganska modern sak.(jfr. prof. Tersman.) En självständig och originell och vettig och underhållande sak. Men - det framkommer som historicitet dock, att Sokrates är en av de få filosofer som inte har den implicita förutsättningen för sin filosofi att försvara staten - utan han står på ( …den starka ) individens sida, - eller ska vi säga problematiserar staten, utan att förkasta den helt.-- I svensk filosofi har väl filosofidocenten Rolf Ekman varit den störste beundraren av S.

Sokrates är i vissa lägen kompromisslös. S. beklagar sig i Kratylos ( som mkt sysslar med språk ) över att människor t.o.m.ljuger för sig själva, och att det visar att vi har en bedragare inom oss. Där lyser det igenom ett stort allvar bakom det ironiska yttre. I samma dialog klagar (?) Sokr. över det bekanta faktum att man ofta blir ung. vad man döpts till. ( I mitt fall en "Kaj".)

.se: Stolpe, Kierkegaard, R. Ekman, Xantippa m.fl,m.fl.

Solen.1.) stjärna. 2.) "Solen är blå som en apelsin." jfr. Eluard, Kerbat-Orrechioni, lingvistik.stjärna.

Soldyrkan. Maaskee den äldsta auktoritets*tron.

Solon. (3 ... f.Kr.) gr. atensk statsman under peleponnesiska kriget. Sinnebild - jämte Perikles - för den upplyste ledaren. Hånades vid resa till Egypten av egyptiska lärde." Ni greker äro som barn. Ni tror att det bara har funnits en översvämning här i världen!".( Numera vet man att Medelhavet varit torrlagt.)

( Den egyptiska barngudinnan hette förresten:.... Babia.) Solon kom tankfull tillbaka till Athen. Jfr. Platons Lagarna.

Solschenitzyn, Alexandr.(......) Gulagarkipelagen.En dag i Ivan Denisovitchs liv, Dokumneterade Stalins skräckvälde. Som förf. är S. obetydlig. Hade ett överflöd av energi. Sov enbart 4 timmar per dygn. Det lär - enl. bepr. vetenskap - vara gränsen för att slippa få hallucinationer.

solarium.Ställe där man lättare får cancer än hemmavid.

soldyrkan. se: Amon.mm.

K.F. Solger (17 .....)ty fil. o. läk. S.behandling av ämnet ironi går utöver vad Fr. Schlegel skrev i ämnet. Solger tyckts praktiskt taget ha levt ironi! Jag citerar här ur Solgers Erwin. Vier Gespräche uber das schöne und die Kunst (1815):

"/…../ "Men", fortsatte jag ," tänk dig nu riktigt in i den tanken, att ett särskilt, som inte vore något annat än ett uttryck för en idé, - vi kan tänka oss detta analogt med vad Anselm och Bernard tidigare sagt -, vore ett otänkbart Oting; då måste det ju upphöra att vara det särskilda eller verkliga. Om idén alltså genom det konstnärliga förståndet övergår i särskildheten, så uttrycker det sig icke enbart i detta, uppenbarar sig icke enbart som timligt eller förgängligt, utan det blir det samtida verkliga, och, eftersom det utan detta intet är själva intigheten och själva det förgångna, då måste en omätlig sorg gripa tag om oss, när vi ser det allra härligaste genom sitt nödvändiga jordiska vara sprängas sönder. Och ändå kan vi icke övervältra skulden för detta på något annat än det fullkomliga i dess uppenbarelse för det timliga förståndet; ty det blott jordiska, om vi uppfattar det enskilt, håller sig samman genom att gripa in i vartannat och genom ett aldrig avbrutet återuppstående och avdöende. Men detta ögonblick av övergång, i vilken idén själv av nödvändighet måste tillintetgöras, måste vara konstens sanna plats, och i det betraktande, varifrån allt genast skapas och förintas med motsatta strävanden, blir allt ett och samma. Här måste alltså konstnärsanden sammanfatta alla riktningar i en överskådande blick, och denna över allting svävande, allt förintande blick kallar vi ironien."
Kierkegaard kommenterar Solger i mag.avhandlingen. ( jfr. Hegels Phil.des Rechts om Solger.)jfr. Kierkegaard*.

Soliditet. Psyk. kategori hos Sjöbring*.

solipsism.( lat. solo = ensam; ipse = själv ); Fil. ståndpunkt hävdande att endast det egna jaget äger existens. Allt övrigt är inbillning, sken eller illusion. Många filosofer har sökt bevisa dels sin egen existens, dels andra ( många då utgående från beviset för den egna existensen.)jfr. Platon, Sokrates, Descartes, Kant, Fichte, Husserl, Sartre, m.fl..

Sorbonne: fr. byggnadskomplex, numera ett av universiteten i Paris. Uppkallat efter R. de Sorbon, Ludvig den heliges biktfader, som grundade en kostnadsfri skola där.

