FRANZ KAFKAS UNGDOM.
En essä.
" Jag vill skriva med en ständig darrning över pannloben." /einem ständigen Zittern auf dem Stirn /."
( Kafka, 1924 )
-----------------------------------------------------------------
" Han var lång och smärt med mjuk, elastisk gång, vilket
först kom mig att tro att han var ett halvblod och inte europé.
Jag fäste mig vid att han höll huvudet litet på sned. Detta
var ett mycket karaktäristiskt drag hos honom. Han förde sig som
en ensam man, som alltid står i kontakt med någonting utom sig
själv. I hans hållning låg det något lyssnande, men
med en tillsats av älskvärdhet och godhet. Jag skulle vilja definiera
det som ett behov av gemenskap med omvärlden, eller annorlunda uttryckt
ungefär detta: Ensam betyder jag ingenting. Bara när jag når
förbindelse med ett som är omkring mig kan jag uträtta något.
/…./ Det mest framträdande i hans utseende, både när
han talade och när han lyssnade, var hans stora, ofta uppspärrade
ögon. Inte så att de skulle ha vidgats av skräck ( som det
har sagts om honom ), snarare då av förvåning. De var bruna
- och skygga. När han talade lyste de upp. Det låg humor i dem,
inte så mycket ironi, utan snarare em viss illmarighet - som om han
visste något som ingen annan kände till. Posör var han minst
av allt. Han talade livligt och gärna. Han utvecklade då samma
rikedom på bilder som då han skrev. Man fick ofta ett intryck
av att han kände en nästan hantverksmässig tillfredsställelse,
när han lyckats uttrycka sig väl."
( Kafkas vänninna 1923-24, Dora Dymant, om F .Kafka. cit
efter Ett kafkaporträtt, Harry Järv, Insikt och
handling , 2.nr.3/4.s.111. )
--------------------------------------------------------------------------------------
1. Skriva om Kafka.
Var och en känner till Kafkas tre romaner, den - för att tala
med Max Brod - "ensamhetens trilogi", vars ofullbordade ,men
ändå publicerade ( postumt), delar heter Processen, Amerika (eg.
namn: Den försvunne)och Slottet. Bekant för nästan var och
en är också att hans önskan, - formulerad under en depression
1922 i vintersportorten Spindelmühle, - att alla papper skulle brännas.
Detta skedde alltså under den tbc-sjukdom ( strup-tbc) som skulle ta
hans liv 1924.)
Alltså, Kafkas önskan var , att hans vän, författaren
Max Brod, skulle bränna bl.a. just dessa tre manuskript, romanutkasten
, vilket denne dock icke gjorde, ställd som han var i ett svårt
etiskt dilemma.
Även om många betraktar Kafka såsom den perfekte novellisten,
och störst som novellist, så har just hans rykte baserats på
de" mäktigare "texterna. De längre har uppkommit ur en
otillfredsställelse med förmågan att bara kunna skriva korta
texter. ( Kafka led verkligen av att de blev så korta och sökte
efter medel att skriva längre. För den som sysslar med monologism,
som en slags "Ausdruckskunde" , är det nödvändigt
att ha texter med en viss utsträckning . Nu fann ju Kafka på ett
sätt att skriva långa texter. -------------- Man kan då också
erinra sig att, i romanens teori så står klassikern i centrum.
Klassikern har så extraordinära kvalitéer, att den oftast
tycks ha ersatt något, som alls inte fanns innan…. Vad är
det för slags imaginärt tomrum som är uppfyllt av Don Quixote?
Cervantes´ mästerverk. Vi kan föra liknande sjösjukeresonemang
om allting.( Jfr. den slags kontrafaktik som finns i Simone de Beauvoirs
självbiografi, ( Tout compte fait, Allt som allt ,1972.),
där hon hävdar, ganska bestämt, att om inte det o. det hade
hänt henne, så hade det ändå blivit likadant till slut!
Hon hade ändå suttit där hon sitter, o. berättat om Sartre
o. om hur hon "länge tvekade att skriva en bok om kvinnor"….(
Inledningen på Det andra könet.... )Hon skapar en speciell,
tröttande kontrafaktik, interfolierad med skarpsynta, men kyliga ,iakttagelser.På
resa i Ryssland noterar hon med en märkbar avsaknad av känsla för
barnen, att där " springer små Kafka omkring"….
Hon menar inte kajor. "Kafka" ,"kavka", på tjeckiska,
- det är tjeckiska - betyder "kaja". )
Apropås "om inte om hade varit", så: - som Umberto
Eco riktigt påstått, - är det mycket få människor,
som tar ukronier på allvar….
Man kan mycket väl tänka sig en värld och en litteratur, som
icke hade saknat Processen eller de två andra romanerna.... De
kunde mycket väl ha saknats. ( U-kronisk dubbeltydighet. ) Beträffande
romanen, så är dess uppblomstrande ju ett ganska sent fenomen i
västerlandet: först i och med 1700-talets början får
den eg. någon betydelse.Man kunde säga( med risk att bli missförstådd
) :Kafkas plats är så udda, och ingen hade eg. saknat honom,- som
författare - om han inte hade existerat.
Det ju M.Brods, utgivarens, val. Och eftervärlden slukade allt. Romanerna
är speciella, unika i sin "uppbyggnad", och man kan inte tala
om några efterföljare till Kafka. Det finns ingen Kafka-skola !,
och ändå är dessa ( oavslutade ) romaner högt beundrade
och massvis med sekundärlitteratur har sitt ursprung i dem. Endast i
form av pastischer finnes sådana. ( Jfr. t.ex. just U.Eco, Misinterprentations.)
Processen är en klassiker, men en klassiker "vid sidan av".
Det löper genom raden av klassiker något mer centralmänskligt,
så att säga,- ty Iliaden, Divina Commedia, Don Quixote, Candide,
Brott och straff, Fröken Julie, - dessa litterära mästerverk
tvingar inte sin läsare till samma slags ovanliga anspänning som
Processen gör. Man måste anstränga sig för att
ha LÄST Processen, för annat än att ha läst den
i sin halvhet! Den erbjuder svårigheter. Den bjuder motstånd.
Man är kanske alltid tvungen att läsa om den ändå. (
Kafka skrev anti-klassikerna en gång för alla.) La Bruyère
skrev för länge sedan: "Allt är sagt och man kommer för
sent nu då det i mer än sjutusen år funnits människor
och människor som tänker. Vad sederna beträffar är de
vackraste och bästa redan tagna; nu återstår bara axplockning
efter de gamle och efter dem bland den nya tidens författare som förstått
sin sak." (Karaktärer eller tidens seder. 1680.)
Kafkas Processen …. Är den inte något av det litterära konstrueradets klassiker, eller den litterära paradoxens klassiker ( vid sidan av Lewis Carolls Alice…). P. utgör, man tvekar inför varje formulering här…, den perfekta paradoxen, den bok, som ingen läser utan att tvingas vrida sin tanke lite ur led; en bok som man inte på ett vettigt sätt kan redogöra för innehållet i. Man kan absolut inte säga vad den "handlar om".Och då är det ju en mycket märklig klassiker.( En modern.) Ingen vanlig bok. ( Även om referat i allmänhet också är mycket vanskliga företag….) Jfr. den intressanta studien The shape of paradox av Bert O. States där S. Beckett behandlas från denna synvinkel..) Med Alice i Underlandet är det ju dessutom så, att den mycket bättre låter sig refereras än Processen, - att den mer innehåller paradoxer än utgör en sådan, vilket senare är en mer lämplig - om än ofullständig - karaktäristik av Processen.- Vad jag här skriver om Processen torde även gälla Amerika o. Slottet.-) "Rena ofoget.", tyckte Bertolt Brecht om Kafkas böcker. Och det gällde då formen, "form", som Brecht såg den.
Ur Isaac B.Singer A Friend of Kafka (1962),(ss.11-18):
""Det var förresten Kafkas problem när det handlade om
skrivande: han såg alla defekterna - sina egna och alla de andras."
-"Jaques, i går läste jag din Kafkas Slottet. Intressant, mycket intressant, men vart vill han komma? Den är för lång för att vara en dröm. Allegorier skall vara korta."
"Kafka ville vara jude, men han visste inte hur man gjorde. Han ville leva, men han visste inte hur man gjorde då heller." , - ett ganska hjärtlöst sätt att behandla det hela på från Singers sida.Även Borges har mage att klaga över att Kafkas texter är för långa!
