S.Kierkegaards ungdom

S. Kierkegaard växte upp som yngste sonen till en gammal far och hade i sin barndom bara en enda vän.
Fadern. Som hindrade honom från att ha fler.

1. S. Kierkegaards far.

Søren Kierkegaards far , Michael Pedersen Kierkegaard, föddes - i sin tur - 1757 som son i en stor syskonskara ( 9 syskon) till en mycket fattig torpare i Saeding ,10 mil från Ringkøbing på västsidan av Jylland. Gården där hans far bodde var en av "Kirkegaardene" som var en slags annex, knuna till pastoratet, och det blev det namnet, Kirkegaard, Kierkegaard, el .Kjerkegaard, ( det varierar i olika rullor) man tog. Där hade Sören Kierkegaards förfäderbott i minst fyra generationer, - man kan föra tillbaka bönderna i denna släkt, i samma denna gård till "tipoldefadern", alltså till motsvarande sv. " farfars farfader". Denne Michael Pedersen Kierkegaard fick aldrig någon skolutbildning mer än ett par år, men fick vakta får ensam på den magra, ödsliga heden. I sin tröstlöshet över detta sannerligen bittra öde tog sig den unge pojken, blott elva år gammal, för att stiga upp på en liten kulle, - eller kanske en sten - , lyfta en knuten näve mot skyn och - förbanna Gud!…..
" Det forfaerdelige med den Mand, der en gang som lille Dreng, da han gick og voktede Faar paa den jydske Hede, leed meget ondt, sultede og var forkommen, paa en Høi stod op og forbandede Gud - og den Mand var ikke istand til at glemme det, da han var 82 aar gl.."( ur S.K.s Papirer.)
Vid 12 års ålder fick den unge forne drängen komma till den stora handelsstaden Köpenhamn, där en morbror till honom hade en blomstrande klädeshandel. Han skickades till Köpenhamn, den ende av de nio barnen, - endast tre gifte sig - som fick denna chans till utbildning, - och M.P.K. såg det som en Guds hjälp - eller (dialektiskt )Guds straff , Guds test eller Guds outgrundlighet ….( S.Kierkegaard skulle hela sitt liv komma att - gräsligt nog - betrakta hela detta liv som en examen.).att detta skedde, och att mycket annat märkligt också skedde - att det kom att gå honom så väl…..( Allt enligt den myt som är gängse.) . M.P.Kierkegaard fick efter att ha varit lärling och biträde efter hand ta över skötseln från morbrodern Nils Andersen Saeding, ärvde alltså affärsrörelsen när denne dog, och visade sig också så oerhört noggrann och begåvad i affärer,att han kunde avsluta sin affärsverksamhet och dra sig tillbaka som rentier vid endast fyrio års ålder!Han tycks ha dragit sig tillbaka av ren anständighet! Eller av depression. Man vet inte. ( I den Kierkegaardska släkten löpte en ådra av mano-depressiv ( bipolär) sjukdom. Förutom fadern led S.K.s broder Peter av denna och blev tvungen att sluta sitt arbete. Även brorsonen Paul Kierkegaard blev drabbad och ägnade sitt långa liv åt att promenera omkring i faderns trädgård i Aalborg. )

- Tillbaka till Michael Pedersen Kierkegaard . Han "lyckades" bli rik, och stenrik , rikare ändå alltså (!) , genom en investering i kungliga statsobligationer, när det gick fullständigt hål i den danska börsen, - Sören föddes under statsbankruttens år 1813, " då så många andra konstiga sedlar sattes i omlopp". - Danska regeringen hade nämligen under de föregående krigsåren ( de olyckliga napoleonkrigen )låtit trycka en ofantlig mängd sedlar utan täckning. Vid denna "statsbankrutt" nedskrevs värdet av alla sedlar till en tiondedel av sitt forna värde . Denna nedskrivning drog även med sig värdet på alla andra värdepapper, såsom aktier och obligationer. Enbart de kungliga statsobligationerna behöll värdet, detta av hänsyn till utländska kreditgivare. Allt som var sparat i det kierkegaardska hemmet var sparat just i dessa slags obligationer. Så blev alltså M.P.Kierkegaard sexton år efter att han slutat sitt aktiva och lyckosamma klädeshandlarliv en förmögen man, mer än tio gånger så rik som förut - de flesta danskar blev ju ruinerade detta år! Enligt den mytologiska kierkegaardtolkningen, där familjens historia berättas som en ödestragedi av antikt grekiskt slag, blev detta bara ett ytterligare hårt slag för den tungsinte, fromme, gamle fadern. ( Jfr. den klassiska, idealiserande - på sin tid prisbelönta - biografin Sören Kierkegaard av Johannes Hohlenberg,1943.) M.P.K. kunde dock odla de intellektuella intressen, som han alltid hade haft. Han hade bildat sig själv, och fortsatte med detta.

M.P.K. gifte sig ganska sent i livet. Vid trettiosju års ålder. Hans första hustru dog efter två års barnlöst äktenskap och Michael P. K. gifte om sig med sin hushållerska, Ane Sörensdatter Lund , 1797 ,efter att han gjort henne gravid. ( Detta var hans andra stora synd, enligt honom själv.) Han fick med henne sju barn. Tre flickor och fyra pojkar. Endast två av dessa barn upplevde sin trettioårsdag: de båda sönerna Søren och Peter. Endast Peter blev en gammal man. ( Barnen var Maren Kristine 1798-1822), Nikoline (1799-1832), Petrea (1801-1834), Peter Kristian (1805-1888),Søren Mikael (1807-1819), Niels Andreas (1809, d. i Paterson , Nordamerika 1833), Søren Aabye ( 5 maj 1813- 11 nov.1855). Anne Sørensdatter Kierkegaard dog 1834 till stor sorg för S.K., enligt källorna.

Brodern, en tyngre personlighetstyp än S. , sedermera biskopen, Peter fick en , enl.Harald Höffding "välbegåvad"son, Pascal Michael Paul EgedeKierkegaard, som hela sitt liv, efter några år på hospital, lär ha promenerat "drickfaerdig"i faderns prästgårds trädgård i Aalborg, offer för en obotlig depression. (jfr.Ib Ostenfeld, Poul Kierkegaard, En Skjaebne,(1957) - till och med Poul har alltså fått en biografi-, se även Hj.Helweg ,S.K.,1933. H.Fenger, Kierkegaardmyter og Kierkegaardkilder,(1976)..). Släktens mano-depressiva läggning går igen.

Michael Pedersen Kierkegaard glömde - karaktärsfast och noggrann i allt, som han var - aldrig bort sin hembygd: till morbroderns minne donerade den "gamle" K. en stor summa pengar till sin fattiga födelseby för uppförandet av ett hus till sina syskon som senare blev till skolhus ett hus i tegel, som senare blev kallat "det röda huset". ( Alla de övriga husen i byn, - bortsett från kyrkan, som var av "kampesten" ,d.v.s. granit - var av lera och halm! Västjylland var ett otroligt fattigt område under denna tid. Detta är ju samma tid som när den stora emigrationen från de fattiga områdena i Europa ägde rum. ) Michael K. donerade också medel till en permanent lärartjänst. - Ur brev hem från M.P.Kierkegaard till hans syster Else, det enda kvarlevande syskonet, 1838:

" Jeg er uden egentlig at vaere syg, meget svag baade paa Siel og Legeme; og detsamme maa jeg sige om mine Sønner. Dette brev bliver formodentlig det sidste Du faaer fra min Hand; thi jeg kan ikke mere hverken taenke eller skrive, og jeg haaber, at min Hiemgang er naer forhanden. Bed for mig, min kiere Søster! Ligesom jeg og vil bede for Dig, at Gud vil forlene os en salig Udgang af denne syndige Verden. - Naar Høsten er overstaaet, see saa at Du med et Par Ord kan tilmaelde mig, hvordan den er falden ud. Hils . . , bed ham undskylde, at jeg ikke skriver til ham igjen; Aarsagen er, som meldt, min Svaghed baade paa Siel og Legeme, og den ustadige uregerlige Haand, som jeg med saadan Anstrengelse maa holde paa, at jeg af og til faaer Krampe i Fingrerne." ( H.P.Barfod, S.K.s Efterladte Papirer 1833-43 (1869), Notiser om S.K.s Foraeldre) XXXVI.) S.Kierkegaard besökte hembyn på sin Jyllandsresa 1840, - sedan fadern avlidit. I den "røde Lommebog",en av de två anteckningsböckerna från denna resa , står att läsa:

" Jeg sidder her ganske ene /…/ og taeller Timerne til jeg skal see Saeding. Jeg kan aldrig erindre nogen Foraendring med min Fader, og nu skal jeg see de Steder hvor han som fattig Dreng vogtede Faar, de Steder, jeg paa Grund af hans Beskrivelse har haft Hjemvee efter. Hvis jeg nu blev syg, og blev begravet paa Saeding Kirkegaard! Underlige Tanke. Hans sidste Ønske til mig er opfyldt, - skulde virkelig min hele jordiske Bestaemmelse gaae op deri ? I Guds Navn! Opgaven var dog ikke saa ringe i Forhold til hvad jeg skyldte ham. Jeg laerte af ham, hvad Faderskjærligighed er, og derved fik jeg et Begreb om den guddommelige Faderskjærlighed, det eneste Urokkelige i Livet, det sande archimediske Punkt." (S.K.s Jyllandsrese, s.42f.) ( - och en kortare och bättre psykologisk thrillerroman än detta stycke utgör har väl ingen läst……)

