.

Baldassare Castigliones "Hovmannen" , "Il libro del Cortegiano" .

Greve Baldassare av Castiglione, f. 6 dec. 1478 i Casatieo, i familjegodset i Montovano vid Mantua, fick en gedigen uppfostran till såväl lärd katolik ... som krigare. Var anställd som diplomat hos Montefeltros / Gonzagas i Urbino, senare nuntie hos påven Klemens VII. Sändes av Klemens som nuntie - påvlig legat - till Karl V av Spanien. Efter Roms plundring ,1527, blev han hänvisad till att bli biskop i Ávila - Juan de Cruz´stad. Han dog i Toledo 1528. Detta år utkom också hans bok Hovmannen, Il libro del Cortegiano ,skriven 1508-16 .

Denna uppskattas sällan såsom filosofiskt verk. Men den är (!) ett förnämligt, ett ypperligt sådant Om man läser det så! . Om Sällskapskonstens filosofi - på sätt och vis ... Man kan också se det som en beskrivening av den besuttna klassen, som bilden av överklassens renässansmänniska i vardagen, medan man naturligtvis lämnar hän, totalt, den stora majoriteten av den dåtida befolkningen, som inte hade något av det sällskapsliv som beskrivs av Castiglione.

Klassklyftorna i de samhällen som fyllde den nordliga delen av den Italienska halvön med dessa många småstater, varav de i den norra hälften var de mest strukturerade och rikaste, var dåförtiden enorma.

1.

" På sluttningarna från Apenninerna ner mot Adriatiska Havet, nästan i mitten av Italien ligger ( som alla vet) den lilla staden Urbino. Fast mitt bland berg, och mindre angenäma sådana än på många andra platser har den ändå gynnats av himlen med bördig jord och rik gröda, så att förut den för hälsan gynnsamma luften finns ett rikt överflöd av allting som behövs för mänskligt liv. Men bland de största välsignelser som kan märkas där är den största den, att staden sedan länge har styrts av de bästa av furstar; trots att under virrvarret under de Italienska inbördeskrigen staden en tid var berövad dessa. Men vi behöver inte gå längre för att finna prov på detta än till minnet av Hertig Federigo, som under sina dagar var Italiens ljus, och det saknas sannerligen heller inte vittnen, som fortfarande lever, rörande hans anständighet, humanitet, rättvisa, frihetssinne och ojämförliga mod, - och till hans militära disciplin, vilken är grundligt manifesterad i de otaliga segrar, hans erövringar, hans expeditioners snabbhet, den frkvens med vilken han satte samman och manövrerade arméer trots ganska små medel och genom det blotta faktum att han aldrig förlorade ett enda slag, så att vi inte utan skäl kan jämföra honom med många berömda män från förr."

( Ur Baldassar Castigliones Libro del Cortigiano, libro.II.)

Il libro del Cortegiano, "Hovmannen" handlar i mycket om det som är värt att försvara. Det är Dygden , it."Virtú", - just dygden - den som också den ännu gåtfulle Niccoló Machiavelli ( 1469-1527) bl.a. funderade över hela sitt liv. Och som den var, - eller snarare skulle vara - i maktens boningar, så skulle det vara , det liv som man ville leva.Ty Hovmannen är en beskrivning av ett dagligt liv vid ett italienskt renässanshov. Eller kanske mer.( Man kan här göra mången jämförelse. Det har ofta gjorts, se t.ex. L´idea del Corgitiano (1987) av Salvatore Battaglia." ) . Om Machiavellis Fursten beskriver undantagsmänniskan, så beskriver Hovmannen idealet för gemene man." Nu är detta - som andra forskare också påstått - en överdrift. Hovmannen berör i de flesta avseenden endast de högre ståndsskikten, och uppmålar där ett eftersträvansvärt ideal för den, som önskar ... furstens gunst. Och som önskar att delta i - och forma - det nya , ty nytt var det, sociala spelet i de små staterna.

Eventuellt kan det finnas flera bottnar i Hovmannen. Den är en mycket originell bok, en egenartad, och man kan utan tvivel säga att den uppfyller alla "klassikerns" kännetecken/krav. I och med att dne gör det, så kan man reflektera på ett helt annorlunda sätt över den.

Kontexten i boken och dess tillblivelse är till att börja med den ständiga fiendskap mellan småstaterna i det splittrade Italien, och det diplomatiskaspelet mellan dessa. Landet , området, var i ett feodalt stadium. Den forna handelsmetropolen Venedig hade nu mist sin makt. I Florens började en industri etablera sig , manufakturen. Och ett bankväsen växte sig - i spåren av denna industri - så starkt i Italien , och kom att växa mer , så att det finansierade många krig i Mellaneuropa framgent.( Tillsammans med huset Fugger i Augsburg, som hjälpte Karl V med finanserna.). Vad man likaså kan räkan som kontext är den egenartade kultur som växt fram vid de små hoven i denna del av Europa. Man kan se dem som kulturella öar i en lokal vildmark ( en agrikultur ), där man just börjat intressera sig för språk, för grekisk kultur och för dikt och filosofiska spörsmål. Man var inne i en period av intensivt översättande av den greksika kulturen, och man undrade över vad man skulle göra med sin "bildning".

De två italienska renässanshov Castiglione hade mest kontakt med var de i Mantua och Urbino. Deras härskare tävlade om den utmärkt kloke och sympatiske diplomaten Castiglione.
C. var ju född i Mantua, som son till en kondottiär hos Federico Gonzaga, markis i Markisatet Mantua.Och ätten Gonzaga var han inte bara svagt ärftligt tillhörig, - den kom - i olika personager - att dominera hans liv och även hans författarskap.

2. Mantua.

Mantua låg - ligger - på slätten nedanför Gardasjön , och själva staden som är omfluten av en flod, ligger på en ö i Mincio ( som mynnar ut i den stora floden Po) . Floden grenar sig i flera armar i det träskartade området, bildande en sjö i tre delar kring Mantua : Lago superiore, Lago di Mezzo o. Lago inferiore.

I söder och öster skyddas Mantua av de låglänta markerna, som genom väldiga slussar vid Fort Pietole, där man kunde sätta landet genom manövrerande av dessa under vatten vid anfall. "Ton" Seraglio skyddades av åtta fort . Mantua var en "vapenplats" tillhörande fästningsfyrkanten:Mantua-Verona-Pechiera-Legnago. Centrum i Mantua var Castello di corte, familjen Gonzagas borg. .Nära ligger Liceo, med ett bibliotek ( 80.000 .band, 1.200 handskrifter. Detta - allt - sker under en period, renässansen, då man bland annat sökte grekisk bildning - och arabisk - och samlade på sig vad man kunde av böcker på främst Grekiska och Hebreiska, men också en del arabiska rullar.)

Castigliones mor, Luigia, var släkt med Gonzagas , och var nära väninna med Isabella d'Este,( 1474-1535 ) - dotter till Barbara Gonzaga och Ercole di Ferrara ...- ( I. d´E., den kanske mest snillrika av alla renässansens kvinnor - jfr. Jan Lauts bok Issabella d´Este, 1955.m. fl. andra utmärkta biografier. ) - g.m. Federico Gonzagas I.s son, markisen Francesco II Gonzaga. Isabella d´Este gifte sig (16-årig ) med Francesco II Gonzaga 1490, med vilken hon levde till sin död. ( De hade förlovats när hon var 6 år och han 16.)

Den helt oadlige Leonardo da Vinci - en "tjänstekvinnas son"- besökte Mantua o. målade hennes porträtt, vilket hon önskade skulle skickas till den - då och nu icke helt okända - spanska drottningen Isabella -g.m. Ferdinand. Hennes, d.v.s., Isabella d´Estes dotter hette Leonora Gonzaga och var g.m. en hertig av Urbino. Ständigt går här politik och kultur in i varandra, på ett surrealistiskt sätt. Ständigt växlar Baldassare Castigliones öde mellan ursprunget Gonzagas Mantua å ena sidan ..., och Guibaldo Montefeltros/ Medicis Urbino. Ständigt gå släkterna in i varandra genom taktiska giftermål och komplicerar spelet ytterligare.

Släkten Gonzaga är nu sällsynt invecklad att begripa sig på då den har så väldigt många grenar : den hertigliga i gamla Mantua, den grevliga i Novellara, den hertigliga i Sabbioneta, den furstliga i Bozzolo, den makgrevliga i Luzzara, den hertigliga i Guastalla, den hertigliga i Castiglione samt den hertigliga grenen Gonzaga-Nevers. Endast den mantuaska grenen har nu levande ättlingar. -Tror vi. - Denna uppgrening är ganska typisk för den italienska adeln vid denna tid, och illustrerar också i någon grad den splittring i makthänseende, som på ett så absurt sätt rådde vid denna tid.

Man gifte in sig i varandras släkter av geopolitiska skäl. Äktenskapen var, bland furtar, helt politiska.

-------

De främsta ätterna vid de italienska furstehusen under det italienska renässansskedet var i Ferrara d'Este, i Florens Medici, i Mantua i Södra Lombardiet Gonzagas , i Urbino Montefeltro/Medici, i Milano Visconti och Sforza, i Neapel spanska Aragon, i Parma Farnese och i Verona huset Scalieri.

