Om oro för orkestern.

( citerat ur min blogg på Wordpress....)

"När man använder sig av digitala musikskrivnings/noteringsprogram (av typ:Sibelius ) kan man ju sätta musik, t.ex. ett stycke av Haydn eller Bach eller Händel, och få det att låta perfekt. Perfekt .... och fullständigt dött.
Man kanske känner till stycket som man hör digitalt presenterat , och man hör att det är digitalt och mönstergillt, perfekt och .... dött. Alltså slutar man efter ett slag att lyssna. Det spelar liksom ingen roll. Det ÄR ju det stycket i alla fall!

Man behöver aldrig vara orolig för orkestern. För det finns ju ingen.

Nu är ju kännemärket för god musik ( liksom för god litteratur.... ) att man efter några takter ( resp. några meningar ....) känner sig trygg: " Den där orkestern , där finns ingen svag länk i, - där kommer ingen att plötsligt tappa takten!" , alternativt:" I denne författares händer kan jag låta mig föras genom vilka träsk som helst."....

------

Nå, hur gick det då med det digitala musikstycket? Ty , jag skriver nämligen ner några sådana själv, - ( annars kommer man väl knappast på sånt här ) - och upplever denna "dödens kyla" när jag efter hand lyssnar till vad jag skrivit.

Nu är ju programmen välutvecklade, fiffiga, så att man justera netop allting,: vibrato, tonhöjd och tremble och eko och gud vet vad....! Alltså satte jag mig häromdan i sinnet att skriva ner ett stycke av Händel, <h3>SÅ ATT </h3>man .... började bli orolig för orkestern.

Det var inte lätt inte. Men efter en hel massa trixande med programmets samtliga funktioner så blev det till slut liv i orkestern. Den började andas. Den där första violinen fick själ. Andra violinen verkade bli nervös. Cellisten spelade lite konstigt fel och basfiolen blev på tok för aggressiv och myndig och drog rätt vad det var på i några väldiga ( helt omotiverade ) jättetag.

Jag hade nu börjat lyssna <I>på allvar </I> till stycket. Concerton av Händel fick inte bara liv, och inte bara orkestern, men jag kunde nu riktigt se var och en av de sju medlemmarna i kapellet , så som de var, inte barta som musiker, men även som människor. Hela orkestern fick ansikte och själ och anda. Och jag började nu också - eftersom dessa musiker efter hand fick fler och fler brister och skavanker (s.k. egenskaper) - försöka hjälpa dem ( genom programmet ... ) med att återställa ordningen i stycket , så att jag åtminstone inte behövde sitta på helspänn i dom sju minuter som det hela tog. Och så att orkestern på det hela taget tog sig bättre ut.

Men det lyckades inte. I så fall fick jag ställa av samtliga justeringar tillbaka till läge "stendött".

Så nu har jag mitt mästerstycke hemma i datorn: orkestern jag inte vill höra; orkestern jag är orolig för hela tiden. ......Utom förste violinisten, som jag tycker får ta sig de friheter han vill. Men de andra - dom finns redan i mina mardrömmar, svettandes i sina blankslitna frackar, dessa levandegjorda ( hemgjorda ) bilder av mänsklig musikalisk brist och ofullkomlighet.

Jag är naturligtvis mycket stolt över allt detta. Man är väl inte mer än människa , full av (äkta) brister och fel !"

( Juliusbernard´s blogg )

cit. av alter ego, Kaj Genell .... 2009