Sorg.( ty. Trauer.); "Jag sörjer att jag inte kan sörja.", skrev Ch. Lamb i en essä över den nyss bortgågne Coleridge, hans vän.Ty C. hade länge varit som en redan död, - efter alla år av opiemissbruk m.m.. Lamb instisterar dock på att C. var otrolig: ingen kunde som C. hålla låda, från tidig morron till tidig morron igen, OCH det fanns alltid rum att avbryta C., och C. lyssnade, och C. fick alltid människor att känna sig lite lite klokare än de själva - faktiskt - var. Kanske hade därför Lamb anledning att sörja sin oförmåga.

soritetsparadoxen. /sor = hög.s./se:Tersman.( Fem filosofiska frågor.)jfr.sand.

sorority. /eng./ nunneorden, kvinnoklubb, tjejklubb.

Spencer, H. (1820-1903) eng.ingenjör & fil. Utvecklingsfilosof. Liberal. Myntadeuttrycket :"The survival of the fittest.", ----jfr.W. Churchill.

Spengler, O.,(d. 1936) ty historiker. snille. Untergang des Abendlandes i II delar.( utkomna före resp. efter 1:a världskriget. ).Fint avsnitt om matematik.

Speusippos (d.339f.Kr) Platons efterädare som chef för Akademin* i Athen.

Spådom. Förutsägelse. jfr. synskhet.

Spåkonst. Om det som faktiskt blir i det som ( kanske) blir.se Mantik*.Förutsägelse, oundviklighet.

Spår. Det har tyckts mången , som om man hade ett förutbestämt spår att gå i, eller skriva i. jfr. Kierkegaard, Derrida m.fl.

Spinoza, Baruch. nederl.fil.o pol. o. optiker.(1632-1677) av sp.jud. släkt Espinoza. f. i Amsterdam. En monist*.( verk: Etik.) En slags mystiker, som antog allt vara en Substans, och allt vara Gud. En variant av P.H. Ling.:Spinoza "Den som har en kropp som är i stånd till mycket, har en själ som till största delen är evig."( § i Etiken. )Lessing, som sades vara influerad av S. blev vid en middag med Jacobi* underrättad om att det regnade ute. De steg ut, och Lessing sa." Ja, det gör jag faktiskt.".

Förutsättn. för Hegel.se: G. Fredriksson.

Språk. (ty.Sprache)- Människor ha språk, och djuren likaså. Och blomstren. Netop allt kan vara språk. Bara människor använda ord. Mskn är logocentrisk. Hon är nufixerad bara i o med det faktum att hon kan planera för framtiden. Djuren är fixererade vid en punkt strax framom. Vi talar o skriver och meddelar oss. Studiet av språket sker i lingvistiken ( lingua = tunga ) . Och man kan säga att inom lingvistiken alla problem inom språket - o de äro många - är tillåtna.Att yttra sig om. Utom ett: språkets ursprung. Det är en TYST överenskommelse lingvister emellan att man , det är en tyst överenskommelse i lingvistiken, - likt fysiker , som aldrig tar upp frågan om vem som uppfann hjulet - aldrig talar om detta, denna arché. Men folk i gemen gör det gärna, och så har Ivar Lo-Johansson och Jack London* ( Före Adam.) skrivit om det. Det omedvetna kan ses som ett språk. Drömmen kan tala. Det finns en mängd språk här i världen. Danskan är det svåraste av dem. De danska barnen förstår inte vad deras föräldrar säger.Förrän sent.

Även musik är ett språk. Även i okänd tonart.se:"Shit flat".

Stadium.: ( ty. Stadium.) /

1.)hos H. ( Hegel ) i olika sammanhang. i utvecklingsfil. t.ex.: ”stegrad ande”, i : konst. -religion – filosofi. Stadiefil. förekommer även hos t.ex. S.Kierkegaard. jfr. Augustinus o.Vico.

2.) Längdmått hos antika greker.

Stagnelius, E.J.( ) sv.skald, prästson fr, Sydsverige, ock kanske den störste kännaren av samtida tysk rom. filosofi. Denna genomsyrar varje del av somt av hans dikt .Som "Näcken"

"Liten pilt bland strandens pilar/ i violens ånga vilar./....../ Och den bladbekrönta näcken / gigan rör i silverbäcken. "Arma gubbe, varför spela,/ kan det smärtorna fördela? Fritt du nu naturn må lifva. Skall Guds barn dock aldrig blifva." "Tårar gubbens anlet skölja ; och han dykar i sin bölja. Aldrig mera näcken / gigan rör i silverbäcken."

Där spårar man tydligt Schelling. Stagn. själv förde en eländig tillvaro som kopist i ett ämbetsverk i Stockholm och hade det aldrig särskilt roligt.Vad vi vet.....Utom när han skref.

Stagnera= uppstanna.