( Hjärtlösheter om Kafka är legio på kontinenten. I
Pawels bok The nightmare of reason kritiseras Kafka från
topp till tå. )
-----------
Vi kan förmodligen utesluta att Kafkas skriverier är skriverier
för skoj skull, på skämt. Det är på allvar, och
det är en riktig författare, en estet som skriver. Om det nu alls
går att tala på det sättet om litteratur. Kafka skrev på
det sättet. Det allvarligt estetiska. Så som Gertrude Stein
betraktade klassisk engelsk litteratur, så skulle hon också ha
betraktat Kafkas romaner, - i sin essä What is english literature
(1935) beskriver hon den klassiska litteraturen som en litt. där man
inte "tänkte på vad man sa". På artonhundratalet
var det annorlunda:"/…/ As I say in the nineteenth century what
they thought was not what they said, but and this may sound like the same
thing only it is not, they said what they thought ,and they were thinking
about what they thought. This made the nineteenth century what it was."(s.49.)
( min kursiv.) Mycket steinskt. Hade Kafka något speciellt skäl?
Och fanns det någon unik orsak?
Det finns över 10000 titlar skrivna om Franz Kafka. Kafka kommer som
n:o två efter W.Shakespeare i denna "liga". Böckerna
om Shakespeare fyller sannolikt ett helt hus. Omkring 1960 fanns det 6000
titlar om S.Kierkegaard. Visst kan man se Kierkegaard och Kafka som
några av de största revolutionärerna. Det är möjligt
att skriva en den västerländska modernismens historia med just dem
som portalfigurer!
Man kan läsa böcker om t.ex.S.Kierkegaard. De är ofta
mycket intressanta, - filosofiskt , idéhistoriskt, psykologiskt m.m..
Man har i stort faktiskt behållning av varenda bok om Kierkegaard.
Det förhåller sig - tyvärr, enl. min mening - inte så
med böckerna om Franz Kafka. Man talar också om "kafkaister",
"kafkaloger" m.m. med en något nedsättande ton - och
det är den i allmänhet rent bedrövliga nivå på
de subjektiviteter ( i föregivna objektiviteter ), som förekommer
i dessa, i alltid föregivet radikala tolkningar, som givit termerna en
negativ laddning - alla dessa definitiva författarporträtt, uttalanden
om att det egentligen är en barnlek att läsa Kafka, egentligen är
det inget konstigt alls ! - inadvertenser, och när man påstår
sig hata nyckelromanläsandet , ….och ändå ägnar
sig åt det, o.s.v. - kort sagt: beträffande behandlingen i skrift
av Kafkas liv och produktion står vi inför någon slags verklig
katastrof i kvasivetenskaplig kostym!
Man måste - om man skall skriva om F.Kafka - man måste inte, men
man gör det - lida sig igenom denna usla form av skriftställeri,
där så många människor,- förmodligen i desperation
över att inte kunna hantera en upplevelse (!!!) - , har skrivit en
bok om just det , - men förklätt den till en visshet!!
Det finns ingen litteratur överhuvudtaget - värd namnet litteratur
- om Franz Kafka, - och det kommer förmodligen aldrig att komma någon
sådan heller.....Orsaken till detta är väl just den enkla
, att det skrivits alldeles för mycket ! ( Den repressiva toleransens
effekter... ) Kanske har det skrivits på något främmande
språk en liten, alldeles utmärkt och bra bok om Kafka, en bok som
står glömd på nån hylla i något bibliotek. Jag
har ännu inte läst den.
_____________________________
2. Kafka. Allm. bakgrund.
FÖRST något om den kulturella bakgrund mot vilken Franz Kafkas
verk i alla fall måste ses, sekelskiftet 1800-1900 i Prag, en stad i
den Österrikisk-Ungerska dubbelmonarkin, där inslaget av judisk
befolkning var starkt, liksom i Wien vid samma tid. Det judiska gettot var
vid denna tid i Prag kanske Europas största. Befolkningen delades språkligt
i 30000 tysktalande bland 400000 tjeckisktalande.
I Prag rådde ett livligt kulturellt klimat under de år då
Kafka växte upp. ( Jfr.t.ex. Klaus Wagenbachs bok om F.K.s ungdom,
Franz Kafka (1958 ) Ctibor Rybárs Jewish Prague,
Ernst Pawel ,The Nightmare of Reason,(1984), (A
life of Franz Kafka) ,eller en får vårt syfte speciellt lämplig
uppsats av Hans-Gerd Koch: Chronik zum jungen Kafka im Umkreis des
kulturellen Leben von Prag, i Der junge Kafka, hrsg.Kurz,1984.
Även G.Deleuze/ F.Guattari´s Pour une littérature
mineure, ( l975.)
Man hade ett tyskt universitet, två tyska teatrar, - varav den ena
var musikteater - , åtskilliga kulturföreningar o.s.v..( Kafka
var alltså helt tyskspråkig. Han gav ut sina få noveller
på tyska , och måste för utgivandet av några noveller
på tjeckiska anlita översättare!) Kafka kunde på teatern
se sådana verk som Strindbergs Fröken Julie, Ibsens
dramer, Shakespeares Hamlet, Nathan der Weise ( Lessings drama)
Schillers, Goethes, Molieres, G.B. Shaws pjäser och han kan också
möjligen ha besökt en föreställning av Verdis Rigoletto
med Enrico Caruso i huvudrollen….. Vi är inne i en tid -
på tröskeln till en annan.
Franz Kafka var född 1883, döpt efter kejsar Franz-Josef
I( 1830-1916), uppvuxen i det kungliga Böhmen, och skulle komma
att genomlida första världskriget som civilist, något som
han skämdes över . "zaghafter Zivilist".( Jfr. Haseks
Den tappre soldaten Svejk.: Läkaren: "Hela det tjeckiska
folket är ett band simulanter." S.56.)
Under gymnasietiden iakttog den unge tystlåtne Franz en avvisande attityd mot den då florerande romantiska versen. ( Helt motsatt t.ex. Joyce.).Han rentav demonstrativt avvisade den, i sant borgerligt ressentiment, o. skrev endast, men mycket gärna, prosa. Hela romaner.( Som inte är bevarade.) Han utmärkte sig på samma sätt, i förbund med en klasskamrat, Hugo Bergmann,- sedermera professor i filosofi -, genom att hävda socialistiska åsikter. Men någon speciellt duktig elev var han inte. Kafka hade svårt för matematik o likn., men lyckades efter de alltför vanliga åren av vånda med sin studentexamen l901, o. skrev in sig vid Ferdinand-Karls-Universitetet för juridikstudier. Inte p.g.a.något intresse för ämnet. Han ämnade skaffa sig en anställning behaglig nog att tillåta honom att författa om nätterna. Franz var ende son till en relativt förmögen från Böhmen invandrad västjudisk klädeshandlare, Hermann Kafka och hans fru, av östjudisk härkomst, Julie, f. Löwy. (- S.Kierkegaards far var ju också klädgrossist ! ) - Det har alltid i Europa funnits en spänning mellan de mer liberala västjudarna och de konservativa östjudarna.----
Kafka hade tre systrar , kallade Valli, Elli och Ottla.(
Favoritsystern, Ottilia, kallades Ottla. ) - Hela Franz Kafkas familj skulle
efter andra världskriget komma att vara mördad av nazisterna . De
tre systrarna omkom i tyskarnas koncentrationsläger. Franz Kafka dog
före sina föräldrar , och hans namn ( - egendomligt nog i den
tjeckiska formen "Franticek Kafka" ) står överst på
den gravsten på judiska kyrkogården i Prag, där föräldrarnas
namn finns inristade undertill.Men - fadern , affärsmannen Hermann Kafka
ville alltid assimilera sig med det tjeckiska samhället.Därav namnformen
troligen.
Franz K.skrev från 1910 dagdok. Modern nämns praktiskt taget aldrig.
- Däremot förekommer hos Kafka den oerhört dominante och kraftfulle
fadern ofta i dessa anteckningar, - jfr. ett berömt Brev till fadern,
( mer om detta brev nedan! )
- Man ser i dagböckerna att F.K. skrev mycket o. gärna på
ett vackert, spänstigt ,otvunget o. detaljrikt sätt. ( Det är
icke en konstant förd dagbok. Vissa år förde Kafka ingen sådan.)
Han tycktes vara "född med" en enkel o flytande stil. Redan
tidigt förhäxad av orden. …..
Vid universitet i Prag hade man en studentklubb ,"Die Halle", där
det ordnades med föredrag om kultur, filosofi, politik o.s.v.. Kafka
besökte regelbundet denna klubb men fann samtidigt sin favoritlektyr
för resten av livet: memoarer och biografier. Han började med …Eckermann…klassikern
: Samtal med Goethe, en i då mycket uppskattad bok- o klassisk
klassiker. En jämnårig kamrat, den redan nämnde Max Brod,
höll ett föredrag om Arthur Schopenhauer i klubben. Eftersom
Brod i detta föredrag gick till angrepp mot Friedrich Nietzsche -
och eftersom Kafka tyckte mycket om N.s böcker - sökte denne upp
Brod efter föredraget o. man diskuterade livligt med stark positionering.