I Venedig, handelsstaden som deklinerade efter Konstantinopels fall, rådde doge-väldet ( en vald signoria bestående av 10 män styrde ) och Venedig kallades "tystnadens republik".( Genomskinligheten var sandsynligvis = 0 )

Genua var den enda andra italienska staten som var strikt republik.( Neapel var spanskt-ägt. Ännu hade således ej maffian kopplat sitt grepp där.)

Som ett band över mellersta Italien sträckte sig dessa riken, som kom att betyda så mycket för den västerländska kulturen. ( Hur mycket, det kan man träta om i evighet.). Césare Borgia , som var hertig av Romagna ( norr om Urbino ) , sökte underkuva halva Italien, - han innehade ett kort slag Urbino ( jfr. mitt inauguererande citat ur Hovmannen, där det åsyftade avbrottet i styresskicket hänsyftar på just ... Borgia.) - men misslyckades.( Han åtföljdes ibland av den bildade och skarpsinnige Niccoló Machiavelli, som studerade denne legandar, denna vilje- och ödesmänniska, med daglig intensivitet.Och han antecknade vart politiskt drag denne krigare gjorde. Jfr. "Fursten", Il Principe, 1513, som i mycket är modellerad just efter..... C. Borgia.).

Soldaterna i dessa riken var legoknektar som slogs för den som betalade bäst och det rådde helt klart ren rövarmentalitet i området. ( Slaget vid Campaldino, 1289, som vanns av fiorentinarna, var det sista fältslag där några borgare deltog från Florens´ sida; - därefter utförde legotrupper allt krigs-"hantverk".). Den som kunde ta ett av rikena gjorde det! Någon causa belli - d.v.s. "skäl för krig" - brydde man sig sällan om at skaffa .( Samma sak skedde väl i Norden vid denna tid. Det handlar om 14-1500-tal, tiden för t.ex. Stockholms blodbad. Folkrätten var icke direkt på frammarsch då.) . Det var därför ganska lätt för Machiavelli att inta en helt empirisk attityd i skrivandet av Il Principe, ty vad nytta att skriva om normer när inga fanns? Han säger, att han skriver om vad han ser och har sett, vad som , de facto, leder till makt.

Alltså, - Este var ett att Italiens mest ryktbara furstehus, som härstammande från ..... Este, en stad i provinsen Padua, i doge-republiken Venedig. ( Hercule d'Este hade i sitt hov i Ferarra berömda lärda man som Boiardo , o. ägde ett stort bibliotek Jfr. "La biblioteca Estense" av Bertoni.(1903). Det var mode med stora furstebibliotek. Såsom bildningalltså var på modet. Självaste Ariosto - författaren till Den rasande Roland , fäöljande den trend, som var populär bland folket, när han tog upp temat från den karolinska sagan - hade ju också levt där. (Jfr. K. Chlédowski, Hovet i Ferrara.)

Den störste av alla Italiens kapitalister, en ny klass, var Medici, d.v.s. .... den regerande medicéern. Ty huset varade i många hundra år. Det startade med en Giovanni di Medici (d.1429 ), energisk "self-made man", fortfor med Cosimo den gamle (d. 1458 ) ( ..... som skapade principen om att " aldrig arbeta emot folkets vilja", och som ofta agerade så att när han sökte nå sitt mål försökte ge sken av att allt hade satts igång av nån annan....) .Skaparen av den enormt starka ställningen får tillskrivas dels Cosimo ( den gamle ) di Medici ( far till den kortlivade Piero ) och senare , Il Magnifico, Lorenzo di M., (d.1492.) ( son till Piero ) - som gått till populärhistorien som konstmecenat, men var en rikt utrustad personlighet.

L. de Medici och florentinarna skapade inte bara förmögenhet och en trygg stad, de skapade också italienska språket, genom att utlysa poesitävlingar, (jfr. Bembo nedan ) och det moderna italienska språket är samma språk idag som det som talades av Lorenzo di Medici i Florens på 1500-talet. Stavningen är idag också nära nog identisk som renässansens. Medicéerna lyckades med bedriften att sätta två av sina familjemedlemmar som påvar i Rom: Klemens VII, ( Giulio di Medici (d.1521 , sonson till Piero.) och Leo X ( Giovanni di Medici (d.1534.), son till Lorenzo il Magnifico. - Egendomligt nog var just dessa två män - de två påvarna - bland de mer vankelmodiga av det medcéiska släktet.) Påvarna förde vid denna tid ofta ett liv i lyx o överflöd. Det berättas om hur man hystade sina urdruckna silverbägare i Tibern - floden som går genom Rom - för att dan efter låta tjänarna fiska upp dem med en liten trål.( För utförligare information om medicérna hänvisas till Krister Kuylenstierna, Kasimir Chledowski och Paul Brinton.)

Den stora konsten var dock varken Leonardos, Michelangelos eller Rafaels, inte heller ekonomins, men nog hellre diplomatins och politikens konst. Man får se sig länge om i världen efter florentinarnas likar i konsten att hålla maktblock i balans och att spela med deras förskjutningar. ( Jfr. alla andra verkligt diplomatiskt sinnade maktmänniskor ...).

Lorenzo di Medici (il Magnifico ) av G. Vasari.

 

Palazzo Vecchio där signorían, stadens styrande, samlades, och där N. Machiavelli en tid arbetade.

Det intresse som L. di M. o andra stödde beträffande den klassiska litteraturen och konsten var till dels ett skenintresse hos dem själva. Var Medicéerna bildade ? Ja, så bildade som man nu var, enligt sin egen definition på bildning. Ja, L.d.M. skrev själv utmärkt vers. ( Liksom Michelango . Denne hade fått sin klassiska bildning mitt i Medicéernas hus. Leonardo - inflyttad från Vinci - gick i enkel målarskola på en liten bakgata i Florens. Leornado lärde sig själv latin först vid 50 års ålder ! Sic !).

Främst som mecenaert och organisatörer av det kulturella livet verkade denna medici-släkt. Lorenzo di M. ( il Magnifico ) grundade den första moderna akademin, - efter "Platons mönster" - ( den akademi som kom att bli normbildande för moderna akademier i väsvärlden därefter....) , men vad var orsaken ? Politisk. ( Han startade också en annan akademi som ville verka för ett återförenande av den väst- och östromerska kyrkan. Mycket stor politik. I denna ordens sal finnes symboliska bilder för detta ändamål, i all sin nakenhet.).

Lorenzo, sonson till Cosimo de Medici, - en monoman ekonom - och son till Piero, var dock själv en fin poet på det toscanska språket, - vi har många dikter av honom ännu , på toscanska , detta språk som han uppenbarligen älskade sen barnsben. Han skrev kärleksdikter - till sin älskade älskarinna Lucretia Donati - och dylikt. Lorenzo blev tidigt bortgift , som barn, - av sin far Piero - med Clarissa , en kvinna av huset Orsini. Lorenzo hade flera älskarinnor, men efterlämnade icke ett enda oäktenskapligt barn, - något mycket ovanligt i hans omgivning. Med Clarissa fick han däremot flera.

Lorenzo samlade gärna filosofer och andra lärda omkring sig. Så befann sig ofta i något av hans hus Ficino, Alberti och Pico della Mirandola samlade tillsammans med Lorenzo, och man diskuterade Platon, Plotinos och dennes nyuttolkare, den från Grekland till Florens inflyttade Plethons, ( nu i stort bortglömd ) läror. Detta tycks ha varit ett djupt intresse hos Lorenzo. Lorenzo betraktades som en mycket vänlig man, och som bildad och känslig för det estetiska. I hans lyrik är det mest den korta ungdomen som han både hyllar, njuter - och beklagar sig över.

Lorenzo sägs likaså ha skapat karnevalen, den nattliga, då man med hästar, iklädda masker och upplysta av tusentals facklor gjorde stan farlig efter bröllopen. Många dogo under dessa fester. De slutade gärna ungefär vid 4-tiden på morgonen, eller varade flera dar. --- Förmodligen är detta inte sant. Karnevalens rötter är djupa, och den har en omfattande struktur, och skulle för sig erfordra en hel serie redogörelser, för att man riktigt skulle begripa dess väsen. --- Karnevalen brukade avslutas med / efterföljas av en fasta. Vi ser i karnevalen en dialektik mellan liv och död, och i den upprepas den dialektik som råder mellan nästan allt här i världen.

Han kom att som ekonom trassla till ekonomin i Florens, som han inte skilde på stadens pengar och sina egna, och fick därför - enligt vad man allmänt berättar - vid sin dödsbädd höra hårda ord från den själasörjare han sänt efter, munken och profeten Savonarola, som uppmanande honom att släppa Florens fritt ur släkten Medicis grepp. Lorenzo vägrade, och dog så utan absolution. (1492). Sonen Pietro ( den olycksalige ) slösade sen bort Florens inom två år, bl.a. genom att kräva att bli envåldshärskare över staden, och medicéerna kom aldrig i en så stark och levande maktställning igen i denna stad. Och eg. icke nån annan stans heller.( Om man inte räknar Katarina de Medici, f.1519, ( sondotter till "den olycksalige") som gifte sig med Henrik II av Frankrike, och blev en stark regent där.) --- När medicéerna kom åter till Florens var det som tillsatta hertigar.