Stamma. Ngn sade om någon annan ,vem?, att denne "stod stammande inför oändligheten". Vem då? Det var en av de större romantikerna.

stanna./ ty.bleiben./ Kierkegaard skriver ju: "Att stanna vid en punkt framom är omöjligt. Att stanna vid en punkt bakom är möjligt.";" Det" , skriver han,"innebär att stannandet är i rörelse" ! - Har vi här icke något av det romantiskt estetiska idealet ? Som om vi åter hörde om ironiens* "svävande"…. Och om upprepningen som den enda lyckliga kärleken...( Jfr. Gjentagelsen, S.V.IV.) Men är upprepningen icke vanan*? ----- Detta är typisk K.sk dialektik.se:revolution, död punkt.

------

"Att stanna kvar kan - också det- vara att gå för långt."( Genell! )

Motsatsen till att stanna kan vara att flytta på sig. Eller att fly. "Bort härifrån, det är mitt mål." som mannen i Kafkas novell uttrycker saken.( Uppbrottet.) "En i sanning oerhörd resa."---------

jfr. Flykten från Dakar. stannfåglar. retardation.

Statistik. Med statistik kan man t.ex. visa att jorden är platt - eller rund. Statistik är ingen vetenskap. Men en metod för mätning. Vissa människor- ta H. Rosling t.ex. - tror att statistik kan PÅVISA något. Detta är enfaldigt. Statistik säger i sig själv inte något om framtiden !!! Inte något alls. Detta förstår inte , t.ex. Rosling.

Vissa menar att statistik över våldtäckter i Sverige visar något. Ja, detvisar att det förs statistik, och att våldtäckter anmäls. Något annat visar det inte alls. Inte ett dugg mer.

Statistik kan vara bra när man funderar över att köpa en trisslott.

jfr, intellektuell nivå, intellektuell debatt, framtid, överbefolkning.

Stoicismen, ( av gr.”stoa”, hall.) grundad av greken Zenon* d.ä. ( f. 342 f.Kr. ), en dygd* och pliktfilosofi. Brukar ses som motsatt till Epikureismen, som var en måttfullhetsfilosofi.

Stokastisk. slumpmässig. Stokastisk process, jfr. Markov*process.

Stein, G.. eng förf. ( boende mest i Frankrike.) Modernist."A portrait of Matisse".( Finns inläst å vinyl av henne själv.) Bodde med en väninna, vars självbiografi hon skrev.( Alice B. Toklas.).jfr.F. S. Fitzgerald, & Hemingway & ......boken :A charmed Circle,- J.R.Mellow.

Steinbeck,J. (...);am.förf. o nobelpristagare. Riddarna kring runda bordet, Möss och människor, (!)Det stora kalaset, Öster om Eden, Buss på villovägar, Resa med Charley ( Ch. var hans hund.) m.fl.

Stele, gravsten.

Stendhal, ( Henri Beyle ) (....);fr. officer,Vie de Henri Brulard, fr. förf.romanförf. essäist. Rött och svart,(1830), Kartusanklostret i Parma, Om kärleken.( en fortf. läsbar långessä ), Journal. mm. S. är en introspektiv förf. med intresse för sinnets växlingar och Jagets obeständighet. "Långt före sin tid." menade Nietzsche*. S. var fixerad vid erotiken. Écrits intimes., Souvenirs d´Egotisme*.Autobiographie. Enl. egen uppgift ( i sistn. skrift ) älskade han Cimarosa,( opera kompositör, d.i Venedig 1801. C. komponerade 70 operor.) Shakespeare, Mozart och ( målaren ) Correggio samt respekterade......: Napoleon.jfr. Flaubert.

Stenius, E. (........) finsk fil. Förf. till utmärkt bok om Wittgenstein*. Hävdar att man bör ta sig en funderare på om man talar om ord eller saker. se: naturvetenskap.

Stenius, Y. (...) sv/fi. journalist o. pressombudsman.

Stentor. figur i Iliaden.

stil. 1.) subj. yttrande utifrån egen smak. Personligen har jag den uppfattningen, att jag inte tycker om smak.2.) tidsepokens smak.e.barock. 3.) "Stilen är mannen."alt. "Stilen är mannen själv." Skillnaden diskuteras av Wiitg. i Särskilda anm.4.) =sätt. -ex. Kasta med vänstern.5.) grafol. skrivstil, som kan avslöja allt., se 3.

Stjärnor. Himlakroppar. Fem och sexuddiga.( Ha!) ------ När antik egyptiskoch grekisk kultur möttes så uppstod en förvirring gällande stjärnor o stjärnbilder, ty man hade ju inte bara namnen på stjärnor ( Sothis = Seirios = Sirius = Hundstjärnan ) o. stjärnbilderna olika, men också fattat deras konstellationer olika. Stjärnor föds och stjärnor dör.Intresse för astrologi - läran om s. - var stort bl.a. på Kierkegaards tid. Prof. J.L. Heiberg hade stierntub o. många andra välbeställda.se: svarta hål. se: Ferlin." Det sägs att ....Stjärnorna kvittar det lika...."; Kant.parallax.