En vänskap började dock här, som skulle vara livet ut. Max
o. Franz läste senare åtskilligt tillsammans, bl.a. både
Platon o. Flaubert, båda i originaltext!Flaubert kom att
bli hans stora förebild. ( Man hade högläsningar av Flauberts
böcker hemma hos varandra.) Senare kom han att beundra Franz Werfel.
Kafka skulle senare komma att besöka Paris med kamrater, en av hans få
utlandsresor. Kafkas kunskaper i franska härrörde delvis ifrån
att han under barndomen haft en fransk guvernant .( Modern var strängt
sysselsatt med att hjälpa och stötta fadern i affärsverksamheten
på dagarna och spela kort med honom på kvällarna. )
3. Tekniken.
Kafka var hänförd av den nya tekniken, flyg och telefoni, ( jfr.
T.Ekboms monografi . )och insåg kanske inte som Nietzsche faran.
( Man kan här jämföra med M. Blanchots sentida analyser
av N.. Maurice Blanchots prosa är så klar och hans sanningar är
s.a.s. inga "vanliga sanningar".( Fransk konstprosa. )Om nihilismen
hos N.. B. ser N.s nihilism såsom ett klargörande av människans
situation när "Gud ar död.", d.v.s. nar västerlänningen
har slutat att tro på Gud och sent omsider upptäckt detta faktum,
och hur hon, i de många fallen ersatt Gud med Tekniken . Men numera
finnes inga fasta värden. Bortom gott och ont... Det har skett
en omvärdering av alla värden... med Anti- Krist , Nietzsches.
Enl. Blanchot är vi efter Dostojevskij, Kierkegaard och
Marx så vilsna... Det har med dem (!) kommit till en vändpunkt
i världens historia , den värld från vilken det gudomliga
ljuset har dragit sig tillbaka. Ingenting har varde utom det värde vi
i all oändlighet måste fortsatta att ge det. Plötsligt har
det öppnats en rymd for oss med möjligheten till obegränsad
kunskap. N. jublar over detta. N.s lycka att veta! "Lämna...skeppet,
filosofer!" och "Länge leve fysiken!" utropar han i Den
glada vetenskapen.. Nu är det TILLÅTET att veta allt. .(jfr.J.
Lacan: "Gud är död. Ingenting är tillåtet!")
( Makter som tjänar på en fördröjning, en obenägenhet
att byta språk är, som Lacan visade i det s.k. Romföredraget,
Kyrkan och Armén. ...) Allt allvar kommer i fortsättningen ägnas
at vetenskaperna menade N.. Men N. insåg också har, naturligtvis
, faran: i en värld utan given mening, får pseudomening och nonsensvärden
snabbt fotfäste och det enda motmedlet mot den väldiga oredan som
kommer att skapas ar vetenskaplig försiktighet och att tekniken ger sig
själv precisa regler. N. inser att detta blir svårt, varför
han ställer oss inför det STORA valet, som han ser det: antingen
full fart fram i en vetenskap utan några gränser eller: att omedelbart
satta upp restriktioner för hela vetenskapens fält ! Men redan innan
det valet har vi hamnat i den nihilistiska positionen, insett att vetenskapen
kan inte vara annat an nihilistisk, - vetenskapen är meningen i en värld
som har förlorat sin mening .( Kierkegaard hade redan år1840-!!!
-krafsat ner följande i sina Papirer:" Tekniken kommer att
utrota mänskligheten!"......)
Men så - riktigt så reagerade inte Kafka. Men reagerade lite mer
"ofilosofiskt".
4. Filosofi.
För filosofi hade Kafka nämligen inget större intresse. En av hans lärare på gymnasiet, en Dr. Gottwald kom att spela en liten roll i Kafkas utveckling i det att G. i sin undervisning främst lade fram Franz Brentanos filosofi ( Jfr. Wagenbach , Franz Kafka- Eine biographie seiner Jugend ,1958.s.54.). - B. var en föregångare till bl.a. E.Husserl, o. underströk vikten av den korrekta beskrivningen. Mest kända bok av F.Brentano är kanske Wahrheit und Evidenz. - En klasskamrat till Franz Kafka , den nära vännen Oskar Pollak, blev däremot filosof och utgivaren av Franz Brentanos samlade verk. Med Pollak, - som stupade som frivillig i första världskriget - hade Kafka en nära brevväxling. Redan i tonåren sände Kafka till Pollak delar av ofullbordade romaner, bl.a. skrev Kafka på en roman om en resa till Amerika,(sic!)…. samt åtskilligt om sig själv, som han aldrig ens senare skulle anförtro åt Brod. ( jfr.G.Kunz, Der junge Kafka. )( jfr.även T.Ekbom.) Till den käre "Maxen" hade han troligen - livet igenom - ett kluvet förhållande.
En apotekarfru i Prag, Berta Fanta, hade fått dispens för
att läsa på Universitetet. ( Det var officiellt, enl. strikt regel,
bara öppet för män.) Hon skapade också efter hand i sitt
hem ett litet kulturellt centrum. Till föredrag o. fester i detta för
det dåtida Prag lilla intellektuella "eldorado" kom matematikern
Kowalewski o. höll ett föredrag om Georg Cantors transfinita
tal.Universitetsläraren vid stadens universitet, Albert Einstein
, kom dit och spelade fiol, en violinsonat av Mozart, ackompanjerad
på piano av Max Brod och höll ett föredrag om relativitetsteorin
och diskuterade livligt Kants filosofi med de närvarande. Einstein
hade en lärartjänst i Prag 1912. Förutom Kant läste man
Fichte, Planck och diskuterade likaså - naturligtvis - psykoanalysen,
som var på modet dessa år strax innan kriget. Ett veritabelt mode:
som sällskapslek tydde man varandras drömmar i Freuds "anda".(!)
Och Freud kom kanske betyda för Kafka vad t.ex. Hegel betydde
för Kierkegaard. ( C:a 1904 bör Kafka ha varit medveten om Freuds
existens.Att Kafka skulle ha läst något av Freud är inte sannolikt.
Få läste verkligen Freud.Upplagorna var ytterst små. ) Kafka
ägde mycket få böcker i ren filosofi. På Prags universitets-
bibliotek finns det kvar en anteckning om att Kafka där lånade
upp till läsesalen ett ex. av Hegels Phänomenologie des Geistes,
- vilken är en bok man knappast kan lyckas sätta sig in i på
några dagar i en läsesal…….Man vet också att Kafka
ägde en bok av Johann Gottlieb Fichte, - ingen ovanlighet i de
bildade klasserna på denna tid.
5.
Steinerepisoden.
Det förhöll sig nu så ovanligt att Herr Fanta, apotekaren,
var muhammedan. Förmodligen i en slags desperation över detta ,
så hade fru F. sökt sig till de kretsar vi nyss redogjort för,
men hon var också naturligtvis i anden brinnande, och inte bara för
naturvetenskap o. filosofi utan även för ….. teosofi! - År
1911 besökte Rudolf Steiner (- som skrivit en bok om Nietzsche
o. försökt lära denness viljestarka syster Elisabeth
- som senare skulle uppslukas av nazistisk ideologi - något om Nietzsches
filosofi, men helt förgäves….) - då besökte
S. alltså Prag o. höll en föredragsserie i "Fantahuset",
grundade en "loge", Bolzano-logen, ( uppkallad efter den
store filosofen med detta namn ) där. Steiners framträdanden var
suggestiva och fantasifulla med lockande bilder i ord , såsom "atlantisk
och lemurisk världsapokalyps", "ahrimanska krafter" m.m.,
och han gjorde ett stort intryck på åhörarna, även på
den i detta hus alltid like tyste Kafka. Berta Fantas dotter har i efterhand
berättat:
"Jag kommer ihåg hur jag under föredraget såg hur Franz
Kafkas ögon blixtrade och lyste och hur ett leende lyste upp hans ansikte."
- Men i grunden var Kafka skeptisk till teosofin. Han var icke desto mindre
en vilsen och osäker människa som inte gjorde sig bemärkt på
något sätt alls. Kafka besökte dock Steiner på hans
hotellrum efter föredraget! Beskrivningen av detta besök upptar
gott o. väl två sidor i Kafkas Tagebucher,s.39f. o. tillhör
något av det mest sammansatta , bästa och dräpande som finns
skrivet om mötet mellan två helt olika slags män. ( Ur detta
parti kan man också läsa den skepsis inför auktoriteter, som
Kafka i grunden alltid behöll, - även om han var skräckslagen
inför dem.)
Senare skulle Kafka hävda att teosofi bara var "ersättning
för litteratur".
6. Praha.
Bilden av det dåtida Prag växlar avsevärt med dess beskrivare.