Vad kan man säga om Florens ´arkitektur - förutom dess skönhet - Brunneleschi ( kupolens mästare ) o. Vasaris otroliga skapelser inbegripna - , vi tänker på Palzzo Vecchio och annat - annat än att den är en maktdemonstration ? Och man kan säga att både Castiglione och Machiavelli hyste ett dubbelbottnat (- ibland misstänker man att de rent av hunnit med att bli kritiska ...) intresse för den antika grekiska bildningen. Detta genomskådades senare inte alls av Nietzsches lärare , J. Burckhardt - mannen som formade det länge rådande renässansbegreppet - o. andra forskare, som tycks tro att det rör sig om ett rent "kunskapsintresse".

Nu hade medicéerna (själva) ganska lite att lära av grekerna, om man undantar Caesar o. Cicero, vars insikter i politikens väsen ju var omfattande. Om man inte lade till en teori ovfanpå. Kanske var deras form av bildning ett levnadssätt. Kanske återspeglas det i "Hovmannen". ( Men att söka referenser till storpolitiskt spel i "Hovmannen" är en fåfäng syssla.). De behandlade den grekiska kulturen och delvis den gamla romerska som en form av underhållning, och anekdoter om gamla historiska gestalter fyllde ett behov som motsvarar vår tids intresse för t.ex. filmstjärnor o dyl.. Den antika litteraturen var på ett sätt deras Hollywood. Man t.ex. både beundrade - .....och skrattade åt - Alexander den store.

Så byggde den "humanistiska" renässansen på något av en dimridå, ett skenintresse, - renässansen var en ... återfödelse, men som sådan imitativ och oftast ytlig -, detta lyser igenom -just i sin dubbla gestalt - hos greve Baldassare Castiglione och kanske även hos den mycket beläste N. Machiavelli.( med Cicero och Petrarca på nattduksbordet. ). Man blev medveten om att man höll på att förstöra resterna av det gamla Rom, att man använde uråldriga kolonner till vanligt gips , och började få upp ögonen för att de gamal byggnaderna var värda att bevara. Denna klarsyn kan ju icke fråntagas dem. Sådana lärdomsgiganter som t.ex. Leon Battista Alberti ( främst arkitekt och oegennyttig stoisk konversatör jfr. dennes Della Famiglia, i viss mån en förelöpare till Hovmannen.....) (- en italiensk Sten Lindroth -) kom ju aldrig att spela någon som helst roll i historien annat än just som män, som trivdes med att leva ett liv präglat av "virtú", - och den renässans, som representeras av sådana som Leon Battista Alberti och alla översättare och alla boksamlare och bibliofiler ( många vore de) fanns inte spridd såsom en äkta kunskapstörst ute vid de separata hoven.

Nå Alberti hade kanske en viss betydelse inom arkitektur och måleri genom sitt författarskap i dessa ämnen.( bl.a. en om perspektiv.)

Då - om man säkte dem, som var genuint intressede av bildning och kunskap i egentlig mening - fick man leta upp enskilda män, udda troglodyter ( grottmänniskor ...) som Leonardo och Galilei Galileo , som ledde en utveckling, som vid det nygrundade universitetet i Padua ( med den i och för sig otroliga anatomiska teatern ) hade ganska svårt att komma igång. Lärdom var ofta ngt tillbakablickande. Typiskt var Leon Battista Albertis sätt att se på läsning. Det var något man ägnade sig åt i ungdomen. Då "skaffade man sig" bildningen. Leonardos gränslösa upptäckariver - jfr. M.White´s ngt ofilosofiska bok om honom - var faktiskt något otidsenligt. Renässansen var låst vid antiken, främst vid Aristoteles, ( - enl. Luther : Narristoteles .....- ) , och styrkan bakom den låsningen var enorm, - det var ju Påven , tillsatt av den med mest pengar, ofta en Medici - och i curian vadslog man likaså inbördes om vem som faktiskt skulle bli påve ! .... med Kyrkan understödd av Augustini och Aquini filosofier, och Averoës, som var konservativa intill det makabra, i sin makthunger , som hämmade utveckling av vad vi senare skulle kalla "upplysning". maktmässigt - smart nog. - Bertrand Russell inser inte i sin Västerlandets filosofihistoria att valet av Aristoteles framför Platon som filosofiskt fundament var ett klart maktval, - att släppa in den diffuse Platon , som ideolog, vore farligt .... .Ty för sofisteri , en organisatorisk filosofi, passar Aristoteles mycket bättre. Den skenbart så klare och tydlige A.. Denne har ju - av många - felaktigt blivit betraktad som empiriker.

En diktare som Dante nämns inte av Castiglione annat än i förbigående - men då visserligen högaktningsfullt - dock finurligt nog utan att utskriva hans namn.( jfr. nedan ) Dante Alighieri uppfattades allmänt som rå, och var väl alldeles för långt före sin tid.( jfr. G. Oreglias stora bok om Dante.)

Här - i detta alla småstaters Italien - växte Castiglione upp ,en liten blåögd (!) gosse , och här skulle han skriva sin bok om konsten att vara en man av alla dygder, och en man ( ty det gällde män ."Virtú". Av "vir" = man ), som behärskade alla konster. ( Kvinnor fick gärna vara med att forma detta ideal.) .( jfr. moderna beskr., t.ex. Skälmarnas furste, av S. Shellabarger. Hjälten ( en fiktiv Orsini ) i den boken är icke bara beläst och en krigare, men också något av en artist. En allsidig och charmerande man. ). Bildningen var just "bildning" i ytlig bemärkelse. Man tog till sig antiken mest i anekdotform. De av så många hyllade "humanisterna" var alltså i mångt och mycket imitatörer . Man låtsade att man återigen var antika romare. Något som hånades av den kloke och grundlärde Pico della Mirandola. ( Som faktiskt så småningom blev präst.) Somliga under renässansen önskade återuppliva det gamla romerska riket.

------

Att Castiglione skriver om konsten att sällskapa på det sätt han gör - Castiglione är normativ där Machiavelli är deskriptiv - beror kanske i första hand på att han upptäckt att det kommit en ny tid, där människor upplevt att de kan styra sina öden själva ( med lite tur ) och där Kyrkan och tilltron till högre makter inte längre är helt centrala. Religionen är en läpparnas bekännelse. Och som folket - den litterata delen - i allmänhet i Europa saknade ett gemensamt sätt att uppföra sig och diskutera, att förhålla sig till vanliga moraliska vardagsproblem, så ville C. kanske fylla en lucka i detta avseende. Det tycks ha funnits ett behov hos allmänheten, den "borgerliga" i städerna, att lära sig att uppföra sig som vid hoven. Till detta kan man sluta sig , eftersom boken Hovmannen blev en sådan framgång, och blev läst framgent i århundraden i uppfostringssyfte.

Om Fursten var en furstespegel, så kom Hovmannen att bli icke bara en spegel för "hovmän" utan en guide i uppförande för alla de människor i Europa som nu - i och med boktryckarkonstens uppfinnande - något som bl.a. Erasmus förvissade sig om ( jfr. dennes Till Dårskapens lov, (1509))- och sekulariseringen o.s.v. - insåg att man kunde klättra i karriären, skaffa sig välstånd om man begrep sig på konsten att knyta kontakter och att bete sig som de som befann sig ett pinnhål högre på samhällets stege.( Man kan tänka sig att Hovmannen var en av de böcker som upplysningsmannen J.-J. Rousseau reagerade mot i sin Émile ou l´Éducation. Hovmannen är således fråga om en bok som i hög grad präglade människor ända in i Immanuel Kants tid. ) Det är från "hovmannaidealet" inte långt till "gentlemannaidealet". Hovmannen är alltså - på sätt och vis - en frukt av det deklinerande påvedömet. ( Reformationen var ju en helt annan frukt av detsamma.....) . Att påvedömet ändå överlevde kan väl bara förklaras med att människor sökte tröst och räddning mitt i den oreda och vidskeplighet som påvedömet självt skapade.

Ty, de facto, Italien och Spanien förblev ju hängivet religiösa i någon mening. Att Frankrike förblev katolskt - fast inte så religiöst - förklaras av en del historiker genom det avtal som slöts mellan kungen av Frankrike ( Frans I ) och påven ( Leo X ) i Bologna 1516, om den franske kungens rätt att tillsätta alla biskoper i landet. ( Så skedde ju t.ex. aldrig i Tyskland-Böhmen eller i Polen.). De påvliga diplomaterna, nuntierna, var bland tidens skarpaste hjärnor. Man tänker också kanske här på de som följde, Aquino, på N. Cusanus med flera.

-------
Den femhundraåriga släkten Castigliones valspråk var: "Aldrig vilse."
Född i en släkt av krigare ( "kondottiärer"= legosoldater ) fick C. utbildning i Milano, en grundlig utb. med studier i latin o. grekiska. Lärde känna Rafael under en vistelse i ett Rom som han älskade ( under ett påtvunget uppehåll i Rom , när krig hotade att uppstå mellan påvestaten å ena sidan republiken Venedig o Urbino å andra sidan ). jfr. porträttet ovan.