Fadern var en ytterst bestämd man. Middagsmaten hade han bestämt för varje veckodag. Han var enkelt och korrekt klädd. Grå, högt knäppt rock, väst och knälånga manchesterbyxor. Skor och stövlar var alltid skinande rena och helt blankputsade var dag. Det var en av hosekraemmmesvendens , drängens, uppgifter. Inte ens ett sandkorn fick finnas på dem.
Rikemannen , "Hosekraemmmeren" , Michael Kierkegaard bjöd till sitt hus i Köpenhamn hem en del intellektuella och i diskussionerna, - ty han var alltid diskussionshungrig - , utgick han ( egendomligt nog) alltid som segrare,- i en nästan "festlig stämning", som det berättas. Båda sönerna, den äldre o. den yngre, Peter och Søren , - ( S.K. föraktade och led, martyraktigt själv av detta "bodpojksnamn" , Sören, livet igenom, och fick också lida för detta namn.) - kom att framhålla fadern som den kanske mest begåvade man de nånsin känt, - sönerna blev ju också bemärkta danska män.- ( För att nyansera denna bild av fadern bör framhållas, att han naturligtvis, med sin ringa utbildning aldrig fick tillträde till något riktigt högreståndsliv, och han betraktades t.ex. av stadens biskop, Jakob P.Mynster, som var hans själasörjare ( som det hette på den tiden ) som en "enkel, redlig man". Jakob .P. Mynster var Sjællands biskop 1834-1854 och kom att spela en stor roll i Søren Kierkegaards liv- secenserade hans böcker o.s.v…….. En egendomlighet, som starkt måste hängt samman med den depression fadern så stoiskt bar, var att han ofta lyckades hävda inför olika människor, med sin otroliga förmåga till övertalning, att han var den allra uslaste !och minst värdefulla människa !som fanns. (Jfr. Hj.Helwegs bok om S.K., S.K. en psykiatrisk- psykologisk studie, 1933.) Fadern erbjöd sin yngste son , när denne var liten , 1 Riksd. om han läste högt biskop Mynsters predikan för honom , och 4 Riksd om han skrev av den predikan han (Sören) hört i kyrkan . Sören protesterade och hävdade att detta var indoktrinering. Senare i livet skulle dock S.K. taga denna faderns handling i försvar ( jfr: Helweg, s.39.).

2. Olyckan.

Olyckan. Som ung pojke föll Søren ned från ett träd:
" S.K. var dengang ikke stort mere end Dreng, af et spinkelt og sart udseende, der løb om i en rødkalsfarvet Frakke og af Faderen saedvanligvis bevaevnets som "Gaffelen", paa Grund af den tidlig udviklede Tilbøielighed for satiriske Bemaerkninger.- Isaer var det dog Onkel Søren, som i Drengeaarene jaevnlig gjaestede Huset ( Familien Agerskovs Hjem ), ligesom det ogsaa var under et Ophold dér (1825), medens de boede paa Buddinge Mark, at han ved at fald ned fra et Trae fik et saadant Slag i Ryggen, at han i detmindste selv tillagde det Betydning for hele sit senere Befindende - og dermed da i Grunden for hele Livet - som förste Led maaske i den Kjaede af Smaerter, der skulde føre ham paa hans ensamme Veje. Han selv har fortalt meg, hvorledes den gamle Madam Agerskov ved den Leilighed havde imponeret ham, idet hun paa sin sindige Maade inderlig Bedrøvet havde sagt:"Kjaere Barn, skal du nogensinde i Livet gjøre mig saa stor en Glaede, som du idag har gjort mig sorg!" ( H.Lund, i:Erindringer om Søren Kierkegaard, S. Johansen,(1955.) s.17. -jfr. Sejer Kühle: S.K.s barndom og ungdom,(1950).s.61f.) Man vet inte hur allvarlig denna skada var. Den kan dock ha bidragit till hans svåra kutryggighet och kanske även lett till andra funktionella störningar,bl.a. betr. sexuallivet.

3. J. Mynster, Peter Kierkegaard och Borgerdydsskolen.

Jakob Mynster (1775-1854) ,högt ansedd då som nu, var högkyrklig, hade en tro på det innerliga, personliga gudsförhållandet och ansåg att detta endast var möjligt att skydda genom deltagande o. upprätthållande av en stark församling, och en stark kyrka. Mynster hade livet igenom att kämpa mot de starka frikyrkliga rörelserna som florerade överallt i Danmark, både på Jylland "de starka juterna" och i huvudstaden, där pietister, baptister ( vars barn M. ville tvångsdöpa)och hernhutare hotade den officiella kyrkan. Senare skulle det komma ytterligare ett hot, visserligen mindre, men för honom i alla fall störande: Sören Kierkegaard. ( S.Kierkegaard fick inget avgörande inflytande på den danska kyrkligheten ( kyrkan) medan han själv levde o. knappast senare heller…)Vid sin sida hade biskop Mynster dock i sin gärning såsom en stark kraft den honom nästan alltid trogne biskopen i Aalborg, S.K.s bror, Peter Christian Kierkegaard. (Jfr. Hal Koch, Danmarks kyrka genom tiderna,1942.)
Storebrodern Peter studerade alltså till präst. Fadern Michael kom att bli en betydelsefull figur, en alltför betydelsefull för sonen, och både faderns tungsinne o. pietistiska (hernhutiska) religiositet, samt även i det att de olika samvetskval den gamle hade överfördes på den sonen, ursprungligen en liten vild o. glad, rödhårig (!)pojke, som dock tvingades till ensamma promenader med fadern, fram och åter i vardagsrummet i det välbärgade hemmet i centrala Köpenhamn, där de båda, den gamle mannen o. den lille pojken företog fantasiresor. Men fadern lät också gradvis den tyngande hemligheten ( om händelsen på heden ) framskymta i samtalen, så att den unge Søren alltid gick omkring med en känsla av att något gräsligt var förestående. Så sent som 1842 kunde S.Kierkegaard skriva i sin Dagbog:

" Jag skulle kanske kunna reproducera min barndoms tragedi, den förfärliga, hemliga förklaringen till det religiösa, som en ängslig aning spelade mig i handen och min fantasi hamrade ut, och den anstöt jag tog av religionen, i en novell, som jag skulle kalla Den gåtfulla familjen. Den skulle börja helt patriarkaliskt idylliskt, så att ingen anade det, förrän plötsligt det där ordet ljöd och förvandlade allt till förfäran." (S.K.s Dagbok.s.150.) ( Så skulle S.K. kunnat skriva lite av det ödesdrama som man t.ex.möter i Hohlenbergs biografi . Men S.K. var ingen gestaltare av den typen. )
När så ett efter ett av hans syskon dog, bl.a. två bröder, så trodde sig pojken inse vart det skulle barka hän, understödd i detta av faderns illa dolda övertygelse: Michael Pedersen var för sin del helt övertygad: Gud hade låtit honom bli rik och få många barn och begåvade barn , men , som straff för den ödesdigra händelsen på heden, så skulle den stränge Herren ( på klassikt gammaltestamntligt vis )beröva honom allt! Søren Kierkegaard kom att utveckla en övertygelse / läs: tvångstanke /om att han själv icke skulle bli äldre än Jesus, d.v.s. 34 år! (Enligt dåtida rådande uppskattning.) Och när detta sedan ändå skedde ( han hade ju - för säkerhets skull - skrivit en Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift innan ….), att han passerade denna 35:te födelsedag, blev han otroligt förvånad…… Man kan redan här se ur vilket läge som S.K. lyckades producera så mycket friskt och nytt, som i kvalitet höjer sig högt över vad hela den samtida nordiska litteraturen kan framvisa.

Det gäller, när vi sysslar med S.Kierkegaard, att ta sig till vara ,- som I.Levin menade, -och framför allt ta vara på - för hans "dialektiska förmåga", hans "sjudubbla reflexion". ( Vi tänker på likheten med Fr. Nietzsche. " Allt som en människa visar utåt föranleder frågan: Vad är hon ute efter att dölja?"och S.K.:" Alvor er just at have denne redelige Mistanke til sig selv, at omgaaes med sig selv som en Mistaenkelig." ) Konsten att resonera på ett skarpsinnigt och underfundugt sätt tycks ha gått i släkten Kierkegaard. - Jylländare, jutar ,var traditionellt i Danmark kända för sin goda fantasi och förmåga att berätta, - ett slags Danmarks värmlänningar. Den gamle och erkänt hederlige Michael Pedersen Kierkegaard var känd för att, trots sin brist på skolunderbyggnad, kunna övertyga vem som helst om nästan vad som helst, (!) ….och den dialektiska skarpsinnigheten gick i arv - bl.a. till S.K.s äldre broder, Peter Christian, som studerade i Tyskland, ( Han vistades även en tid i Paris för studier , men tvingades av social oroatt bege sig därifrån.) och där disputerade på en avhandling om nödlögnen (- mot nödlögnen ) hos Aurelius Augustinus, ( De Notione atque Turpitudine Mendacii Commentatio. Göttingen,1829.).
Peter Chr. Kierkegaard var känd och fruktad bland nordtyska o. Köpenhamns teologistudenter för sitt allvar, sin kritiska skärpa och sitt skarpa analytiska förstånd .( Han lär dock icke ha varit lik sin broder i temperamentet utan av den sorten, att han med alla upptänkliga medel ville åstadkomma consensus, - en egenskap som fick hans systerdotter Henriette Lund, "Jette",att kalla honom för ( med tanke på farbroderns broders öknamn i staden, : "Enten-Eller", - småpojkarna ropade det efter honom.) : "Både-Och"… .Bröderna kom dåligt överens.( Mot slutet umgicks de bara via ombud.)Peter Kierkegaard, som tog synkretismen med sig från Augustinus, medan Sören , som faktiskt menade att Augustinus var bland de största olyckor som kristendomen råkat ut för, knappast - åtminstone under senare delen av sitt liv - kunde tolerera någonting officiellt i samband med kristendomen: den officiella kristendomen i Danmark hölls av S.K. för en … lögn . -"Hellre i innerlighet tillbe en sten, än att hycklande gå i kyrkan varje söndag!" ( Något egenartat, men …. ).