Fröding:"Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne."

Ekelöf :"Kunde jag beskriva Höghet valde jag blått......"o.s.v. "em stjärna vid huvudet och en vid fötterna.."i Fursten av Emgionn.

Stjärnor har inte bara rent praktiskt gått att navigera efter på sjön. Man har även letat efter frälsare med hjälp av en klart lysande stjärna rakt över Bethlehem.

Att stjärnor förbrukar sin energi, att stjärnor kollapsar o.s.v., det tänker man sällan på, eftersom stjärnor vanligen har en livslängd på miljontals år. Ofta ha stjärnor planeter kring sig. Stjärnor kan också rotera "kring varann",s.k. dubbelstjärnor. Här blir det då väldigt invecklat om man råkar vara planet.( jfr. Newton.)jfr. även Jeremias i Tröstlösa. samt Astrologi mm.

Stil. Mskn är sin stil, enl. H..jfr. Lacan*.sätt.

Stirner, Max. (..........)ty.fil. ( Valde !!!! sitt förf.namn p.g.a. enormt (?) hög panna.); Skrev Der einzige und sein Eigentum, anarkiskmens* stora fil. verk, där Jaget står helt ensamt och starkt. ( Tyvärr blev S. sjuk o. då hjälpte honom icke hans alla teser om Ich. )

Stridbeck, O.( Bolof) (19..-.....) Sv. fil., ekosof. Har skr. en fil. abh. om norsk ekosofi, Arne Naess, Kvalöj, m.fl.

Strukturalism. Riktning som hävdar att det är dolda (upptäckbara) olikartade strukturer som styr mänskligt handlande och tänkande. I själva verket är hela denna riktning en slags "......ursäkta, men jag är inte tillräckligt begåvad för att se vad som försiggår här!". jfr. Levi-Strauss, L. Althusser, M. Foucault, J. Derrida. Strukturerna bestämmer -enl. s.- liksom ett "omedvetet".

Man har sökt överföra begrepp från den "exakta" lingvistiken ( bet. av olika bokstäver för morfemet.) till filosofin qua filosofi. Så länge man, som L-S.- höll sig till släktskaps och tabustudier gick det väl an, men alltihop var dock möjligt att uttrycka mycket mycket enklare.Ofta blev det bara kråkspråk och nästan inget innehåll. Man kan se t.ex. R. Barthes* - prof. i semiologi* - lilla essä Är måleriet språk?(1969) som ett gigantiskt dravel ikring den enkla sanningen att varje upplevelse av ett konstverk är subjektivt, och att man trol. måste översätta en upplevelse med ngt annat för att sägas ha förstått det.( Vilket Kierkegaard påpekade redan i Enten-Eller 1843.)

Strindberg, Aug.(1849-1912).sv. förf. dram., målare, fotograf,;.Född i Sthlm av välbärgade föräldrar.( jfr. Tänstekvinnans son.sic! ). Amanuens vid Kungl Bibl. i Sthlm. Bestämda sig tidigt för sin bana. Skrev Mäster Olof, ( Olof - d.v.s. Olaus Petri - svek sig själv, - enl. S.-och detta fick han tydligt reda på när Gert Bokpräntare skrek :"Affälling!!".) .........och slog igenom med en roman, Röda rummet, en sociologisk studie med stilistiska kvalitéer en hel bit utöver normalprosa.

Umgicks med C.Larsson o andra kände stockholmare, ( Geijerstam ) vilka han dock hade en tendens att bli osams med.(jfr. hatboken Svarta fanor!)

Orolig ande, som gifte sig , drack absint och skilde sig och eg. levde ensam. Siri von Essen, med vilken han hade ett antal döttrar, Frida Uhl, Harriet Bosse, det var hustrurna.

Bäst är kanske hans kammarspel, Fröken Julie, Fadren och Spöksonaten och andra små spel ( Stora landsvägen,....... ), där ant. ödet eller envigen står i centrum. Når i snitt faktiskt t.o.m. utöver Sofokles och kan väl - med hänsyn till också måttet av kärlek och helig eld - räknas som vårt språks störste skald. Giftas, Utopier i verkligheten.( I den senare finnes utmärkte naturstycken , liksom i Hemsöborna.) Hans produktion är väldig i omfång ..En dåres försvarstal, skriven på franska t.o.m. ......kommenterandes Inferno, och han målade även tavlor.... och graverade grammofonplattor med synål. När han dog i Blå Tornet 1912, ( nu museum, med jättebibel invid sängen ) skäligen fattig, var han älskad ....av underklassen.(jfr. Liten katekes för underklassen.) Och andra. Franska bönder, bland.