Det är ingen överdrift att påstå, att det efter andra
världskriget har pågått o. till en del faktiskt ännu
pågår ett gräl om huruvida staden var markant uppdelad, -
detta eviga etnicitetsproblemet -, och om den nu var det, i vilken grad den
då var det. Det fanns en tysk bourgeoisi, förmögen, som var
icke-judisk, samt en tysk bougeoisi som var judisk o som bodde i en särskild
del av staden och slutligen en stor befolkning med tjecker ( slaver ). Man
kan ibland få en bild av betydande spänningar mellan grupperna
, om man t.ex. läser författare som den ovan nämnde Ernst
Pawel,( Franz Kafka - The nightmare of reason ,1985 ) , men få
en helt annan bild, en bild av en glad o problemfri stad, en naiv stad, där
det att vara jude t.ex. inte betydde mer än att ha förväxlat
en manchettknapp , om man läser en annan. Just Max Brod betecknar stämningen
som naiv, och det var närmast som ett störande inslag i den bilden
när Martin Buber startade sin sionistiska tidning , där Kafka
faktiskt kom att bli representerad , eller när Karl Kraus , -
som hade grundat sin tidning Die Fackel 1899-, kom från Wien
( "Preussen är frikostiga med munkorgar. Österrike är
isoleringscellen, i vilken man får lov att skrika högt." K
. Kraus.) o. talade i "Die Halle". Den store häcklaren kom
till den lilla studentföreningen hela 50 ggr !!! från 1910 och
framåt, den man som fyndigt skulle komma att kalla Oswald Spengler
för "der Untergangster" och skriva världens längsta
satirpjäs och ensam redigera o. utge en tidning "Die Fackel"
under en massa år. Om Kafka hörde honom är inte säkert,
men det är troligt. ( Juden Karl Kraus var en av wienaren och juden
Ludwig Wittgensteins favoritförfattare.Han lät alltid eftersända
Die Fackel till sig var han än befann sig.) Det finns också
en stark likhet mellan den polemiska naturen hos Kraus och den hos S. Kierkegaard.
Båda dessa litteratörer behövde starka ideologiska motståndare
för att kunna producera…… ".Auktoriteter kan man inte
ha till någonting." (S. Kierkegaard i Philosophiske Smuler..)
Kraus producerade och producerade.
Sommarterminen 1902 läste Kafka den filosofikurs som ingick i juridiken.
Kursen hade som ansvarig ledare Brentanoeleven Anton Marty. Denne läste
högt ur Franz Brentanos verk i 20 lektionstimmar för Kafka, Hugo
Bergmann, Oskar Pollak och Emil Utitz. Denne Utitz skrev
långt senare i ett brev till Klaus Wagenbach ( i och för
dennes omnämnda biografi ) med den målande utsagan om sin vän:
"Om jag skulle säga något karaktäristiskt om Kafka, så
skulle det vara det, att det inte var något särskilt alls med honom."
( Klaus Wagenbach, Der junge Kafka s.268.)
------------------------------------------------------
Praguniversitetet, Universitas Carolinae Pragensis, från år
1348, hade av den regerande kejsaren ( Franz-Josef I) delats i två
universitet 1882 för att tillfredställa det faktum som tvåspråkigheten
utgjorde. 1910 var den tjeckisktalande delen av befolkningen 90% och resten,
den mer utbildade och rikare, den tyska 10%. I det heterogena habsburgska
riket förflyttades människor ganska flitigt av politiska skäl.
Man ville - i politisk panik - blanda befolkningen för att kunna hålla
samman det väldiga riket.
När Albert Einstein kom till Prag detta år (1910) med sin
familj ( hustrun och kollegan Mileva o. barn )för en ordinarie
tjänst vid det universitet där Franz Kafka då studerade, fann
Einstein stämningen i staden under Hradschinborgen "fientlig"
och det intellektuella klimatet magert. Byråkratin föreföll
honom kvävande: "Unendlich viel Schreibereien fur den unbedeutendsten
Dreck."En oändlig massa skriverier för den obetydligaste förändring.
- Till slut kunde icke den annars godmodige och chosefrie Einstein icke annat
än utbrista: "Die Tintenscheisserei ist endlos."d.v.s. ung:
Bläckskitandet är ändlöst.... Med den tjeckiska delen
av befolkning hade E. ingen kontakt, men även den tyska föreföll
honom svårtillgänglig: Einstein: " Det är inga människor
med natuliga känslor, glädjelösa och med en egendomlig blandning
av ståndsdunkel och servilitet, utan tillstymmelse till välvilja
mot sina medmänniskor. Pompös lyx bredvid skriande elände på
gatorna. Tanketomt utan tro." (A. Fölsing, Albert Einstein
(1993) ss.317ff. )
Vi kan nog förutsätta att Einsteins omdöme kommer sanningen
närmare än Brods. Max Brod torde vara att se mer som en idylliker,
just den typ av robusta person som man kan tänka sig skulle stå
ut med en människa av den unge Kafkas typ, ( och vice versa ). F.K.,
en djupt sorgsen ung man som mer finner glädje i blotta ordvändningar
och inte minst av sina drömmar än i det yttre, ytligare liv som
Brod med sådan entusiasm lät sig tjusas av . Brod tycks mig som
en mer flack natur.( Jämför Kafka: "/… /men jag kan inte
komma ihåg - när det skedde, kunde jag mycket väl komma ihåg
- att ha fört ett stort, sammanhängande, hela mitt väsen blottande
samtal med honom,/ M.Brod/ såsom det självklart måste ha
hänt, när två människor mitt i en omgivning av egendomliga
och känsliga uppfattningar och erfarenheter rådfrågar varandra.
Och Maxens ( och många andras ) monologer har jag då verkligen
åhört, för vilka bara ljudliga och för det mesta också
den stumma motparten fattades." ( Klaus Wagenbach, Franz Kafka
(1976)s.401.)
---------------------------------------------------
7. Freud.
Sigmund Freuds upptäckt, -som vi brukar kalla den - låg
i tiden. Även de, som var motståndare till teorin, som den förelåg
i Traumdeutung (1900), och som den framkom i övrigt och succesivt, kunde
icke värja sig. Den berörde. Och man kan kalla det för det
modernas födelse.
Ty samtida ( något yngre ) med Freud var August Strindberg och
Friedrich Nietzsche. Kierkegaard och Schopenhauer hade berett
vägen.
Och det fanns många många fler. Gotthilf Heinrich Schubert
med Die Sprache des Traumes. I samma stad som Freud satt läkaren
Artur Schnitzler och producerade Traumnovelle ( film: Eyes
wide shut. ) m.fl. andra "drömnoveller". Den mångsidige
Hugo von Hofmannstahls Märchen der 672. Nacht.(1895)var
påverkade av Andrians Garten der Erkenntnis, samma år.
Paul Hervieu i Frankrike skrev 1887 den märkliga romanen L´inconnu,
där författaren, en läkare, sätter begreppet "vansinne"
ifråga. Och långt innan dess hade bröderna Goncourt
skrivit den stora romanen Germaine Lacerteux (1864) om ett fall av
"hysteri". ( Jfr. också - för kunskap om denna epok -
Gerhard Kurz i Der junge Kafka, 1984. och G. Brandell, Freud
och hans tid. (1970), samt S.Toulmins underbara moderna klassiker
Wittgensteins Vienna,(1973), där inte bara Schnitzler är
viktig utan även Theodor Hertzl, sionismens grundare o. strateg,
och många fl.. - Viktiga är ju likaså Peter Gays båda
böcker , den om Freud och den om Schnitzler och den europeiska borgerligheten.
- Stefan Zweig i Världen av i går (1942) summerar
med zweigsk klarhet:
" När jag söker efter en händig fras som summerar perioden
före första världskriget /…/ säger jag: det var säkerhetens
gyllene tid." Se då slutligen även den nästan alltför
begåvade Elias Canetti, bl.a Das Gewissen der Worte
(1975),särskilt essäerna om hans Die Blendung och om
Kraus.
Med - den här ständigt uppdykande - Kraus hade Freud tidigt en viss kontakt. I ett brev till Kraus 1906 skriver Freud:
" Den delvisa överensstämmelsen mellan åskådningar
och strävanden hos er och mig är väl orsaken till att jag upprepade
gånger finner mitt namn i Die Fackel."
Freud skulle dock senare bli hudflängd i Die Fackel på ett sätt
som skulle kunna påminna om hur S. Kierkegaard på sin tid hånades
i Corsaren, men Wien var vida större än Köpenhamn, så
effekten blev helt annorlunda. Freud hånades mer i sak, Kierkegaard
mer i person.( Å andra sidan fanns det nog inte nån auktoritet,
som inte hånades av Kraus. )
Via vänner refererades Freud för Kafka, Freud á la mode alltså.