Några ord om faderns religiositet: Denne, såsom en enkel man, hade blivit starkt påverkad av den då, som antytts ovan, livligt förekommande hernhutismen,som redogjorts för i grova drag, en efterföljare och parallellföreteelse till pietismen. Mikael Kierkegaard , den skuldtyngde allvarsmannen ,var medlem i den hernhutistiska församlingen i Köpenhamn. Vi kan inte här närmare gå in på Michael Pedersen Kierkegaards religiositet, - vi känner faktiskt inte till den , M.P.K. efterlämnade netop ingenting skrivet - men det räcker att hålla i minnet Jarricks karaktäristik ovan av hernhutismen för att vi senare skall kunna se och finna spår av densamma , - eller åtminstone likheter med denna, -om vi vill -, i Søren Kierkegaards tänkande, som nog också kan karaktäriseras såsom antiortodoxt, anti-mysticistiskt och anti-rationalistisk. Empiristisk är ju inte rätt ord.- - Att M. P.K. kan ha haft behov av den zinzendorfska jesusbilden som ett objekt att innerligt förhålla sig till , - i brist på sådant inom den stränga lutherska ortodoxin - ,kan man ju bara spekulera över. ----- ( Bland den tyska romantikens diktare med hernhutbakgrund kan nämnas Novalis och inte minst "den moderna religionsvetenskapens fader" , Fr.Schleiermacher.

S. Kierkegaard kom att gå i skola i Borgerdydsskolen i Köpenhamn. Iklädd alltför korta byxor. Fadern hade bestämt en något kort långbyxa till sonen. Denne blev retad för byxan. S.Kierkegaard kom följaktligen livet igenom att bära korta långbyxor!-----------------
-------Köpenhamn var en stad med något över 120.000 invånare, - en stad med mur och fyra stadsportar : Østre Port, Nørre Port, Vestre Port och Amager Port, vilka låstes varje kväll, och där nyckeln också var kväll bars upp till slottet Amalienborg och överlämnades till kungens sekreterare, - alltså en ganska liten stad i ett litet kungadöme där kungen fortfarande hade stor makt. Staden ( en Köb-Stad)var bara några kilometer från norr till söder o. från öst till väst. Tre gator avgränsade staden: Vester Voldgade, Nørrevoldgade, Østervoldgade. Utanför var öppet landskap med ängsmark och gårdar, gästgiverier m.m., samtidigt som Köpenhamn då var en stad härjad av engelsmännens bombardemang . De sköt kanonkulor från sjösidan , sista gången 1807 som straff för danskarnas stöd till Napoleon - det sista av engelsmännens många anfall - Vaar Frue Kirke hade rasat av ett kanonskott, Frue Kirke stod dock kvar…... . S.Kierkegaard genomgick sin Borgerdydsskola och avslutade de gymnasiala studierna med mycket goda betyg i så gott som allt; han hade bl.a. i latin och matematik högsta möjliga betyg .Det märkligaste med hans meriter under studietiden var ,- ur "vår" synvinkel sett - , att han aldrig skrev en enda uppsats själv (!), utan betalade kamrater för att göra dessa uppgifter ( i utbyte mot latinöversättningar ) - ett slags hemlighetsmakeri. ( Det skulle senare visa sig att S.K., när han skrev sin första bok Af en endnu lefvendes Papirer, (1838) fick hjälp av en vän ( J.P. Holst ) att översätta manuskriptet ifrån latin (!).Långa , krångliga satsbyggnader. Hemlighetsmakeriet skulle senare att komma att bestå hos honom i flera avseenden, bl.a. som en väsentlig del av allt i det offentliga, som ett författarskap utgör, både i sig o. med hänsyn till personen författaren. Denne kan ju inte pretendera på något annat än att utge sig såsom offentlig egendom.
En skolkamrat skriver: " I mine unge Dage levede jeg i et meget intimt Forhold med S.K., og for hvem jeg i bogstavelig Forstand omskrev hans forste skrift om Andersen eller rettere sagt: oversatte det fra Latin til Dansk. - At han henvendte sig til mig derom, var ganske natuligt, thi i Borgerdydsskolen var det en almindelig Trafik imellem os, at jeg skrev de danske Stile for ham, og han de latinske for mig. Besynderligt er det, at han, der endte med at skrive en saa udmaerkt Dansk, i sine Ungfdomsaar slet ikke havde Greb paa det, men skrev et Latinsk-Dansk, der vrimlede af Paretisiper og de mest indviklede Periodbygninger."
( H.P. Holst )
En summa av skolgången var utomordentliga kunskaper i latinska språket ( som han också senare gav privatlektioner i ) samt i grekiska och en grundlig kunskap i den ortodoxa, protestantiska kristendomen.1830 i oktober skrevs S.A.Kierkegaard in som student vid Köpenhamns universitet, 17 år gammal. Samma år inskriven vid Kongens Livkorps; fick avsked efter tre dagar av hälsoskäl ( klenhet ).

4. Debuten. Kritiken av H.C. Andersens roman.

Det första som S.K. publicerade - det skulle ju bli massor senare, ett av världslitteraturens rikaste författarskap - , Af en endnu Levendes Papirer (1838), var skrivet av en tjugofemåring och innehöll en liten uppsats om en då etablerad skribent, H.C.Andersen som romanförfattare. Det gällde främst den lilla ( nu glömda ) romanen Kun en Spillemand av Andersen, som nyss utkommit . Kierkegaard angrep boken och den "blöte konstnären" i denna bok och orienterar sig samtidigt i förhållande till estetiken som sådan. Det våldsamma och elaka angreppet (" när hjälten dör, dör också Andersen" ) bedömdes av "kulturoraklet" Georg Brandes, många år efteråt som ett friskt påhopp…… .

Georg Brandes föddes 1842 i Köpenhamn i en judisk köpmannafamilj. Brodern Edward blev också en betydelsefull litteraturkritiker, rådgivare till Björnstjerne Björnson m.m.( "Skriv om sådant du känner till!"). Han grundade också Politikken. - Georg Brandes viktiga Hovedstrømninger i det 19:de Aarhundredes Litteratur kom ut 1873-90 och boken om Kierkegaard 1877, Søren Kierkegaard, således 23 år efter S.K.s död. Det är en ypperlig bok, som inte åldrats ett dugg. Frisk och spänstig prosa. Och ett klart och nyanserat omdöme om Kierkegaard. ( Brandes har ju skrivit verk om historiska personer som Julius Caesar och Francois Voltaire ( - i vardera två band, sammantagna 2000 sidor…….) 1877 höll Georg Brandes också en föreläsning om Kierkegaard i en fullsatt aula på Uppsala universitet. I församlingen var den svenske teologen prof. Waldemar Rudin närvarande, - R. , som blev den förste i Sverige att skriva en bok om Sören Kierkegaard., mer entusiastisk över honom än vad Brandes var, ja , faktiskt mycket entusiastisk. - Rudins bok har titeln Sören Kierkegaards person och författarskap (1880) och är en hyllning till dansken .Den är också en sann kristligt stridandes handling,- i mycket helt enkelt mot Brandes….. samt en god, förklarande bok av en god skribent , skriven när S.K. s efterlämnade Papirer så smått började ges ut: de gavs sannerligen ut i små portioner, för att inte stöta någon ännu levande samtida med S.K..

Men det kierkegaardska angreppet på Andersen sågs av Brandes som det kanske enda spåret av friskhet hos S. Kierkegaard. Brandes skulle alltså varken se författarskapet eller angreppet på den danska statskyrkan som "friskt", men beundrade, som sagts ovan , ändå alltid , det bör understrykas, S.K. stort. - Brandes kunde i sin skrift yttra om S.K. att denne hade "en själ utan sol, som aldrig sett det verkliga livet", att han var "en tänkare med inflammerade tankar, en född jesuit "(s.85) , men, återigen , som jag antytt , Brandes inställning var - som oraklers vanligen är - dubbel.
Brandes var livet igenom bunden i en genomgående fascination över Kierkegaards verk ( "Sören Kierkegaard var för mig i en mening den ende.", skrev Georg Brandes sent i livet. ) över dess bredd o. musikaliska stil , och betecknande och intressant är , att Brandes - som brevväxlade med halva västeuropa - i ett brev till Fr. Nietzsche (!) skrev , att Søren Kierkegaard måhända var tidens störste psykologiskt seende författare! ( Det var till Brandes som August Strindberg - för att varna Brandes , angående Nietzsches psykiska hälsa - i sin tur skulle komma att skicka de märkliga brev, som Nietzsche skrivit till Strindberg, där N. bl.a. i ett av dem undertecknar med namnet : "GUD" med majuskler. Breven köptes av greve Mörner. ) Nietzsche skulle ju senare i sin tur komma att hävda, att det var Fjodor Dostojevskij, - eller han själv….., som kunde pretendera på en sådan upphöjd plats som "tidens störste psykologiskt seende författare".)