Hans stil är furiös, färgrik o . rik.S. hade en enastående förmåga att på ett kreativt sätt missförstå filosofiska problem.Poesi: sömngångarnätter på vakna dagar.------ Ockulta dagboken är en fantasm av filologi, guldmakeri och utflykter inom mekanik, magi och audiologi. Brevväxlade med Fr. Nietzsche.( 3 brev.Om vilket han rapporterade till G. Brandes, - som var mån om N..) Grundade Intima teatern. ( Där M. Schildknecht arbetade.), Brända tomten.S. - medveten om att han varit landets mäktigaste penna - dog i cancer 1912.

S. var ju oxå poet och skrev en fin dikt om kråkor.

Hans samlade skrifter påminna i sin mångsidighet om Goethes. Men överträffar denne.

litt. Lamm, F. Falkner, .mm fl.

Strunt. Enl. C.J.(Lowe) Almqvist ngt som det är oerhört svårt att skriva, ja som det nästan kräver övermänskliga krafter att skriva.

Detta tog G. Ekelöf fasta på, o skrev en diktsamling med just namnet .... Strountes.

jfr. dadaismen.

Suicid. självmord. Om s. ha bl.a. E.M. Cioran skrivit i den lilla boken Om nackdelen att vara född.( Det allra viktigaste för C. - rumänskfödd o. därför ej helt originärt franskkunnig - var att hans böcker kom ut på förlaget Gallimard. Har ens manus accepterats där, då är man ibland de stora, anses det i Gallien.).Självmord gavs som straff av de gamla romerska envåldskejsarna. Så fick t.ex. Seneca* detta straff av Nero.

Stupor. Oförmåga att komma ur fläcken.Symptom - rel. ovanl. - vid schizofreni*.

Stämpling. Ett brott. S. består i att man i mer eller mindre bestämda ordalag föreslår ngn annnan att utföra ett brott. Ergo; uppmaning, eller anstiftan till brott.( Vi vet här icke ngt om den juridiska praxisen. Icke heller om ironiska anspelningar kan leda till en bedömning om stämpling.---Vi vet ingenting här.)

Stämma i bäcken. Man bör, om man fruktar översvämning i floden söka bygga fördämning ( stämma ) redan i tillflödena.

Stämning.(mus) Ett vanl. a har inyte alltid varit 440 svängningar/sek.Under barocken var ett a klingande en halvton lägre.Så säger man att ...t.ex.Bach hade Ab som favorittonart. Men vad han hörde när han spelade på sin orgel var då G. Alltså var hans favorittonart ?

sub.( lat.=under ) Ex. sub luna. ( under månen.) mots. super. jfr. A. O. Lindfors lat.lexicon I-II,(1815), som är uppställt innehållande antiteser. Standardlex. i Sv. är annars Cavallins.( Men det går från lat. medans Lindfors mer har tänkt på de få, -svenskar -som vilja skriva en bok själva på ...latin. Det är alltså svensk -latinskt.); sub specie aeternitatis. under (ur) evighetens synvinkel.( Spinoza.)

"Herre min Gud, vad den månan lyser !" ( Gluntarne ).sub luna.

subjekt.gramm. satsdel. samman med predikat.; fil. = agent.jag.jfr. Merleau -Ponty & handparadoxen.

Sublimering. Från början använt av Nietzsche, sedan av Freud (1905) för att beteckna förv. av energi i driftsyfte till intellektuella eller estetiska aktiviteter.se Freud.

subordinera. = underordna.

substabil. se: Sjöbrings kat. = ombytlig känslomässigt.( motsats = superstabil.) .....kat.er: validitet, soliditet, stabilitet o. kapacitet. S. var själv fysionomiolog* - vad det nu platsar nånstans.

Substans.Begr, i ty idealism.jfr. Hegel.Spinoza.

substituera. ersätta.

Substans: ty. Substanz.. / Allt.se: Spinoza*.

subtil. finstämd, liten, liten o. fin.

subtrahera. dra ifrån. Minusräkna.se:reducera. jfr. Hj. Bergman. Man kan icke subtrahera från 0.

subversiv. undergrävande, omstörtande.jfr. terror.

Sucka, Suckarnas mystär.(Stagnelius), Kärlekssuck.

suicid. Enl källorna (?) såg Plotinos på Porfyrios, att han tänkte begå självmord. Enl. Proklos var detta en sällsynt gåva som endast kaldéer* hade.jfr. Cioran. Nero. Weil.m.fl.

Sunt förnuft ( Common sense). Diffus (metafysisk )instans som av auktoriteter framhålles som dimrådå för att man icke skall lägga sig i vad just de ämnar bestämma är rätt.Få ting har varit så förödande för mänskligheten som just "sunt förnuft". Sunda förnuftet är ett påhittat förnuft, - i tvivelaktigt syfte - som aldrig funnits och aldrig kommer att finnas.De som hänvisar till sunt förnuft har inget större förnuft.jfr. Common-sensefil.