C. fick alltså sin gedigna utbildning - den var verkligen klassisk och gedigen på alla sätt , tycks det - i Milano, hos släktingarna av ätten Moro. Men han ville icke stanna i norditalien. Han tackade alltså för sig och sökte sig vidare.

3. Urbino.

Eftersom C. också vantrivdes i Mantua och dessutom hört talas om det då glänsande hovet i Urbino sökte han sig 1503 dit med ett rekommendationsbrev från en släkting..... Gonzaga.

Castiglione vistades länge hos hertigen av Urbino, det blev hans livs lyckligaste tid. Urbino ligger alltså långt söder om Venedig, Mantua och Ferrara , nära Italiens ostkust,"mitt i Italien" - som han själv skriver - men ganska isolerat . Hertigen Guibaldo (Gui´Ubaldo ) Montefeltro ( 1472-1508) , som var kastrat ( hade ett fysiskt fel ), son till kondottiären Federigo II Montefeltro,(1422-1482), som 1474 blivit hertig av Urbino, hade naturligtvis en klassisk bildning, och var även kunnig i hebreiska.( Vilket då ändå var överkurs.).Enl. Hovmannen skall Guidobaldo varit 10 år vid faderns död. Jag blir själv icke riktigt klar över årtalen här. Men de är i exakthet icke så viktiga för min framställning. Guidobaldo gifte sig med Elisabetta Gonzaga 1486.

Federigo II hade låtit översätta Aristoteles till Italienska ( bl.a. den normbildande Poetiken ) och bygga det fantastiskt fina smäckra slottet i staden, ..... där Rafaels far , Giovanni Santi, arbetade med väggmålningar och som hjälpreda höll sin son där, och därmed helt borta från varje skolgång , men väl själv hade möjlighet att i detalj lära upp den i detta ämne sällsynt begåvade sonen.

Med den sjuklige Guibaldo dog släkten Montefeltro ut. Det låg alltså en skugga över Urbino under dennes sista år. Hertigdömet tillföll sedan ( efter Guibaldos död.) Franceso Maria della Rovere, - Guibaldo hade adopterat denne unge , krigiske, man.

Castiglione blev förälskad i hertig Guibaldos maka, den vackra Elisabetta Gonzaga , "Dea del loco" , - ( hon , alltid trogen sin make ) och skrev glödande sonetter till henne. Författaren till Hovmannen tycks ha skrivit både det ena och det andra under hela sitt liv.( En "roman", noveller, brev, lyrik ...).

Elisabettas svägerska , Emilia Pia,( Pia är släktnamnet, hennes födelsenamn -vilket å manliga sidan blir Pio - hon var änka efter en illegitim son -Antonio da Montefeltro - till den gamle hertigen av Urbino. ), spelar en stor roll som lärd och skarpsinnig debattör i "Hovmannen" - och spelade en reell roll i Urbino också.

Man smågrälar sig - i boken - fram , i sökandet efter "det goda livet" i skuggan av en obeständig makt - och i skuggan av det icke osannolika , det nära förestående, utslocknandet.

I Urbino förde man ändå ett glatt liv; Castiglione sjöng o spelade fiol. Vid detta hov förekom ( ännu ) en viss "kvinnoälskare", - ja, en air av förälskelse finns otvivelaktigt över hela boken, Hovmannen,... - kardinalen Pietro Bembo ( "Petrarcas profet" vid hoven ) - förf. till Asolani och till Prose della volgar lingua , - där Petrarca och Boccaccio tas som goda exempel i "språkstriden" , ( Dante nämns- indirekt - av Castiglione själv .s. L C .s.88 )-, Bembo som skulle bli rådgivare åt Rafael ( vid sidan av Castiglione ) vid planeringen, sic!, av den viktiga målningen Skolan i Atén - , den med Platon o Aristoteles i centrum för alla den grekiska världens filosofer ,- på en vägg i Sixtinska kapellet, i Vatikanen, på en vägg i det mycket lilla kontoret - Stanza della segnatura - , där påven undertecknade alla handlingar. Ett helt politiskt projekt av stora mått , bara denna väggmålning ! Man kan bara föreställa sig diskussionerna om Platons uppåtvända pekfinger.( jfr. Salmis bok, Raphael, och L. Becheruccis resonemang där, s. 92.ff. ). Men det är värt en saga för sig !

Pietro Bembo - som vistades lång tid i Urbino - blev också vän till C. och förekommer i "Hovmannen" som djupsinnig konversatör, vilket dock aldrig C. själv gör - av klädsam blygsamhet. Här - d.v.s. i Urbino - hämtade förmodligen Castiglione majoriteten av det stoff som man återfinner i Hovmannen. Den utspelas ju "reellt" där också.Som kan framgå av följande direktcitat:

"När Julius/Giulio/ II tillträdde pontifikatet blev hertigen / Guidobaldo/ Kapten vid kyrkan / Capitan della Chiesa /, och vid denna tid, enl. förekommande sed, bemödade sig han om att fylla sitt hov med nobla och belevade män , med vilka han umgicks mycket familjärt, förtjust över deras umgänge, i vilket han lika mycket gav innehåll och nöje som han tog emot.Han var ju språkkunnig och hade för övrigt en fullständigt omätbar lärdom. Och förutom detta, trots att han personligen - av hälsoskäl - inte kunde utöva alla tapperhetens dygder, som han en gång hade, tyckte han om att åse dem och prisa och tillrättavisa om vartannat.I detta visade han stor kunskap och rättrådighet vare sig det gällde tornerspel eller handhavande av vilket vapen det vara månde, likaväl som när det gällde underhållning, spel, musik, - kort sagt, i alla de övningar som anstår en kavaljer, och alla strävade att göra så väl ifrån sig som de kunde för att meritera dem själva till vänskapen med denne noble herre."

Ur Första Boken , PrimoLiber, i Libro del Cortegiano,i.e. I:3., s.58 ( Il libro del Cortegiano,(LC) I Classici della B.U.Rizzoli,1987.)

Fortsättning följer längre ned i den mer utförliga genomgången av själva boken, ( förk.L C ), vilken ju är mitt huvudämne. Det övriga är blott ... historia. Mitt ämne är ju annat.

Hertigen Guidobaldo Montefeltro di Urbino sände iväg C. till Henrik VII i London 1506 som svarsvisit och tack för att denne förlänat hertigen strumpebandsorden, till förtret för många andra småfurstar, bl.a. hertigen av Mantua, Gonzaga.B. Castiglione var en stor del av sitt liv på resor. Det var en furstlig diplomats o. en nunties liv. ( Henrik var en av de furstar som var beundrade av Machiavelli. ) Med dyrbara gåvor, , konstverk bl.a. ett. litet verk av Rafael, föreställande St.Georg . ( Nu i Eremitaget i St. Petersburg , inköpt av Katarina II, den stora , ursprungligen den lilla envetna prinsessan från Hessen som - hjälpt av Fredrik den store blev den mäktigaste damen i världen, livet igenom sysslande med att lära sig perfekt ryska, älska och spela kort.......och även inköpte sin brevvän Voltaires bibliotek efter dennes död. ). Henrik gav C. en länk med silverkulor i gengäld.

1507 , när den begåvade o. djärve ( o koleriske ) Julius ( Giulio ) den II , Michelangos trätobroder ,( Julius II hade tillträtt 1503 ) till Niccoló Machiavellis förskräckelse erövrat Bologna till kyrkostaten, och senare kom till Urbino ställdes det till med fest. Under karnevalen som följde , fick , sägs det, C. uppslaget till sin bok.

Urbino - med sitt vackra slott - kallades denna vinter för "munterhetens härbärge" ,"albergo della alegria", ( .....annat än Venedig det !......) berättar Kasimir Chledowski i sitt stora verk om Renässans-människorna i Rom ( s .448 ) . Efter ett fälttåg mot Ravenna förlorade dock påvestaten Bologna, - till Machiavellis stora förnöjelse - o. Castiglione, som då varit härförare, fick Julius den II:s hela vrede över sig, när han ( C.) , nästan naken, återvänt till Urbino , där den gamle hertigen Federigo - som C. högaktat - då dött . Fransceso var kung.

Julius II var dock tacksam mot Castiglione för dennes hjälp i striderna om Bologna och gav honom 1509 slottet Nuvillaria , 2 mil från Pessaro, ( där C. dock knappast visatades särskilt mycket ... ) med utsikt över havet, och gjorde honom till greve. Leo X gav honom senare, 1513 , hela grevskapet, med investitur. .Med dennes påves tillträde fick C., som nu äntligen , motviligt , slutit sig till medicéernas parti, en underbar tid i Rom. Det var ju naturigt att för C. se till vem som både hade en reell ekonomisk makt i centrala Italien och som dessutom, genom detta, hade makten att tillsätta påvar på rad.

Castiglione skickades sedan av Guidobaldo Montefetros efterträdare, adoptivsonen Franscesco Maria della Rovere med på fälttåget mot fransmännen. Detta krig förlorades .

Castiglione vistades sedan ett slag åter i Rom medan Lorenzo di Medici 1516 helt övertog Urbino . Baldassare hade ju tidigare stött Rovere och det var en olycka . Leo X fråntog honom också nu hans grevskap. Han föll i onåd.