Kafka läste med all sannolikhet aldrig Freud.( Vore jag själv nu
vetenskaplig akademiker, så skulle jag här påpeka , att Ekbom
i sin monografi skriver:" "Kafka hade naturligtvis läst Freuds
Traumdeutung, och för en författare med en analytisk läggning
måste det ha varit frestande att pröva Freuds tolkningsmodell."(
på s. 119 i Den osynliga domstolen. )Dels finns det faktiskt
inget direkt som belägger att han läst Freud ( Ekboms "naturligtvis"
förvånar väl stort mången kafkaist ; - ingen term, inget
yttrande nånsin - , dels är det väl en grundläggande
missuppfattning att det för K.s del skulle handla om något så
ytligt som att "pröva Freuds tolkningsmodell". Men jag själv
är ju ingen vetenskapsman.Det är väl - i sanningens namn -
inte E. främst heller.)
8. Flaubert & Dickens ......
Det förefaller som om Kafka mycket tidigt koncentrerat sig på det
estetiska, och om man söker filosofiska resonemang hos Kafka,
så rör dessa det litterära uttryckets sfär.( Han är
faktiskt inte analytiskt lagd!) Vi möter mängder av notiser om litteratur
och om formuleringars olika värde, om olika litteraturer o.s.v.. Kafka
läste flera litterära tidskrifter och medarbetade i somliga som
novellist. Hans favoritförfattare var Gustave Flaubert.
Jag väljer därför att stanna upp lite vid denne
Flaubert:
" Jag våndas och pinas; min roman har svårt att komma igång.
Vilken tung åra kan inte pennan vara. Jag blir till den grad förtvivlad,
att jag måste skratta på mi n egen bekostnad."; ….."
Du talar om dina missräkningar; då skulle du se mina! Ibland fattar
jag inte att inte mina armar inte faller ned efter kroppen av trötthet,
att det inte börjar koka i huvudet på mig. Jag lever ett bittert
liv, berövat all yttre glädje, ochdet enda som håller mig
uppe är ett slags ihållande raseri, under vilket jag visse ligen
ibland gråter av vanmakt men vilket ändå är beständigt.
Jag älskar mitt arbete, ursinnigt och perverst, liksom en asket älskar
den tagelskjorta som sargar hans bröst. Ibland när jag inte märker
att jag är tom invärtes, när jag inte kan ge uttryck åt
vad Jag vill ha sagt, efter att ha klottrat långa sidor fulla - när
jag då upptäcker att jag inte har lyckats åstadkomma en enda
fras, då vräker jag mig på divanen och blir liggande där,
slött nedsjunken i ett träsk av leda." ( Flaubert i brev 1851,
under inledningsfasen av författandet av Madame Bovary.)
Flaubert skrev massor om sitt skrivande. - Kafka: " Av de fyra män,
som jag känner som mina blodsbröder, av Grillparzer, Dostojevskij,
Kleist och Flaubert, gifte sig endast Dostojevskij, och kanske fann bara Kleist,
när han pressad av yttre och inre nöd sköt sig vid Wannsee,
den riktiga utvägen."
( Kafka, i ett av sina många hjärtlösa brev till F.. Briefe
an Felice, 1913. Briefe…, s.460..) " Du milde Gud, Käraste,
läs bara! " Elle avoua qu´elle désirait faire un tour
à son bras, dans les rues." En sådan meing ! En sådan
bild! " ( Kafka, i brev till prokuristen i Berlin Felice Bauer
om Léducation sentimentale, 1913. Briefe, s, 252.) En
översättning ges i den svenska upplagan som bär den något
avtändande titeln Hjärtats fostran.
--------------------------------------------
Att Kafka kunde ha så olika litterära favoriter , som i viss
mån också var förebildliga för honom, som Flaubert
och Dickens, vilkas realism och attack är så divergerande
kan ju förbrylla envar. Det breda, flödande inspiratoriska, av intet
hejdade flödet hos Dickens står i kontrast till Flauberts skrivsätt.
Som Nils-Olof Franzén framhållit " så kan man
slå upp Flaubert, söka efter bredden i romanen om la Bovary. Den
finns, men det är inte den spontant framväxta bredden, det är
inte Dickens ´eller Dumas´bredd som har kommit till därför
att dess gränser ligger så långt borta och dessutom är
tänjbara gränser; det är en strikt avmätt bredd, det är
ett fält där varje tumsbredd mark är mödosamt upplöjd
och besådd. Där den ene går över fältet och sår
och plöjer i generös vitalitet, där går den andre med
sträv ängslan i blicken, fylld av oro och vånda för hur
det skall gå med sådd och skörd. " ( Hur stora författare
arbeta, 1947, s.121. ) Kafka har ju onekligen ett skrivsätt mer besläktat
med Dickens, medan hans syn på författaren är Flauberts. (
Jfr. C.K. Chestertons utmärkta lilla monografi över fenomenet
Dickens, den optimistiske Dickens,en "stor författare, men ingen
bra författare" Charles Dickens, 1946.)
Det finns en förhäxelse vid orden( förlåt klichén...
), ett abnormt - ett "too much" - fasthängande vid ord
och en egendomlighet i produktionen av ord hos både Flaubert
och Kafka. Charles Bernheimer har i en uppsats, Psychopoetik. Flaubert
und Kafkas Hochzeitsvorbereitungen auf dem Lande (1982) behandlat fenomenet,
dess eventuella genes och den parallellitet vi kan ( tror oss) upptäcka
här. Bernheimer koncentrerar sig,- liksom Sartre i sin väldiga
undersökning, L´Idiot de la famille , om Flaubert, gör,
- till deras resp. familjesituation,och till det fadershat de båda förmodligen
led av. Samtidigt hävdas det, att båda författarna, genom
att av sina mödrar blev kyligt behandlade tog till sig språket,
icke som ett kommunikations-medel (!) eller ett medel att uttrycka
känslor, utan som ett maktmedel, kanske det förnämsta hos var
och en av dem. Alltså, en snedvriden språkuppfattning. Önskan
att skriva rent, som "la poesi pur", att skriva en bok som inte
handlar om någonting ……., finns alltså hos Flaubert.(
Man kunde tala om flykt här likaså... ). Jfr. passagen ur Kierkegaards
lilla bok Forord: "Forordet som saadant, det emanciperede Forord,
maa da ingen Sag have at afhandle, men handle om Intet, og forsaavidt det
synes at behandle Noget og handle om Noget, maa det dog vaere en Tilsyneladelelse
og en fingeret Beveagelse .Hermed er Forordet bestemmet reent lyrisk og bestemmet
efter sit Begreb,/…./." (V.s.199.)
En närliggande tanke förkommer ju hos Oscar Wilde, när
denne påstår att:" Kännetecknet på en god författare
är att han ingenting har att säga.", ( The Decay of Lying,1889)-
men - det är dock icke riktigt samma sak. Typiskt Wilde dock….
Kafka var väl "inläst" både på Flaubert och
även på den sekundärlitteratur som då redan på
Kafkas tid fanns om denne. ( Kafka läste dock aldrig systematiskt, men
mycket, särskilt när han - av hälsoskäl låg till
sängs.Många dagboksanteckningar är lakoniska:"Den ganzen
Tag im Bett." ) Så hade Kafka läst Fischer´s
Etudes sur Flaubert inédit (1908). - Kafka gav till sin - inbillat
närstående- förlovade Felice Bauer i julklapp 1912
ett exemplar av L´ éducation sentimentale. Ur ett brev
till Felice:
"Education sentimentale är emellertid en bok, som har stått
mig nära under många år, som knappt två eller tre av
mina närmaste människor; när och var jag än slagit upp
denna bok, har jag blivit upprröd och tagen, och jag har sedan alltid
känt mig som ett andligt barn till denne skriftställare, om än
ett klent och otympligt. Skriv genast till mig och berätta om du läser
franska. Du skall då få den senaste franska utgåvan. Skriv
att du läser franska, även om det inte skulle vara sant, ty den
franska utgåvan är praktfull." ( Briefe an Felice.,s.96.)(
Hon läste franska.)
1915 skickade Kafka brevsamlingen med Flauberts brev ( en tjock bok
full med oanständigheter o vredesutbrott till hela franska parnassen
) till Felice och beordrar henne praktiskt taget att läsa denna bok.
Alternativt dock sin egen bok , Betrachtung……..
George Lukács´ skriver i sin klassiska essä Erzählen
oder Beschreiben (1936)( i: Kunst und objektive Wahrheit s. 63-112.):
"Symbolinnehållet blir hos Flaubert ironiskt och hamnar på
en bedrägligt konstnärligt hög nivå, som nås -
åtminstone delvis - med äkta konstnärliga medel." (s.119.)
Ironiskt.
Den andre av Kafkas favoritförfattare var alltså, som nämnts,
Charles Dickens. Det är nog att peka på två aspekter , där
Kafka kan ha lärt något av Dickens. Den första är sinnet
för den onödiga detaljen. ( den som man sedan kan låta
bära en mycket större mening än vad man kunde först ut
misstänka.) Den andra är det faktum,- som George Orwell har
påpekat i en essä: Dickens karaktärer rör sig i ett "never-never
land, a kind of eternity"……. ( Charles Dickens , i den
alldeles utmärkta Selected writings, 1958, s.152.se även
Why I write.). Givetvis var det också den lätthet som råder
hos Dickens i berättandet, som förförde. Om man kunde kombinera
den lättheten med……., - så kanske , möjligen Kafka
tänkte, när han yttrade sig om att skriva Dickenspastisch ( Amerika.)Det
är till och med högst troligt!