Supersteni. (Gr.) Överflöd av kraft.jfr. Balzac, S.Johnson, Kierkegaard, Potemkin , Weil, m.fl.

Svaghet. ( Filosofi för )( inte : svaghet för ) Ett sånt eländigt misstag är icke hela filosofin. Den är skriven som om det funnes en läsare, en målgrupp, när det i alla lägen finnes två, de svaga o. de starka.

I st. för att dela upp fil. i en massa andra termer, så borde den grundläggandeindelningen naturligt vara a.) filosofi för svaga, b.) filosofi för starka.

Endast då kunde man få ut något av den, och i och med att man koncentrerarade sig på att utöva en viss moraliserande , tyglande inverkan - eller förslag till- gentemot de starka och på ett omvänt sätt sökte skydda och stödja de svaga på all värdlens sätt, så komme man att finna ut att filsofin kom att te sig annorlunda, och man sluppe all denna onödiga uppvisning i briljans till förfång för mer allvarliga ting. Jag tror att den som hade en dylik vision var J.-J. Rousseau, men vem bryr sig om att närmare se på det?

Eftersom de starka ( för sig- inte deras samveten ) klarar sig - mycket "väl"- utan filosofi ( men gärna är med o briljerar ) så skulle man då äntligen inse att filosofin är till för - i ordets metafysiska mening - de svaga-"les humbles", "les pauvres" - och den skulle nu få mål o. mening och slippa skämmas i offentlighetens ljus.se:asteni.Machialevvi, de Biran, etik.mm.

Svävning. /ty.Schweben.n./ Romantiskt ideal.. Man kan iakttaga denna tidsbundna företeelse i rom. litteratur o. fil. , förstå dennas , r o m a m a n t i k e n s , önskan att finna en imaginär plats, en udda plats, där man kan tänka över vad som varit, suckande, en monolog, under det att den som Prometeus är fastkedjad vid Kaukasus. På betryggande avstånd från en skrivplats. Det gör tanken luftig och klar. Romantikerns FORM var dock icke oändlighetens, snarare fragmentets, som hos Novalis…. Luftigt flygande, svävande fragment, att hålla sig FRI, negativt fri. Som lät ana just oändligheten. Tidlös .Just svävandet, das "Schweben", och den romantiska illusionen om det tidlösa tillståndet, hånas faktiskt redan i samtiden, redan under romantiken,( som inte hade fått det namnet än, -det skulle komma först senare med den sene Fr. Schiller ) av både Bonaventura och av E. T. A. Hoffmann ( mannen som blev så uppmuntrad av .......................................................... barnen Hitzig att han blef: författare i st. f. jurist. ......................................................Även Chamisso kände dessa barn. ) i hans Kater Murrs bekännelser ( Katten som talar, - katten i denna bok skriver - han skriver sitt manus mellan raderna i en gammal bok som palimpsest - och han har - det nämner han, katten, själv - han har ju fyra ben, och svävar icke!!). Men ofta, ofta återkommer , paradoxalt nog, ordet "svävande" som ett ideal hos Kierkegaard. "Svävandet" kan ju ses som ett estetiskt ideal, men som ett i den negativa frihetens gestalt etiskt sätt oansvarigt förhållningssätt. I Gjentagelsen beskriver S.K. gjentagelsen, upprepningen som det sanna, som ett slags svävande, ironiens, och som ett estetiskt, ett livsestetiskt ( livskonst-)ideal. Det är G.W.Schlegels tid också……Gjentagelsen, upprepningen ,är lik den grekiska erinringen all kunskaps moder, - det är bara det att upprepningen är en omkastning, att erinra framlänges….

Kierkegaard ger sig här in på en speciell, estetiskt betonad historiefilosofi, som är fint utredd i den lilla boken En ironisk historia (2003) av Jens Holmgaard .
Där spelar också Nietzsche* en stor roll, - speciellt hans tidiga avhandling från Basel-tiden, professorsåren, innan han blev den ............................................................... konvalecentförfattare, som. likt Kafka och Kierkegaard , sökte upprätthålla sin hälsa så länge det gick genom ständigt promenerande, - N. hade ju blivit sjuk i samband med fransk-tyska kriget 1870 -… Emellertid, ur den lilla, av N. själv utgivna avhandlingen Om histortiens nytta och olägenhet för livet, (1874) ( som ingår i Unzeitgemässe Betrachtungen som den andra delen vid sidan av en kritik av David Strauss ( 1873) och ett tredje stycke om Schopenhauer som uppfostrare ( 1974) och det fjärde, den famösa, Richard Wagner i Bayreuth (1876) ….) citeras den fina tidspsykologiskt dialektiskt mästerliga passagen:

"Det är ett under: ögonblicket, ena stunden här, andra stunden borta, dessförinnan ett intet, efteråt ett intet, men det återkommer dock som en vålnad och stör ett senare ögonblicks lugn. Ständigt lösgör det ett blad ur tidens bok, det faller ut, flyger iväg - och fladdrar plötsligt tillbaka och lägger sig i människans sköte." (N.Saml V. Die Geburt der Tragödie u.a. kritischer studienausgabe .s.102f. )

En ensamhet som N.s var kollossal. Och den liksom späddes på när han fann att den födde s¨mycket tankar om världen o. människorna, så att den genom denna produktivitet förstärktes och gav ännu mer insikter.Till 1888.
________________

Svävande ? Mellan å ena sidan …..och å andra sidan finns en ständig reflexion som kan liknas vid en upphöjande hand. Upp på en nivå, den intresselösa, eller snarare den intresserat intresselösa, där sikten också är god ……. I Kierkegaard och Kafka har........................................................vi två skribenter, som båda var uppfödda med romantiken, ty romantiken var ju långlivad, och som båda revolterade mot den. De tog kanske inte avsked från den. - minns, att romantiken är född i borgerligheten - alla de tyska romantikerna kom ur högreståndsborgerlighet bara med ........................................................undantag av Tieck, som kom ur hantverkarfamilj -, och S.K. liksom F.K. är födda i borgerligheten, och de har i viss mening borgerligheten som den fasta punkten bakom…… E.T.A.Hoffmann, den fantastiske realisten, var jurist liksom Kafka…

Kafka och Kierkegaard, båda ostentativt begåvade på skrivandets område. Båda djupt konservativa i sin originalitet. ( Det är av det senare skälet de är intressanta. ). De känns båda intensivt närvarande i sina texter. Även när de tar distans, så är de djupt närvarande i denna distans: Kierkegaard: " Jeg har overalt ingen Mening, men experimenterer blot Problemet frem." ( I Afsluttende Uvidenskabelig Efterskrift, i en sektion om barndopet. S.K. är, - i sin motsägelselusta (?) -,emot borgarkristendomen, emot alla dessa " a la christne", emot barndopet, men finner sig ändå vara för det, eftersom det ju då blir ännu svårare att bli kristen, ty " det är ju svårare att bli det, som man redan är." S.K .S.V. IX.ss.…….). Inte var S.K. svävande kristen, - han var ej kristen alls!( betr. "liksvävande" se: Freud.).

jfr. tefat.

Swedenborg, E.:, ( 1688- ),svensk fåfäng vetenskapsman, mycket uppskattad av Karl XII, mineralog, anatom, författare, clairvoyant mystiker samt sökare efter en lösning på longitudproblemet. (jfr. Longitude.)Verk: Den sanna kristendomen , De amore et cultu. M.fl. ---och sektgrundare. Föranledde en tidig antimetafysisk skrift av Kant, Träume eines Geistessehers. Jfr. biogr. L. Bergquist.

S. dog i London, väl sedd är, illa sedd i Stockholm.

Emmanuel Swedenborg, vars läras framgång berodde på den trötthet folk i allmänhet kände inför bokreligionen och längtan efter känslan och mystiken. Swedenborg, en grundlärd och berest herre - han besökte London och Paris och uppehöll sig länge i Holland. I hans 1734 utkomna gigantiska Principia philosophica et mineralica förklarades att kosmos utgått från den matematiska punkten. Han utgav, som assessor i Bergskollegium en mängd viktiga arbeten inom minerologin - ett ämne som egendomligt nog kom att sysselsätta många av de tyska romantikerna - och var högt ansedd, bl.a. av sin kung, Karl XII, som med nöje - demonstrerande sin egen förbluffande förmåga i huvudräkningens konst - umgicks med S. i Lund. Samma år utkom Om själens och kroppens mekanism. Själen är materiell men frigörs ändå efter döden! I Economia Magni animalis beskrivs universums utstrålning av den mystiska kraften i nyplatonsk anda. Själslivet indelas här av Swedenborg i tre faktorer. 1.) Anima, de intuitiva själsförnimmelsrna, somtar emot det gudomliga ljuset. 2 .) Mens, förnuftet. 3.) Animus, de bedrägliga sinnesintrycken. - I "dialektiken" mellan 1. och 2. rör sig etiken. Punkt 3. däremot leder till ortodoxi och människans fullständiga ofrihet. ------ S. ut vecklade även sin korresponsdenslära - i enl. med alla andra korrespondensläror . Vid 56 års ålder kom han till en djup religiös kris - efter att ha tappat lusten för det andra könet , "hans största nöje" - ,en kris beskriven i den berömda "drömboken " från 1743-44 .