Castiglione blev arbetslös.

4. C. Åter i Mantua.

Castiglione flyttar norrut till Mantua - efter att ha bett sin härskarinna ( leading lady i Hovmannen ) änkan Elisabetta ( som nu flyttat - flytt - från Urbino till Mantua och sin kära älskliga och av alla omtyckta väninna Isabella ) om lov. ( se bild nedan! )

Mantuas greve Federico Gonzaga anställer C. och sänder nu istället C. till Leo X för att förmå påven att ge honom , F.Gonzaga ., befälet ( bli Capitan ) över den påvliga armen, en viktig del av påvemakten. Under detta besök umgicks C. flitigt med Rafael Santi och gav denne råd - som berörts ovan - betr. idéinnehåll i fresker o. tavlor.( Rafael hade ingen boklig utbildning alls. ), Rafael Santi målade två porträtt av Castiglione. Vad betalade månne C. för dessa ? ..... Det mest berömda finnes i Louvren. Det har kopierats både av Rubens och Rembrandt.C. var 37 år när det målades. Detta porträtt fanns hemma på väggen hos C.s hustru Maria Ippolita när C. var ute på sina uppdrag som diplomat. Hon resonerade dagligen med porträttet. (se överst på denna sida!) ....

Minst av allt ser B.C. på porträttet ut som den elegante "renässansmannen". Vilket ju är komiskt i sig. En tankfull , mjuk, något klumpig person är vad man ser.) Hon lät barnen göra detsamma : prata med porträttet. Detta skriver hon om i brev till C..

Det kan här nämnas att det faktum att dessa renässansens målare och skulptörer var så flitiga troligast berodde på att de betalades så uselt ......, men de fick i alla fall alla dessa beställningar.Den store Tizian målade ett annat porträtt. (Se nedan !) Den hängivna - som vi gissar av hennes brev - Ippolita dog i barnsäng. Sen dog nu också vännen Rafael 1520. C. skrev en avskedssonett. C. blev nu ensammare.

--------

Greve Baldassare umgicks med den nämnde lärde - ständigt kvinnojagande - nyplatonisten ( d.ä. ngt hädiske ) Bembo, med Michelangelo ( som älskade att gräla med Julius II om detaljer i Sixtinska kapellets våta fresker. Michelangelo skrikandes uppifrån en hög stege :" Jag är skulptör o inte målare!!!" Svar nerifrån, gällt:" Du ska måla!". ) o...... Rafael. När Rafael dött - endast 37 år gammal - var "Rom icke längre Rom" för Castiglione. Så stor var deras vänskap.

C. gifte sig ( Han letade länge men beslöt sig till slut delvis p.g.a. ständiga penningbekymmer att välja den rikaste. ) 1516 - lyckligt, som det förefaller - med Maria Ippolita Torelli. Ett lysande bröllop gick av stapeln med turneringar och allt i Mantua, C.s födelsestad. Castiglione hade så länge tvekat, - han planerade länge ett äktenskap som kunde föra honom längre upp i adelshierakin.

Rik blev han aldrig - med högadliga mått mätt Baldassare och Ippolita fick fyra barn. Tre flickor och en pojke. Sonen, Camillo, blev militär, men förvaltade också omtryckningarna av Hovmannen. Släkten härstammande från B. Castiglione finns akkurat än idag.

Man kan i historien om Castiglione skönja en viss ambivalens mellan att enbart följa karriärismen, och å andra sidan faktiskt VARA en man av virtú, och en man som ägnade sig åt skriveri och konst och att med omsorg se till sina vänner.

Påven hade nu införlivat Florens med kyrkostaten. C. fick tillfälle att åka från Rom åter hem till Mantua, och kunde medföra till markisinnan Isabella d'Este ritningarna till ett palats med stor trädgård utförda av ingen mindre än självaste Michelangelo.

Men vem skulle styra Italien? Karl V eller Frans I ? ( Som om detta splittrade område gick att styra.).Frans I besegrades vid Pavia.( Italien skulle ju komma att förbli splittrat och rov för den som ville i flera hundra år.)
C. befann sig i Rom när kriget mellan kejsaren och spanjorerna ( kejsaren var spanjor ) å ena sidan , och fransmännen ( Frans I ) å den andra, tog sin början. Leo X ( och kapitalet ) stod på kejsarens sida . Lorenzo de Medici hade dött 1519. Samma år som Karl V blev tysk-romersk kejsare. När en stor medicéer dog blev det alltid kris. Samma sak hände vid Cosimo di Medicis död.

1520 dog Leo X , Lorenzos son, troligen förgiftad. Efterträdare blev Adrian VI.

Della Rovere intog plötligt Urbino.

Castiglione stannade i Rom. Han uppgift var att sända Gonzaga i Mantua rapporter om den nye påven. Pesten bröt ut två år i rad, och C. pendlade därför mellan Rom och Mantua. Adrian brydde sig inte om utrikespolitik. Han avled 1523. Ny påve - efter lång konklav - blev då medicéern Klemens VII. Nu , 1524, övergick Baldassare slutligen från tjänst hos Gonzaga till påvlig tjänst - återtogs till påvlig gunst - hos självaste Klemens VII - son till Lorenzo el Magnificos älskade bror Giuliano. Denna påvliga diplomatiska tjänst skulle han behålla livet ut.

5. Spanien.

--------------------------- Utsänd blev Castiglione nu av Klemens VII som nuntie ( alltså påvligt sändebud ) - påven med sin Kyrkostat med armé och kontrakterad legohär i Mantua var ju inte mer än en simpel rövare - till Karl Vs hov i Spanien .Karl bodde helst där, och talade helst spanska, - som han ju var född i Spanien .Det var han som sa, att han talade tyska bara med sina hästar.Så hade C.. som påvligt sändebud hos Karl V kommit på god fot med denne , han hade lätt för att bli omtyckt, och följde honom på alla hans resor. Från Toledo skrev han brev till den alltid nyfikna väninnan Isabella d'Este 1526, som sedan länge hade den buttre målaren Mantegna i Mantua för att smycka slottet med fresker - vilka nu tyvärr är försvunna.... , när Karl fick bud om den viktiga segern vid Pavia. C. dyrkade trol. Karl V såsom varande god och mänsklig . Castiglione bad nu Klemens VII sluta fred med kejsaren. Castiglione hade fått skulden för att Rom så katastrofalt blivit anfallet och förstört (1523 ) av tysk-spanska förband , trol. i maskopi med några italienska lycksökare och missnöjda utfattiga folkmassor, men lyckades rentvå sig från detta.

Karl hade nämligen i hemlighet förberett anfallet , och inte omnämnt det alls för Baldassare. I ett brev till Klemens beskriver han också detta , och att " Utan förbund med kejsaren finns ingen möjlighet till fred inom kristenheten eller ett härnadståg mot de otrogna." (1525) . Med "de otrogna" menades turkar och andra bekännare av Islam, som man bekämpat alltsedan Charlemagne.( d.v.s. Karl den store, Karl I, (743-814)) , som en gång av påven i Rom fått kejsarkronan satt på sitt huvud. Så var beteckningen "den store " redan - med visst fog - upptagen vad gällde namnet "Karl". I annat fall hade det förmodligen vikts för Karl V, grundaren av det tysk-romerska riket.

( Den förste Kejsare som i modern tid brutit seden att låta påven få sätta kronan på sitt huvud, men krönt sig själv, det var Napoleon, 1801. Vad jag minns. Nu dog Imm. Kant 1804, och 1807 red Napoleon in i Jena medan Hegel stod på en balkong och ropade:"Här kommer Världsanden till häst." Det hade inte Hegel konnut ropa om inte de italienska humanisterna varit så ivriga i sina Platon-studier. Ty detta påverkade - på irrvägar - den kommande tyska filosofiska idealismen.)

Rom blev plundrat i en hel vecka och människor blev mördade. Kardinaler satta bundna bakofram på åsnor och drevs fram på de av krigshandlingar trasiga gatorna. Det liknade väl i någon mån det netop samtida Stockholms blodbad , där den danske kungen Kristian, med självaste Paracelsus , greve Hohenheim , geniet och mystikern , uppfinnaren av etern som bedövningsmedel, som livläkare, på "äkta renässansmanér" tog för sig.

Karl V var den som gjorde Castiglione till biskop i Ávila - alls icke påven. Så mer sant är väl att han uppbar inkomsterna från stiftet, men .... aldrig var biskop där. På den tiden kunde man utnämna till biskopar den man önskade ( d.ä. fick pengar av.). Mången arvrik 19-åring gick då omkring i påvlig biskopsmössa i Italien. En av Lorenzo de Medicis söner , Giovanni, blev kardinal vid 17 års ålder, 1492 . (!!!!). ( Senare alltså: Leo X.) .Det var ett sorgligt tillstånd av korruption som påveväldet befann sig , då som nu ifrågasatt av mången människa ..... Isabella d´Este hade vid sidan av andra porträtt på adelsmän och kyrkans män även ett porträtt av ... Luther på väggen !!!! (se: Chledowski. Hovet i Ferrarra.)