( Jfr.S. Kierkegaard i dennes essä om H.C.Andersens "onödiga
avväg", den onödiga upplysningen, hans punkt vid sidan
av. Se även Emile Zola, :" I mina verk råder den sanna
detaljens hypertrofi / volymökning/ K.G./.Från den noggranna betraktandets
språngbräda svingar den sig till stjärnorna. Sanningen höjer
sig med ett enda vingslag till symbol." (cit. hos Lukács,
op. Cit.s.119.) Apropås den välkända Nana.)
Flaubert var ett tag känd för sin objektiva realism. Men det fanns
ju mer hos Flaubert än denna. Bland de författare som fäste
sig vid Flaubert, - och hur kunde man undgå det, då ! - var också
lärjungen Guy de Maupassant, som i F.s anda framhöll arbetet
med texten som så väsentlig , t.ex. i förordet till Jean
et Pierre.( Maupassant var mot slutet av Flauberts liv dennes handsekreterare
- eller snarare resande-sekreterare - som samlade material till boken om dumheten
, Bouvard et Pécuchet, och till Dumhetskatalogen, Dictionnaire des
idées recues, ibland kallad Le Sottisier.. ( Jfr. P.Morand,
Guy de Maupassants liv (1945)s.48.). "Allt har inte kommit med
i Le Sottisier. Det finns hopp!" ( Patafysikern o. hegelkännaren
Raymond Queneau.)
9. Ensam.
" Hopplös for i en liten båt runt Godahoppsudden. Det var
tidigt på morgonen, en kraftig vind blåste. Hopplös satte
upp ett litet segel och lutade sig fridsamt tillbaka. Vad skulle han frukta
i sin lilla båt, som med sitt ynkliga djupgående med vanan hos
ett levande väsen gled över alla rev i dessa farliga vatten."
( Kafka, Hochzeitsvorbeteitungen auf dem Lande.s.101f.)
Den schweiziska psykoanalytikern Alice Miller hävdar i en bok,
att Franz Kafka egentligen inte hade några vänner: "En människa,
som som barn var så ensamt som Franz Kafka kan inte som vuxen skaffa
sig en vän eller en hustru, som skulle kunna förstå honom,
utan en sådan människa söker ofta en upprepning av barndomen.".
Du sollst nicht merken, s.335. Hon nämner som en parallell , vem
? - jo just Flaubert.- Jfr.berättelsen Domen, där Kafka själv
som huvudpersonen Georg Bendemann diskuterar med sig själv denna problematik
……. Franz Kafka fick i sina många diskussioner med sina vänner
(?) och andra bekanta en allt mer förfinad uppfattning om litteratur
och det syns klart att han tidigt knöt alla sina starkaste känslor
till det litterära uttrycket, stakt påverkad av Flauberts syn,
denna förbindelse mellan å ena sidan en illusionslös syn på
livet och samhället förbunden med en syn på litteratur som
något som var ägnat åt arbete med precision i uttrycket och
å den andra en hel, total insats med starkt asketiska inslag - ( en
skaparasketim finner vi ju redan hos Balzac, som följaktligen
arbetade ihjäl sig. Denne gifte sig vid 51 års ålder och
dog några månader efter.- Efter ett samlag kunde B. argt resa
sig upp och utropa med hög röst: "Där rök en hel
roman!!!") - och på ett sådant sätt, att Kafka i praktiken
kunde utforma en tillräckligt vittgående estetik, för att
han skulle kunna rymmas hel och hållen inom den. Det finns - på
det viset som Kafka utformade estetiken - inom denna sfär - ingen tvekan
hos den tveksamme, ingen brist på bestämdhet o. kurage. Det gåtfulla
är- tycker jag - hur han lyckades gå så oerhört långt
som han gjorde i det avseendet när han satte text på sitt liv.
Det brann av skrivlusta , lust att producera hos Kafka. Kafka njöt av
att läsa - men skrev i trance. Kafka var tystlåten, drömsk
och drömmande o. drömdyrkande …
10.
Judiskheten då?
Vi kan naturligtvis aldrig dra några större slutsatser om sambandet
mellan miljö och skapande, och det är ingenting vi önskar heller.
Som familjen Kafka inte var religiöst utövande judar , man var i
familjen uppdelad, - fadern var västjude, sekulär, en "viertagejude"
- d.v.s. besökte synagogan de fyra obligatoriska gångerna per år
- och modern kom från en östjudisk sfär, med en mer troende
inriktning, ( hon hade flera syskon, välutbildade, varav en , Franz beundrade
morbror Otto Löwy var läkare (- på landet ),är
jag mindre benägen - särskilt i denna korta essä - att följa
det eventuella spår, som skulle leda från Toran , från
den ofrånkomliga... judiskheten, - som Kafka själv i samtal och
brev ofta framhäver - till Kafkas egenart. Detta är en viss brist.
- Jfr.Karl-Erich Grötzingers Kafka und die Kabbala (1992)
- Det finns dock avgjort det, som är mer uppenbart i det som är
unikt hos F. Kafka än det speciellt judiska ! ( Torsten Ekbom
påstår ( i sin ovan nämnda Den osynliga domstolen, En
bok om Franz Kafka (2004), den första bok om Kafka på svenska
!!, märkligt nog....) att det är omöjligt att skriva en Kafka-monografi
utan att beröra den judiska problematiken, och det är självklart
riktigt. - Man kan spåra det rabbinska - ibland parodier på rabbinska
itereringar - ( även "Judische Märchen" )i Kafkas
tänkande. Man kan även tänka sig att det finns något
av ett typiskt " judiskt" ? hemlöshetssyndrom, en rotlöshetskänsla.
Kafkas förhållande till det judiska var dock ganska distanserat,
rent av lättfärdigt kan man säga. Han höll 1912 ett föredrag
, Rede über die Jiddische Sprache i judiska rådhuset i Prag
, som inledning till ett framträdande av en skådespelartrupp, under
ledning av en Löwy,( inte släkt ), som spelade på jiddisch,
och kontentan av det, i tryck fyra sidor långa, föredraget är
egentligen bara den ,att ,om man slappnar av och inte tänker på
saken, så förstår man jiddisch alldeles utan vidare ! ( Kafka
var motsatsen till sekterist, och i allt en icke-akribist.). Åhörarna
måtte ha blivit mer än något förvånade.( se: Hochz…s.306-309
)
Tar man och läser en essä om Kafka, som är skriven med utgångspunkt
från det judiska, ( och de är många....) - det börjar
då med det judiska men slutar tyvärr också alltid där
- så tycks den mig alltid något perifer i förhållande
till det väsentliga. Man kan här till exempel läsa Hartmut
Binders stora Kafka-Handbuch II, (1979)ss.799f. , för att
få klart för sig den omfattande dokumentationen över Kafkas
irreligiositet o. hans kompakta ointresse för judiska studier
m.m.. Kafka var ju ingen intellektuell person i ordets för mig mer innehållsdigra
mening.
Ett exempel på det perifert intressanta ( - lite akademisk polemik ändå
.... ) hos dem som tar sin utgångspunkt i det judiska ( här en
svensk ) är ju Mikael Enckells essä Den halvt bortvände
Gudens diktare, i boken I Den frågandes själ?(1993)),
som också behandlar Proust och Freud. Citaten från
Gerschom Scholem (ur: Walter Benjamin - die Geschichte einer Freudschaft,(1990))
tycks bakvända, och Enckells egen helhetssyn , som hämtat bränsle
delvis från Max Brods till det religiösa vinklade Franz
Kafka, sein Werk und sein Glaube .( 1948)( fullständig titel :Franz
Kafkas Glauben und Lehre. Kafka und Tolstoi. Eine Studie. ), - i våra
dagar bekraktad som obsolet, dillettantisk och felaktig - men "en, liksom
många föregångsverk, ofta orättvist bortglömd skrift",
som E. skriver (s.210.):
" Visavis Franz Kafka är läget någt annorlunda. Hans
verk förmedlar ingen klar och tydlig föreställning om en åskådningasmässig
helhetsvision, det presenterar varken sådana lösningsförsök,
som Proust för fram i sin estetiska filosofi eller sådan utvägar
som Freuds epokgörande undersökningsmetod erbjuder i deras respektive
strävanden att fånga och definiera den inre verklighetens "sanna"
väsen och innehåll. Men medan Prousts verk och Freuds metod så
tydligt är på väg mot uppenbarandet av det verksamma och förblivande
bakom alla skenbarheter, är Kafkas texter eruptioner ur en långt
tröstlösare grundsyn om att snarare vara på väg bort
från än på väg till existensens osynliga centrum ("Minns
varifrån du kommer, vart du går och vem som dömer dig.")