Brandes om Kierkegaards recension av H.C.Andersen:

" Grundtanken i Andersens Roman havde ramt Kierkegaard paa et afgørende Punkt i hans eget tankeliv, havde harmet ham naesten personligt ved at ophidse noget af det bedste hos ham, det var den Laere som Andersen havde lavet om Geniet, en Uvirksomhedslaere, at Geniet behövde Pleje, kaerlige Omgivelser , en vis lunken Varme for at saette Frugt, og at det uden denne Understøttelse vilde eller maatte gaa til Grunde."
Kierkegaard kände sig överlägsen H.C.Andersen på alla plan - förstår man - , även som fantasimänniska. Och definitivt kände han sig annorlunda, och anmärkte med sin vanliga kvickhet ("kvickhetsdjävul", som han själv sa ), den kvickhet som i förening med hans litterära begåvning och skarpsynta människoblick samt det starkt utvecklade logiska sinnet förde honom så långt , så unikt långt fram i litteraturens förmak:

"Se Andersen, han kan fortaelle Eventyret om Lykkens Kalosker, men jeg kan fortaelle eventyret om Skoen, der trykker."( Det är svårt att se S.K. som en "elak människa", men väl en människa som - av otålighet - och medveten om sin oerhörda begåvning, inte kan hålla inne med ibland sårande kvickheter ."kvickhetsdjävulen".)

Att Brandes skulle ha rätt i att Andersens roman skulle ha träffat S.K. på något sätt , kan jag både tro och inte tro. Den passivitet, romantiska ödestro m.m. som präglar Andersen finns inte hos S.K. (- Bruno Bettelheim skriver i sin klassiska Sagans förtrollande värld (The Uses of Enchantment, The Meaning and Importance of fairy tales, (1975)) om Andersens sagor, att många av dem är skrivna för vuxna,- att myter brukar sluta tragiskt, sagor lyckligt, att Andersens Flickan med svavelstickorna knappast kan trösta någon på ett friskt sätt, att Den fula ankungen är en historia präglad av fatalism, medan han, som exempel på en god saga, nämner Snödrottningen som en riktig saga , en moralisk sådan dessutom.s.47,128.)---S.K. beskriver också i Af en endnu Lefvendes Papirer på sid.52. "hele Andersens Passivitets-Theorie", med ett jättelikt citat, kanske det längsta i hela hans författarskap ( c:a 35 rader ) ur Lykke-Per.S.K. citerade ogärna.

H.C.Andersens beskrivning av händelserna i kontroversen med S.K. är minst sagt förbluffande:

" Romanen "Kun en Spillemand" opfyldte en kort Tid en af vort Lands unge, høitbegavede Maend, det var Søren Kierkegaard; paa Gaden, hvor vi mødtes, sagde han mig, at han vilde skrive en Critik over den, og at jeg vilde vist blive mere tilfreds med den, end de tidligere, thi, indrømmede han, man opfattede mig ganske urigtigt! - der gik lang Tid hen, han laeste Bogen om igjen, og det første gode indtryk udviskedes; og jeg maa troe, at jo alvorligere han dröftede Digtningen, des feilfuldere blev den, og da Critiken kom, kunde jeg ikke vaere glad af den; den kom som en heel Bog; den første, troer jeg, Kierkegaard skrev, noget besvaerlig at laese, med den hegelske Tunghed i Udtrykkene; man sagte ogsaa i Spøg, at kun Kierkegaard og Andersen havde laest Bogen ud; det var "Af en endnu Levendes Papirer". Jeg fik dengang det ud af den, at jeg var ingen Digter, men en digterisk Figur, der var løben ud af min Gruppe, og at det var en tilkommende Digter givet at stille mig ind i den, eller at benytte mig som Figur i en Digtning, hvori han skabte mit Supplement! Senere forstod jeg bedre denne Forfatter, der i min Fremskriden er kommen mig imøde med Venlighed og Skjønsomhed."

Hur avväpnande - i sin enormt djupa falskhet - är icke denna passus ur en av Andersens självbiografier ( Mit Livs Eventyr,1855. ). Andersen skrev t.o.m. till Kierkegaard o. tackade för det exemplar av S.K.s bok, som denne hade skickat till Andersen. (S.K. skickade gärna böcker till känt folk.) Fullt så älsklig var dock inte Andersen i romanen At vaere eller icke vaere (1858), där den kvinnliga huvudpersonen tar avstånd från Kierkegaard :
" Ham, mangen dannekvinde med sypigeånd siger at forstå … hun beundrede den begavede, men blev traet af at kravle over sprogets brolaegning til tankens tempel; vejen var hende saa lang, og det grønne hun fandt var ikke friskt fremskudt". Sålunda - och på detta sätt dömde i alla fall Andersen , - efter S.K.s död - till slut fegt ut sin landsman - när denne inte kunde försvara sig.( Andersen var lika rädd för Kierkegaard som Mick Jagger för John Lennon. )

Ett par år efter Kun en Spillemand och Kierkegaards "recension", där K. faktiskt uppmanar Andersen att istället företa resor med diligens o. rapportera från dem, ( jfr. I Sverrig (1851) - sv.övers. Resa i Sverige - m.mängder av andra reseskildringar.), närmare bestämt 1833-34, företar sig Andersen en lång utlandsresa som kunglig stipendiat, men, eftersom resor är farliga saker, (och A. dessutom är ängslig för stort och smått :han hade under huvudkudden en lapp där det stod "Jag är bara skendöd.", eftersom han var rädd att bli levande begravd……Ungefär som det engelska upplysningsoraklet, encyklopedisten Samuel Johnson hade en låda med kedjor vid sängen, så att man kunde fängsla honom om han blev galen. " Förnuftets boja är skör.", som han sade…….) så skriver han före avresan en Levnedsbog, som han lämnar i förvar hos en vän tills han ( förhoppningsvis) skall återvända till Danmark. ( Andersen företog inte mindre än 29 utlandsresor, och skrev utmärkta reseskildringar."Først på rejse bliver Livet rigt og levende, man naerer sig ikke som Pelikanen af sit eget Blod, men af den store Naturs". På en resa i England 1847 möter han, blir vän med och umgås med och tröttar ut Charles Dickens, som han också återsåg tio år senare på en ny resa. I England skrev han kontrakt med en förläggare ang. romanen ( den läsbara ) De to Baronesser, som utkom på engelska innan den utkom på danska, med stor framgång. Andersen var alltså känd och publicerad och uppskattad i utlandet långt före Kierkegaard.)

Utan tvivel är Kierkegaards kritik av Andersen nedgörande: " Føie vi nu hertil den Fristelse til at producere, istedet for at udvikle sig selv, til at skjule en inre Tomhet under brogede Billeder,/…/" (s.32) o.s.v. ( Det är tur att han inte blev litteraturkritiker. ) - Liksom Kierkegaard blir Andersen av pöbeln hånad för sitt yttre. - När Andersen återvänder hämtar han sin deponerade levnedsbogen hos släkten Collin och denna publiceras först postumt långt senare (1926). Den lästes således aldrig av Sören Kierkegaard. Den börjar, i fåfänga, dock så här, - inte alls utan talang- tvärtom, tycker jag , och detta är inledningen in extenso:

" HVEM jeg har seet og talt med en enkelt Gang, dens Ansigt husker jeg siden tydeligt, jeg har fuldkomment Speilbillidet i mig, derimod, min eget Ansigt, skjont vor Herrre og alle Folk veed at jeg speiler mig tidt nok, kan jeg slet ikke huske; det samme er ogsaa Tilfaeldet i aandelig Henseende. Jeg troer at have et Begreb, og det endogsaa, et temmelig klart, om de fleste af mine Bekjendteres Characteer, deimod er min egen mig ganske uforklarlig. Jeg nedskriver her, alt hvad min Erindring indgiver mig, om mit Ungdoms Liv, maaskee vil dette for den Fremmende, der staaer udenfor samle sig til et Heelt og opklare, undskylde og tydeliggjore meget i mine Digte, dersom Verden laeser dem efter min Dod. Dag for Dag bliver alt mere og mere Poesie for mig; Poesien traeder ind i mit Liv, og mig synes, at selve Livet er et stort underligt poetisk Digt. Jeg föler at en usynlig, kjaerlig Haand styrer det Hele; at det ikke er blindt Tilfaelde der har fort mig frem, menat et usynligt Fader-Hjaerte har banket for mig! - Har jeg nogen gode Sider, som jeg vist har, er det virkelig slet ikke min Fortjeneste, jeg har ikke kunde handle anderledes, derimod kunde jeg ofte have vaeret starkere og bedre, jeg lader mig alltid henrive af Indtrycket.-"

Vad Kierkegaard bl.a. kritiserar Andersen för är att inte ha någon livsåskådning annat än en passiv religiöst färgad fatalism. Andersen beklagade sig över att ha blivit mest berömd för sina sagor, - vilka alls inte var för barn, enl. honom själv. Han hade ju en flytande stil, klart influerad av muntligt berättande. Belysande för detta är också en passage i hans resedagbok från Italien 1846, där A. noterar: "Skrevet hele Dagen. Øm i Tungen." Han hade humor också, Andersen ….