.---- Efter denna kris sysslade Swedenborg enbart med andevärlden, dit alla - enl. S. -kommer efter döden. Himlen är ett merkantilistiskt drömrike - utan pengar. Helvetet är ett gigantiskt hospital. Gärningarna är viktiga för Swedenborg, för alla människors frälsning och fördömelse. Därför "placeras" naturligt nog, som "straff" för den protestantiska doktrinen om "saliggörande genom tron allena" , - såsom den uppfattades på denna tid, - både Melanchton och Luther i helvetet.

Swedenborg flydde landet , av tvång - han hade problem med censuren, - han var, som C. von Linné politiskt obunden, - var "barhuvad", - alltså: slöt sig varken till "hattpartiet" eller "mösspartiet" ( ; och menade att endast "pundhuvuden" kunde vara partiledare! ) - och blev i stort sett under senare delen av sitt liv - med några undantag - illa sedd i det offentliga Sverige.

( S. dog- alltså - ensam i London 1772, - långt efter de uppfriskande samtalen med Karl XII ……..och alla kvinnoaffärerna.....).......) .

jfr. M. Lamms och O.Lagerqrantz utmärkta böcker om S..samt Barrs..

Swift, J. ;Irl. Förf. biskop. (....); Samhällssatiriker. Brukade springa upp o ned för ett berg varje timme, för att behålla hälsan. Dog på dårhus.- da."Daarekiste" .....til S.Kierkegaards fornöielse.

A modest proposal. Gulliver´s travels. mm.

Syfte. = mål." Allt vi gör syftar till något annat."( Aristoteles )(sant?).jfr. skäl.

Sympati.se: antipati.

Synekdoke, (lingv.),(jfr. metonymi ), när man använder antingen en helthet som beteckning för delen eller delen som beteckning för helheten."Det har varit gråben här i natt."," Hur många huvuden är anställda här då?", " Vi behöver 8 par händer till detta arbete."............

Synestesi. (psyk.); När man använder ett begrepp knutet ill ett sinne för att beskriva ett intryck från ett annat sinne. " En blå melodi."el. när man har en upplevelse som går över från ett sinne till ett annat, ex. vid åhörande av musik ser ett landskap framför sin inre blick. jfr. absolut musik, programmusik.mm.

Syntax, (lingv.) språkl. regler i ett visst språk. jfr. syntaxupproret, postum diktsamling av B. Sjöberg.

Syntes. se: dialektik.

System.: ty.System………………. jfr. Hegel, Ptolemaios.

Szasz, T.(19....) psykiater, jämte R.D. Laing*(........)och David Cooper*(.........) en av dem som på 1970-talet såg psykiatrin som ett av staten sanktionerat medel för kontroll och exkludering av människor, av vilka somliga tycktes antingen ha svårt att passa in alt. inte ville det. jfr. Foucauld.

Säkerhet, /sicherheit./............mat.

Särling /ty. Sonderling /. Särlingens filosofi är icke skriven. Det är synd, då just särlingen är en av dem som helst söker sig till filosofin, ( i förtvivlan o.s.v. ) och där finner filosofi för icke-särlingar. Nu är detinte nog med det: filosofi är skriven mest av kompletta särlingar, men ger sig ut för att vara en guide och en beskrivning för vanligt folk ! jfr. E. Goffmann. Stigma, svaghet.

Särskilde, den. / Saerlige / begrepp hos Kierkegaard*. disk. av Adorno. jfr. individualism, särling, utvald, den Enskilde, svaghet,"paa saerligt Vilkaar", mm.

Sätt. Weise.f./;------- Sättet är saken.Mkt gammal klok tanke. Hävdas bl.a. av P.E. Ljung. Och Kierkegaard:" Sandhedens Hvorledes er netop Sandheden." Sättet ser, - men föregår då sättet sanning ?----Rätt sett (sätt) är allting sett. Men det finns inga rätta sätt: alla sätt lutar åt nåt håll..... jfr. HUR?

Södergran(n), E. (nah..... ) Nordens Sappho. Född i finska Karelen, i Raivola."Mina solbrandsfärgade toppar." Sorgens diktare oxå. Landet som icke är:

"Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är , är jag trött att begära."------- Fick ganska tidigt tbc*, (trol. av far sin.) varav hon dog.se biografi av Hagar Olson, en vänninna till S.. S. hade också som barn en fostersyster, som kom att bli ett motiv i diktningen.

Hon påverkades något av R. Steiners fil.. se: Kafka. Edith älskade katter, ville helst av allt sitta på en bänk i solen med en katt bredvid och med ett brev i barmen.

Sökare.=letare.

Söla. Att aldrig komma till Saken*. jfr. vänta, tveka*, förstå.

Sömnig. mots.= vaken. jfr. somnambul.

Söndrig. motsats=hel.

"Söte Jesus". se pietism.

Söt filosofi. jfr. uppbyggelse.

Sövande. Filosofi. jfr. morfin.Opium.

--------------

Free Counterwww best online casino reviews

....till nästa avsnitt: T- Ö.