Hans verk ter sig snarast som svårtolkade fragment och stycken av en
förstörd och före katastrofen eventuellt lättfattligare
helhet.
Kafkas författarskap handlar, ur denna synvinkel sett, om den på
sitt religiösa arv berövade västeuropeiske judens envetna och
tvångsmässiga försök att återupprätta förbindelsen
till den högst ifrågasatte och - i varje fall - den till hälften
bortvände." (s.101)
Detta talar ju helt för sig självt. Vad som kanske inte talar så
helt för sig självt, utan bör påpekas, är den ohöljda
omvända rasism som Enckell ohöljt ägnar sig åt i samma
essä:
" Mötet med den med judendomen och den judiska traditionen nära
förbundna flodvågen av skapande insatser kring sekelskiftet och
omedelbart därefter, företräder en högplatå av kulturellt
och konstnärligt betydelsefulla insatser, unik i Europas moderna historia
och jämförbar - varvid den dock företer en svagare lyskraft
- endast med den grekiska högkulturen och renässansen. Einstein
och Wittgenstein, Mahler, Schönberg och Chagall, Kafka och Proust, Freud
och Eisenstein, alla dessa garanter för den europeiska kulturens fortstatta
livskraft har - mer eller mindre - utgått från de judiska traditionerna
och fullföljt sina livsverk på randen till de av Hitler och Stalin
beordrade folk- och kulturmorden." (s.99.)
Vad för människosyn ligger bakom sådant prat ? Gör
bara tankexperimentet (!)att Einstein,då, eller W.,M.,Sch.,Ch.,K.,
P., F., eller Eis.-n. själva skulle ha skrivit något
i den stilen. Nog om detta.- Jag säger bara med Kafka:" Im Schatten
kann man sich nicht sonnen."…Jag kan likaså gott säga
om E. vad Nicolas de Malebranche sade om sin hund: " Han har ingen
näsa.", - vilket för en hund och dess herre är en katastrof.
-------------------------------------
Att förklara Kafka ur judiskheten vore ingen förklaring.
Vore judiskheten förklaringen, så skulle alla judar eller åtminstone
någon mer jude vid denna tid ha skrivit, ungefär vad Kafka
skrev.
Gershom Scholem sysslade enbart med mystik o.mystiska texter, sökte
bland judiska författares verk och spårade kabbalistiska influenser.
Han älskade den rabbinska parabeln - på ett sätt som för
tanken till zen-mystikälskare, - och arbetade i den traditionen i hela
sitt liv. Die judische Mystik und ihre Hauptströmungen (1967)m.fl.
verk. ( jfr.H.G.Gadamers tal till Scholem på dennes 80-årsdag
(1978).
Max Brod slutade sina dagar i Israel. Kafka gick aldrig, vad jag har förstått, att definitivt vinna över till åskådningen. Det är odiskutabelt att Kafkas intresse för den judiska identiteten ökade med åren, och hans studier i hebreiska var mot slutet av hans liv ett faktum, men kan också ses som en av hans många vurmer, liknande hans intresse för fiolspel, trädgårdarbete o.s.v.. Kafka var individualist, aldrig kollektivist.Och han var likaså något av en mästare på att ångra sina val....
11.
Förhållandet till fadern.
I Brevet till Fadern, som Kafka skrev i november 1919 , och lämnade
till sin mor för vidare befordran till adressaten, - och som modern i
svek mot sonen aldrig lämnade fram - anklagar Kafka fadern för sin
"olycka".- ( Kafka såg sig själv som den olyckligaste
av människor. Ungefär som Kierkegaard o. Blaise Pascal ,
och kanske ännu mer Henri-FrédericAmiel, vars Fragments
d´un journal intime (1925)är en bok full av självömkan,
gjorde. Pascal förefaller dock som den mest mogne av dem alla.
) - Kafkas fader, Hermann, hade - bara - varit för stark och för
grym…. Brevet är författat på ett pensionat i landsorten
och renskrivet på maskin , 44 sidor långt,(!)en slags självbiografi
…. Gilles Deleuze ( ,mer känd för sin geniala bok om
Nietzsche, Nietzsche, 1967. ) och Félix Gauattari ( bl.a.
också psykoanalytiker av Jacques Lacans skola , och medförfattare
tillsammans med Deleuze till den (då…) radikala Anti-Oidipe
,(1972).) skrev åter tillsammans en bok , Pour une littérature
mineure (1975), - titeln syftar bara delvis på att tyskan var ett
minoritetsspråk i Prag. - Man hävdar i denna bok, som tycks skriven
i ett våldsamt tempo, att F.K. rent av befann sig i en språklig
fyrkant : mellan pragtyska - tyska - jiddisch och hebreiska. Författarna.
tar främst upp förhållandet far - son. I deras mer än
idérika bok lägger de en av tyngdpunkterna på, hur Kafkas
oidipussituation präglat hans verk. Hur klarade Kafka av förhållandet
till sin far? Guattari / Deleuze menar att han upphävde den oidipala
situationen på två olika sätt - och de sätter rubriken
:En alltför stor Oidipus.
- Det ena av dessa upphävanden har enligt författarna, sin grund
i olika treställiga relationer, främst den samhälleliga trekanten,
där F. K. upplever sin far såsom en förrädare gentemot
det lantligt (böhmiska)-judiska arvet i det fadern underställer
sig den tjeckiska byråkratin, men F.K. kan bevara sin aktning och sin
kärlek till fadern bara för att sonen känner att fadern är
lika förtryckt som han själv är. Själv tycker jag att
det verkar som F.K. inte har någon aktning kvar för sin fader,
- denne framstår som urtypen för tyrannen, en nästan autistisk
jätte. Vi finner här en parallell till förhållandet mellan
Kafkas förhållande till sin far o. Kierkegaards, ty Kierkegaard
led tillsammans, ihop med sin far, ansåg att de båda hade samma
slags tungsinne. S.K. var alltså på ett liknande sätt bunden
till sin tyrann, även om dennes tyranni såg annorlunda ut med den
religiösa övertonen.( En sådan bild använde sig Kafka
av i beskrivningen av kapitalisten - proletären också...Bundna
vid varandra. ) Ingen av dessa två författare gjorde något
defintivt uppbrott. Kafka medgav senare att han använt några "advokatknep"
i brevet…… - Det andra upphävandet,( enl. D/G ) , sker genom
det ständiga i Kafkas berättelseråterkommande förvandlandet
av sig själv till ett djur. Kafka söker inte frihet, men en utväg,....
och han finner denna i icke-mänskligheten: att bli skalbagge.
( Det är förmodligen en svår sak att avgöra, även
för en psykoanalytiker, hur lättad Kafka kände sig efter att
ha skrivit Förvandlingen. Det är icke svart-vita förhållanden
, detta…...)
G/D noterar att Kafka vill "förhålla sig fri" ( existentialismens
neg. frihet ) och citerar Dagboken, 29 jan,1922: " Men också
min världs dragningskraft är stor, de, som älskar mig, älskar
mig för att jag är "övergiven", /…/ för
att de känner att jag, som här fullständigt saknar rörelsefrihet,
i lyckliga tider har det på andra plan."
Eftersom Kafka också har medkänsla med fadern ( i brevet ) är
de båda fransmännens omdöme om F.K., att denne är en
"pervers Oidipus".
. Redan Sigmund Freud spådde ju den psykoanalytiska biografin
en lysande framtid, men där har han blivit grundligt dåligt sannspådd.
(Jfr. Lis Linds bok om S. Kierkegaard, Soren Kierkegaard själv
.(2000)) Man ger i sådana biografier en bild av det psykopatologiska.
Behovet att avslöja det hemliga rummet formligen trakasserar bilden av
författarna. Det allra innersta rummet är låst hos de döda,
och nyckeln är kastad i vallgraven. Man lämnar läsningen av
sådana böcker med en känsla av att ha smutsiga händer
, riktigt "mains sales". - jfr. Alice Millers Du ....,
där Kafkas moder, den påstått kyliga Julie Kafka ,
som i alla lägen stod bakom sin Hermann, får bära hela
hundhuvudet för att det blev som det blev , - och där Miller intar
en mycket kritisk hållning till det fjärde budet.).----- Några
vetenskapliga biografier kan ju aldrig nånsin , i strikt mening, komma
att skrivas.
Samma sak med essäer. Men det pretenderar aldrig denna form på.
(Huvudinvändningen mot den psykoanalytiska biografin blir ju den, att
den i sin metod är dialogisk, men i realiteten monologisk.)
12.
I TRANCE.
" Dreams are the one great tube through which man communicates with the shadowy." Thomas de Quincey, Confessions of an Opium-Eater,1822.)