5. Disputatsen.


Kierkegaards "Disputats". Om Begrebet Ironi.

Det skulle dock dröja 10 år innan den högt begåvade S. Kierkegaard avlade sin teologiska ämbetsexamen ( den 3 juli 1840 )efter ett ha genomgått den vanliga studiegången vid Köpenhamns Universitet.: ( Utbildningen omfattade skriftlig och muntlig examen på latin i teoretisk och praktisk filosofi , hebreisk och grekisk exeges, teologins teoretiska, resp. praktiska del, kristlig moral och religionshistoria. Prov-predikan hölls i samband med ämbetsprövningen.) och 11 år till han erövrade magister ( nuv.doktors -)graden ( den 29 sept.1841). Om Begrebet Ironi med stadig Hensyn till Sokrates.Titeln är kommenterad av.Paul de Man: " Det är en ironisk titel, ty ironi är inte ett begrepp.". Här har Paul de Man dock fel. Däremot är det väl fullt i sin ordning att kritisera en människa som menar att någon "uttrycker sig i ironiska termer", ty några ironiska termer finns verkligen inte. Ironi är ett förhållande, men som förhållande en företeelse som kan betecknas med ett begrepp. Så kan man ju skriva om begreppet ironi - från grek: eironeia = förställning - för att se vad som döljer sig bakom användningen av det.

Det märkliga med den stora fördröjningen i tid har samband med ett flertal faktorer i S.K.s liv: S.K. tvivel på sin tro, sin hälsa, sina möjligheter att leva ett vanligt liv och sin vilja till detta - sådant här är naturligtvis rena spekulationer, men det är troligt att det är nära vad som verkligen försiggick i S.K.s huvud då !, vi kan ju konsultera den Dagbog , som S.K.,- som jag ovan anmärkt -, skrev för eftervärlden, - ty nästan allt han skrev verkar i mycket vara skrivet för de, som skulle läsa honom efter hans död - , och näppeligen annat än monologiskt för samtiden - detta är kanske ett utslag av genuin generositet, - och står i kontrast till Franz Kafkas sista önskan om att man skulle bränna allt!…) Fördröjningen i karriären kan också ha att göra med det komplicerade förhållandet till fadern och kontroverser med denne, den gamle klädesgrossisten som dog 1838, - då S.K. uppenbarligen började leva….. Dittills hade han fört ett oregelbundet halvliv, en orientering i olika miljöer,- funderat på att bli jurist eller romanförfattare - inte varit så mycket slarver som spelat slarver och "dandy". Han undervisade dock i Latin på Borgerdydsskolen (!)1837-38-. Det "förställande" livet skulle han komma att fullfölja nästan hela sitt liv. Han - innnerlighetens apostel….- spelade obekymrad, men i sinnet bodde - om man får tro honom själv, och i detta fallet finns ingen anledning till något annat - förtvivlan. Så var han under hektiska arbetsperioder senare - vid tiden för skrivandet av Enten-Eller - noggrann med att då och då ge sig ut och strosa, gå på teatern, sitta på konditori på Østergade och låtsa som om han var det som han ville lura folk att han var, :en rik dagdrivare och slarver. I själva verket var han efter faderns död inte upptagen med något som helst annat, än att skriva! Det bevisas praktiskt taget av den mängd böcker han utgav , och av kvalitén på dessa….

S.K. hade , enligt Dagboken, ( ett urval ur Papirer, på grundval av att S.K. faktiskt planerat att utge en dagbok )en stark religiös upplevelse den 19 maj 1838. "En ubeskrivelig Glaede" (Pap.II A 228). Annars var hans intressen under ungdomstiden - i all sundhet - inte direkt centrerade kring religionen. Men i dagböckerna kan man spåra det ständiga tungsinnet. Han finner alltid sig själv sorgsen, oändligt sorgsen, - särskilt i sällskap! Det lyser igenom en konstant depression ,- den depression, som han så småningom (förtvivlat) lärde sig att hålla på en armlängds avstånd livet igenom med hjälp av en penna och ett tålamod, han lärt sig av nödtvång .
Det är svårt att förstå hur den i grunden så otålige S.K. kunde bemästra sig själv i så hög grad som han kunde. ( Han tackar själv Gud för det….) Ämnet för magisteravhandlingen är ju i många avseenden intressant. Ironien och förhållandet till antiken (Sokrates) och till samtiden o. dess filosofi, romantikens historie och konstfilosofi. Ironien och förhållandet till - tidens store - G.W.F.Hegels filosofi. Ironien i förhållande till S.K. själv. Ironien som historiskt fenomen ( i förhållande främst till Hegels historiefilosofi.). Frågan om vem Sokrates egentligen var (- S.K.s tendens till identifikation med Sokrates- .) - Kierkegaard hade haft en kännare av antiken som lärare, prof. Poul Martin Möller ( 1794-1838) ( mest känd för den fina klassikern En dansk students eventyr ) - och frågan om vad det innebär att vara någon. Sokrates indirekta metod - delvis genomförd genom ironi .( Vad som skulle bli S.K.s metod : att icke säga direkt.) Sokrates ställning i det grekiska samhället, och det eventuellt rättvisa i domen mot honom. o.s.v. - Sokrates och Kristus. Den väsentliga likheten mellan Sokrates och Kristus är enl. Kierkegaard:….skillnaden. ( Begr. Ironi.s.63 .Tes nr.I av XV.: Similitudo Christum inter et Soctratem in dissimilitudeine praecipue est posita. alltså: likheten meelan Kristus o Sokr. ligger i skillnaden..... - Kanske exekverade Kierkegaard dessa paradoxer inspirerade av Hegels på ett liknande sätt framställda teser till en av sina avhandlingar. De kunde inte ha formulerats bättre ens av säg ....J.Derrida……)

6. Gjentagelsen.

I Gjentagelsen (1843) beskriver S.Kierkegaard gjentagelsen, upprepningen som det sanna, som ett slags svävande, ironiens, och som ett estetiskt, ett livsestetiskt ( livskonst-)ideal. Det är G.W.Schlegels tid också……Gjentagelsen, upprepningen ,är lik den grekiska erinringen all kunskaps moder, - det är bara det att upprepningen är en omkastning, att erinra baklänges …. ( erinringen i sig är ju en baklängesaktivitet, som bekant…) Men boken är mångdubbel. Kierkegaard ger sig här in på en speciell, estetiskt betonad historiefilosofi, - påverkad som han på denna tid ännu var av Hegel -, som något på senare tid är utredd i boken En ironisk historia (2003) av Jens Holmgaard . Gjentagelsens kategori spelar nämligen på en dubbelhet ( där S.K. använder en hegeliansk …sic!…..ordlek ) i uttrycket "gjentagelse", ty det handlar om att upprepa en andra gång och/eller att, om man har tur och förtröstan, "ta alt igjen", få allt tillbaka.(!!!) ( Jfr. även Henri-Bernard Vergote, Sens et répetition,(1982)).
Så är "gjentagelsen" en parallell-kategori till "oändlighetens dubbelrörelse", vilken är ( kort uttryckt ): att vinna allt genom att förlora det , - som beskrives i den samma år utgivna Frygt og Baeven.
( I Holmgaards bok spelar förresten också Friedrich Nietzsche (1844-1900) en stor roll, - speciellt hans tidiga avhandling från Basel-tiden, professorsåren, innan han blev den konvalecentförfattare, som - likt Kafka och Kierkegaard - , sökte upprätthålla sin hälsa så länge det gick genom ivrigt promenerande, - Nietzsche hade ju blivit sjuk i samband med sitt deltagande i fransk-tyska kriget 1870 -… Emellertid,: ur den lilla, av N. själv utgivna avhandlingen Om histortiens nytta och olägenhet för livet, (1874) ( som ingår i Unzeitgemässe Betrachtungen som den andra delen vid sidan av en kritik av David Strauss ( 1873) och ett tredje stycke om Schopenhauer som uppfostrare ( 1974) och det fjärde, den famösa, Richard Wagner i Bayreuth (1876) ….) citeras av Holmgaard den fina tidspsykologiskt dialektiskt mästerliga passagen:

"Det är ett under: ögonblicket, ena stunden här, andra stunden borta, dessförinnan ett intet, efteråt ett intet, men det återkommer dock som en vålnad och stör ett senare ögonblicks lugn. Ständigt lösgör det ett blad ur tidens bok, det faller ut, flyger iväg - och fladdrar plötsligt tillbaka och lägger sig i människans sköte."- Nietzsche. )

7. Om prof. Heiberg, om Hegel, mm.

S.K. tog avstånd från den egendomliga "objektiva" cirkulära historie- och själsfilosofi som Hegel framställde - i alla fall från och med Enten-Eller. Han tycks nämligen själv ansett sig vara något hegelian i sin magisteravhandling, - och han släppte aldrig riktigt sin beundran för Hegels reflexionskraft,- och han tycks alltid glad när han polemiserar mot - den redan länge avlidne - Hegel, - han tyckte att hans egen reflexionskraft nog var i klass med dennes. Men sedan utnämnde han sig själv till tidens korrektiv. S.K.: " Middelmaadighed, som just er det forargelige, den farligste af alle Djaevle-Besaettelser, fjernest fra at kunne helbredes."