-------

Castiglione dog i Spanien i Toledo , 1528 , i staden som förevigats så dramatiskt av den spanske målare man länge trott led av synfel, El Greco. ( Greken, han var inte född på den iberiska halvön ...).Toledos himmel flammar i dunktelt gult.

Karl V.s ord över den döde var: " Yo vos digo que hoy es muerto uno de los mejores caballeros del mundo." ( "Jag säger er att idag har dött en av de bästa männen i världen.")

B. Castiglione var en människa omtyckt av de flesta. En stor diplomat - och en generös människa - och en fin författare hade gått ur tiden.Vad vi tror så flydde han inte. Kanske, kanske valde han , som senare den fine italienske kompositören D. Scarlatti, ( G. Fr. Händels vän och kombattant vid cembali- och orgeltävlingar...... , son till Alessandro, vilken underhöll Dr. Kristina i Rom ...), att hålla sig undan någon hämndgirig person i detta avlägsna land. Har nu sedan Rom plundrats, av ens bäste vän, så har det !

Många säger att renässansen tog slut i och med Roms plundring ; och sant är att B. Castigliones karriär också var över just då. Och kanske var det händelserna kring Roms plundring som tog hans sista krafter. Många säger det - än idag.

Karl V , själv, ipsissimus, - hade fått sitt väldiga rike Österrike av sin farfar Maximilian I, Nederländerna av dennes hustru Joanna efter Maria av grevskapet Burgund ( mellan Nederländerna och Frankrike ), Kastilien med spanska Amerika efter Isabella, och Aragonien med Neapel efter Ferdinand . Neapel-Spanien hade varit en personalunion .Och morerna hade körts ut , enl. leganden , 1492 då Granada återerövrats ett märkesår i Spaniens historia. Som vi nu vet hade morerna , araberna, assimilerats, och satt i själva verket kvar i många områden i Spanien som härskare. Spanien har i arabernas fördrivande att göra med en nationallögn.

Det var ju också det året , 1492, som - med Lichtenbergs ord.:"Indianerna upptäckte Columbus.").

År 1519 blev Karl vald till tysk-romersk kejsare. Han skulle sedermera abdikera till förmån för sina söner, Filip och Ferdinand, som ju fick dela på riket, sedan han själv misslyckats med att skapa ett "världsherravälde", vilket många såg som ett hot. Och så tillbringade denne vise man , efter sina strider mot upproriska massor i Europa och en enveten munk, sina sista två år i ett avlägset spanskt kloster.

Icke många "storpolitiker" har valt en sådan "vacker" sorti.

Karls sätt att behandla M. Luther ( d.v.s.:"lille munk, lille munk!") väcker också respekt. Något av Karls klokhet i detta avseende och viljekraft lyser nog igenom i el gran Tizians välkända porträtt.

6. Boken Hovmannen.

1515 började Castiglione skriva sin bok, en karaktäristik över personerna under Urbinos - snart svunna - glansdagar- under Gonzagas.( Boken skulle utkomma - efter konsultationer med vänner - samma år som C. dog..) Han beskriver en renässansman, ( överklassens renässansman ....), dennes alla förtjänster o. talanger. En "ridderlig" C.s skrift ar skriven i dialogform o. inte helt trogen de upplevelser han haft i Urbino. Men, som han försvarade sig:. "Fru Fortuna lyder hos oss under Guds vilja." Uttrycket "bravera" intar en stor plats . Det räcker inte med att utföra sin plikt. Man måste utföra den väl.

Värt är att notera det, som Pasinetti sagt om att människorna i "Hovmannen" tycks gestalta, spela, sig själva. Detta är dem ett nöje. Han undersöker "hur man kan formalisera det informella" . Man kan tyvärr inte säga att C. hyllar äktheten. Snarare smidigheten och elegansen.

Bland huvudpersonerna är alltså hertigen centrum, Elisabetta Gonzaga och dennas - kloka - svägerska Emilia Pía därnäst. Césare Gonzaga ( militär, kusin till Castiglione, d.1512.) och en Messer Bernardo Bibbiena spelar också en stor roll, liksom en Gaspar Pallavicino.....

Hovet i Urbino var anlagt på lyx, och på att imponera, göra intryck. Det var väl i själva verket blott en avglans av hovet t.ex. i Ferrarra, Estes stad, där man hade det bättre förspänt och hade ett större slott med djurträdgårdar,( med elefanter, giraffer och annat, och till och med drönter från Mauritius ), anställda skalder och massor av lyx och kultur att fördriva tiden med, mellan resorna till Venedig, där man försåg sig med det senaste i tyger och eleganta broscher och annat. I själva verket var den intelligenta och bildade Isabella d´Este kanske den som förde renässansprakten till dess yttersta tinnar. --- Ändå är Urbino typiskt. Måhända fanns det tio sådana här hov samtidigt i Italien vid denna tid. De blomstrade ofta en kort tid, varefter de slocknade.

Man vet att det vid dessa hov var en stor skillnad på yttre och inre. Utåt var det lyx, medan det i det inre frodades mängder med smuts, i bokstavlig som i bildlik mening.

Nu utmålas ofta B. Castiglione av många som en i raden av förhärligare av hovlivet, en enkel svassare för makten bland mängder av andra. Men är det sant, att så var fallet ?

--------

Boken Hovmannen är uppdelad i 4 böcker.

Den första boken koncentrerar sig på hovmannens uppväxt, hur hans kvalitéer -"cortegianía"- ( jfr. LC.s.338.) bör vara, hans fysik, hans moral, hans elegans , musiksmak, och hans konstsmak och färdigheter i konster.Andra boken är mer anlagd på att diskutera temperament, anständighet, värdighet , konversation, initiativrikedom, artighet o.s.v. och diskuterar även skämtets betydelse, des vara och icke-vara. Tredje boken är helt inriktad på "palatsdamen" och på en diskussion om kärleken , medan Fjärde - o. sista - boken fortsätter på temat kärlek, men nu i platonsk variant , lagd i ( kardinalen o. författaren ) Pietro Bembos ( jfr. ovan ) mun.Den ökar här i ännu mer psykologisk realism och ger ett konkret dialogiskt universum- i smått.

( Böckerna är i sig uppdelade i numrarade stycken, således 1sta i 56 stycken, 2ndra i 100 o.s.v. )

"Så ägnades alla dagar åt ärbara och behagliga övningar, såväl för kropp som för själ, men då min herre Hertigen alltid tvingades dra sig tillbaka för vila, på grund av sin sjuklighet, mycket tidigt efter middagen, så ägnade sig alla i stället därefter åt min grevinna, Elisabetta Gonzaga, som också vid sin sida alltid hade Emilia Pía, som var utrustad med en sådan livlig fantasi och en sådan spiritualitet att, som ni redan vet, hon tycktes närapå styra oss allihop, och det var som om vi erhöll både värde och visdom från just henne."

( LC, Libro del Cort., s.59.)

Diskussionsvis säker man - halvt på lek, halvt på allvar?- ( detta vet man inte, vilket är en del av charmen - söka sig fram till vad en hovman ( en man ) bör vara. Däremot kan man säga att någon ironisk dimension absolut inte finns med. Castigliones dialoger har intet gemensamt med t.ex. Diderots eller andras mer kritiskt dialogiska verk, mer då med Platons, till vars dialoger det ofta explicit refereras av en den ene än den andre Här kan man ju också tänka på att det i viss mån är en begreppsutredning, eller flera, som pågår i Urbino, liksom Sokrates i Platons dialoger utmärker sig för just undersäkandet av begrepp såsom t.ex. dygd eller kunskap , eller för all del söker definiera "människa".:

Ur Hovmannen:

En greve / Ludovico da Canossa, senare biskop o.ambassadör i London, (1476-1532)./talar:

" Jag är av den åsikten att den främsta och sanna sysslan för en hovman är att föra vapen; det anser jag han alltid bör göra framför allting annat och att visa sig djärv och stark för vem han än tjänar. Och han kommer att vinna rykte för dessa goda kvalitéer genom att öva dem överallt och alltid, ty man får inte misslyckas med dem utan svåra följder. Och just som bland kvinnor, när deras vackra rykte en gång spolierats aldrig återfår sin vackra lyster, så kan en gentleman som en enda gång ertappats med feghet aldrig bli annat än feg och får för alltid dåligt rykte om sig. Därför, desto mer vår hovman utmärker sig i denna konst, desto mer prisvärd blir han; och ändå kräver jag inte av honom de där andra kvalitéerna , som utmärker en anförare, eftersom det vore ett alltför vitt anspråk; - låt oss vara nöjda, som vi sagt, med absolut lojalitet och okuvligt mod och att han alltid verkar hysa dessa egen-skaper. Ty de modiga märks ännu mer i småsaker än i stora och viktiga faror och inför många åskådare.Det finns sådana , som, även om deras hjärtan är döda, som drivna av skam eller genom andras närvaro, sluter sina ögon och rycker fram och gör sin plikt , Gud vet hur. Sedan vid mindre tillfällen, när de tror att de kan undvika att utsätta sig för fara utan att bli upptäckta, håller de sig ofta hellre i säkerhet. Men de som, även om de inte tror att de är sedda, visar mod och ingenting fruktar, de som ändå då går till attack , de har de kvalitéer vi önskar hos en hovman.
Inte så att vi skulle låta honom framstå som så våldsam, eller att gå omkring skrytande eller sägande att han har tagit sitt harnesk till hustru , eller hota med blängande blickar som hos Berbo*, ty till sådana män kan man rättvist säga som en modig dam, som skämtsamt sa i fint sällskap till en som jag inte vill nämna vid namn för närvarande, som hon av artighet bjudit upp till dans, som inte enbart vägrade det, men även att lyssna till musik och annat som hon föreslog , - sägande att sådan enkel syssla var inte hans affärer, så att damen till slut sa: "Vad är dina affärer egentligen? " Han svarade med butter min: "Att slåss." Då sade damen genast: "Nu, när det inte är krig och Ni är ur form , så tycker jag det vore en god idé om Ni såg till att Ni vore väloljad och rusta Er med vapen och allting och stuva in Er i en garderob tills Ni behövs, så att Ni inte blir rostigare än Ni är !" , och så lämnande hon honom till de omkringståendes stora förtjusning.
"Därför är den man vi söker mycket modig, allvarlig, och alltid bland de första, när fienden syns, och på varje annan plats mjuk och trevlig, modest, reserverad, och framför allt utan skryt och självkärlek , med vilket män alltid skapar hat och förakt hos alla dem som hör dem."