Kafka upptäckte tidigt sin förmåga att försätta
sig i ett halvdvaletillstånd under skrivandet. Utan denna förmåga
hade det varit omöjligt för honom att skriva något alls i
närheten av vad han gjorde. Han försatte sig i ett tillstånd
av trance. Oftast var det nattetid. Kafka led i hela sitt vuxna liv av sömnsvårigheter.
Kafka började tidigt att skriva, men vi kan bara följa vad han skrivit
från omkring 1910, i korta prosastycken.( Det tidigare är uppbränt.Av
honom själv.) En mycket förtätad stil i långa komplicerade,
men musikaliskt klingande meningar är utmärkande för dessa
arbeten. Anteckningar i Dagboken är ofta inkörsporten till
dessa berättelser. Vanligen börjar Kafkas noveller med en motsättning,
en nästan "elektriskt laddad" fras, ur vilken berättelsen
sedan kastar sig fram och behåller kraften alltigenom på ett förbluffande
sätt. "Början av varje berättelse nästan skrattretande.",
skrev han i sin dagbok. Kafka skrev nästan aldrig om. Rättade aldrig.
Däri olik sin Flaubert.
Han var känd och beundrad av en liten krets intellektuella i Prag, ofta
unga människor, som hade läst en eller två noveller, eller
en novellsamling av mannen med det underliga namnet ( Kafka = kaja, som sagts.),
bl.a.av den unge studenten Gustav Janouch. I boken Samtal med Kafka
(1957)( vars äkthet visserligen nu är ifrågasatt ) frågar
Janouch under en promenad Kafka om han känner sig ensam. Kafka svarar
efter att ha tänkt en liten stund : " Jag är lika ensam som
Franz Kafka." Det tycks nästan som om det för Kafka var naturligt
att dela upp personligheten i två identiska personer. Menade
han att han var den person som talade och den man läste ? Eller att han
är det drömartade tillstånd han är, och exakt den person
, som är den som hyser det drömartade tillstånd, tillståndet
som skriver små böcker under namnet Franz Kafka, och som just -
personen - då -person lika ensam som tillstånd - tyckte att det
kändes rätt ( på något sätt rätt ) att säga:
"Jag är lika ensam som Franz Kafka." - Som om namnet var en
främmande skylt som den i A. A. Milnes Nalle Puh skylten
"Saunders". Han levde under samlingsnamnet Kafka.- Han hade ju på
ett sätt i och med detta generaliserat sin person, typbestämt sig,
gjort sig själv till en klass, som inrymde sig själv, - samtidigt
som han ställde sig utanför den och upplevde sig stå i en
likhetsrelation till denna dubbel-identitet.
Th.Adorno slår hjärtlöst fast att Kafka var " en människa utan ipse".(ipse. lat.= Själv.)
-------------------------------------
13. Felice.
Felice Bauer.
" Ärade Fröken ( Gnädiges Fräulein!)!
Så var det nu åter en sömnlös natt, under vilken man
just innan morgonen, de sista två timmarna, drog ihop sig till en påtvungen,
planerad sömn, i vilken drömmarna icke längre är drömmar
och sömnen icke någon riktig sömn. Och dessutom har jag idag
utanför porten sprungit ihop med slaktarns springpojke och hans låda,
så att jag har fått ett jack över vänstra ögat.
Säkerligen blir jag genom en sådan början inte i bästa
tillstånd för att övervinna de svårigheter som det innebär
att skriva till Er och som jag i natt lät genomlöpa mitt huvud i
ständigt nya former. Det innebär inte att jag inte kan skriva det
jag vill skriva, det är ju de allra enklaste saker, men det är så
många, att jag inte kan få dem att rymmas i tid och rum. Ibland
tänker jag, särskilt på natten, att låta allt bli liggande
i minnet, att ingenting mer skriva och att hellre gå under av att inte
skriva än av att skriva.
Ni skriver till mig om Edra teaterbesök och det intresserar mig mycket,
ty för det första sitter Ni där i Berlin vid källan för
alla teaterhändelser , för det andra väljer Ni ut Edra teaterbesök
mycket väl( ända tills Monopolteatern, där jag också
var, med en min hela varelses gäspning, större än hela scenrummet
) och för det tredje så vet jag inte det minsta om teater. Men
vad hjälper mig då kännedomen om Edra teaterbesök, om
jag inte visste allt som föregick dem och vad som följde på
dem, om jag inte visste vad ni hade på Er, vilken dag i veckan det var,
hur vädret hade varit, om ni hade ätit supé före eller
efter besöket, vilken plats ni hade, i vilken och hur begrundande stämning
Ni var och så vidare, så långt man nu kan tänka sig.
Naturligtvis är det omöjligt att beskriva allt det för mig,
men så är också allting omöjligt.
Fru Sophies födelsedag - för att nu skriva något enkelt och
fullständigt meddelbart - är först den 18 mars, och när
är Er, för att ställa en rak fråga ?
Det är inte bara oro, som den på kontoret, som leder mitt skrivande
hit och dit, så att jag nu åter frågar något helt
annat: Jag har ständigt allt det i minne, som Ni sade den där kvällen
i Prag, så långt man nu kan lita på sådana övertygelser,
men ett är mig fullt klart, när jag läser Ert brev och det
vill jag att Ni utvecklar vidare för mig.
När vi gick ifrån lägenheten tillsammans med Hr. Direktör
Brod till hotellet, så var jag, för att säga sanningen, förvirrad,
ouppmärksam och uttråkad, utan att, åtminstone medvetet,
närvaron av Hr. Direktören var skuld till detta. Tvärtemot,
jag var förhållandevis nöjd med att känna mig fri. Det
var då också tal om, att Ni skulle komma rakt in i rusningstrafiken
i centrum på kvällen, och åckså att Ni då vid
återkomsten hem skulle göra Er mor uppmärksam på Er
närvaro genom att klappa i händerna på ett särsakilt
sätt, så att hon skulle släppa in Er genom porten. Finns det
i detta något anmärkningsvärt viktigt ? Och berodde uraktlåtenheten
att ta med nyckeln vid Monopolteaterbesöket bara på den sena återkomsten
? Är det skrattretande frågor ? Mitt ansikte är alldeles allvarligt,
och om Ni skrattar, så ber jag Er att skratta vänligt och svara
noggrannt.
Till våren senast utkommer på Rowohlts i Leipzig en "Jahrbuch
fur Dichtkunst", redigerad av Max. I denna kommer att finnas en liten
historia av mig :"Domen", som kommer att bära en tillägnan:
" Fr. Felice B.". Är det att handskas för bryskt med Era
rättigheter ? Särskilt då denna tillägnan redan står
skriven på historien sedan en månad tillbaka och manuset inte
längre är i min besittning ? Är det kanske en ursäkt,
som man kan låta gälla, att jag har tvingat mig att ta bort tillägget
( till "Till Fr. Felice Bauer.")" för att hon inte alltid
bara skall få presenter av andra"? I övrigt kan jag inte se
att berättelsen, i sitt väsen, har det ringaste att göra med
Er, förutom att en flyktigt uppdykande flicka bär namnet Frieda
Brandenfeld, alltså, som jag efteråt märkte, har begynnelsebokstäverna
i sitt namn gemensamt med Edra. /…../."
( Briefe an Felice,s.52f... Kafkas femte brev till F., 24/10 1912.)
F.Kafka - som hade var en vacker man hade kvinnotycke - han brukade i omtanke
varna kvinnor - träffade Felice Bauer , en släkting till Max Brod,
1912 och förlovade sig med henne den 1 juni 1914, men denna förlovning
bröts redan den 12 juli. De båda förlovades på nytt
i juli 1917 och förlovningen bröts i december samma år.
----------------
"DOMEN.
En berättelse.
Till F.
Det var en söndagsförmiddag under den vackraste senvintern. Georg
Bendemann, en ung köpman, satt i sitt vardagsrum i första våningen
i ett av de låga, smäckert byggda hus som låg sammantryckta
i en rad längs med floden, enbart skilda åt genom färg och
höjd. Han hade just avslutat ett brev till en ungdomsvän som nu
befann sig i utlandet, förslöt det med lekfull långsamhet
och såg därefter, med armbågarna stödda mot skrivbordet
, ut mot floden, bron och den svagt gröna höjden på den andra
stranden./............./.
----------------." ( Domen.s.1.)
14. Nu börjar det."Tack Freud!"
I Dagboken tackar Kafka Freud för denna novell, som kan
kallas genombrottet till hans egna "stora stil". Den viktigaste
kulturella impulsen som Kafka nånsin mottog, var troligen den tidsbundet
atmosfäriska från Freud, - upptagen av Kafka genom någon
slags osmos.Och nu börjar det egentliga författarskapet.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Kaj Genell 2007.
Main site.
© Kaj Genell 2007