Apropos naturen av Hegels arbeten, - formen är lika med innehållet -, :hur i all sin dar kunde då Hegel, professor i Berlin , ta emot den danske professorn och kulturdomaren i Köpenhamn , prof. J.L.Heiberg, som i droskvagnen på vägen från Kiel till Berlin läst Logik der Wissenschaft I, och på dennes frågor svara på vad han faktiskt menade med sin filosofi , hur "systemet" egentligen såg ut , hur allting förhöll sig ? ( Prof. Heiberg måtte ha varit ett snille på att umgås. Den som ändå hade fått vara med , lyssnande till detta samtal!!!!…… )

J.L.Heiberg var den ledande kulturpersonligheten, en småkung, i Köpenhamn på S.Kierkegaards tid, och ledde en liten krets av filosofi- och teaterintresserad elit, ( - hans hustru Köpenhamns stora skönhet och en mycket populär aktris ) till vilken S.K. förgäves i början av sin karriär försökte få tillträde, men mot vilken han senare desto värre polemiserade. Han kom dock sedermera att skriva en positiv bok till fru Heiberg, Krisen og en Krise i en Skeuspillerindes Liv, (1848), om Fru Johanne Luise Heibergs (f. Paetges) - eftersom hon har samma initialer som sin man ,kom ofta uttrycket "Fru Heiberg" att dominera i litteraturen - tolkning av Julia i Romeo och Julia, - en i förhållande till hans övriga verk obetydlig bok, utgiven för att hedra Fru H. och …..reta Herr Heiberg., ( som hade retat sig på S.K. sedan Enten-Eller kom ut, - varför visste aldrig S.K..) J.L. Heiberg skrev både tyngre och lättare litteratur. En bok om Hegels filosofi , Den speculative Logik (1832) ,samt mängder av föredrag, böcker i skilda ämnen, ( bl.a. en bok om Carl Michael Bellman som dityrambiker,) samt ett flertal mycket enkla, populära, korta vaudeviller ( bl.a. en , av Kierkegaard kommenterad bagatell, Recencenten og Dyret. Handlingen utspelar sig i Dyrehaven i Köpenhamn , och djuret som visas i ett litet tält av den panke recensenten är en liten …. skalbagge, en liten insekt med fem ben. - Kierkegaard var på teatern nästan varje kväll. ).

Heiberg , den receptive , gjorde också det något , som antagligen hade varit nyttigt även för Kierkegaard: han breddade sig till naturvetenskapliga studier, särskilt astronomi, något K. retades offentligt i pressen med honom för, när Heiberg hade beslutat sig för att inte släppa in den något besvärlige unge Mag. Artium Kierkegaard i den innersta kulturkretsen i Köpenhamn.

Framförallt var det Hegels historiefilosofi som Kierkegaard satte sig in i, ( jfr. Thulstrups utredning….)och även dennes filosofihistoria,- i bl a. Philosophie der Geschichte ( utg. post.1837), där Hegel förklarar att världshistoriens gång är präglad av nödvändighet och där han förklarar ,att:" bara i de förändringar, som försiggår på ett andligt plan, åstadkommes något nytt."(s.105.) För Hegel är ironien ett dialektiskt negativt moment, och just därför, såsom negativitet, - ett nyckelord i dialektiken -, insatt i hans logik är den ett pådrivande element ( i världshistoriens "Welt-Geist"såväl som hos "tanken" hos filosofen, d.v.s. hos Hegel själv, ty för Hegel var filosofin identisk med honom själv. Hegels filosofi är såtillvida dubbeltydig. I den stora utvecklingen av tanken nåddes slutpunkten i Hegels egna verk. ( Hegel ( och Marx ) utmanas ju av Adorno , i hans Negative Dialektik,(1966) på ett så radikalt sätt att dåvarande östtyska filosofer "gick i taket ", t.ex.Igor S. Narski i Die Anmassung der negativen Philosophie Theodor Adornos (Berlin 1975) , där Narski med upphetsning kritiserar A. för dennes förvanskningav negationens kategori , i det att A. skall ha gett negationen "en alltförstörande, ytterst nihilistisk och pessimistisk betydelse" (ib.s.9.), att den filosofiska Tanken var här vid sin slutpunkt.
Marx berömda ord om Hegel kan förtjäna att citeras. Marx i förordet till andra upplagan av Das Kapital,(1873), (band I. s.27.) - i kommentar till en anonym recension av första upplagen :

"Min dialektiska metod är i sina grunddrag inte skild från Hegels, utan dess kompletta motsats. För Hegel är tankeprocessen, som han under namnet Idé förvandlar till ett självständigt Subjekt, det verkligas Demiurg, som bildar det yttre framträdandet. Hos mig här det omvänt det Ideella inget annat än det i människohuvudet omsatta och översatta Materiella.
Den mystifierande sidan av den hegelska Dialektiken har jag kritiserat för nästan 30 år sedan vid en tid, då den nästan var dagsmode. Men just , när jag utarbetade första delen av Das Kapital , så fann det förtretliga, hädande medelmåttiga epigoneri vilket nu för ordet i det bildade Tyskland, ett stort nöje i att behandla Hegel, som den modige Moses Mendelsohn på Lessings tid behandlat Spinoza,- nämligen som "en död hund". Jag bekände mig därför ofta som elev till denne store tänkare, och koketterade här och där i kapitlet över värdeteorin med det för honom säregna uttyrckssättet. Mystifikationen, vilken Dialektiken råkat ut för i Hegels händer, förhindrar på intet vis, att han har framställt dess allmänna rörelseformer i huvudsak på ett omfattande och medvetet sätt. Den står hos honom på huvudet. Man måste vända på den (/ sie umstülpen/ ), för att frigöra den rationella kärnan ur det mystiska höljet.
I sin mystifierande form blev Dialektiken tyskt mode, eftersom den tycktes förklara det bestående. I sin rationella gestalt är den en förargelse och styggelse för borgarna och deras doktrinära språkrör, eftersom den i sin positiva förståelse av det bestående samtidigt innesluter även förståelsen av dess negation, dess nödvändiga undergång, varje form i förändringens flöde, och alltså också uppfattar dess förgängliga sida, inte låter sig imponera av något, och då i sitt väsen är kritisk och revolutionär." ( Marx,s.27-28.)

( Avdelning Absolut Kuriosa: Vid en förfrågan från Fr. Engels sida om Marx ville precisera vad han menade själv med "dialektik", svarade Marx att det kunde han skriva på en enda sida, och skulle också göra det. Av någon, för alla obekant anledning, blev detta inte gjort……. ) -; I Das Kapital förekommmer även den hegelianska idén om kvantitetens omslag till kvalitet , som när en näringsidkares eget minimikapital överskrider den gräns som gör honom till kapitalist, - också bl.a. med exempel hämtade från kemin, när ett ämne övergår i ett annat på detta sätt,(s.327.)- något som påminnner om vad Engels i sin tur sysslade mycket med i Dialectics of Nature,(1927), -publ.postumt.- Engels dog ( ju ) 1895. Manuset - delar av det - sändes av dess innehavare, den tyske s.k. revisionisten E. Bernstein till A. Einstein 1824, av alla, som faktiskt förordade en publicering…….)

-----------------------------------------

Historiefilosofin, det världshistoriska perspektivet, samt religionens inkorporerande inom Systemet, var de två faktorer som retade upp Kierkegaard mest beträffande Hegel. Ändå var S.K. än mer hätsk mot hegelianerna,bl.a. den energiske prof. Hans Lassen Martensen, ( 1837 teol.lic på en avhandl. på lat. om Självmedvetandets autonomi.,senare känd för Den christelige dogmatik,1849.) Dessa som gick under den något anonyma beteckningen -"dom", och som pretenderade på, - utan att eg. ha förstått Hegels verk, enl. S.K.i hans envetna polemik, -att gå "utöver Hegel". ( Häri inbegreps Heiberg.) Liksom romantikerna en gång strävat att gå ut över Kant. Kierkegaard valde en helt originell angreppspunkt. Framför allt valde S.K. att inte skapa ett "system".

Hegels filosofi är en ontologi , är snarare läran om VARAT och varats konstruktion, i en serie verk präglade av determinism , verk utvecklade med en metod, den dialektiska, där Hegel genom att ställa in begreppen i ett sinnrikt systematiskt schema , in i en metod - Hegel understryker titt och tätt i sina skrifter vetenskaplighetens värde och närvaro - skapar en bild av Andens, d.v.s. världens och tillika individens, utveckling, som en parallell .- Filosofin kan icke förutspå, den bild som Hegel ger är av det som har varit , en uppsummering av en totalitet, - Filosofin, Minervas uggla, " die Uele des Minerva", flyger i skymningen, som han skriver. Hegels verk fick ett enormt inflytande. ( Ännu i Cambridge på 1890-talet, då B.Russell började sina framgångsrika studier där, fanns gott om hegelianer :" McTaggart var hegelian och på den tiden ung och entusiastisk. Han hade ett stort intellektuellt inflytande på min generation, även om jag i efterhand inte tror att det var något gott sådant." ( The Auto-biography og Bertrand Russell, 1967. S.60.)-" Moore, var liksom jag, infleuerad av McTaggart, och var för en kort tid hegelian. Men han kom ur detta snabbare än jag och det var till stor del tack vare samtal med honom som ledde mig till att överge både Kant och Hegel.",(s.61.)- Jfr. i Sverige de föreläsningar som Erik Gustav Geijer höll som historieprofessor i Uppsala om historiens filosofi - ex tempora ( improviserat ) - 1841-42, där G. på ett utmärkt klargörande sätt redogör för sin syn på, och sin stora sunda skepsis inför , Hegels filosofi .Se E.G.Geijers Samlade Skrifter. Suppl.II.ss.122-144.)