Då svarade min herre Gaspar :"Vad gäller mig, så har jag känt få män som har varit bra på något, som inte prisar sig själva, ty när någon som känner sig värdefull märker att han inte är känd bland de okunniga för sitt värde, blir han kränkt av att hans värde skall ligga dolt och måste på något sätt få upp det i ljuset, så att han inte går mista om den ära som han sannerligen bör vederfaras. Så är det bland de antika författarna, att den som väger tungt sällan avstår från att prisa sig själv. De som gör detta oupphörligen är naturligtvis beklagliga, men vi förutsätter att en hovman icke är sådan.(...,ma tal non presumiam noi chesìa il nostre cortegiano.)
Då sade greven: /:………../ "

LC, I,17-18.(* Berbo var en skådespelare, burlesk komiker.)

------------

Balans var ju en aristotelisk dygd.

Hos C. är balansen i sällskapslivet perfekt - såsom i en sällskaplighetens utopi. Sällskaplighetens diplomati. ( Artigheten är en deldygd. Man kan icke älska hela denna bok ! ) I hyllandet av balansen liknar han också föregångare i Italiensk politik och till dels sin florentinske kollega, Machiavelli, som ju i sina politiska funderingar - främst i Discorsos - över en statsutopi förebådade den flärdfrie greve Montesquieu ( L´ésprit des Lois ) i sina idéer om den nödvändiga balansen i en långlivad stat, - jfr. U.S.A.s författning med dess "checks and balances" , och i Sverige 1809 års författning. Castiglione har genom århundraden blivit förlöjligad och nedvärderad och sedd som en undergiven parfymerad opportunist. Detta är nog .....långt ifrån sanningen om honom.( jfr. A. Ehnmark, Maktens hemligheter,...arcana imperii ....en bok om Machiavelli och Slottet, boken om den diskrete franske anglofilen och politiske liberale filosofen och historieskrivaren Alexis de Toqueville. T., som skrivit en gedigen bok om franska revolutionen.). Pietro Aretino's lustspel La cortigiana (1528?) är en parodi på C.s bok. Aretino var - kan man säga - journalistikens fader. ( Där är dygderna dock - hos A. - : inställsamhet och "idioti".). Hos A. - som både var autodidakt o. aningen obildad, med tidens mått , vilket gynnade hans stil - finns också en stark explicit kritik av papismen.

( C. skrev även mindre verk, som kärlekssonetter, fyra Amorose canzoni............ "i platonsk kärlek till " Elisabetta Gonzaga,som man brukar säga, i en stil påminnande om Francesco Petrarcas. Sonnetten Superbi colli e voi, sacre ruine . De morte Raphaellis pictoris - om Rafaels död - samt en prolog till Bibbienas - en författare som förekom vid Gonzagas hov - Calandria.)

-------------------------

Kvinnans natur är ett av huvudämnena i Il libro del Cortegiano.( Kvinnor upptar likaså en mycket stor del av boken såsom konversatörer. Man kan nog se C. som feminist. ) Många har retat sig på C.s förkärlek för / inkännade i ....det kvinnliga och t.o.m. "mått dåligt" av det och ...oxå uttryckt sitt stora missnöje med det. Voila! Boken fick en ofantlig (!!!!) internationell spridning.

Efter att denna bok först hade tryckts i futtiga 1000 exemplar. 1533 censurerade den klåfingriga rädda påvliga Curian en del partier. Sextio upplagor ha utkommit i Italien av Hovmannen. Den läses än idag på universitet över hela världen , bl.a. i språkundervisningen. Den finns i min egen lilla stads bokhandel för studenter. Den finns översatt till engelska - i flera versioner - och även svenska ( även om den på svenska är svår att uppbringa. Den finns endast via antikvariat o. dyl. ) , såväl som japanska, m.m.m.m .

Som stilist är Castiglione framstående. ( Och därmed svåröversättlig.) Hans prosa är brokig, samtalen alltid logiskt genomtänkta och klart framställda. Man diskuterar om C. fick grundlig tid att färdigställa manuset. Han tycks ha varit en oerhört pedantisk och medryckande stilist.

"Här hördes alltså angenäm diskussion och bedrevs oskyldiga nöjen, och på vars och ens ansikte var en sund glädje målad, så att detta hem sannerligen kunde kallas glädjens hem.Ingen annanstans, tror jag, kunde man så inse , som en gång här, hur stor sötma det kan flöda ut ur en stor kamratskap, - ty för att inte bara nämna hur stor äran var att tjäan denne herre , om vilken jag just talat, så föddes det en överjordisk lättnad var gång vi kom i närheten av min härskarinna , grevinnan, och det tycktes som om det fanns en kedja, som höll oss alla fästade vid kärleken, på ett sätt , så att aldrig överensstämmelsen i vilja , eller ömsesidig känsla bröder emellan ,var större än den som var mellan oss allihop.

Samma sak var det hos damerna./...../"

Greve Castigliones bok kom att väcka uppseende överallt och utforma européen i gemen. Först den spanske hidalgon, sen Michel de Montaignes människa, "le gentlihomme", sedan engelsmännens "gentleman". ( Lika medvetet osystematisk som Montaignes esääer.) Man kan idéhistoriskt se den som en del i den fortlöpande diskussonen om "överflödet" - "la superflue dénegrie est la clef de la vie humanaine"(S. Weil), jfr. Batailles "Den fördömda delen", o.s.v. - och om "sederna",( lat. mores ) , om vad det/de nu är och vad det bör vara , att vad det är vara en levande människa; om livets värde, om plikt och nöje, om utilitarismens problem ( största möjliga lycka till största möjliga antal ...) .... m.m.

--------

När jag å ena sidan påstår att jag inte är säker på att boken är skriven på allvar, - om den är vad den utger sig för att vara - å andra sidan menar att där icke finns ett uns av ironi, så kan det ju ses som en motsägelse från min sida. Jag ser boken som klart och öppet och ärligt skriven, men det finns en dold dimension ändå, tycks det mig.

Redan i själva titeln "Hovmannen" tycks det mig att det förebådas ett spel med masker.

Jag kan inte annat än att säga att Castiglione är ärlig, men att det ändå ligger en slags förtvivlan under all denna klarhet , ty klar är stilen, och under berättandet om livet i Urbino och säkandet efter hovmannens väsen. Kanske är det - så upplever jag det - en förtvivlan över att livet och diskussionen - och förälskelsen i Elisabetta - vid hovet i Urbino icke fortsätter för evigt.

Det finns inget i boken som direkt talar emot tanken att det - i kraft av det absurda - skulle kunna förhålla sig så. Då blir ( den blå ) boken en bok om ett paradis på jorden. ( Urbino.). En science-fiction. En utopi. Hovmannen (som ämne)... är enbart en förevändning för boken. ( Man måste - som bekant - ha en förevändning för att skriva en bok.).

"Hovmannen" är en märklig titel.

Att tro att den - enl. min mening - högt begåvade, högt bildade och vittbereste Baldassare Castiglione använder åtta år (!) av sitt liv att skriva en bok med den stilkvalitén som Hovmannen med avsikt att det skall vara en bok om etikett, det är nog en grov underskattning. Vi har nog snarare att göra med en realiserad swedenborgsk paradisskildring, en beskrivning av det eviga jordiska samkvämet ...; och så skjuts ett allvar undan ..... av ett annat allvar, ett problem upplöses genom ett estetiskt trick ( genom : raw talent ) till sin lösning , blott i presentationen av detsamma. Därmed faller eg. varje vanlig invändning mot Castiglione, som då automatiskt förflyttas till meta-författarnas skara, till dem som skriver om ingenting, och därmed om allt, och som kan uttydes hur som helst.