Filosofins historia är en ibland något makaber blick in i det förflutna. Och man kan fråga sig om den kan skrivas. Men samma fråga kan ställas om all historia, och vi vet , att den allmänt förekommande slutsatsen ändå blir att: den måste skrivas. - ( Vad det innebär att förstå en filosofi? Ty man kan för det första hålla med Adorno om, att det aldrig går att göra en parafras på dennes filosofi. Och att förstå den innebär ju givetvis inte heller att man har memorerat den! För det andra hamnar vi då i det läget, att vi inte kan förstå filosofi på det sättet, att vi förstår den, på G.H. Gadamers vis, som något annat , att vi inte kan omformulera en filosofi för oss själva, emedan den då inte längre är den samma, just den filosofi vi avsåg att förstå, utan bara "min version" av den, där begreppen kan avvika något i sin innebörd och tyngdpunkterna kan vara andra. Det var måhända därför som S.Kierkegaard aldrig presenterade några filosofihistoriska exposéer,- för att han ansåg dem omöjliga, eller möjligen - och mer sannolikt - att han inte var tålmodig nog för historia. S.K. var aldrig historiker men väl historiefilosof ändå.

S.K. läste aldrig historia, - han skapade sin egen bild av antiken t.ex., en bild, som man haft svårt att utrota i Danmark p.g.a. det övertygande sätt på vilket Kierkegaard beskrev denna. ( se S. Holms bok Graeciteten…och samme mans Graesk religion (1942) ). Man kan här jämföra hur t.ex. filologiprofessorn i Basel, Fr.Nietzsche skapade en självständig bild av antiken något senare. - ) Förståelse som personlig omformulering tycks mig dock vara en utmärkt sak, och invändningarna - när det gäller den rent filosofiska aspekten - vara sofismer.

Søren Kierkegaard var alltså tveksam inför Hegels verk innan han ens läst dem -----
Han ogillade, men kunde vid bekantskap med Hegels skrifter ändå inte undgå att både imponeras (!) och influeras (!) av Hegel, - bl.a. av den dialektiska metoden . Detta förhållande upphörde eg. aldrig. - S.Kierkegaard hade respekt för Hegel praktiskt taget livet ut, vad man kan se, åtminstone t.o.m. Philosophiske Smuler, även om han kritiserar Hegel våldsamt….De tycks ha älskat reflexionen på ett likartat sätt. - Det fanns en stark beundran för Hegels "rena" kapacitet, kraften och vidden, med i bilden, får man förmoda. Icke så, att det var någonting hos Hegel som undgick uppmärksamhet från S.K.s sida. Så var det inte.
Så hade alltså S.K. en dubbel inställning till Hegel - .... S.K. hade många dubbla inställningar ……..- Han beundrade Hegels system i dess "slutna form", som "inbjöd till tystnad", men höll samtidigt alltså inte alls med i den determinism som denna filosofi innebar. Rummet för den enskilde, den fria viljan, avgörandet och "den enskilde" fanns ju icke alls där, enl. S.K.!( Vilket ju inte är helt sant.) Så skulle S.K. livet igenom släpa med sig en terminologi som var hegeliansk, även om den oftast inte härrörde från direkta hegelstudier, utan var en frukt av hans läsning av högerhegelianernas ( tyska och danska ) rika produktivitet i artiklar och disputationer. ( Vissa menar dock, att inflytandet var djupare, att Kierkegaard faktiskt aldrig riktigt kom ur det grepp som Hegel ,enligt dessa, skulle ha kopplat på S.K., och till och med - såsom Adorno et consortes - att S.K.s verk är en slags omvänd spegling av Hegels verk. Eller att S.K.omedvetet - och mot sin vilja - rör sig inom dess pärmar.)
Det var få bland de högre akademikerna i Köpenhamn som tog ställning klart emot Hegel. Endast två av dem var verkligt betydelsefulla, och de var samtidigt S.K.s lärare vid Köpenhamns universitetet , den ovan nämnde prof. Paul Möller, "graecitetens lykklige elsker" och prof. J.B. Sibbern, vilka snart, trots åldersskillnaderna blev S.K.s vänner ; Dessa två stod dock relativt ensamma mot heibergarna.

----------------------------------------------------------------------

När Søren Kierkegaard försvarade sin mag. Avhandling 1841 - för övrigt samma år som Karl Marx lade fram sin doktorsavhandling, vid universitet i Jena , om förhållandet mellan Demokritos och Epikuros naturfilosofier! (se :Franz Mehring, Karl Marx, Geschichte seines Lebens, (1918 ) s.39 ff. - . S.K.s avhandlking, som faktiskt skrevs på danska (!), och icke på latin ( det berodde naturligtvis inte på några bristande latinkunskaper, såsom framgått ovan…… .), vilket var det vanliga , - det skedde efter en unik dispens hos kungen - , behandlar bl.a. Sokrates berömda ironi och hans " icke-vetande", ( delvis i replik mot Hegel, vars sokratessyn S.K. inte delade, även om han i stort var hegelian…. ) icke-vetandet, det låtsade, som ju blott i ett avseende sammanhänger med ironien, (- jfr. John Herman Randalls Plato: Dramatist of the Life of Reason,(1970), där ordet "ironi" förekommer en enda gång på 263 sidor! ) så pekar Kierkegaard på, att det vetande, som rör Sokrates ovetenhet, ändå ibland hos honom bryts av att det kan röra sig om någon mindre form av vetande betr. något annat än denna ovetenhet. Sokrates hävdar dock, att det vetandet är mer av en aning …., "et svagt Spor, en flygtig Antydning af en positiv Viden,/…/." Sokrates säger i Symposion : " Min visdom är av en ringa art och tvetydig natur, som en dröm."( Jfr. här S.K. I:96 ) Men avhandlingen sträcker sig utöver den sokratiska ironien till den romantiska och romantiken överhuvudtaget, och kan ses - med sin historiska ansats -som ett gåtfullt sidostycke till Hegel. Det har nämligen varit svårt för en del forskare att bestämma sig för om S.K. i denna avhandling är för eller emot Hegel.

8. Stadier paa Livets Vei.

Även i Stadier paa Livets Vej (1845) finner vi i "stadiernas rad" även ironien. S.K. beskriver livshållningar ( ett arbete han sysslat med sedan han var tonåring o. som också låg i tidens atmosfär och följde det hegelianska tänkesätt,- jfr, Hegels historiefilosofi, filosofi historia och historiens filosofi och hela Andens utveckling i stadier ,som var så dominant, detta tänkande i "utvecklingssteg") och S.K. ställer nu upp följande "stege": Vi befinner oss på livets väg inom en sfär som är av en estetisk - etisk - eller religiös karaktär. Kierkegaard överger aldrig denna indelning, utan diskuterar i dessa termer livet igenom. Mellan de tre stadierna finnes övergångsstadier, confinier ,- så står mellan det estetiska o. det etiska ironien, och mellan det etiska o. det religiösa humorn. ( Jfr. S.K.S.V. X:179.) På något sätt hör confinierande samman med att dölja, att dölja att man från estetiker övergått till att bli etiker,- eller gått tillbaka -, men att man ännu inte consoliderat sina ställningar, att man inte är helt säker… Det tycks ibland vara fördelaktigt att betrakta confinierna så, och att det är delvis under en krissituation som man väljer incognitot i confiniet. Vidare är det ju så, att inget confinium är det andra likt: var och en har sin ironi ( mycket beroende på laddningen av ångest m.m. som ligger under ) och en människas humor är icke unik. Confiniet står i samklang med en människas förhistoria, - hur har det föregående stadiet sett ut ? Det kan ligga både stolthet o. feghet bakom att dölja sig, ibland ett nödvändigt värn om integriteten. Ibland är det att dölja sig, t.ex. sin religiositet att inte skylta med den på ett skrytsamt sätt!
Religionen är en sak mellan den enskilde och Gud.

"Hans Sjel er derfor i Modsigelse og er Selvmodsigelse. Dersom den ikke var i Modsigelse, var den fortabt i Verdenslivet, dersom den ikke var Selvmodsigelse, var Bevaegelsen umulig. Den skal paa eengang eies og erhverves, den tilhør Verden som en ulovlig Eiendom, den tilhør Gud som sann Eiendom, den tilhører ham selv som Eiendom, det er som den Eiendom, der skal erhverves. Han erhverver da altsaa, hvis han virkelig erhverver, sin Sjel fra Verden, af Gud, ved sig selv."
( S. Kierkegaard , IV,151. Atten opbyggelige Taler.)

" Det concreteste Indhold, som Selvbevidstheden kan have, er Bevidstheden om sig selv, ikke den rene Selvbevidsthed, men den Selvbevidsthed der er saa concret, at ingen Forfatter, ikke den ordrigeste, ikke den i Fremstillingen maegtigste, nogensinde har formaaet, at beskrive en eneste Saadan medens hvert eneste Menneske er en saadan.""
( S. Kierkegaard VI,224. Begrebet Angest.)