Han skriver om ingenting, och om något annat, detta sig själv upprpande, menar jag, eftersom han egentligen nog icke skriver om Urbino. Han skriver en saga om umgänge, visserligen också om Elisabetta..., använder Urbino på samma sätt som Jane Austen och Kafka målar sian små världar, som inget har med verkligheten att göra, för att få fram en EFFEKT. Ett filigranerbete insatt i en ordning, som är obestämbar.

Det är en statisk saga. Den är skriven av en man, som visserligen var militär, men också mycket annat. Och Castiglione var ingen maktmänniska. Han tycks mest ha varit intresserad av att nå en god position, att få det gott ställt, att kunna syssla med att umgås, att iaktta, att njuta av konst och diktning, ja, all form av kultur tillsammans med andra.

Castiglione var öga ... och diplomati. Han var en oförvillad iakttagare av en tid, som han såg förändras. Det var en tid med många möjligheter, men med många hot. De små staterna var bräckliga. Livet var bräckligt. En viss trygghet sökte han , han som icke alls var en rädd eller överdrivet försiktig man, utan deltog fullt och helt i livet. Han sökte och fann en egen värld , icke frånvänd, men heller inte övermåttan tillvänd i skrivandet av sina noveller, och av Hovmannen.


-----------

7. Equilibrio.

Det ska sägas att denna redogörelse är skriven för att väcka ett intresse. Den är på tok för fragmentarisk - / jag ber om ursäkt för detta kaos / - för att meddela någon kunskap om messer C. och/eller renässansen.

( En sak har slagit mig under arbetet med essän, och det handlar inte om Castiglione, men om den som brukar framhållas som självaste renässansmänniskan själv: Leonardo. Han var ju ingen renässansmänniska* (se not 1.) alls, enligt det ovan refererade idealet. Han hade - oavsett kulturell ort - betett sig precvis som han faktiskt nu gjorde. Forskat om allting , isolerat sig, varit nyfiken, kommit på och skrivit ner det, spegelvänt..... Som det nu var var han atypisk som renässansmänniska. Så fel det kan bli.)

Nej, istället för denna essä - som extension snarare - tänker jag möjligen i framöver skriva något mer om renässansen, men då med "balansidealet" o. diplomatin i fokus. Balanspolitiken är en gammal idé i Italien där man länge såg på Triangeln: Florens-Venedig-Milano med den blicken och den tron, att det bästa vore om de balanserade varandra, dessa tre fria stater, - så tänkte B. Rucellai vid 1400-talets mitt då Cosimo de Medici hamnat i ekonomiska o. politiska svårigheter och Milanos hertig ,"uppkomlingen" Sforza, verkade fundera på ett anfall mot Venedig. De tre staterna skulle balansera varandra ("contrapesar") - jfr. Marco Parenti och E.W. Nelson, The Origins of Modern Balance of Power Politics (1943). F. Barbaro hade samma uppfattning - som aldrig delades av någon av de tidiga medicéerna, Cosimo eller Piero, - Jfr. H. Baron och G. Pillinini,:" Francesco Barbaro e l´órigine della politica di equilibrio." (1963) och frågan är väl om självaste Machiavelli var klar över "la politica della equilibrio". Att han bara - genom tiderna - fått stå för maximen "ändamålen helgar medlen" är dock ingalunda rättvist.

Man kan - vid läsningen av M. ofta (!) få intrycket av att ledaren (!) betyder mest, och hos honom betyder "virtú" och Fortuna exakt lika mycket. ( talet om turens betydelse under renässansen gör på en nutida läsare ett komiskt intryck. Ändå har man naturligtvis inte fel ! ) .Nu kan man av M.s skrifter inte dra helt säkra slutsatser, - man har ytterligt svårt att se tyngpunkten - då de är skrivna dels i apologetiskt syfte, dels i Machiavellis syfte att få återinträde till hans älskade Florens´ innersta styrande krets, - vilket första han till viss grad lyckades med , men vilket senare han dock aldrig uppnådde. M. dog 1527 på sitt gods utanför Florens, med daglig utsikt över staden som i mycket var den italienska renässansens hjärta. Den mångsidige och mer eftertänksamme men väl så kunnige Castiglione dog året efter- i pesten - i helt främmande land. Men C.s valspråk var ju måhända både väl valt och hade kanske också blivit djupt rotat. "Aldrig vilse.".

Greve Baldassare Castiglione är begravd i Mantua, hans födelsestad. Den alltid skrivhungrige kardinal Pietro Bembo skrev gravskriften.Vad där står kan göra detsamma, tycker jag.

----------------------------------------------------

Not 1. ) jfr.Peter Burkes intressanta diskussion om ( den av Fr. Nietzsche starkt beundrade ) Jakob Burckhardt och renässansen ( Die Kultur der Renaissance in Italien ,1860 + omarbetningar. ) i Peter Burkes Renässansen (1987):

" Enligt Burckhardt "befann sig det mänskliga medvetandet .. under medeltiden i ett tillstånd av dröm eller halvslummer under en kollektiv slöja … Människan var medveten om sig själv endast som medlem av en ras, av ett folk, av en grupp, av en familj eller ett samfund - alltså endast som någon form av allmän kategori." Renässansens Italien var det ställe " där denna slöja först skingrades … människan blev en andlig indivd och uppfattade sig själv som en sådan." (I; del 2.)" ( Burke, s.7.) ---jfr. Burkhardts rubriker på de 6 avsnitten: 1.) Staten som konstverk. 2.) Individualitetens utveckling. 3.) Antikens återuppväckande. 4.) Upptäckandet avvärlden och människan. - se här t.ex. Burkhardt, s.202.:" I den fria själsdiktningens rike blir vi införda av 1300-talets stora diktare."o.s.v. - Om Dantes Vita nuouva: " Själ och ande tar här ett plötsligt och väldigt steg mot medvetande om sitt eget mest förborgade liv."ib. s.205.- . 5.) Sällskapsliv och fester. 6.) seder och religion.). Här invänder många fler än Burke, ( som förresten skrivit Samtalskonstens historia apropos vårt huvudämne (?)......) t.ex. den svenske historikern Michael Nordberg i sin breda "Renässansmänniskan", (1993). "Individualism, stark personlighetskänsla, verklighetssinne, kritiskt sinne, frigjodhet från auktoriteter, frånvaro av religiös känsla, hejdlös egoism - luftiga gneraliseringar av denna typ har kommit att bli allmängods i synen på renässansen, och har upprepats otaliga gånger.Oändligt många författare har laborerat med abstraktionen "Renässansmänniskan" - en intellektuell konstruktion , som aldrig har existerat i sinnevärlden, lika lite som någon homo oeconomicus./…/."(s.16.) ). Ungefär som "europén", vilket likaså är en fiktiv storhet.

Nordberg kritiserar begreppet, hävdar att den grupp som avsetts med detta begrepp också var en liten elit, medan den vanliga befolkningen levde ett (kort) liv i yttersta nöd, långt ifrån problem med "virtú".

2 ) Ang. bilden av it. renässans kan man med intresse se hur den gestaltas av Pär Lagerkvist i romanen Dvärgen. Teckningen av renässansen blir ytterligt vag, då L.s syfte ju är - får vi förmoda - att anägga Ondskan som sin huvudperson. De övriga bli statister utan själ, drivna av enbart lust, maktbegär och slump. Det finns dock här ett portätt av Leonardo da Vinci ( i den rastlöst verksamma målaren och teknikern Bernardo ), där Lagerkvist har på diktmanér omformat L. da Vincis personlighet och beskriver denne såsom en grubblande natur, en man som faller i drömskt romantiskt skådande då och då mellan sina vetenskapliga mödor. Ingee historiskt finns som stöd för att L.da V. skulle haft en sådan sida. Det är en egendomlighet, men den tyckts ha krävts av själva boken Dvärgen, för balansen ....., för att ge en strimma hopp. Några drag av Machiavelli har av L. givits åt fursten i boken. ( Enl. min mening är det fursten (!) i Dvärgen som är ond, medan dvärgen själv är sjuk. Måhända var det Lagerkvists uppfattning också. Vem vet? )

-----------------------------------------------------------------

Litt.: B. Castiglione: .Il libro del Cortegiono, (1528), Lettere, (1769-71).Om B.C., och om renässansen : K. Kuylenstierna, K. Chledowski,( Renässansmänniskorna i Rom, Hovet i Ferrarra) , A. Ehnmark, Michael Nordberg, J. Burchardt, R.R. Palmer- J.Colton, M. Salmi, Q. P. Burke, S. Brinton, Lothar Schmidt ( med utdrag ur Lettere ), J. Lauts, H. Cornell, R. Sandberg, Å. Ortmark, E.Hutton ( om Aretino ) M. White ( om Leonardo), M, Phillips, S. Stolpe, M.Wundram,V. Vedel, G. Oreglia ( om Dante ),T. Bergmark, S. Battaglia, G. Vasari ( om sig själv o andra ), m.fl..m.fl.

Se även V. Cians kommentar till Il libro del Cortegiano samt C. Mantinati, Notizie storico-bibliografiche intorno al conte Baldassare Castiglione ( Firenze, 1890 ); jfr. Una burla crudele,av B.C., i Le piú belle novelle Italiane,1927..

--------------------------------------------------------------------------------

Kaj B. Genell 2008-12.

Till överst på sidan !

free hit counters