"I alle Hegels Skrifter er det et Afsnit, der handler om den ulyckelige Bevidsthed. Med inderlig Uro og Hjertebanken gaaer man alltid til Læsningen af saadanne Undersøgelser, med Frygt for, at man skal faae for Meget eller for Lidet at vide."
( S.Kierkegaard, Enten-Eller, I,s.204. )

"Digteren siger sig jo kun at vaere Digter. Det langt Farligere er, at En, der kun er Digter, ved at vaere som det hedder Praest, giver sig Ud seende af at vaere noget Alvorligere og Sandere end Digteren, og dog kun er Digter. Dette er Hykleri i en anden Grad (Potens). Derfor behøvedes der en Politi-Talent, som, just ved at naevne Ordet, ved at sig sig kun vaere en Digter, kunde komme bag ved alt dette Formummende."
( S.Kierkegaard, i Øieblikket Nr.7. 1855.)

-------------------

9. Naturvetenskap.

Kierkegaard var ( som vuxen ) lika ointressed av naturvetenskap som han var intresserad av Människan. Stort var hans förakt för mikroskopet och stjärnkikaren!……
Det råder en nästan allmän mening bland filosofer, att S. Kierkegaards kunskaper i filosofi och intresse för filosofi, - den rådande akademiska , - båda var måttliga. Kierkegaard avvisade t.ex. ett erbjudande från kung Christian VIII ( som fattat intresse för S.K. redan som kronprins…) om en personlig professur i etik. S.K. motiverade sig ej tillfredsställande, enbart undflyende , men det är uppenbart, att S.K. ansåg att den filosofiska etiken var ett otillräckligt medel för att handskas med livets problem. Kanske hade S.K. en motvilja mot att låsa sig i en sådan position. Kanske ville han hushålla med sina krafter för viktigare ting. ( Han var ju ekonomiskt oberoende.) Angående Kierkegaards filosofikunskaper, så tror jag att de översteg vad man i allmänhet har haft för sig. Han hade uppenbarligen mycket lätt att ta till sig, och framför allt att utmönstra som vanvettiga, olika filosofiska tankegångar.

10. Hos Kong Christian.

Christian VIII , Danmarks enväldige kung (d.1848), ( brorson till den olycklige Christian VI, som miste sin makt och hustru till sin livmedikus, tysken Struense, på grund av sinnessjukdom ) var en begåvad och lärd man, som insåg vikten av att ta råd av kunniga, kloka och begåvade människor. Samtalen mellan kungen och Kierkegaard, som bl.a. rörde sig om vad som är lämpligast för en monark att företa sig i den samtida politiken, - monarkismen var i stora kretsar inte ifrågasatt - lär ha präglats av en viss distans från Kierkegaards sida, som dock lika skickligt lär ha parerats av Christian. - Vi vet inte om Christian hade klart för sig vad Kierkegaards filosofi gick ut på. ( Vem har nu det klart för sig, om det nu ens rör sig om en, eller om filosofi …… ? ) ----- Den lilla udda episoden med Christians hustrus, drottning Caroline Amelies felsägning kan vara värd att berättas:

S.K. hade sänt konungen ett exemplar av Enten-Eller och vid en diskussion på Slottet Amalienborg mellan S.K. kungen och drottningen - S.K. kallades ofta upp till den bildningstöstande kungen ( vars favoritintresse var mineralogi, - en vetenskap på modet -,t.o.m. Goethe skrev i ämnet ....) - nämnde drottningen något om att hon noggrant skulle läsa S.K.s bok, som föreföll ytterst intressant, den där boken "Enten og Eller ". S.K. log åt felsägningen, sade att det var en tänkvärd titel det också.) Han tänkte säkert senare på,- Kierkegaard var matematiskt lagd - att den titeln skulle innebära " Ett ting + ett exklusivt eller konklusivt "eller" ", alltså " A ^ (B?C)?(B^C) " istället för den egentliga titeln, som ju lyder, - betydligt radikalare i sin innebörd -" Enten - Eller " med betydelsen " Ett exklusivt eller" eller, i normalt tal : " Antingen det ena eller det andra, men inte båda." - ( form.log.uttryckt: " A? B ^ - A^ B" ). Nu är det ju inte omöjligt , att drottningen genom felsägningen kom sanningen närmare än vad S.K. gjort själv med sin titel på boken.

11. Sören K.och Regine Olsens förlovning.

(" ge mig en kropp, eller om Du hade givit mig det när jag var 20 år gl., skulle jag inte vara på detta sätt." (S.K. 1850. Pap.6:6626.))

Den 10 sept. 1840 - som teol.kand. , innan disputationen alltså - förlovade S.Kierkegaard sig med den 17-åriga Regine Olsen, ( - tio år yngre än han själv ). Han hade känt henne länge, mött henne hos Rördams, förmodl.maj 1837, -Regine var en köpenhamnsk borgarflicka av "god familj", - hon besökte den hernhutiska församlingen - , ;Fadern, Etatraadet Terkel Olsen, var en högt uppsatt chef vid Riksbanken ( Finanshovedkassen ), - ; S.K. bröt förlovningen drygt ett år senare ( 11 okt.1841), alltså alldeles efter disputationen. Det hela är - utifrån sett - en bedrövlig historia.
Orsaken till att han slog upp förlovningen (- eller att hon till slut såg sig tvungen att göra det ) lär vi aldrig få veta. En hemlighet. Om det var familjens, d.ä. hans eget , tungsinne , eller någon fysisk ofullkomlighet… Men ( eller :och ) S.K. skriver dock någonstans, att han hade gift sig, om han hade haft en tro likt Abrahams.…. I kraft av det absurda alltså! - Man menar, att han skrämdes av erotiken…. Insikten om att han aldrig själv skulle "realisera det Allmänna" i betydelsen bilda familj ,och aldrig kunna gifta sig , tycks med detsamma - och det är inte så märkligt - ha ryckt honom in i en vanvettig (?), nästan psykopatologisk produktivitet. Den uppslagna förlovningen slog ned som en bomb i Köpenhamn. Man förlät honom aldrig. Speciellt inte som man, icke orimligt, läste en viss del av författarskapet ( i Enten-Eller )som en direkt skildring av förhållandet.

Regine gifte sig i november1847 med sin ursprungliga barndomskärlek, en Fritz Schlegel, tillsammans med vilken (!) faktiskt Regine i framtiden,- absurt nog, skulle läsa merparten av vad S.K. skrev. Regines make, beundrande S.K.s intellekt, gick till och med och köpte S.K. efterlämnade Papirer , med allt vad som stod i dem, när dessa så småningom började utkomma i Hans Barfods regi. Först när andra delen av dessa Papirer började den sunda Regine att protestera och ville inte läsa dem mera. ( Se:Hj. Helweg,s.377.) Mats Furberg om Alistair Hannays bok Kierkegaard (1982) :

"Sörens och Regines öden får ringa plats liksom psykologiska teorier. De bortåt 350 tättryckta sidorna ägnas åt Kierkegaards resonemang. Denna omväxling har sitt pris. Resonemang är tankar. Som sådana är de allmänna. Hur existentiella och verklighetstrogna blir de då?".---- Joj,jo, men det är ju i all sin dar S. Kierkegaards tankar! Vad vi vet om detta förhållandes inre ( hos S.K.) är - netop ingenting.( jfr.här Lis Lind, Sören Kierkegaard själv. - det intressanta avsnittet, ss.17-44.)

Åtskilliga är historierna om deras förhållande, och de är alla til S.K.s nackdel. Han tycks inte - i detta avseende har varit ett endaste hygglig och rak. En historia går ut på att han skaffade vagn för att med Regine åka ut på landet, vilket gladde Regine. Men ,"ved Runddelen paa Vesterbro" ut från staden lät han kusken vända och återvända till Regines hem, med motiveringen att man måste härda sig, och lära sig att man inte får allt man vill ha här i världen, så att "hun kunne vaenne sig til at naegte sig en Fornøielse." ( H.Hertz , i Steen.Johanson ,Erindringer…. s.24.) )
Han brukade - interfolierat med sitt arbete på avhandlingen - sända ett brev med sin tjänare varje onsdag. Han följde dock tätt i hälarna på tjänaren och spanade upp mot Regines fönster för att se hur lång tid hon tog för att läsa brevet....

Breven till Regine finns i stor utsträckning kvar och publicerade på Regines initiativ. Det är - om man lurar ut omständighetenra - en ganska plågsam läsning. Kierkegaard poetiserar förhållandet, och det tycks som om han leker med det, - ( jfr.bl.a. H.Fenger, s. 163 )
Regine (1822-1904) tycks hela sitt liv ha bevarat sina känslor för S.K..
I Lis Linds bok Sören Kierkegaard själv finns ett foto av Regine på sid. 26. i dennas bok..

12. Det var väl inte helt sant.

Och efter detta skulle Kierkegaard kasta sig in i några år av hektiskt skrivande. Det är förbluffande vad han kom att skriva - . Delvis är denna produktion ett reslulat av hur relationerna till fadern Mikael och Regine påverkade hans person och extrema , egenartade begåvning.
Förlovningsringen lät han smida om till ett litet kors.Vilket man kan tycka vad man vill om. Hans hela liv var anlagt offentligt ! Det var meningen att man skulle publicera hans dagböcker och allting.

Det var meningen att man skulle tycka vad man ville. Han ansåg sig ju vara den mest begåvade personen i Europa. Och kanske den mest betydande.Han tålde att yckas både bra och illa om. Ansåg han. Det var väl icke helt sant.

-------------------------

Kaj Genell 2007.

 

-------------------------------------------------------------------
© Kaj Genell 2007